söndag, december 31

Det finns hopp

Världen, eller rättare sagt den nya arbetstidslagen, kanske inte är fullt så bedrövlig som jag trodde i går. Har nu fått information från arbetsgivarorganisationen KFO om att man i förhandlingar med Kommunal kommit överens om en del undantag och avvikelser som förhoppningsvis ska lindra de mest bisarra effekterna av den nya lagen.
Vi får se. Ni som kan får hålla tummarna.

Gott nytt år!

lördag, december 30

Kanske kan jag aldrig mer resa bort

På måndag börjar den nya arbetstidslagen att gälla. Om den inte ändras eller medger undantag kan jag ha åkt på mitt livs sista utlandssemester. Frågan är om jag ens kan åka till Gotland en vecka i sommar.

Eftersom jag har ett funktionshinder som gör mig beroende av hjälp i princip dygnet runt har jag rätt till personlig assistans. Denna rätt regleras i två lagar: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och Lagen om assistansersättning, LASS. Läs mer om dem här.
Det är på många sätt en fantastisk lagstiftning, som ger mig och många andra förutsättningar att leva ett värdigt och aktivt liv med möjlighet att studera, arbeta, resa och göra annat som de flesta människor tar för givet.

Från den 1 januari träder en annan lag i kraft som, om inga förändringar sker, dramatiskt kommer att försämra dessa möjligheter. Det är den nya EU-anpassade arbetstidslagen som ställer till bekymmer i alla verksamheter där människor arbetar på oregelbundna tider med jourtjänstgöring etcetera.

I dagens DN berättar Heléna Karnström om hur den nya lagen slår mot henne – och hennes personliga assistenter, som enligt artikeln trivs bra med sina oregelbundna arbetstider och längre arbetspass som medger längre sammanhängande ledigheter.
Min egen situation är snarlik Helénas. Själv ska jag nog kunna få till ett schema för mina assistenter som inte kommer att bryta mot den nya lagen – så länge jag håller mig på hemmaplan.
Det blir värre om jag får för mig att resa bort. En vecka på Gotland, dit jag åker så gott som varje sommar och hittills kunnat ta med en assistent per vecka, kommer att kräva att minst fyra assistenter får åka fram och tillbaka till Stockholm med stora kostnader för resor, boende och traktamenten som följd. Kostnader som inte täcks av den assistansersättning som Försäkringskassan betalar ut och som finansierar den personliga assistansen.
Det blir också svårare att få assistenter att följa med på resor om de mellan de kortare arbetspassen tvingas till oönskad och obetald ledighet långt hemifrån.
Förutom det rent ekonomiska konsekvenserna för båda parter innebär detta naturligtvis en minskad flexibilitet för mig som assistansberättigad och en större påfrestning för mig och mina närmaste. Det är helt enkelt jobbigare att resa på semester med fyra assistenter än med en.

Till sist tycks detta vara en lagändring som – när det gäller just personlig assistans – få vill ha. För många som jobbar som personlig assistent är de flexibla och oregelbundna arbetstiderna en av de stora fördelarna med yrket.

Om jag förstått det hela rätt är det Arbetsmiljöverket som ansvarar för den nya lagen (även om det inte är de som hittat på den). Där är den gamle fackpampen Kenth Pettersson generaldirektör. Jag hör av mig, Kenth. Eller så trummar jag ihop några pigga invalider och åker ut och ockuperar ditt kontor.

tisdag, december 26

Katrine, Filippa och vi

Jamenhej. God fortsättning och allt det där. Jag ägnar några annandagstimmar åt att skumma igenom bloggar och annat jag inte läst på länge. Via Isobel hittar jag den här artikeln av Katrine Kielos, publicerad i Expressen förra veckan. Den handlar om Filippa Reinfeldt, eller kanske snarare mediebilden av henne. På Isobels blogg har många kommenterat artikeln.

Det första som slår mig när jag läser KK:s text är hur jävla bra hon skriver. Jag är inte alls söker på att hon har rätt, men oj en sådan läsvärd och underhållande skribent. Katrine Kielos insomnade blogg var under ett halvår bland det mest intressanta som fanns att läsa på nätet. Det är nog fler än jag som hoppas på en comeback. Tillsvidare får vi hålla tillgodo med det hon skriver i Expressen.

Filippa då? Tja, vad ska man säga? Jag har inte läst Mama, Amelia eller någon av alla de andra tidningar som gjort cover stories och stora intervjuer med statsministerns fru. Sverige är ett litet medieland, och hösten/vintern 2006 vill alla redaktioner ha Filippa. De som vill markera att de inte deltar i hysterin kan åka snålskjuts på de andra genom att lite von oben rapportera om Filippa-frossan. Ungefär som jag gör nu.

Och det är väl Filippa Reinfeldt som symbol för de ”nya moderaternas” samhällssyn, och mediebilden av henne, Katrine Kielos skjuter in sig på. Medierna, men också vi mediekonsumenter och kanske också Filippa Reinfeldt själv, bygger upp en endimensionell bild och gör henne (Filippa) till en slags seriefigur, en karikatyr.
Dilemmat med en artikel som KK:s i Expressen är att det känns som att den går för mycket på person – samtidigt som det är det som gör texten effektiv och läsvärd.
Och även en skribent som Katrine Kielos riskerar själv att bli endimensionell och förväntad i sin analys och kritik. Men, icke desto mindre: läs artikeln.

tisdag, december 19

Mer om dödshjälp

För den som eventuellt missat det: Som uppföljning till det lysande reportaget om ms-sjuke Mats som fick hjälp att ta sitt liv på en självmordsklinik i Schweiz pubicerade Svenska Dagbladet i går två intressanta artiklar:

Historien om Lasse Gustavsson, som erbjöds dödshjälp men nekade – och i dag lever ett bra liv, trots omfattande funktionshinder.

Jesuitpatern och professorn Erwin Bischofbergers artikel på Brännpunkt. Han skriver om hur Mats Perssons beslut att ta sitt liv på kliniken kan vara subjektivt rätt samtidigt som det på en objektiv nivå kan vara fel att hjälpa honom dö.

I dagens SvD citeras jag och ett par andra bloggare – i papperstidningen. På nätet kan jag inte hitta artikeln.

måndag, december 18

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Historien om ms-sjuke Mats Perssons assisterade självmord är det starkaste jag läst på länge. Det är inte svårt att känna med honom i hans tröstlösa kamp mot en sjukdom som hade lett till en plågsam kvävningsdöd och i hans beslut att avsluta ett liv han själv upplevde som alltmer meningslöst.
Mats Persson bjöd själv med SvD:s Fredric Karén och frilansfotografen Björn Larsson Rosvall till självmordskliniken Dignitas i Zürich. Han ville väcka debatt, och jag hoppas och tror att han lyckas.
– Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö, säger Mats själv i reportaget.

Frågeställningen om aktiv dödshjälp är för mig en ekvation utan lösning. Att nekas rätten att ta sitt liv är att fråntas något oerhört grundläggande, att vägras kanske den sista gnuttan värdighet.
Vi har den rätten. Ungefär 1 500 människor i Sverige utnyttjar den varje år. De tar livet av sig.
Ofta talar vi om deras självmord som misslyckanden, rop på hjälp och något som kunde och borde förhindrats om man bara vetat, sett signalerna osv.
Men det finns ett litet antal människor som inte kan avsluta sina liv på egen hand, hur mycket de än skulle vilja. Mats Persson var en. Ska då inte ett civiliserat samhälle ställa upp och hjälpa till att förverkliga denna sista önskan?
Nej.

För - vilka skulle hjälpas att dö? Alla som vill, oavsett hälsotillstånd? Ska vem som helst som inte vågar, orkar eller vill hoppa från Västerbron erbjudas självmordshjälp under seriösa och kontrollerade former? Det är det nog ingen som förespråkar.
Istället handlar diskussionen om mycket svårt sjuka eller handikappade personer. Här uppstår problem. För om samhället – vi – ska acceptera och erbjuda aktiv dödshjälp bara till vissa människor måste vi fastslå kriterier som ska uppfyllas av dessa personer. Vi måste formulera hur sjuk, hur hjälplös, hur handikappad, vårdberoende och svårbotad en människa måste vara för att komma ifråga för assisterat självmord. Och i samma sekund vi gör det har vi skapat en officiellt sanktionerad skala för människovärdet. Då skiljer vi ut en grupp människor och säger: ”ni är värda att få dö”.

Vad skulle det vara för ett samhälle? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven – men som ändå vill leva? Vilka signaler, vilket tryck, från omvärlden känner en svårt sjuk eller handikappad människa som trots oerhört stort vårdbehov och lidande finner livsglädje i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna? Känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.
Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta.

Det är inte omöjligt att jag själv skulle kvalificera mig för att få hjälp att dö. Jag är sängliggande större delen av dygnet, behöver hjälp med i princip allt och kommer inte att bli bättre. Visst har jag tänkt på självmord, och funderat på hur jag skulle bära mig åt. Men jag vill leva.

Jag hoppas jag lyckats formulera mig någorlunda klart. Detta är i alla fall det tyngsta argumentet jag ser mot en samhälleligt sanktionerad dödshjälp. Sedan finns sådant som läkaretik och frågan om vilka människor som ska arbeta med dödshjälp, men det hoppar jag över.

Hur ska vi ha det då? Mitt undanglidande och måhända fega svar är: som i dag.
Dödshjälp i form av avslutad behandling är inget konstigt. Varje dag slår svenska läkare av respiratorer och hjärt- och lungmaskiner och låter patienter somna in. Patienter vid sina sinnens fulla bruk kan också säga nej till fortsatt behandling.
Jag är också säker på att ansvarskännande och empatiska svenska läkare kan föra seriösa samtal med patienter som vill ha hjälp att dö.

Till sist finns ju möjligheten att åka till Zürich. Än så länge, i alla fall. Såvitt jag förstår är schweiziska myndigheter inte glada över den ”självmordsturism” från andra länder som uppstått som en konsekvens av landets extremt liberala lagstiftning på området.
Att låta schweizarna stå för the dirty work är ingen vidare tjusig inställning. Men jag hycklar hellre lite än lever i ett samhälle som tillämpar en skala som visar vilka som förtjänar att leva eller dö.


