fredag, december 30

Ska du avgå?

En lika spridd som hopplös underavdelning inom nyhetsjournalistiken är Avgångsintervjun. Den bygger på tillförlitliga eller otillförlitliga uppgifter eller rykten om att någon uppsatt person ska avgå. Reporter skickas ut och ställer frågan: Ska du avgå?
Och får naturligtvis svaret ”nej”, eftersom alla andra svar omedelbart skulle förvandla den tillfrågade till en lame duck och därmed är otänkbara. Detta gäller stats- och utrikesministrar, vd:ar i börsbolag och chefredaktörer på kvällstidningar.

Kan här och nu bara påminna mig om ett undantag och det var moderatledaren Bo Lundgren som meddelade sin avgång långt i förväg. Vilket innebar att ingen brydde sig ett skit om vad han sade det sista halvåret.

Senast är det Resumé som snappat upp att Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 61, planerar att avgå nästa höst. AG nekar såklart, allt annat vore ett sensationellt självmål.
Lika sensationellt vore ju att en man som blir folkpensionär om några år inte funderat på successionen. Klart han har.

Men. Detta hindrar ju inte att avgångsspekulationer kan vara lite kul. Resumé nämner SvD:s Lena K Samuelsson (med långt Aftonbladetförflutet) och Jan Helin (i dag nyhetschef på Aftonbladet) som troliga kandidater att efterträda Gerdin. Och visst är de hetast om Gerdin väljer att gå 2006.

Själv sätter jag en extra krona på Lena K, som ju trollat med Svenska Dagbladet, har snäppet mer chefserfarenhet och är kvinna. Helin kan efterträda henne så småningom.

onsdag, december 28

Vädergate på SR fortsätter


Gårdagens lilla dialektskandal på P1 fortsätter. Sveriges Radios programdirektör Kerstin Brunnberg får nu välförtjänt skämmas offentligt ibland annat Aftonbladet.
Svt:s Östnytt gjorde det självklara i går och lät den petade radiometeorologen Anders Wettergren läsa vädret i tv istället.
Även Svenska Dagbladet har storyn i dag.

Detta är naturligtvis inte veckans viktigaste nyhet. Men det är alltid lite kul att se makthavare som inte tänkt längre än näsan räcker generat kisa i offentlighetens ljus.

tisdag, december 27

Ommöblering på Aftonbladet

Det här är inga dumskallar. Håll i hatten, Otto Sjöberg, nu blir det åka av.

Dagen efter ett år efter

Jag följde stora delar av SVT:s tsunamibevakning i går. Det mesta var bra och värdigt, inte ens Carola sänkte minnesstunden i Khao Lak.
Kvällens starkaste dokumentär var Folke Rydéns Vägen från vågen. Vanligtvis briljante Tom Alandhs När havet tog och världen gav lämnade mig dock frågande. Vad vill han säga? Båda dokumentärerna kan du se här.

En sådan här dag påminns man om det bisarra faktum att det 2005 fortfarande inte kommer morgontidningar varje dag. I ljuset av gårdagens massiva bevakning i övriga medier kändes dagens DN och Svenskan gamla redan när de landade i brevlådan. Det var å andra sidan inte första gången.

Liten härdsmälta på Sveriges Radio


Så här dagen efter ettårsminnet av tsunamin kan det tyckas futtigt. Men jag kan inte låta bli att undra: vem är plattskallen på Sveriges Radio eller SMHI som petat en av eterns mest karaktäristiska röster?
Jag talar naturligtvis om väderprognosernas svar på Jimmie Dale Gilmore, nasalen från Norrköping: meteorologen Anders Wettergren, som i prognosen i P1 strax före sju i morse tog adjö av lyssnarna eftersom någon troglodyt till chef bestämt att AW inte är ”radiomässig”.

Suck. Jag antar att det är Wettergrens sound som är ”problemet”. Så fel tänkt. I en tid när allt låter alltmer likadant är ju tenorgäll östgötska precis det radion (och vi lyssnare) behöver. Lyssna själv här.

Min egen prognos och förhoppning: mild folkstorm. Heja Anders.

måndag, december 26

Om annonsbojkotter mm

Jag har ett filter i kommentarsfunktionen som gör att alla inlägg går via min mailbox och inte publiceras förrän jag tittat på dem. Därav den eventuella förvirringen. Borde kanske ta bort den där funktionen.

Lisa – som bloggar på Matälskaren, läs den! – har skrivit en kommentar på mitt förre inlägg. Hon reagerar på Real groups annonsbojkott av kvällstidningarna och ser ”en uppenbar fara i resonemanget. Är det mer demokratiskt att annonsörerna sätter gränserna för vad som skrivs i tidningen?”.