Fotnot:
Jag tror att jag i den här frågan delar uppfattning med en del människor som vill begränsa aborträtten eller stoppa stamcellsforskning för att de säger sig ”värna livet”. Dem vill jag inte buntas ihop med. För mig hänger inte frågorna ihop, eftersom jag inte delar abortmotståndarnas syn på när skyddsvärt mänskligt liv uppstår.

söndag, december 17

Läs om Mats sista resa

I dag ska ni läsa Fredric Karéns fantastiskt starka reportage i Svenska Dagbladet om ms-sjuke Mats Persson som åker till en klinik i Schweiz för att få hjälp att dö.
Så snart jag hinner ska jag skriva om varför samhället inte ska erbjuda aktiv dödshjälp.
Men först ska vi ha glöggfest.

lördag, december 16

I rampljuset

Det här känns ju stort. Min genomgång av frilanstyperna uppmärksammas av frilansjournalisten.nu. Man känner sig lite som katten i hermelinernas kula, eller hur man nu säger.

Bon Jules

Så här års inträffar mirakel. Lama dansar, till exempel. God jul, allihop!

fredag, december 15

Ibland går det undan

Helsingborgs Dagblads recensent Kristian Lundberg gillar inte Britt-Marie Mattsson – och föll för frestelsen att såga hennes deckare ”Fruktans makt” utan att ha läst den. Sådant är ju genant om man blir ertappad. Genansen når nu nya nivåer då det visar sig att Mattssons bok inte ens är skriven. Den existerar inte.
Jobbigt, Kristian, jobbigt.

fredag, december 8

Fredagkväll i förorten

Inget bloggat på länge. Man kommer liksom av sig. Men ryktet om min död är överdrivet.
I förmiddags höll jag och Claes Hultling en föreläsning på Danderyds sjukhus för ett 40-tal läkarkandidater. Den tänkta rubriken var något i stil med ”Handikappades rättigheter”. Vi improviserade – och det gick bättre än förväntat. Doktor Claes är ju en rutinerad föreläsare, medan jag är en rookie i sammanhanget. Jag lånade lite av mig själv och det föredrag om patientbemötande jag höll i september. Hursomhelst, det var uppskattat och gav mersmak. Känner att jag skulle kunna göra mera sådant här, och den samtalslika formen funkad bra. Med lite bättre förberedelse kan det bli kanon.

Plockade fram julskivorna. Följande låtar går inte att komma runt:
Fairytale of New York – The Pogues
2000 miles – The Pretenders
Merry Christmas – The Ramones
Hard Candy Christmas – Dolly Parton
Christmas Time In Washington – Steve Earle
…annars är Kelly Willis och maken Bruce Robisons nya gemensamma album ”Happy Holidays” ett helgjutet album för den som vill ha julstämning utan trams och krusiduller.

På tal om Dolly. Jag har biljetter. Har jag skrivit det?

Var på bröllop i Göteborg förra helgen. Den eviga jämförelsen med Stockholm var ett givet återkommande samtalsämne på festen. Så här ligger det till, en gång för alla: Stockholm är tveklöst den vackrare staden av de två. Det vet alla som stått på Fjällgatan och tittat ut över Gamla Stan, eller tagit en promenad över Västerbron.
Men Göteborg har hamnen, en riktig hamn. När folk verkligen reste med båt gick fartygen härifrån till Amerika. Från Stockholm går båtarna till Mariehamn.

lördag, november 25

Redaktörer gör bättre tidningar än reportrar

Min lilla klackis om frilanstyperna har fått kommentarer av bland andra Gunilla Kinn, som helt i onödan ber om ursäkt för att hon blir för seriös och ”tråkar till” en ”skojig bloggpost”. Så här skriver Gunilla:

”…eftersom du, Redaktör'n, jobbar med kundtidningar får du representera
kundtidnings-redaktörskollektivet när jag uttrycker min uppskattning till "era"
ofta mycket tydliga beställningar. Jag skriver sällan för kundtidningar, men när
jag gör det slås jag av att man får veta exakt vilka villkor som gäller – vilket
ofta underlättar arbetet. Nu brukar det ändå funka rätt bra med
icke-kundtidningarna, men egentligen borde det alltid vara som i
kundtidningarnas värld. (Jag hajar att tydligheten är viktig eftersom man har
att göra med en betalande uppdragsgivare, vilket inte alltid är oproblematiskt
för journalister att förhålla sig till, men delvis en annan diskussion.)”

Det är möjligt att kundtidningsredaktörer är tydligare än andra när vi lägger ut jobb, jag har ingen aning. Men för mig spelar det ingen roll att det finns en uppdragsgivare bakom tidningen med ett tydligt mål och syfte. Att vara tydlig som redaktör, med klara idéer om en artikels vinkel, disposition och omfång är en fråga om journalistisk kvalitet och att prioritera slutresultatet: tidningen och vad den ska ge läsaren.

Är man diffus när man planerar innehållet i tidningen (eller radio- eller tv-programmet, för den delen) blir resultatet därefter. Och kan man inte i förväg formulera en tanke om hur och varför något ska publiceras ska man nog avstå. Från publicering alltså.

Jag är övertygad om att problemet med många dåliga tidningar, inte minst i landsortspressen, är att redaktörerna är för svaga. Mitt intryck är att nyhetschefer, redaktionssekreterare eller redaktörer med andra titlar på många tidningar mest sorterar och administrerar det material som reportrarna levererar – istället för att driva och leda arbetet från idéstadiet och framåt. Att låta summan av ett antal enskilda reportrars arbete bli en tidning är som att driva ett restaurangkök där kockarna lagar den mat de har lust med utan en köksmästare som tar ansvar för helheten.

En reporterstyrd redaktion kommer i 99 fall av 100 prestera ett sämre slutresultat än en redaktörstyrd (deskstyrd är ett annat ord för samma sak) redaktion.
Det här sättet att tänka och arbeta skolades jag in i på Aftonbladet, en i högsta grad redaktörstyrd tidning som ju rönt viss framgång de senaste tio åren.

tisdag, november 21

Kultur och idrott i ljuv förening


Renlevnadsmännen i Motörhead slår ett slag för knatteidrotten. Lemmy & Co sponsrar numera ett fotbollslag som hädanefter ska spela sina matcher i lagtröjor med bandets dödskallelogga på, berättar Resumé.

Lite coolare än sponsorstöd från den lokala Toyotahandlaren, får man medge. Och tänk vad Motörhead kan lära ungarna om livet både på och utanför planen: You win some, lose some, all the same to me”.

måndag, november 20

Bra om färdtjänsten i P1

Färdtjänsten är inte något högprioriterat ämne på landets nyhetsredaktioner. Det är synd. Bara i Stockholm berörs tiotusentals personer, direkt eller indirekt, av Färdtjänsten. Jag är en. Heder alltså åt P1:s Kaliber som i går ägnade ett långt reportage åt hur det är att vara i 30-årsåldern och försöka leva ett självständigt och aktivt liv när det är två månader kvar på året och man har sammanlagt sex resor kvar.

Slarvigt och slött när DN redigerar ettan

Varning: nu blir det detaljgnäll. Men jag blir nästan full i skratt när DN gång på gång schabblar med sidhänvisningarna på förstasidan i stockholmsupplagan. I morse upplystes vi betalande prenumeranter om att Barbro Hedvalls radiokrönika fanns på sidan 12 i kulturdelen. Blädder, blädder… och där har vi en av många sidor med julbordsannonser. Först på sidan 32 hittar vi krönikan.

DN:s förstasidesredigerare har för femtioelfte gången bommat att ändra sidhänvisningen mellan riks- och stockholmsupplagorna. I Stockholm är kulturdelen mycket tjockare, eftersom alla nöjes- och bostadsannonserna ligger där.
Ett allvarligt misstag? Så långt vill jag inte gå. Men det händer så ofta att någon på DN:s nattredaktion borde få stå i skamvrån en stund. Eller korrekturläsa bioannonserna.

söndag, november 19

Det är alltid någon som betalar – om SVT, Ronaldinho, OJ Simpson och Fox

Häromdagen, jag minns inte om det var i torsdags eller fredags, bjussade SVT ogenerat Nike på lite gratis sändningstid. Det var korta sportsändningen i Gomorron Sverige som avrundades med Ronaldinhos makalösa bolltrollande där han på volleyretur träffar målribban fyra gånger i rad. Snutten påannonserades lättsamt av André Pops (tror jag att det var) och det framgick att det var en pr-film. Dock hade SVT klippt bort sekvensen där Ronaldinho knyter på sig skorna samt pay-offen med Nikes logga.

Den som vill se hela reklamfilmen hittar den till exempel på YouTube, eller på Nikes kampanjsajt. Tidigare i höstas skrev DN om Nikes satsning på fotboll, Brasilien och Ronaldinho.

Spelar det någon roll att SVT-sporten visar Nikereklam som ett lättsamt nyhetsinslag? Ronaldinhos konster är onekligen underhållande och sevärda. Och vad i sportens värld är inte sponsrat? Sport i tv på 2000-talet är ju en bisarr sörja av visningsrättigheter, sponsorvillkor och geschäft. Allt flyter ihop.

Synd bara att Ronaldinhos fantastiska uppvisning denna gång faktiskt var för bra för att vara sann. Nikefilmen är manipulerad, skriver bland annat Sydsvenskan – som precis som yours truly länkar till filmen och tillsammans med SVT och massor av andra medier gratis hjälper Nike med marknadsföringen.


På andra sidan Atlanten utspelas en makaber föreställning som kan vara den grandiosa finalen i historien om OJ Simpson som friades för mordet på sin exhustru och hennes vän för elva år sedan. Hela världen är övertygad om Simpsons skuld och nu kommer han med romanen If I Did It, som helt enkelt är berättelsen om hur han hade begått morden – om han nu skulle ha varit mördaren, vill säga.

OJ ska berätta om boken i två intervjuer i Fox News den 27 och 29 november. Och här är det inte snack om någon gratisreklam. OJ och hans förläggare vet hans värde och Fox får betala 25 miljoner kronor för intervjuerna, som inte bara sammanfaller med bokens lansering – utan också med en viktig tittarmätning för amerikanska tv-kanaler.
Den här storyn berättade Sveriges Radios korrespondent Thomas Nordegren i fredags morse.

torsdag, november 16

Lär känna frilanstyperna

En kollega nämnde att hon hört talas om ett diskussionsforum på nätet där frilansjournalister diskuterar uppdragsgivare, varnar för dåliga redaktörer och listar de redaktioner som betalar sämst.
Ett sådant forum fyller säkert sin funktion. Frilanstillvaron är till sin natur rätt ensam, lite nätverkande kan aldrig skada. Kanske finns forumet någonstans på Journalistförbundets frilanssidor, men de går inte att komma åt om man inte tillhör SJF:s frilanssektion. Och det gör inte jag.

Nåväl, tanken på en halvhemlig diskussionsklubb för frilansare fick mig att fundera på en motsvarighet för redaktörer. Ett ställe på nätet där vi som anlitar frilansjournalister kunde tipsa och skvallra om bra och dåliga skribenter, göra topplistor och diskutera prisnivåer.
Nej, jag tänker inte dra igång ett sådant forum, därtill är jag alltför feg och politiskt korrekt. Men cynikern i mig roas av tanken.

Det finns nämligen en hel del att säga om frilansjournalister. Själv köper jag frilansmaterial för bortåt en miljon kronor per år – och får oftast bra valuta för pengarna. Men lika lyrisk som jag kan bli över ett riktigt bra reportage eller en briljant idé, lika utmattad blir jag av alla hopplösa förslag, illa skrivna texter och artiklar som liksom bara nästan kom att handla om det man var överens om från början.

Några superstjärnor finns det där ute. Deras stjärnstatus grundar sig inte så mycket på att de är fantastiska stilister, även om några är det också. Det handlar snarare om att de är fullblodsproffs. De levererar. Bra texter som verkligen handlar om något, väl disponerad och så långa man kommit överens om. Och de levererar i tid. Med sådana frilansare är det lätt att vara redaktör.
Sedan har vi de andra. De som får en att undra varför man själv – men framför allt de – valt journalistyrket. Här är några av dem, håll tillgodo:

Kvittokungen
Är inte så intresserad av att arvodet ska vara särskilt högt. Vill däremot gärna få betalt i form av ersättning för utlägg för allt från kanelbullar och bandspelarbatterier till hotellnätter, fotorekvisita och minst tio mils bilkörning. Kvittokungen kan mycket väl skriva bra artiklar. Men det är när han skriver fakturor han visar verklig kreativ världsklass.

Komposten
Komposten har återvinning som affärsidé och har med varierande framgång försökt sälja samma handfull artiklar de senaste två decennierna. Han eller hon har en inte alltför tjock telefonbok med numren till några halvkändisar, någon klurig gubbe som bor ensligt, någon som kallar sig uppfinnare och hittat på en pryl som ingen vill köpa, någon som blivit frisk med alternativmedicin, någon som dresserar hundar och några företag med skojiga produkter – alla redo att ställa upp på en intervju.
Som redaktör kan man ställa klockan efter Kompostens påringningar, som är strikt säsongsbundna. Han eller hon vet precis när på året det är dags att ringa runt och sälja in artiklar om julpyssel, cykelsemester på Gotland eller vårbruk i trädgården.

Drömresenären
Har köpt biljett till ett varmt land på andra sidan jordklotet och jobbar febrilt för att få resan finansierad. Precis vad som helst som går att koppla till Sverige går också att sälja som reportage. Hoppas Drömresenären – som försöker kränga jobb om kinesisk asfalt till Vägverkets personaltidning, om kricket i Indien till Sportbladet och om daghemmen på Fiji till Vi Föräldrar.

Fantasten
Fantasten har ett stort intresse i livet. Jättestort. Det har han (det är nästan alltid en han) vänt och vridit på i åratal i mängder av reportage i alla möjliga tidingar, från Kamratposten till Lyrikvännen och Dagens Industri.

Allroundjournalisten
Hävdar att han eller hon både kan skriva och fotografera, och att det därför är både smidigt och ekonomiskt att anlita honom eller henne. Det visar sig dock att Allroundjournalisten är halvdålig på allt. Du får lägga ner en dags redigeringsjobb för att rädda texten och köpa dyra bildbyråbilder eftersom Allroundjournalistens trista kort inte ens är skarpa.

Pratkvarnen
Det är inget fel på Pratkvarnens idéer, eller ens texterna han eller hon (till sist) lämnar. Problemet är att en bärande del i Pratkvarnens sätt att arbeta är oändliga telefonsamtal med redaktören, det vill säga dig. Allt ska stötas och blötas, i detalj, och Pratkvarnen lämnar gärna fem alternativa halvfärdiga versioner av texten som han eller hon förväntar sig att du lusläser och diskuterar i fler oändliga samtal. Hur Pratkvarnen försörjer sig är en gåta. Timlönen blir låg.

Världen är på väg åt rätt håll, säger professor Rosling


Tro det eller ej. Världen blir en allt bättre plats att leva på. I alla fall om man ska tro Hans Rosling professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Jag har tidigare hört honom i radio, men i morse fick jag möjlighet att lyssna på honom live när han deltog i ett seminarium om ryggmärgsskador.
Hans Rosling är en lysande talare, kvick och otroligt inspirerande. Massor av ens fördomar kommer på skam när han presenterar sin bild av världen i dag, byggd på fakta om sådant som medellivslängd, köpkraft, familjestorlek och barnadödlighet. I princip samma föredrag han höll i morse finns att se på webben, här. Och Hans Roslings grafiska beskrivning av utvecklingen i världen, i tydliga och kraftfulla diagram och figurer, hittar ni här, fritt att använda.

Seminariet i dag arrangerades av Spinalis och Rehab Station Stockholm. En annan av talarna var Colleen O’Connell, rehabiliteringsläkare från Kanada som berättade om sina rätt ruggiga erfarenheter från bland annat Haiti och Moambique.

onsdag, november 15

William bjuder på ännu en lektion i hur nätet funkar

I går uppmärksammade Svt:s Aktuellt historien om den skrattande bebisen William från Nyköping, som blivit stjärna på Internet. Och precis som i radions P4 Extra (se min förra post) var man inte särskilt tydlig med var på nätet (YouTube) William finns att beskåda.
Så vad händer? Massor av nyfikna människor googlar på ”skrattande William” eller liknande och hamnar – här. Hos mig.

Det senaste dygnet har den här bloggen haft nära tio gånger fler besökare än normalt. Om detta tänker jag två saker: tänk om jag haft något att sälja här. Och, vilket drag det är i sökmotormarknadsföring och reklam på Internet.

Häromveckan skrev Resumé om den senaste reklamfilmen för Dove, som annonsören valt att lägga ut på YouTube istället för att köpa reklamtid i tv. Vilket har resulterat i mer trafik till Doves kampanjsajt än efter företagets tv-spot under Super bowl-finalen, USA:s mest sedda tv-program.

Uppdatering:
Bloggaren Pierre Andersson skriver om ”Williameffekten”.

måndag, november 13

William, 8 månader, ger oss en lektion i modern kommunikation


Den som vill lära sig något om Internets möjligheter och gränslös kommunikation kan få en lektion av åtta månader gamle William från Nyköping. Hans pappa Kjell-Åke tyckte att sonen skrattade så gulligt när han (pappan) härmade mikrovågsugnen att han tog fram videokameran och filmade. Och för att Williams mormor och morfar i Örnsköldsvik skulle kunna se filmsnutten lade Kjell-Åke ut den på YouTube.
I dag har filmen laddats ner närmare fyra miljoner gånger och William har framträtt i amerikansk TV.

Sveriges Radios P4 Extra berättade historien i eftermiddags – men struntade symptomatiskt nog i att berätta för lyssnarna var på nätet man kan hitta filmen. På radion lämnar man hellre lyssnarna i sticket än nämner ordet ”YouTube”. Suck.
Jag har haft synpunkter på SR:s missriktade motvilja mot att nämna varumärken förr.

Hursomhelst, den skrattande världsstjärnan William hittar ni här. P4 Extra hittar ni här.

söndag, november 12

...men då ingick ett glas vatten


En macka med kyckling, keso och soltorkade tomater.
En ostfralla.
En varm choklad med vispgrädde.
En cappuccino.

144 kronor. På NK. Hysteriskt.

Randi Mossige-Norheim – en av de bästa


En av landets allra bästa radioreportrar heter Randi Mossige-Norheim och jobbar på P1:s Konflikt. I går slog hon till igen, med en briljant berättad liten historia om hur det kom sig att The Ark ställt in sin planerade USA-turné. USA år 2006 är ett land där starka krafter vill att artister ska spela och sjunga – men för övrigt hålla käft. Vilket till exempel Dixie Chicks och Neil Young fått erfara.
Reportaget låg sist i programmet, som du kan hitta här (jag lyckas tyvärr inte länka direkt till ljudfilen, men ni hittar den säkert).

Det är sällan de stora historierna som Randi Mossige-Norheim berättar. Hennes reportage är snarare kalejdoskopskärvor, små vassa delar som skaver i öronen och vill göra en uppmärksam på ett större sammanhang. Randi Mossige-Norheim har fått en egen sida på Konflikts sajt. Gå in där och lyssna på hur radiojournalistik kan låta när den är som bäst.

lördag, november 11

Per Gudmundson är inte Peter Jidhe. Tack och lov.

SvD:s Martin Jönsson har som vanligt ögonen med sig. På sin blogg noterar han att brittiska Channel 4 News startat en redaktionsblogg för att öka allmänhetens insyn i det redaktionella arbetet. En sådan blogg har den amerikanska tidningen Spokesman-Review i Spokane sedan i fjol.
Det är en intressant utveckling och man undrar ju vilken svensk redaktion som först vågar låta läsarna/tittarna/lyssnarna ta del av interna möten och diskussioner. Det kan nog dröja. Journalister gillar att märkvärdigfiera sitt arbete och blir ogärna ifrågasatta av folk utanför det egna skrået.

Martin Jönsson noterar också att Svt:s inställning till medarbetare som bloggar tycks ha svängt. Redaktionen bakom nya talkshowen Hos Jidhe bloggar gemensamt om ditt och datt, rimligen med sina chefers välsignelse.
Jönsson drar en parallell till historien om Per Gudmundson, som fick stänga sin blogg hösten 2004 eftersom hans chefer på Svt inte ansåg att bloggandet var förenligt med hans jobb som redaktör på Svt24.
Det vore i och för sig konstigt om inte Svt:s syn på exempelvis bloggar förändrats sedan 2004. Två år är en lång tid i internetvärlden, landskapet förändras snabbt.

Men jag tycker ändå att liknelsen haltar lite. Gudmundson uttryckte tydliga politiska åsikter på sin blogg – vilket kan vara svårt att kombinera med ett professionellt uppdrag att medverka i en kritisk och opartisk granskning av politik och samhälle. Bloggen du just nu läser hade inte sett likadan ut, eller kanske inte existerat alls, om jag fortfarande varit nyhetschef på Aftonbladet.
Ibland får man helt enkelt välja vad eller vem man ska representera.

För oss som gillar Per Gudmundson och hans blogg har utvecklingen nu tagit den lyckliga vändningen att han lämnat Svt och börjat blogga igen. Dessutom har Svenska Dagbladets ledarsida värvat honom som kolumnist.
Men satt jag som chef någonstans och övervägde att anställa honom som nyhetsredaktör eller -reporter skulle jag villkora det med att han lade ner sina politiska skriverier, på bloggen och på andra håll, om de inte vore en del av den tänkta anställningen.

Vill Muhammed ha namnsdag?