Vad gäller annonsörers inflytande över tidningars och andra mediers innehåll finns flera sätt att se på saken. I mina ögon är det alltid ett både publicistiskt och kommersiellt självmål att låta annonsörer i detalj ställa villkor och krav på det redaktionella innehållet. De gånger man ser det är det nästan alltid i tidningar som redan från början håller en låg journalistisk kvalitet och redaktionell integritet.

Samtidigt är det självklart att annonsörerna påverkar innehållet – eller kanske rättare sagt förutsättningarna för innehållet. Väldigt mycket av den journalistik vi möter i tidningar och tv är en konsekvens av att det finns en annonsmarknad, inte tvärtom. Vi skulle inte ha resebilagor om det inte fanns några reseannonsörer, inga motorsidor utan motorannonsörer, inga hem- och inredningsmagasin utan mäklare och möbelannonsörer.

Som parentes vill jag påpeka att i dagspressen är morgontidningarna mer beroende av annonsörerna än vad kvällstidningarna (som har en jämnare fördelning mellan annons- och upplageintäkter) är.

Bakom nästan allt vi får oss till livs via medierna finns ett partsintresse, kommersiellt, ideologiskt eller politiskt syfte. Nyhetsflödets källor är sällan neutrala eller ”objektiva”.
Som journalister hör det till vårt jobb att förstå dessa sammanhang och samband och hantera dem. En utmanig för oss är att göra sambanden kända och tydliga för alla våra läsare, lyssnare och tittare så att de har möjlighet att själva tolka och filtrera det de ser och hör.

Att ondgöra sig över annonsbojkotter är att stoppa huvudet i sanden. Annonsörer är ju tvungna att annonsera lika lite som läsare är tvungna att köpa tidningar de inte gillar.

Till sist ett citat från en chefredaktör jag en gång jobbade med:
”En nyhet är något som någon vill dölja. Allt annat är textreklam.”

lördag, december 24

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra


Dan före dopparedan. För er som ännu inte tröttnat på Expressen/Persbrandt-debatten – eller kanske för just er som tröttnat: Här kommer några osorterade reflektioner från yours truly.

Jag jobbade på en av kvällstidningarna under andra halvan av 90-talet. Har alltså inga dagsfärska förstahandsuppgifter att komma med, men jag anser mig ha hyfsad koll på hur man tänker på en kvällstidning.

- Dom vill förstöra min karriär, sade Mikael Persbrandt till DN i förra veckan. Om han med ”dom” menar tidningen Expressen har han fel. Expressen vill alldeles säkert ingenting i fråga om Persbrandts karriär.
En kvällstidnings nyhetsredaktion vill över huvud taget inget särskilt mer än att berätta något nytt och intressant för läsarna varje dag.

Hur vet man vad som är intressant? I förväg finns inget annat sätt än att lita till sin samlade erfarenhet – och ett jättestort blött pekfinger i luften.
I efterhand mäts intresset i sålda tidningar eller antal lästa sidor på nätet. Men också i eventuell efterföljande debatt (som denna vecka), om innehållet citeras och sprids vidare i andra medier osv.
Och detta är naturligtvis helt i sin ordning. Hur skulle man annars avgöra vad som är ”intressant”?
Det enda man kan vara helt säker på är att journalistik som inte lockar någon enda läsare/lyssnare/tittare per definition är ointressant och naturligtvis stendöd. Att definiera ”intressant” är däremot omöjligt.

Å ena sidan tycks Expressens chefredaktör Otto Sjöberg satt i system att göra sig oanträffbar för folk som vill diskutera innehållet i hans tidning och tar – liksom Aftonbladets Anders Gerdin - sällan en allmän debatt om kvällstidningarnas innehåll.
Å andra sidan förstår jag dem. Frågar man folk vad de tycker om kvällstidningar har de flesta politiskt korrekta åsikter om dokusåpakändisar, sex och bantning. Alla vill alltid ha mer ”riktiga” eller ”seriösa” nyheter på löpen.
Men folk säger en sak och köper en annan. Sätter man Paradise Hotel-Natasha på löpet går upplagan upp. Sätter man Angela Merkel där går den ner. Jättener.

Betyder detta att det är rätt att tuta och köra med vad sex och kändisskvaller som helst för att varje enskild dag maximera upplagan? Självklart inte. Fråga Otto Sjöberg om han tycker att den eventuella upplageframgången efter förra veckans Persbrandt-löp uppväger den skada debatten, avgångskraven och en kommande förtalsprocess åsamkat Expressen och honom själv.
Betyder det då att alla fina debattörer har rätt, att allt var bättre förr och att Otto S borde avgå? Just avgångsdiskussionen är ju intressant efter alla krav (också från Expressens ledarredaktion tror jag) på att huvuden ska rulla på UD.
Men Otto Sjöberg är inte folkvald eller avlönad med skattepengar. För den som vill avsätta honom och få Expressen att ändra inriktning finns inget bättre sätt än att sluta köpa tidningen. Ett upplageras på, tja, låt oss säga hundratusen – och Otto Sjöberg är arbetslös.
Hittills har han dock varit framgångsrik som chefredaktör, även om han inte lär få några kulturpriser.

Först fnissade jag lite när jag såg rubriken i dagens Svenska Dagbladet: Real Group annonsbojkottar kvällspressen. Ooo, nu darrar de av skräck på Aftonbladet och Expressen.
Men faktum är att Real Group (som ju musikaliskt är rent outhärdliga, men det är en annan historia) är på rätt spår i sin debattartikel. De gillar inte det de ser i kvällstidningarna och röstar med fötterna genom att inte annonsera i dem. Tidningarna, alltså.

En som däremot inte har något intressant att säga i frågan (surprise, surprise) är hovets Elisabeth Tarras-Wahlberg som i dagens DN lite allmänt hävdar att Expressen brukar ljuga och hänvisa till källor som inte finns eller är allmänt opålitliga när man skriver om kungafamiljen. Elisabeth tycker att man ska använda henne som källa istället. Då blir allt korrekt.
När hon sedan drar sitt enda konkreta exempel på hur Expressen farit med osanning berättar hon att tidningen påstått att kungabarnens flick- och pojkvänner skulle delta i familjens julfirande på Drottningholm. Lögn och förbannad dikt! Familjen firar själva. Så det så.
Bästa Elisabeth. Tycker du verkligen att dessa (förvisso skandalööösa) påståenden är i paritet med dem om Mikael Persbrandt?
Jag har svårt att tycka synd om kungafamiljen. Det är bara att abdikera om galoscherna inte passar.

Skummade igenom de debattartiklar i ämnet som bloggen Vassa eggen länkar till. Inga direkta överraskningar. Bo Strömstedts DN-artikel är bäst, även om tiden kanske sprungit ifrån honom. Han resonerar kring samspelet mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus och varnar för en utveckling där chefredaktören blir mer och mer direktör.

Och visst har han rätt i princip. Själv skulle jag vilja trycka ännu hårdare på att redaktionell frihet är beroende av kommersiell framgång. En tidning som inte levererar ett ekonomiskt resultat som tillfredsställer ägarna är aldrig fri och oberoende.
Vill man att direktörer och räknenissar ska hålla tassarna borta från det redaktionella innehållet ska man ge dem pengar.
Det har Otto Sjöberg klarat hittills. Hans företrädare Joachim Berner (liksom till exempel Christina Jutterström och Olle Wästberg) gjorde det inte. Berner ville göra en lite finare Expressen, en ”schysst” tidning. Upplagan rasade, kalaset kostade runt hundra miljoner och Berner fick sparken.

Vad ska då hända med Expressen? Håller den på att förlora sin själ, som PO Enquist och Anders Ehnmark m fl är oroliga för? Kanske det. Men för vem spelar det någon roll? Än så länge tycker uppenbarligen hundratusentals människor att Expressen är värd att betala för, själ eller ej.
Vill Enquist och Ehnmark skriva någon annanstans är de säkert välkomna att göra det. Om en tidning blir så dålig att ingen vill läsa den läggs den till sist ner. Och det kan väl inte vara någon förlust?

Till sist: luften surrar av rykten om att Thorsten Flinck skulle vara den källa som Expressen litade till när man publicerade artikeln om Persbrandts påstådda alkoholförgiftning. Och en pikant variant på dessa rykten är att hela historien är planlagd av Persbrandt och Flinck tillsammans för att locka Expressen i en fälla. Visst ler man lite vid tanken?
Helt obekräftade rykten, som sagt – och nu har jag bidragit till att sprida dem vidare. Kanske inte värst snyggt. Men en historia blir väl inte bättre för att den är sann? Eller?


Stackare. Har du orkat läsa ända hit? Som belöning och tröst tycker jag att du ska lyssna på veckans Bob Harris Country på BBC Radio 2. Som sista låt spelar han Dixie Chicks nya webbsläpp ”I hope”. Fantastiskt.

God jul.

fredag, december 23

Ny Zevonsamling på g


Warren Zevons bästa kärlekssånger släpps på en ny samlingsplatta efter nyår, läser jag på utmärkta rootsy.nu. I väntan på den lyssnar jag på kusligt starka The Wind som den cancermärkte Warren Zevon spelade in strax innan han dog.

onsdag, december 21

Forskare berömmer kvällspressen

Kvällstidningarna står i skottgluggen just nu. Kan vara värt att påminna om att de gör en hel del bra saker också. Läs här.

måndag, december 19

Möss och människor

Jag surfade runt på lite olika bloggar härom kvällen och hittade Fyratrapprupp, av och med en fd djurrättsaktivist.
Där har en läsare skrivit en så jävla dum kommentar att jag inte kunde låta bli att argumentera emot. Läs här.