Jag hade namnsdag i går och hade som vanligt – och i likhet med så gott som alla mig närstående – ingen som helst tanke på det. Namnsdagar tycks vara ett nästan uteslutande svensk-finskt fenomen och är väl inget som engagerar särskilt många år 2006. Skulle man kunna tro.

Men faktum är att riksdagsledamoten och miljöpartisten Per Bolund (namnsdag 1 augusti) tycker att namnsdagarna är så viktiga att han och partikollegan Karla López (namnsdag 28 januari) skrivit en riksdagsmotion om dem. Motionen går i princip ut på att namnslängden mer statistiskt bör avspegla vad folk egentligen heter i Sverige. Ut med Anselm, in med Muhammed, typ. Om detta talade Per Bolund i Svt:s Go’morron Sverige i torsdags.

Per och Karla menar naturligtvis väl: fler utlandsklingande namn i almanackan skulle markera att Sverige är ett öppet och mångkulturellt samhälle.
Så här skriver de själva:
”Att konsekvent utesluta utlandsklingande namn från namnlängden samtidigt som
gamla namn som mycket få har anledning att fira fortfarande finns med kan bara
ses som ett uttryck för strukturell diskriminering. Uteslutningen från
namnsdags­traditionen riskerar att skapa en ökad känsla av utanförskap och
bygga på segregationen i Sverige eftersom denna tradition med dagens system är
något förbehållet infödda svenskar.”


Det är vackert tänkt. Men är det viktigt? Jag har inte frågat någon Ali eller Muhammed, men min gissning är att en egen namnsdag inte är det som står högst på önskelistan. Bättre möjligheter att försörja sig själv och en politik som motverkar bostadssegregation skulle ge mer effekt, men är såklart svårare att åstadkomma än att ta bort Volmar ur almanackan.

Jag tror miljöpartisternas namnsdagsmotion är precis den typ av integrationspolitik uppifrån som direkt motverkar sitt syfte. Risken är stor att Bolunds och López’ förslag tas som intäkt för att ”inte ens namnsdagarna får vi ha kvar, snart tar utlänningarna över allt” av främlingsfientliga krafter. Det är lika korkat som att förbjuda nationalsången och svenska flaggor vid skolavslutningar.
Istället för att integrera människor med utländsk bakgrund stigmatiseras ytterligare de svenskar som känner att ingen lyssnar på dem. Den utvecklingen oroar mig mer än att alla inte får käka namnsdagstårta.
Förresten. Inte fan fick jag någon tårta i går.

tisdag, november 7

YouTube och valet i USA

Det går undan. Vid tiden för det amerikanska presidentvalet 2004 fanns inte YouTube. När amerikanerna går till kongressval i dag, två år senare, är det efter en valrörelse där YouTube och andra arenor för medborgarjournalistik verkligen påverkat. Varje gång en kandidat öppnat munnen offentligt har han eller hon filmats, av proffs eller amatörer, och varje felsägning, groda eller näspetning har omedelbart lagts ut på nätet. Om detta talade bland andra folkpartiets Birgitta Olsson i Svt:s Gomorron Sverige i måndags.

Det positiva med den utvecklingen, menade hon (och jag håller med), är att den ökar väljarnas möjlighet att få en uppfattning om politiker lever som de lär. Det negativa är naturligtvis att vettiga människor kan komma att dra sig för att engagera sig politiskt om priset är att de bevakas och granskas 24 timmar om dygnet. Vi riskerar att få en ännu mer vattenkammad och slätstruken politikerkår än den vi redan har.

Jag tror att fördelarna överväger. Den allt råare tonen och den partiorganiserade smutskastningen vi lärt känna från tidigare amerikanska val kan jag vara utan. Men det är bara bra om vanligt folk med videokamera och dator bidrar till att politiken beskrivs från än fler infallsvinklar.

För övrigt ska ni inte missa P1 morgons ambitiösa kongressvalsajt.

söndag, november 5

Redaktörn firar ett år på nätet

I dag är det ett år sedan jag började blogga. Det tänker jag fortsätta med, även om en massa annat kommit i vägen de senaste veckorna. Den här bloggen har inga fantastiska läsarsiffror men desto mer fantastiska läsare. Ibland skriver ni kommentarer. Det är kul, och extra kul är det eftersom förvånande många hittat hit utan att vi känt varandra sedan tidigare.

För ett halvår sedan lade jag ut en länklista med det bästa jag skrivit på bloggen dittills. Nu är det dags igen. Varsågoda, här Redaktörns bästa maj-november 2006:

Lördagsambivalens i villaförorten – om klasstillhörighet, andras och min egen.

He’s going down – om Danielsson, Gerdin och Drevet

Aftonbladet och den nya bildjournalistiken – om vad som händer när alla alltid har en kamera med sig

Lars Danielsson avgår på fredag klockan 10.30 – om hur man regisserar en sorti (jag missade tidpunkten med några timmar).

Metajournalistik och dimridåer – om stolpskott och obegripligheter i bevakningen av Danielssonaffären.

Vem behöver etik på Internet? – om det orimliga i att bloggar skulle följa etiska regler.

Journalistik, textreklam och Efva Attlings fula vinglas – om särintressen som gynnas.

Aftonbladet kränker ett barn - och mig – om ett journalistiskt lågvattenmärke.

Favorit i repris: journalistik är business – om en självklarhet många kollegor blundar för.

Ekot och Studio Ett gör hellre ett dåligt jobb än ”gratisreklam” – om rädslan för varumärken i public service.

De vill inte att jag ska kunna gå igen. Läs SvD Brännpunkt i dag – om hur den kristna högern flyttar fram sina positioner i Europa, och Sverige.

Bloggar är inte TT. Dessutom: ett bonusrykte – om mainstreammedias svårigheter att hantera Internet.

Stamceller, kristdemokrater och provrörsbefruktningar – sista varvet – om ett parti med dold agenda.

Frihet och förtroende – om vad vi ska med tryckfriheten till.

Valåret 2006 är lallarnas år. Och politikerföraktets – om inkompetenen i politiken.

Om patientbemötande mm – om vanlig hyfs i vården.

Varsågoda Sveriges Radio, ett nytt mediemagasin – om att göra radio för lyssnarnas skull

En svårslagen vecka – om Fredrik Reinfeldts tröga start.

Förresten är det inte bara den här bloggen som har födelsedag. Min svärfar skulle ha fyllt 80, Gram Parsons skulle ha fyllt 60 och min bror Rickard fylller 34. Grattis!

lördag, oktober 21

Obligatorisk läsning: Kritan i Istanbul


Jag är inte ett dugg förvånad, jag har ändå känt honom i 20 år. Däremot imponeras jag av min gode vän Kritan, vars blogg är en av de mest läsvärda jag vet.
Kritan är lärare till vardags och skriver normalt om skolfrågor och –politik. Då är han också bra. Men nu bor han sedan en månad tillbaka i Istanbul med sin familj och tar ut svängarna lite mer i skrivandet. Läs hans rapporter om taxibedragare, fotboll, dåligt vin och utmaningen att ordna dricksvatten i ett land där nästan ingen förstår vad man säger.

Men Kritan undervisar också. Två av familjens barn går i skolan i bostaden under Turkietvistelsen och det är Kritan som sitter i katedern. Vilket borde göra honom till guvernant. Eller heter det guvernör när det är en man det handlar om?

Confessions of a bad blogger

Har inte skrivit något här på hela veckan. Illa. Jag har snart varit igång ett år med bloggandet och jag får lite abstinens när jag inte hinner eller orkar. Men jag har ju ett riktigt (nåja) jobb att sköta och det har tagit det mesta av min någorlunda vakna tid på sistone.
Nåväl, jag ska skärpa mig. Vilken dag som helst.

I kväll ska jag på fest. Ett större svenskt företag i televisionsbranschen fyller 50 år.

söndag, oktober 15

Ett medborgarjournalistiskt genombrott – och ett sent erkännande


När får vi se det första stora politiska scoopet på en blogg? skrev jag i våras efter det att bloggaren Donnie Donut bedrivit underhållande medborgarjournalistik och dragit ner brallorna på DN:s läsarombudsman.
I veckan kom det där scoopet, signerat Magnus Ljungkvist, socialdemokrtisk pressekreterare och fritidsbloggare.
Ljungkvist har varit nyhetsledande i Boreliushistorien, men de etablerade medierna har, som bland andra Isobel påpekar, varit extremt snåla med credit.

Orsaken är väl att mainstreammedia fortfarande har svårt att förhålla sig till medborgajournalistik och uppgifter som publiceras på nätet. Minns till exempel Aftonbladets lågvattenmärke i augusti när tidningen med en en dag gammal anonym blogg som enda källa berättade att Mona Sahlin fixat jobb åt sin dotter på svenska ambassden i Washington. Jag skrev om det här. Bloggen ifråga, Maktmissbruk, har för övrigt inte uppdaterts en enda gång sedan dess.

Men en liten ljusning anar vi i dag, när Aftonbladet till sist ordentligt uppmäksammar Magnus Ljungkvist för hans avslöjanden om Maria Borelius. Ära den som äras bör, även om erkännandet kommer lite sent.


Lyssnade på God morgon, världen som körde ett rätt intressant inslag om den nya medievärlden som alltmer flätas in i den gamla och tvärtom. Och om hur det kommer sig att Google hostar upp tolv miljarder kronor för YouTube, en tjänst som hittills helt saknar intäkter. Martin Jönsson, Anna Serner och Sigge Eklund säger intressanta saker. Lyssna här, inslaget ligger i slutet av programmet.

lördag, oktober 14

En svårslagen vecka

Under några timmar en höstdag 1981 övervägde jag att gå med i Kommunistisk Ungdom. Jag var (en väldigt skötsam) punkare, 13 år gammal och hade en del kompisar som antingen var medlemmar eller hangarounds i KU. Som ju kändes punkigare än SSU och MUF.
Det krävdes dock inte många minuters samtal med en partifunktionär på vpk:s bokkafé i Uppsala för att jag skulle inse att jag definitivt inte var kommunist.
Jag har aldrig närmat mig det partiet igen, och kommer heller aldrig att göra det (i dag tillhör jag väl det min gode vän Vinlusen så träffande döpt till bittermitten).

Det är faktiskt Maria Borelius & Co som får mig att tänka på det här. Den senaste veckans historier med tillhörande huvudpersoner påminner mig om varför jag aldrig aldrig aldrig kommer att rösta på moderaterna, precis som jag aldrig kommer att rösta på vänsterpartiet. Jag är glad över maktskiftet, tycker att Fredrik Reinfeldt verkar rätt reko – men där är det stopp. Jag vet att jag är både onyanserad, orättvis och troligen oinformerad, men m kommer för mig för evigt att förknippas med överklasskarikatyrer som Borelius och MUF-strebrar som Christofer Fjellner och Johan Forssell. Det är liksom inte moderaternas politik som stöter bort mig, det är…moderaterna.

Veckan som gått har det dock varit ganska lätt att lida med Fredrik Reinfeldt. Det har varit åtta dagars paraduppvisning i katastrofal krishantering. Landets medietränare och pr-konsulter hade inte kunnat fantisera ihop ett bättre scenario för en snabbkurs i elementär kriskommunikation.

Allt är redan kommenterat av andra, jag är inte ens trea på bollen. Men eftersom det (till skillnad från att betala tv-licensen) är helt frivilligt att läsa den här bloggen tänker yours truly ändå klafsa ner i tyckarträsket.
Här kommer några uppkast, håll tillgodo:


(m)ardrömsveckan del 1. Allt ska upp på bordet.

Det började inte så tokigt. Borelius och Cecilia Stegö Chilò berättade själva att de anlitat svart hemhjälp, att de informerat statsministern och att de ångrade sig. En liten pudel alltså, helt i sin ordning och som spinndoktorerna säger: proaktivt. Fyra av tio svenskar har betalat eller kan tänka sig betala svart, upprördheten bör kunna vara begränsad.

Samtidigt, i en annan del av staden: Borg och brajan.

Finansminister Anders Borg gör alla rätt i en intervju med Aftonbladet i början av veckan när han berättar att han rökt marijuana och förespråkat legalisering av narkotika. Men han var ung då och har ändrat uppfattning sedan dess. End of story, inget mer att snacka om, Anders Borg döljer inget och blir inte Den Knarkande Ministern. Välskött.

Ibland är fem kronor om dagen mer än flera miljoner om året.

När det avslöjades att kulturminister Cecilia Stegö Chilò inte betalat tv-licens på 16 år (eller vad det nu var) tror jag att många med mig tyckte det var värre än att hon haft svart städhjälp. Det finns en bred acceptans för tv-licensen, nio av tio svenskar betalar. Fem kronor per dag är inte mycket, och att slingra sig med en gammal utlandsflytt höll inte.
Rätt snart visar det ju sig också att CSC har struntat i licensen som en aktiv politisk handling. Folk som begår sådana lagbrott brukar kallas anarkister.
Jag tror att Cecilia Stegö Chilò får det mycket svårt att fortsätta som kulturminister. En viktig del av jobbet är att hantera public service-bolagen, vad man än tycker om dem. Vill hon banta SR och SVT eller förändra finansieringen får hon verka för det på demokratisk väg.

Jag har ingen jättekoll på Cecilia Stegö Chilò, men delar inte slentrianuppfattningen att hon är inkompetent för att hon kommer från Timbro. Däremot undrar jag hur Reinfeldt tänkte. Eller tänkte han inte alls? Kulturpolitik tycks inte ha någon högre status i Sverige och ministerposten har lite av plusjobb över sig.
Kanske förstod inte Reinfeldt att han värvat en minister med idéer och starka kulturpolitiska åsikter. Cecilia Stegö Chilò tänker inte nöja sig med att mingla på filmpremiärer och fördela pengar till museer. Här blir det buller och bong och radikala förändringar som många – inte minst många med obegränsad tillgång till medieutrymme – kommer att ha åsikter om. Kommer Reinfeldt tycka att en radikal nyliberal kulturpolitik är värd priset?

Sagan om Maria

Hur skriver man på sitt cv att man varit statsråd i en vecka? undrade Håkan Jacobson på sin blogg häromdage. Det kanske inte är den fråga som roterar i Maria Borelius huvud just nu.
Efter det eländigt korkade uttalandet om att hon inte hade råd med vit hemhjälp gick ju allt käpprätt utför.
Själv tycker jag att hennes framträdande i SVT i onsdags morse var extra intressant. Borelius var oanträffbar under tisdagen, troligen inlåst i någon bunker med någon medietränare från Kreab eller nåt. På onsdagmorgonen gjorde hon allt by the book – reservationslös ursäkt, trippel pudel med skruv. Därtill för dagen i mycket nedtonad klädsel, jeans och rosa kofta som kanske kanske skulle kunna vara köpt på Åhléns. Nästan ingen make up. “Jag är en vanlig mamma som haft det jättejobbigt” var budskapet. Nice touch.

Borelius fick frågan om det fanns något mer, något annat vi inte fått veta om henne som kunde vara relevant. Det var det inte.

Sedan levererade den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist Bloggsveriges första riktiga tolvtaggarscoop. Ridå för Borelius. Och när hon i dag avgick kunde hon – helt väntat och fullt förståeligt – hänvisa till den press hon och hennes familj utsatts för. Trist, säkert. Men det drabbade åtminstone ingen fattig.

fredag, oktober 13

Bra försök, Fredrik, det höll i 14 minuter


Det ska fan vara teaterdirektör. Eller statsminister.
Hursomhelst var dagens presskonferens i Rosenbad en rätt märklig föreställning. Någon har hittat några band med mail-backuper i regeringskansliets källare. Ingen vet vad de innehåller, men de är märkta ”Tsunamimejl”.

Förvisso intressant och lite spännande: tänk om banden innehåller något den förra regeringen försökt dölja? Något nytt i Danielssonhärvan? Ja, tänk om. Men än vet vi ingenting. Inte Fredrik Reinfeldt heller.

Ändå kallar han till presskonferens med kort varsel som om det fanns något akut viktigt att berätta. Det var nog fler än jag som trodde att en minister eller två skulle kasta in handduken när nyhetssajterna flashade om att presskonferensen var på gång

Bra försök, Fredrik, det höll i 14 minuter. Sedan kom första frågan om Maria Borelius skattesmitarkåk i Falsterbo och Reinfeldts eventuellt fortsatta förtroende för sin handelsminister.
(O)ordningen återställd.

På tal om föreställningar: Enligt planerna ska Cecilia Stegö-Chilò delta i en utfrågning hos Publicistklubben nu på måndag. Det kan bli festligt. Om hon fortfarande är kulturminister då.


Update:
I Svt:s Studio 24 i kväll funderade DN:s Barbro Hedvall över om inte banden som hittats i Rosenbads källare är ett practical joke från den avgående regeringen. Tanken svindlar.
Hedvall hade svårt att hålla sig för garv. Fredrik Reinfeldt skrattar inte.

torsdag, oktober 5

Casino läggs ner


Vi som tycker att musik är viktigt på riktigt och har för mossig musiksmak för P3 nås nu av dåliga nyheter. P4:s utmärkta Casino läggs ner efter nyår. Det är illa, riktigt illa. I Casino får lyssnarna under tre och en halv timme varje söndagskväll höra musik som inte spelas någon annanstans, noga och kunnigt utvald och presenterad av Lisa Wall och Kalle Oldby. Gå in på Casinos hemsida och lyssna.
För egen del har jag blivit i det närmast beroende av Casinos countrytimme, sist i programmet.

Casinos redaktion tar själva adjö på rootsy.nu.

Frågan är nu om det går att få radioledningen att tänka om och förstå att det finns människor som fyllt 25 och ändå har ett passionerat musikintresse.

Sex år med bruten nacke

I eftermiddag är det exakt sex år sedan jag bröt nacken. Det där sista dygnet före olyckan har jag mycket detaljerade minnen från. Fisk och musslor till middag, kvällspromenad, frukost på hotell, strålande väder, fantastisk lunch. Eller kanske är minnena inte så tydliga, utan bilder jag skapat i efterhand.
I alla fall har 5 oktober blivit en högst ofrivillig och påtvingad årsdag i mitt liv. Som traditionen numera bjuder blir det middag med vännerna J och L.

Nu ska jag lägga champagne på kylning. Man ska inte späka sig mer än nödvändigt sådana här dagar.

tisdag, oktober 3

P1 Mode – så ska det låta


I skuggan av debatten om Sveriges Radios – och framför allt några enstaka programs – framtid smög P1 ut en riktig liten pärla måndag förmiddag: P1 Mode.
Så ska public service låta 2006. Här har vi en redaktion som vågar ta sitt ämne på allvar utan att rodna eller överteoretisera. Risken när P1 ska avhandla livsstil eller populärkultur är annars stor att det inte får räcka med att kunniga människor talar om till exempel mode här och nu – man måste liksom be om ursäkt för ämnet, sätta in det i alla möjliga globala sammanhang, ge historiska och politiska bakgrunder och naturligtvis ifrågasätta: ”Men borde man inte…”.
P1 Mode var helt rent från allt sådant nervöst sneglande åt sidorna. Tack för det.

Istället fick vi ett premiärprogram som till större delen handlade om midjan och då framför allt om midjan på våra jeans. Den är på väg upp, eller möjligen på väg ner igen, det beror på vem och var man frågar. Om detta talade programledaren Annika Persson med designern Carin Wester och kritikern Dennis Dahlqvist, och det blev spänstigt, intressant och på allvar utan att vara insnöat.

Häromdagen beklagade jag mig över att SR nästan aldrig gör program i korta serier. Även på denna punkt är P1 Mode ett lysande undantag. Det blir fem program den här säsongen. Jag vet redan att jag vill ha fem till i vår.


P1 Mode sänds i repris på lördag klockan 11.35.

Punkt SE

Så vad ska man säga om Punkt SE, Aftonbladets och Schibsteds intåg på gratistidningsmarknaden? Jag gillar den på många sätt. Punkt SE känns som något annat än Metro och City och formatet är kaxigt.
Tidningens mix känns egen, och många kommer att fnysa åt de extremt korta artiklarna och den tonvikt som verkar läggas på sport, nöjen och evenemang snarare än traditionella nyheter – även om Punkt SE till skillnad från storebror Aftonbladet och Expressen faktiskt har vinjetterade utrikessidor.
Punkt SE inbjuder till interaktivitet och läsarnas egna vimmelbilder i tidningen och på nätet kan nog tilltala många yngre (och det är ju dem alla vill nå nu för tiden).

Joachim Berner (fd chefredaktör på GP, DN och Expressen) och medieforskaren Ingela Wadbring recenserade tidningen i P1 Morgon i morse (lyssna här). Berner fick frågan om Punkt SE kunde ge läsarna någon kvalitet och fördjupning – och svarade klokt:
”Vad är kvalitet? Jag tror att kvalitet när det gäller publicistiska produkter är att det finns en tanke, att det finns en idé, och den här tidningen har en idé”.

Grafiskt har Punkt SE tydliga kopplingar till både nätet och Aftonbladet, och jag tycker nog att de är lite för tydliga när det gäller det senare. Utan att vara något formgivningsorakel tror jag Punkt SE skulle vinna på att fjärma sig lite mer från modertidningen. Eller rättare sagt, Aftonbladet skulle tjäna på det. Många känner nog som Ingela Wadbring uttryckte det i P1 i morse: ”Man får ett halvt Aftonbladet gratis”.