Om personligt ansvar

Thomas Idergard är nästan alltid bara en förutsägbar gläfsande högertyckare. Men i sin ledare i dagens Svenska Dagbladet är han något intressant på spåret: varför har vi så svårt att ta personligt ansvar i Sverige?
Högaktuellt nu i samband med debatten efter katastrofkommissionens rapport. Men även i en massa andra sammanhang på både hög och låg nivå i samhället.
Här en liten egen erfarenhet:

Jag ansökte om ett bygglov för några år sedan. Jag fick veta att ansökan skulle avslås av den borgerliga majoriteten i den berörda kommunala nämnden, och sökte upp ordföranden. Hon visade sig vara en ryggradslös person som inte kunde stå för en egen åsikt i frågan utan mumlade om ”vad de andra tyckte” och att ”hålla ihop majoriteten”.
Det fick mig att börja fundera på att starta Folkkampanjen för personligt ansvar. Den idén känns mer aktuell än någonsin i dag.

Och aj, vad jag skjuter mig själv i foten som skriver anonymt om personligt ansvar. Men vad fan, jag är ju varken kommunalpolitiker eller utrikesminister. Ännu.

Bild som biter


Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har stuckit ut hakan igen, som vanligt med en lika smart som stark bild. Läs mer här och här.

söndag, december 18

Ho ho ho

God jul.

Vassa pennor

För några veckor sedan var det någon som läst min blogg och undrade om jag var Kjell Häglund (journalist, redaktionschef på Residence och krönikör lite här och var). Ganska kul. Men inte sant.
Kjell Häglund är dock minst lika läsvärd som yours truly och numera finns mycket av det han skrivit tidigare och dagsfärska saker på sajten Weird Science som han driver tillsammans med sin bror Magnus. Här hittar man inte minst seriöst tv-nörderi på hög nivå. Kul och kunnigt. Bröderna Häglund bloggar också.

Parentes:
Kjell Häglund var en gång ung rockskribent på Aftonbladet. När han rekryterades (från Gotland om jag inte minns fel) gjorde tidningens nöjesredaktion ett stort nummer av att Aftonbladets gamla rockrecensenter Jan-Olov ”Gossen” Andersson och Anders ”Vito” Hvidfeldt hade blivit för gamla för att vara trovärdiga och således abdikerade. De var väl omkring…33 eller nåt.
Häglund slutade på Aftonbladet efter några år och Gossen & Vito fortsatte att skriva rock i åtminstone 15 år.


En annan av landets bästa skribenter är Jan Gradvall. Han har nu lagt ut hela sitt artikelarkiv på egna sajten gradvall.se. Och det är naturligtvis helt lysande. Liksom andra frilansjournalister publicerar sig Jan Gradvall på många olika ställen. Tack vare hans sajt hittade jag nu reportaget om Fagersta och The Hives som publicerats i Aha!, en tidning som profilerar Västmanland som län. Det hade jag inte gjort annars.

Jag hittade Häglunds och Gradvalls sajter via bloggen Vassa eggen. Tack för det.

fredag, december 16

Med trosor i telegrafen

Julbord med kollegorna i går, på restaurang Telegraf i Nacka. Magnifik utsikt över inloppet till Stockholm. Bara fem minuter hemifrån och jag kände inte till stället.
Men jag kommer tillbaka, i sommar inte minst.
Då kanske jag slipper grabbgänget vid grannbordet som hade tagit med sig ett par damtrosor och kastade på varandra för att höja julstämningen.

Maten var dock utmärkt.

Persbrandt, Expressen och DN



Symbiosen mellan media och kändisar är inte alltid okomplicerad. Fråga Mikael Persbrandt. I dagens DN berättar han att han tänker stämma Expressen för förtal efter att tidningen på löpet och i stor artikel påstått att MP är inlagd på behandlingshem för alkoholproblem. Vilket förnekas både av honom själv och chefen för behandlingshemmet.

Det blir en intressant medielogisk kedja. Först far Expressen med osanning. Därefter kan fina DN publicera samma story genom att återberätta vad den hemska kvällstidningen påstått – med tillägget att Persbrandt nu stämmer Expressen.

Som bonus påminner DN sina läsare om att Expressens reporter står åtalad för föregivande av allmän ställning. Han misstänks för att ha utgivit sig för att vara polis under bevakningen av fallet med den kidnappade Fabian Bengtsson. Vad den uppgiften har för relevans i fallet Persbrandt framgår inte.