Hur många är beredda att fortsätta betala nio kronor för den andra halvan? På sikt allt färre. Det vet man på Aftonbladet, och det var därför vi fick en ny dagstidning i morse.

lördag, september 30

”Det viktiga är väl ändå vad lyssnarna tycker?” pep Lasse Johnsson i P1 morgon


Jag tror att det var Hasse Alfredson som sade det: ”Sverige är ingen ankdamm. Det är ett fågelbad”.
Och i detta fågelbad fortsätter den rätt enahanda debatten om Sveriges Radios framtid. I torsdagens P1 morgon var det Journalistens chefredaktör (och fd chefen för kulturredaktionen på P1) Maja Aases tur att stämma in i klagokören och utgjuta sig över nedskärningarna på P1 i allmänhet, och programmen Konflikt och Vår grundade mening i synnerhet. Hon debatterade med Peter Örn (SR:s vd) som gjorde så gott han kunde och påpekade att de planerade förändringarna inte berör mer än tio procent av P1:s utbud och att både Konflikt och Vår grundade mening kommer att ersättas av program som bevakar ungefär samma områden.

Ett av Maja Aases argument är att radioledningen inte har personalen med sig. Hon hade själv gjort en ”minigallup” bland radiomedarbetarna inför diskussionen i studion och kunde meddela att åtta av tio var emot ledningens planer. Jaha. Så överraskande. Till och med programledaren Lasse Johnsson opponerade sig till sist och flikade in att det kanske är vad lyssnarna tycker som är viktigast.

Jag tror inte att något medieföretag kan drivas framgångsrikt – journalistiskt eller kommersiellt – med handuppräckning på personalmöten, som tycks vara den metod Aase & Co förordar. Det måste finnas starka och tydliga chefer som både kan formulera publicistiska mål, entusiasmera sina medarbetare och orka ta strid för sin linje – både gentemot gnällspikar i personalen och utåt.

Som extern betraktare ser jag inga sådana chefer på Sveriges Radio, möjligen med avgående Ekochefen Staffan Sonning som undantag. Men var finns radions Thorbjörn Larsson? Jan Wifstrand? Lena K Samuelsson? Publicister som kan peka med hela handen och förklara vad de håller på med.

fredag, september 29

IRL

Alla tunga blggare hänger på Judit & Bertil på fredagkvällarna, har jag förstått. Så i kväll tar jag mig också dit. Vi ses.

tisdag, september 26

Fridolin till TV4 - varför inte?


Miljöpartiets riksdagsledamot Gustav Fridolin lämnar politiken och blir reporter på TV4:s Kalla Fakta. Nyheten väckte de reflexmässiga reaktioner man kunde vänta sig: Hu, en politiker nästlar sig in i journalisternas heliga värld. Hur ska tittarna kunna lita på att GF inte smyger in miljöpartipropaganda i sina reportage? P1 Morgons intervju med Fridolin i morse gick i de väntade spåren, men han svarade klokt och koncist och konstaterade att politisk journalistik inte är det han är mest lämpad för.

Förutsägbara är också läsarkommentarerna på Resumé.se, där den låga nivån faktiskt inte förvånar längre.
För vad är det som är så principiellt hemskt med att en riksdagsman får jobb som journalist? Till skillnad från så gott som alla sina nya kollegor är ju Gustav Fridolin helt öppen med sin politiska och ideologiska bakgrund. Svenska redaktioner kryllar av före detta ungdomspolitiker, aktivister av olika slag och folk med ett för publiken okänt förflutet som skulle kunna användas för att ifrågasätta deras trovärdighet och integritet.
Skulle Gustav Fridolins trovärdighet per definition minska för att tittarna känner till var han står politiskt? Snarare tvärtom.

Journalistik och politik delar problemet att genomströmningen av människor är för låg och rekryteringsbasen både densamma och för liten. Vi har också det gemensamt att folks förtroende för oss är lågt.
Istället för att bete sig skenheligt, skitnödigt och protektionistiskt borde alla journalister applådera Gustav Fridolins karriärbyte.
Svenska Dagbladets Martin Jönsson är ett nyktert undantag bland de som kommenterat saken i dag.

En helt annan fråga är om Fridolin är en bra journalist. Där är det upp till bevis som gäller. En sak är säker: han kommer att ha mångas ögon på sig.

måndag, september 25

”Det har varit full rulle, om man så säger”


Kvällens citat, levererat av Maj Holmblad, 83, efter att de senaste dagarnas vräkningshot mot henne försvunnit.

Varför kan inte läkare jobba skift som vanligt folk?

Förra söndagen åkte jag till akuten på Södersjukhuset eftersom jag fått ett epilepsianfall. Där konstaterades att jag hade en infektion och läkaren skrev ut antibiotika.
Några dagar senare ringde han och berättade att provresultaten visade att jag skulle ha en annan typ av antibiotika. Inget konstigt med det, och doktorn lovade att ringa in ett nytt recept till apoteket.
Det gjorde han inte.

I morse, en halv vecka, ringde han och bad om ursäkt. Han hade missat att ringa in receptet eftersom han varit helt slut efter ett långt jourpass på akuten.
Man får ju hoppas att hans sömnbrist inte orsakade några allvarligare misstag än ett missat recept.

Detta får mig än en gång att undra hur det kommer sig att läkare, till skillnad från till exempel sjuksköterskor, inte jobbar schemalagt med dag- kvälls- och nattskift i de verksamheter där så vore lämpligt. Eller egentligen undrar jag inte alls. Den enda rimliga förklaringen är att läkarna själva inte är intresserade av att ändra på ett förhållande som ger dem jourersättning och kompledighet i massor.

Nej, med utsövda läkare som jobbar skift kommer färre misstag begås. Och som patient kommer du inte behöva oroa dig för att kirurgen som just ska sätta skalpellen i dig redan har jobbat i 30 timmar.

söndag, september 24

Varsågoda Sveriges Radio, ett nytt mediemagasin

Det ska fan vara chef på Sveriges Radio. Börjar man peta i något, ifrågasätter enstaka program eller andas något om att lyssnarna inte beter sig som för 25 år sedan kan man med tvåhundraprocentig säkerhet räkna med att den personal de eventuella förändringarna berör har gräddfil in på DN debatt där de bereds utrymme att spy galla över sina korkade chefer.

I går var det jag vet inte hur många SR-medarbetare som protesterade i DN. Både mot att en del enskilda program troligen läggs ner och mot att personalen/journalisterna inte fått delta tillräckligt i radions förändringsprocess.

Jag lyssnar mycket på radio, och nästan uteslutande på P1. Jag gillar mycket av det som sänds där, och kommer till exempel att sakna ett program som Konflikt om det läggs ner. Ett program som Vår Grundade Mening borde dock ha lagts ner/stöpts om för minst ett decennium sedan.

Nedskärnings- och nedläggningsdiskussioner av det här slaget följer sin givna dramaturgi, särskilt när det gäller public serviceföretagen.
Vi har på den ena sidan de onda cheferna som bara räknar lyssnar- eller tittarsiffror och helt maniskt söker den unga publiken.
På den andra sidan har vi sanningens vita riddare, journalisterna, som med dårars envishet hävdar att en minuts kortare sändningstid för just det här programmet (som för övrigt inte kan göras av andra människor på annat sätt) är ett direkt hot mot demokratin.

Jag har aldrig jobbat med radio professionellt, det finns säkert mycket som skiljer det från tidningsmakeri. Men som journalist och nyfiken lyssnare undrar jag en del.

Hur kommer det sig att så många av P1:s program sänds i så långa serier? Med få undantag går programmen året runt eller inte alls. I tv görs sällan fler än 12-15 avsnitt av något program och säsongstänkandet är etablerat. Måste till exempel Boktornet sändas året runt (jo, jag vet att de gör sommaruppehåll)? Måste till exempel Kropp & själ sändas varje vecka? Och kan man inte göra tio skitbra avsnitt av ett granskande mediemagasin och sedan återkomma med tio nya nästa säsong?

När det gäller P1 tycker även jag att det är trist om det nu är så att radioledningen stirrar sig blinda på lyssnarsiffror och vissa målgrupper. Sveriges Radio har en annan finansiering och ett annat uppdrag än de kommersiella stationerna och behöver inte snegla så nervöst åt sidorna.
Men om man inte mäter lyssnandet på något sätt, hur ska man då kunna bedöma det man producerar? Hur få lyssnare kan ett program i P1 ha och ändå leva vidare? Femtusen? Femhundra? Fem? Någonstans går gränsen, även om den är olika låg för olika program.

SR-ledningen har idéer om att ersätta kvart i femekot i P3 med ett annat nyhetsprogram, från P3:s nyhetsredaktion. Detta har orsakat ramaskrin bland personalen. Men vad är det som säger att samma nyhetsprogram måste sändas samtidigt i alla SR:s kanaler? SVT sänder ju inte Rapport i alla sina kanaler – och gjorde det inte ens under monopoltiden.
I dag tvingar Sveriges Radio den lyssnare som inte vill ha nyheter kvart i fem att lämna public service och söka upp någon av de kommersiella stationerna. Det borde oroa personalen.

Till sist mitt gamla favorithatobjekt Vår Grundade Mening, som läggs ned efter ett kvarts sekel. Det är inte en dag för tidigt detta gnälliga och förutsägbara program försvinner och ersätts av något annat.
När nyheten om VGM:s förestående hädanfärd kom ut häromveckan konstaterade Vassa Eggen att ”Vår grundade mening har helt enkelt inte handlat om media. Det har enbart handlat om journalistik och journalister”.
Media fyller en stor del av våra liv. Folk har massor av åsikter om det de ser och hör i media. Att då Sveriges Radios enda mediemagasin ska ha den snäva utblicken VGM har är orimligt.

Här kommer mitt kortfattade programförslag för ett VGM 2.0. Jag ställer det kostnadsfritt till radioledningens förfogande.
Programmet bör täcka medievärlden i vid bemärkelse utifrån ett mottagarperspektiv. Varför ser vi det vi ser och hör det vi hör i medierna? Journalistik, reklam och underhållning bevakas. Anslaget ska vara brett, det i media som väcker reaktioner hos många ska tas upp i programmet.

Några förslag på teman/ämnen:

Löpsedlar. Varför ser de ut som de gör? Får man skriva vad som helst på en löpsedel? Och säljer de verkligen några tidningar? Och varför finns inga löpsedlar i Norge? I ett sådant här program intervjuas erfarna löpsedelsmakare och aktuella uppmärksammade löp diskuteras utifrån olika synvinklar.

Varifrån kommer nyheten? En aktuell nyhetsstory spåras bakåt för att visa att det allt som oftast finns pr-folk och starka ekonomiska intressen bakom det vi ser i medierna.

Sveriges mest lästa tidningssidor. Familjesidorna är många tidningars mest lästa. Samtidigt är familjeredaktörskapet ofta ett lågstatusjobb.

Medieutbildningar överallt – men var ska alla jobba? Massor av ungdomar söker sig till gymnasiets medieprogram och andra medieutbildningar, på folkhögskolor osv. Men finns en arbetsmarknad som efterfrågar alla dessa utbildningar? Och hur bra är de egentligen?

Kan vi förbjuda sexistisk reklam? ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” har diskuterats mycket på senare år och då och då hörs krav på lagstiftning. Men går det att förbjuda bort en viss typ av reklam utan att yttrande- och tryckfriheten naggas för mycket i kanten?


Voilá. Det är bara att sätta igång. Som programledare och redaktörer för detta nya mediemagasin i radio vill jag höra Martin Jönsson (SvD, fd chefredaktör på Journalisten) och Bernt Hermele (SVT, fd chefredaktör på Veckans Affärer och reporter på Resumé).

torsdag, september 21

Om patientbemötande mm

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Främsta skälet är helt enkelt att jag börjat jobba igen, men även annat har kommit emellan. I tisdags var jag inbjuden talare när personalen på vårdcentralen där jag bor hade konferens. Jag pratade om patientbemötande och integritet, här är mitt manus:


Hej!

Jag heter Martin Engqvist, är 38 år och bor i Björknäs med min fru.
Jag är journalist och jobbar med kundtidningar på företaget Spoon Publishing.
Jag är ryggmärgsskadad sedan sex år tillbaka, helt förlamad från axlarna och neråt och helt beroende av hjälp dygnet runt.

NN har bett mig komma hit i dag och jag tänkte att vi skulle tala lite om patientbemötande, integritet och relationen mellan patient och vårdare.


Men först vill jag backa tillbaka lite – en halv minut, närmare bestämt.
Så gott som alltid när jag träffar någon av er finns ni där för min skull.
I dag är det tvärtom. Jag är här för er skull.Alltså presenterade jag mig nyss och berättade vem jag är, varför jag är här och vad jag tänkte göra. Ganska självklart och hyfsat väluppfostrat – men tyvärr långt ifrån självklart i mötet mellan vårdare och patient.
Jag tänkte tala mer om det här om en liten stund.

Jag har säkert behandlats av 50 olika läkare och minst dubbelt så många sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter under de här sex åren. En stor del av min vakna tid är jag patient.

Mitt i detta omfattande vårdberoende kämpar jag och min fru för att leva ett så bra och värdigt liv som möjligt. Ofta handlar det om att knapra åt sig några timmar här och några timmar där.
Mitt handikapp äter mycket av min tid, men jag vägrar låta det bli det viktigaste i mitt liv. Jag vill fortsätta vara mera Martin, mera make, mera journalist och mera Nackabo än ryggmärgsskadad.
Här kan ni som vårdare både hjälpa och stjälpa. Och även om jag bara utgår från mig själv tror jag att många – inte alla – andra patienter tänker ungefär likadant.



Fram till för sex år sedan gick mitt liv på räls. Jag och min fru hade ett underbart liv, jag hade ett roligt jobb, många vänner och möjlighet att göra vad jag ville – resa, roa mig, spela golf och köra roliga bilar.


Den 5 oktober 2000 förändrades allt.
På slingriga bergsvägar norr om Nice tappade jag kontrollen över bilen och voltade ner i en ravin. Killen bredvid mig i bilen skar sig lite i armen – jag bröt min fjärde nackkota och är sedan dess helt förlamad från axlarna och ner.

En vecka efter olyckan vaknade jag på Karolinska sjukhuset. Det tog några dagar innan jag förstod var jag var och vad som hänt. Hur mitt liv skulle komma att se ut hade jag ingen aning om.

I sju veckor låg jag i respirator på NIVA. Den första tiden på sjukhuset har jag fragmentariska minnen av, jag var i chock, fick starka mediciner och hallucinerade en del.
Att säga att man är fokuserad i ett sådant läge vore en lögn. Men perspektivet är extremt snävt. Nästan alla mina tankar kretsade runt mig och mitt den där första tiden. De dagliga rutinerna blev små krokar jag hängde upp tillvaron på: sjukgymnastik på morgonen, någon läkarundersökning under eftermiddagen och så dagens höjdpunkt – duschen varje kväll.

Det händer inte så himla mycket på dagarna på en sådan där avdelning. Men det betyder inte att patientens tid inte är dyrbar.
Det är till exempel inte okej att som läkare meddela att man tänker komma och göra en undersökning klockan ett – och sedan släntra in vid halv fyra utan att ha meddelat förseningen, även om patienten är sängliggande och vårdas på avdelning.
Det har hänt mig många gånger.
I vilket annat sammanhang skulle det beteendet vara okej? Om jag kom två timmar för sent till ett möte i mitt jobb skulle vi förmodligen förlora kunden det gäller.

Men när jag låg där på intensiven ansågs uppenbarligen inte min tid tillräckligt värdefull.
Läkarens nonchalans med min tid blev en tydlig statusmarkering: ”här är det jag som är viktig, du får ligga där tills jag har tid med dig”.
Jag som patient förminskades ytterligare i ett läge där jag redan var den svage och beroende.

Som vårdare är det inte bara patienter ni möter. Mötet med de anhöriga är minst lika viktigt. Det är så lätt att precis allt fokus hamnar på patienten, fastän de allra närmaste i själva verket kan må ännu sämre.

Min fru kommer aldrig att glömma mötet med den läkare som några veckor efter min olycka skulle berätta för mig att jag inte skulle bli bättre. Min förlamning var permanent och jag skulle förbli rullstolsbunden.
Samtalet skulle ske på en måndag. Min fru och min familj hade redan fått informationen medan jag låg sövd, och förbjudits att svara på mina frågor om ”Vad är prognosen?” som började komma i takt med att jag vaknade upp under helgen.

Nej, det viktiga samtalet skulle en läkare ha med mig, och han var ledig över helgen.

Måndagen kom. Han klarade det inte. ”Vad är prognosen?”, mimade jag flera gånger från sängen, fortfarande kopplad till respiratorn. ”Vad är prognosen?” Med flackande blick mumlade han något om att ”det är ju en C4-C5” (den neurologiska benämningen på min skada), och så mycket mer fick han inte ur sig. Vårt liv var slaget i spillror, men den som hade till jobb att ge oss korrekt och begriplig information om vår framtid klarade inte det.

Den typen av samtal är säkert inte lätt för någon vårdare. Och säkert är det svårare för vissa än för andra, som har naturlig fallenhet för att möta människor i svåra situationer.
Men de där mötena och samtalen ingår i ert jobb och jag är övertygad om att man kan träna sig att bli bättre på dem. Det går att lära sig vara empatisk.

Varför inte använda en fusklapp om samtalet man ska ha känns extra jobbigt? Den där läkaren på Karolinska hade gjort ett bättre jobb och besparat oss kränkningen och smärtan om han erkänt för sig själv och för oss att det skulle bli ett svårt samtal - och läst innantill från ett papper.

Vi ser honom i TV ibland. Min fru blir lika ledsen och arg varje gång.

En annan enkel grej som minskar avståndet mellan vårdare patient är att sitta ner. Om patienten är sängliggande eller sitter – sätt dig på en stol själv när du talar med honom eller henne. Att stå upp och tala ner till patienten är också förminskande och understryker bara maktförhållandet.



I dag lever jag med personlig assistans dygnet runt och tidvis också med daglig kontakt med hemsjukvården. Jag har också löpande kontakt med Spinalis-kliniken vid Karolinska sjukhuset och håller just nu på att komma tillbaka efter nästan ett års sjukskrivning på grund av ett trycksår som opererades i somras.



För mig som till största delen vårdas hemma är integriteten extremt viktig. Vårt hem är vårt hem, vi har ingen annanstans att ta vägen – efter jobbet, för att umgås med vänner eller bara vara med varandra.
Det är vårt hem – och dit kommer ni och andra för att jobba.

Då kan det bli krockar. Som i somras då en person – ingen av er - som skulle hjälpa mig när jag var sängliggande utan att blinka slet upp ytterdörren, ropade hallå och stolpade in i vårt sovrum – där också min fru fanns, endast iklädd bikini.
Det var oerhört kränkande, inte minst för min fru som gick ut och grät bakom garaget. Inte ens i sitt eget sovrum kunde hon få respekt för sin integritet, för att det faktiskt är hennes hem.

Personen som slet upp dörren utan att ringa på gjorde det naturligtvis inte för att vara elak. Hon lät bara bli att tänka. Hon ställde sig inte frågan: om det här var mitt hem och det var jag som behövde hjälp – hur skulle jag vilja ha det?
Än en gång förminskades jag och blev bara en arbetsuppgift, i mitt eget sovrum, i mitt hem.

”Om det var jag som behövde hjälp – hur skulle jag vilja ha det?” är en bra fråga att ställa sig, och inte bara om man jobbar i vården.
En annan bra fråga är ”För vems skull är vem här?”

I dag var det jag som kom för er skull. Tack för att ni lyssnade.

måndag, september 18

Än är jag inte död

Howdy,
nej, jag har inte lagt näsan i vädret även om det kändes bra nära i går när jag fick ett epileptisktanfall (mitt femte på lika många år) och fick åka ambulans till akuten på SÖS.
Hann precis kvickna till för att åka hem och rösta och sedan slockna i sängen.

Eftersom jag numera är i gång med mitt vanliga jobb blir det glesare med bloggandet. Men håll ut. Jag är strax tillbaka.

fredag, september 8

Svensson, Svensson part III

Expressens Niklas Svensson delges misstanke om brott.

Svensson, Svensson part II: Källskydd, tjena

Journalistsveriges längsta näsa hittar vi just nu på Expressens avstängde reporter Niklas Svensson. I onsdags blev det känt att han suttit på ett historiskt politiskt scoop – vetskapen om att folkpartisten Per Jodenius begått dataintrång på socialdemokraternas intranät - utan att göra något av det i den egna tidningen. Istället loggade Niklas Svensson (som fått koderna av Jodenius) själv in sig hos socialdemokraterna några gånger och gjorde sig då eventuellt skyldig till brott.
Svensson informerade inte heller sina chefer om att han kommit över de hemliga koderna.

Detta förklarar han i den egna tidningen med att han ville skydda sin källa. Det låter ädelt, men är rent snurrigt som skäl att inte berätta för sin redaktionsledning att man kommit över sensationell information. Självklart kan – och ska! – en reporter i det läget informera sina närmaste chefer om vad han eller hon fått veta, och lika själklart inte berätta från vem informationen kommer.