DN:s artikel är säkert en av dagens mest lästa i tidningen. En fin uppvisning i hur man kombinerar slask- (Persbrandts röriga privatliv och alkoholvanor) och finjournalistik (kuturperson stämmer oseriös skandalblaska).

Med detta vill jag inte på något sätt försvara Expressen. Det verkar troligt att de ljugigt i artikeln. Jag har inte läst den. Och eftersom den tagits bort från tidningens hemsida gissar jag att den inte var det redaktionen var stoltast över i veckan.

torsdag, december 15

Rektor med ryggrad

I Rävlanda utanför Göteborg finns en präst som skrivit under uppropet mot homovigslar i kyrkan. En mörkerman som nu ser ut att få det lite ensammare än vanligt i sin kyrka.
Margaretha Carlson, rektor på Rävlandaskolan, har nämligen fattat beslutet att det inte blir någon julavslutning i kyrkan pga prästen Bengt Johanssons ställningstagane.
Heja Margaretha! Sådana som du behövs.

onsdag, december 14

En konspiration piggar upp


Som trogen Ring P1-lyssnare får man då och då en konspirationsteori serverad av någon telefonör med för mycket tid att tänka och för lite att göra (som The Stranglers sjöng på kultsingeln ”Sverige”). Ofta uppfriskande att höra. Teorierna bygger på principen:
1. Någon med Makt, ofta regeringen eller storkapitalet, har en dold agenda. De vill dölja något för oss.
2. Media tiger om detta, eftersom de på något sätt står under inflytande av Makten. Oklart varför, men det ingår liksom också i konspirationsteorin.
3. För att avleda allmänhetens intresse ägnar sig medierna åt helt andra, oviktigare, saker.
4. Några få känner till Sanningen, men får inte utrymme att berätta den.

Hur Makten lyckas tysta medierna framgår sällan, och det är lite av poängen med konspirationsteori. Konspirationen är hundraprocentig och därmed sitt eget bevis.

Ett färskt exempel är teorierna om varför journalisterna inte granskat resebolagens eventuella ansvar för hur tsunamikatastrofen hanterades.
I går morse hörde jag någon spekulera i varför medierna just nu nästan bara ägnar sig åt Freivalds&Co och förtiger andra – naturligtvis viktigare – nyheter.
Skjutglada bonnläppar i Värmland hävdar att staten satt ut vargar från djurparker i skogarna för att förstärka den vilda stammen.

Själv har jag hört välutbildade människor bestämt hävda att socialdemokraterna kontrollerar Sveriges Radio och Sveriges Television så till den milda grad att så fort sossarna har problem på hemmaplan ägnar sig SR och SVT åt svält i Afrika eller något annat avledande.
Hur det skulle gå till rent praktiskt (lyfter Göran Persson luren och ringer Jutterström?) framgår inte. Och inget läcker ut, 3 300 anställda är med i konspirationen.

Några konspirationsklassiker:
Månlandningen 1969 var en bluff. Tiotusentals Nasa-anställda m fl har tigit i 36 år – och då hajar ni vilken maktapparat som måste ligga bakom.
USA gömmer ett kraschat ufo i öknen sedan 1947 när det damp ner i Roswell.
Förintelsen ägde aldrig rum, koncentrationslägren är fejk. Här övrvägde jag att länka till någon revisionistsajt, men jag avstår.
Estonia sprängdes.
Poliser ligger bakom mordet på Olof Palme.

Till sist en favorit: den påhittade konspirationen om fotbolls-VM 1958. Som, ähum, aldrig spelades i Sverige, enligt upphovsmännen till ”dokumentären” Konspiration 58 som sänts i SVT. En välgjord, underhållande och tänkvärd drift framför allt med revisionisterna som hävdar att förintelsen aldrig ägt rum.
Konspiration 58 har en hemsida. På sidans debattforum finns flera inlägg från folk som (om de inte fejkar) inte fattar att både filmen och sajten är djupt ironisk satir. Eller?

tisdag, december 13

Är min blogg död? Nej, den bara luktar konstigt.

En vecka sedan jag skrev något nu. Illa. Jag borde naturligtvis kunna formulera mig om någonting. Helst ska man ju vara lite fyndig också. Har än så länge inte gjort någon allvarlig djupdykning i bloggträsket, men jag anar en värld av kunskap, svammel, engagemang och trams i en skön blandning. Säkert finns en massa etikettregler jag inte känner till och säkert bryter mot.

I P1:s Tendens i onsdags togs bloggfenomenet upp (lyssna här). Främst pratade man om politiker och mediekrönikörer som bloggar. Det sades att det just nu ploppar upp en massa socialdemokratiska bloggar, efter att borgarna legat i framkant hittills. Säkert blir 2006 års val det första bloggvalet där väljare men inte minst journalister och politikerna själva kommer att följa bloggandet noga.
På sätt och vis är det ju knasigt att människor med närapå obegränsad tillgång till media och olika debattarenor tycker att de behöver ännu mer utrymme. Resumés chefredaktör Viggo Cavling konstaterar att fler läser hans blogg med halvnonsens om vilka han träffar på krogen än has ledare där han skriver om seriösa saker. Intressant.

Nätet öppnar för en typ av kommunikation som både är enkelriktad och ger möjlighet till dialog.
I en blogg kan politikerna tala till punkt (om någon bryr sig är en annan sak), oemotsagda framföra sina budskap och också svara på utspel och kritik i media. Ungefär så resonerar Stockholms finansborgarråd Annika Billström (s) i Tendens.

Man kan fundera på om och hur bloggandet kommer att påverka den politiska journalistiken. Kanske kommer vi att få slippa det okritiska slentrianrapporteranet i de vanliga medierna eftersom så mycket dagligt politiskt tyckande finns åtkomligt på webben. Vilket vore bra.
Jag tror att blogganet kan bidra till en tuffare och hårdare politisk journalistik i radio, tidningar och TV. När politikerna skapar sina egna arenor på nätet och för ut sina budskap och gör sina utspel där måste nyhetsmedierna göra något annat, och gärna då mer av kritisk granskning och ifrågasättande. Bra, tycker jag.

Den senaste tiden har man ju börjat diskutera om granskningen av framför allt Laila Freivalds varit för hård. Och det kanske den har, i några enstaka delar. Men generellt tycker jag att den politiska journalistiken i Sverige snarare är för mesig.
Kanske kan Billström&Co med sina bloggar bidra till en tuffare gransknng, även om det inte var vad de tänkt sig. Döm själv. Här är några politikerbloggar:

Annika Billström (s)
Berit Andnor (s)
Roger Mogert (s)
Johan Forssell (m)
Torsten Lindström (kd)
Sven Otto Littorin (m)

tisdag, december 6

Casino i P4 – ren jackpot


Här har man i flera år ägnat söndagskvällarna åt Bror Duktigson i Agenda och finsmakar-tv som Sopranos. What a waste. Nu har jag sett, eller rättare sagt hört, ljuset. Och det har ett namn: Casino. Sänds i P4 varje söndag mellan 20 och 23 och jag bannar mig själv för att jag inte upptäckt det förrän nu. Liksom allt annat i Sveriges Radio går Casino att höra på nätet. Timme två och tre är bäst.
I söndags ägnades hela timme två åt en intervju med en av De Stora Amerikanska Låtskrivarna (jag har tidigare nämnt Warren Zevon) – Jackson Browne (bilden). Storartat.

Casinos timme tre är countrytimme. Kalle Oldby lotsar kunnigt genom gammalt och nytt. I söndags spelades bl a Rodney Crowell, Billy Bob Thornton (ja, skådisen), Trisha Yearwood, Terri Clark och Mary Chapin Carpenter.

Casino har också en precis lagom matad hemsida med spellistor, programledarnas favoriter mm.

Public service när den är som bäst. Det är sådant här som får mig att med glädje betala licensen.


PS 1. I det här sammanhanget vill jag än en gång tipsa om Bob Harris Country i BBC Radio 2. Lyssna på nätet.

PS 2. Bonusinfo ur intervjun med Jackson Browne: gamle gitarrhjälten David Lindley är fanatisk bågskytt och tävlar på hög nivå.

söndag, december 4

Hörvärt

För några dagar sedan skrev jag om fina journalister som kostar på sig att helt bortse från de ekonomiska villkor de flesta i media verkar under. I morse var Jasenko Selimovic inne på samma spår i sin krönika i P1:s God morgon, världen. Lyssna själva, krönikan ligger sist i timme 1.

Jag är på väg till Ica Maxi. Giv mig styrka.

lördag, december 3

Danskarna, kulturen och hela listan


Vad är god kultur? I Danmark låter man inte frågan bli hängande i luften. Snart ska en utredning vara klar som ska lista ett antal verk i olika kategorier som just god dansk kultur. Verken ska sedan göras tillgängliga för den danska allmänheten, med staligt stöd om så krävs. Spontant känns det ju lite nordkoreanskt. Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen är pådrivande bakom projektet och har yrat om att en sådan här s k kulturkanon är en välbehövlig motvikt till den muslimska kultur som växer sig starkare i Pølsemannens land. Man tror inte sina öron. Är det 30-talets Tyskland?

(Om detta rapporterade alltid lika lysande Bengt Lindroth i alltid lika lysande Konflikt i P1 i morse. Klicka på ”Lyssna på timme 2”)

Om man lägger de rasistiska aspekterna åt sidan känns det ju helt nipprigt att i statliga utredningar fastslå vad som är god kultur. Hur väger man Anders Zorn mot Ernst Billgren? Bergman mot Moodyson? Det faller på sin egen orimlighet, och mycket riktigt har det blivit ett jävla liv i Danmark.