På Aftonbladet hjälper man föga överraskande gärna till att dra ner brallorna på Niklas Svensson. Bladet berättar att det var Svensson som ursprungligen planterade romansryktet om Lars Danielsson och Helene Eduards hos folkpartisten Jodenius, som i sin tur uppmanade bloggande partivänner att sprida det vidare. Simsalabim fanns ett rykte på nätet Niklas Svensson kunde hänvisa till när han skrev sina ”avslöjande” artiklar i Expressen i våras.
Det är rundgångsjornalistik på högsta, eller snarare lägsta nivå.

Till sist noterar jag att källskydd inte är något levande begrepp i bloggvärlden. Folkpartisten Johanna Nylander var en av de bloggare som spred ryktet om Eduards och Danielsson. Hon avslöjar glatt sin källa i torsdagens Aftonbladet:

”Jag hade Per Jodenius som källa faktiskt. Jag visste att han och Niklas Svensson kände varandra och hade jättebra kontakt”.

torsdag, september 7

Svensson, Svensson


Det är inte bara politiken som befolkas av lallare. En och annan har blivit journalist också. I går stängdes Expressens politiske reporter Niklas Svensson av från sitt arbete. Han har också tagit sig in på socialdemokraternas interna datanätverk, sannolikt efter att ha fått inloggningsuppgifter från folkpartisten Per Jodenius.

Mycket talar för att även Niklas Svensson har begått brott när han olovligen loggat in sig hos sossarna. I och med det har Expressen ännu ett problem med sina arbetsmetoder, vilket SvD:s Martin Jönsson skriver om här.

Niklas Svensson är mannen som varit med om att skapa den direktsända bloggen och har tidigare gjort sig ett namn som Robinsonkännare. Han har säkert dragit fram en eller annan nyhet under sin karriär – men han missade årets scoop trots att han fick det serverat redan för flera månader sedan. Svensson fick de hemliga inloggningskoderna från folkpartisten, men valde att själv använda dem – utan att informera sin redaktionsledning – istället för att avslöja historien om fp:s politiska spioneri. Ett närmast osannolikt journalistiskt dubbelfel.

tisdag, september 5

Gnälliga journalister får en välbehövlig känga

I dag ska ni läsa Andreas Ekströms krönika i Journalisten. Jag hade definitivt inte sagt det bättre själv.

Valåret 2006 är lallarnas år. Och politikerföraktets.

Ja, ojojoj. Det känns allt mer uppenbart att politiken erbjuder goda karriärmöjligheter för den som saknar omdöme och/eller större begåvning.
För vad är det vi hittar i partiernas organisationer, på nivåerna omedelbart under den absoluta toppen? Lallare. Folk som oftare kopplar in sin dator än den egna hjärnan.

Och veckans klang- och jubellallare alla kategorier är naturligtvis folkpartisten Per Jodenius, som tagit sig in i socialdemokraternas interna datanätverk och därmed troligen begått brott.
Jag vet ingenting om Jodenius, men han tycks ha gjort en snabb karriär i fp och beskrivs så här i efterhand som en påläggskalv inom partiet. Det kanske han var, men man ska komma ihåg att i sådana här lägen fungerar mediedramaturgin så att underhuggare beskrivs som toppnamn, smått blir stort.

Men oavsett om Per Jodenius lider av kroniskt dåligt omdöme eller om hans dataintrång är en enstaka härdsmälta får historien mig att undra vad det är för människor som befolkar politiken.
Partierna och deras ungdomsförbund har med åren fått allt svårare att locka medlemmar och aktiva. Det är nog en anledning till att vägen till höga positioner tycks ha blivit allt kortare. Lite elevrådserfarenhet, bra sittfläsk, lillgammal stil och god formuleringsförmåga verkar kunna ta en hur långt som helst.

Många pekar på den ideologiska utslätningen och trängseln i mitten som det främsta skälet till att årets valrörelse känns smutsigare än någon tidigare. Svenska Dagbladets Göran Eriksson är inne på det i dag, och påminner om Lars Leijonborgs högstämda prat från i våras om folkpartiets interna etiska regler som skulle garantera rent spel i valrörelsen. Nu har skiten träffat Leijonborgs egen fläkt.

Åter till de unga partikarriäristerna. Före detta cuf:aren Anders Averby luftar intressanta tankar i en artikel på aftonbladet.se. Han talar om en ”terriermentalitet” i de liberala ungdomsförbunden.
Ur Aftonbladets artikel:

”Han kallar centerns Cuf, folkpartiets Luf, miljöpartiets Grön ungdom och kristdemokraternas Kdu för "3000-persförbunden". - Det går väldigt snabbt att komma fram till en central position och känna sig lite viktig.”

Jag har själv ingen erfarenhet av att jobba i politiska eller ideella organisationer. Men den bild man får av organisationernas kompetens imponerar inte direkt. Jag ser framför mig en lite äldre kader partifunktionärer med klena kunskaper om modern informationsteknologi. Nu har de fått sällskap av yngre förmågor som sett för mycket på ”Vita huset” och bara tycker det är lattjo att snoka bakom fiendens linjer, sprida rykten på nätet och få uppmärksamhet i medierna. It’s all a game, och det trista är att den som spelar det bäst vinner valet.

Sedan kan man ju inte låta bli att undra hur det står till med kunskaperna om datasäkerhet både bland folkpartister och socialdemokrater. Minsta unge vet att man lämnar spår efter sig om man loggar in sig någonstans (eller för den delen bara besöker en hemsida) på nätet. Ändå har Per Jodenius och eventuellt andra använt folkpartiets datorer för sitt spioneri.
Hur dum får man vara?
För att inte tala om det socialdemokratiska snillet som – om de uppgifterna stämmer – lystrar till smeknamnet Sigge, har ”Sigge” som användarnamn och valt ”Sigge” som lösenord för att logga in sig på det nätverk där man bland annat kan hitta information om statsrådens säpobevakning.
Hur dum får man vara?

”Spionskandalen” är den allvarligaste affären hittills i valrörelsen. Men den är långt ifrån det enda lågvattenmärket. Minns ni de här?

Förtalsmailen om Reinfeldt

SSU:aren som jämförde Reinfeldt med en pedofil

Kdu-tjejen som försökte spionera på SSU

LO-ungdomarna som lät festivalbesökarna slå spik i de borgerliga partiledarnas huvud

Lattjolajban, tjo och tjim. Veckans grattis till Per Jodenius, som både lyckats skada det egna partiet och alliansen och öka politikerföraktet.

måndag, september 4

lördag, september 2

Småljummen radiodebatt om funktionshinder

Åkte till Kulturhuset och lyssnade på valdebatten om funktionshinder som arrangerades och direktsändes av P1. Alla riksdagspartierna var representerade i panelen, bland annat fanns Kristina Axén-Olin från moderaterna och socialminister Berit Andnor på plats.

Det blev en rätt ljum tillställning, alla partier tycks rörande ense om att det är synd om funktionshindrade och att det mesta borde vara bättre.
Några intressanta idéer snappade jag upp i alla fall. Moderaterna vill ta bort arbetsgivaravgiften för den som anställer en funktionshindrad, centern vill göra Samhall till en sorts bemanningsbolag och alla utom sossarna vill lyfta hela ansvaret för LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) från kommunerna till staten. I dag står kommunerna för kostnaden för personlig assistans upp till 20 timmar per vecka, staten står för timme 21 och uppåt.

Tja, inte vet jag om jag eller radiolyssnarna blev så mycket klokare. Massor borde göras i samhället för att inkludera funktionshindrade. En del kan göras av politiker, men långt ifrån allt. Det handlar om djupt rotade attityder och föreställningar om människovärde, friskt och sjukt, arbetsförmåga, rättigheter och skyldigheter – attityder som finns hos alla (även funktionshindrade) och som kommer att ta lång tid att förändra.

Men visst, en temavecka i radio och även en halvtrist politikerdebatt är små steg i rätt riktning.

Nu ska jag laga mat.

torsdag, augusti 31

Veckans lintott


Agneta Östman-Wenger är moderaten som skickade ett mail till Länstidningen i Södrtälje och beklagade sig över att det var så mycket invandrarbarn i tidningen. Nej, fler blonda barn på bild är hennes melodi: ”Jag älskar att se små lintottar; är det fel i ett land som ursprungligen kryllade av dessa?", skriver Agneta, som till vardags är mellanstadielärare.
Man undrar i sitt stilla sinne om Agneta har några elever med mörkt hår och utländska namn. Hur välkomna känner de sig i klassrummet?

Agneta har dragit tillbaka sina kandidaturer till kommun- och landstingsfullmäktige och riskerar uteslutning ur moderaterna.

Men bilden av en lintott har Agneta Östman-Wenger i alla fall lyckats sprida i långt större tidningar än Länstidningen: bilden av henne själv.

Frihet och förtroende


I går var det tryckfrihetens dag. Alla, eller åtminstone nästan alla, svenska dagstidningar medverkade i den manifestation som samordnades av Tidningsutgivarna. Det är bra, tryck- och yttrandefriheten förtjänar att ständigt uppmärksammas och diskuteras – inte minst i ett land där de friheterna både är omfattande och tas för givna (mer om våra grundlagar här).

Men grundlag eller ej – det är lågkonjunktur för tryckfriheten just nu. En sifoundersökning visar att en majoritet av riksdagsledamöterna är beredd att medverka till allvarliga inskränknngar i tryckfriheten.

Aftonbladets chefredaktörer Anders Gerdin (papptidningen) och Kalle Jungkvist (webbditon) skrev en stark och bra artikel om detta i går. Om den tänker jag två saker:
1. Aftonbladet och de andra kvällstidningarna har i hög grad bidragit till politikernas (och kanske också allmänhetens) njuggare inställning till tryckfriheten. Gangstringar och direkta lögner i tidningarna har (oavsett vad de berott på) gett argument till dem som påstår att ”tidningarna gör vad som helst för att sälja lösnummer”. Frågan är om folk bryr sig om vad Aftonbladets chefredaktörer tycker.
Tryckfriheten är inte bara en frihet. Den är också ett förtroende.

2. Samtidigt är det just för det osmakligas, lågas, fulas, störandes och obekvämas skull som den grundlagsskyddade tryckfriheten finns. Det ljumma och politiskt korrekta är sällan hotat.

Back in business

Jag har varit sjukskriven sedan slutet av januari. I dag börjar jag jobba igen. Känns skönt.
Mitt lönearbete kan dock komma att inverka menligt på mitt bloggande. Men min ambition är att hålla ångan uppe, grytan kokande osv osv.