Och se där har vi ju faktiskt en liten positiv bieffekt av det knasiga projektet: vad jag förstår har danskarna börjat diskutera musik, litteratur, konst och kultur på ett sätt man inte ser röken av i Sverige. Den diskussionen vore uppfriskande här också. Själva kulturkanon, listningen, behöver vi inga statliga utredningar för. Den får ni nämligen här. Håll tillgodo, här är Redaktörns lista över god svensk kultur:

Stig Lindbergs porslin
Vilhelm Moberg: utvandrarsviten
Ebba Grön: We’re only in it for the drugs
Turning Torso (ja, jag vet att arkitekten är italienare)
Fucking Åmål
Monica Zetterlund & Bill Evans: Waltz for Debbie
Sven Klangs kvintett
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Mannen på taket
Georg Riedel: Idas sommarvisa
PC Jersild: Barnens ö
Volvo P1800

fredag, december 2

Tillbaka till forntiden

Stones-hype, Carola i melodifestivalen och John McEnroe gör comeback. Lever jag i Jurassic Park?

"Skitbra artikel! Det är bara det att..."


Det är ett hårt jobb men någon måste göra det. Läs Kjell Häglunds bekännelse om de vanligaste redaktörslögnerna. Ur tidningen Journalisten.

Någon mer än jag som är trött på poker, förresten?

1-0 till politikerföraktet


Jag tycker oftast att det är rätt pajigt varje gång oppositionen gläfser om att ministrar ska avgå så fort något händer. Rymmer en fånge ska Bodström gå, Kommer en kritisk rapport om skolan ska Baylan bort.

Men den här gången är det berättigat. Den kritik Persson&Co får av Katastrofkommissionen är ju historiskt hård och helt kristallklar. Om den inte leder till personligt ansvarstagande – det vill säga avgång i det här fallet – från de kritiserade förstår jag inte vad som skulle kunna göra det. Får en minister goofa precis hur fan som helst utan att något händer? Undrar jag, och säkert andra.

Vad ska vi med kommissioner och utredningar till om ingen bryr sig? Händer inget denna gång får soffliggare, extremister, rättshaverister och antidemokrater rätt: ”Titta, systemet funkar inte. Politikerna skiter i vad folk tycker, gör som de vill och håller varandra om ryggen”.

Blir världen bättre, löser man de verkliga problemen på t ex UD genom att fimpa Freivalds? Sannolikt inte. Det blir väl bara en symbolhandling? Kanske, men ibland är symboler viktiga.

FN-revisorn Inga-Britt Ahlenius är på rätt spår. Läs här.

Ska man gissa att Freivalds inte blir något affischnamn i valrörelsen?

torsdag, december 1

Det är alltid någon som betalar



Jag har fått lite reaktioner på det jag skrev om prettojournalister, svårsålda seriösa magasin och ont och gott i mediedebatten (ni får själva scrolla neråt och läsa, vet inte riktigt hur jag gör för att länka till kommentarerna).
Rektor skriver: ”Men det är väl för i helvete inte bara en hård ekonomisk verklighet som "tvingar" journalister på t ex Expressen att skriva skit? De vill ju det. Led de av detta skulle de kunna få jobb på vilken hemtjänst som helst, inbillar jag mig.”

Självklart är det inget som tvingar någon att skriva skit, på Expressen eller någon annanstans.
Och för egen del är jag begränsat förtjust i mycket av det som skrivs i alla möjliga tidningar eller syns i mängder av plattskallade tv-program. Det jag vill säga är att jag blir så trött på kollegor som från en rätt bekväm position rackar ner på andra journalisters arbete för att det enligt deras måttstock inte är fint nog.

När det gäller de ekonomiska förutsättningarna för alla journalister som får lön för sitt arbete kan man dela in medierna i tre kategorier:
1. De medier som finansieras av reklam- och/eller upplageintäkter. Hit hör Slitz, Dagens Nyheter, porrtidningen Private, TV4 m fl.
2. De medier som finansieras med offentliga medel eller licensmedel. Dvs Svt, Sveriges Radio, diverse tidningar med tidskriftsstöd osv.
3. De medier som helt eller delvis finansieras av någon som vill nå ut med ett visst budskap. Hit hör allt från fackförbundstidningar som Kommunalarbetaren, kundtidningar som Coops Mersmak eller mecenatfinansierade tidningar som magasinet Neo som kommer ut nästa år. I den här kategorin jobbar jag själv.

Obs att detta bara är en sortering efter finansiering, inte efter innehåll eller upplevd kvalitet.

Om, som Rektor är inne på i sin kommentar, det är ett fattigdomsbevis att tio gånger fler vill läsa om Mikael Persbrandt än om Angela Merkel är en annan historia.

onsdag, november 30

tisdag, november 29

Vintermys


Första vintern i villaförorten. Massor av snö, vansinnigt opraktiskt. Men i dag är det så vackert utanför fönstret att det nästan gör ont. Rena sagovintern.

Har bloggat i några veckor nu och mest är det väl närmast sörjande som läser. Jag blev därför nästan barnsligt glad när det droppade in lite kommentarer från okänt folk som läst det jag skrivit. Konstigt kanske, med tanka på att jag ju jobbar med tidningar som når kanske ett par hundratusen människor och inte är obekant med läsarkontakt. Men det här är lite mer personligt och därför är responsen kul på ett annat sätt.

Dagens Persbrandt värmer lite i vinterkylan.

lördag, november 26

Maja, Tove och Angela


Kan inte heller låta bli att ge ännu ett litet exempel på hur det kan låta när fina journalister tycker till om köpta, kommersiella diton. Maja Aase, chef för Kulturnytt i P1 och tillträdande chefredaktör för tidningen Journalisten, recenserade nya magasinet Tove (en lite bonnigare variant av Amelia). MA suckade över att allt var precis som man kunde förvänta sig och att Tove bara är ännu en klon blad tidningar som vänder sig till kvinnor.
Och så kanske det är. Jag har inte läst Tove, så jag kan inte uttala mig. Det är mycket möjligt att den är trist och kass.
Maja Aase efterlyste ett magasin som satte Angela Merkel på omslaget och presenterade henne i ett stort reportage. Det kan man ju önska sig.
Min gissning är att den tidningen skulle sälja i kanske 5 000 exemplar i det lilla landet Sverige. Om man skickar med en fotfil på köpet.
Då får Maja & Co den tidning de vill ha. Och någon annan betala räkningen.

Därför suger Vår grundade mening. Samt: ont och gott - hela listan!

Jag har varit journalist sedan 1987. Det är världens roligaste jobb, men ibland blir jag bara så trött på andra journalister. Framför allt när de försöker sig på att granska och beskriva den egna världen. Journalistik om journalistik, alltså. Vilket naturligtvis skulle kunna vara både viktigt och intressant – men är det ack så sällan.

Många journalister slutar nämligen tänka journalistiskt så snart det handlar om medier. Frågor som (i bästa fall) vägleder journalister annars – vad är det intressanta och relevanta, för vem, hur kan läsaren/lyssnaren/tittaren relatera till det? – tycks helt bortblåsta. Istället gäller någon sorts gudomlig dagordning som går ut på att viss journalistik är lite finare än annan och oftast missförstådd och nedläggningshotad, och det finns onda krafter som a) inte sett ljuset och b) ska granskas hårt och skoningslöst. Ofta personifieras dessa onda krafter av olika slags mediechefer, gärna av räknenissekaraktär.

Vår grundade mening i P1 är ett bra exempel på detta. Jag hörde reprisen i morse. Det handlade om att Sveriges Radio från och med nyår i större utsträckning ska lägga ut programproduktion på fristående produktionsbolag, precis som tv-kanalerna gör. Syftet är väl att spara pengar och möjligen också få in lite friska idéer.
I Vår grundade menings värld är detta ondskefullt, kommersiellt och ett hot mot kvalitet och oberoende (vad nu det är). Detta förstärks genom att man intervjuar ”en av den kommersiella radions förgrundsfigurer” (möjligen är citatet inte helt ordagrant), Christer Jungeryd, vars produktionsbolag står berett att producera program för SR. Suspekt, eller hur?
Och inte nog med det. Vår grundade mening upplyser oss också i förbifarten om att Christer Jungeryds sambo, P4-producenten Pia Kitell, nu är tjänstledig ett par dagar i veckan för att jobba med produktionsbolaget. Minsann. Guilt by association. Ondskan har redan nästlat sig in i de godas rike. Tillåt mig kräkas. Som journalistiskt grepp hade Se&Hör inte gjort det bättre. Heja.

Det är ungefär samma gnälliga visa varje gång i Vår grundade mening, Mediemagasinet eller andra fina redaktioner beskriver världen. Och som den tabloidtorsk jag är kan jag inte låta bli att göra en liten guide till de fina mediedebattörernas lilla värld, helt enkelt uppdelad i ont och gott:

Ont
Reklam och annonser (dvs det som försörjer de flesta journalister)
Tittarsiffror, lyssnarsiffror och upplagor (om de inte är höga)
Kvällstidningsjournalistik (samlingsbegrepp för allt man inte gillar)
Stenbeck (trots att han är död)
Tv-underhållning med mer än en miljon tittare
Löpsedlar
Ebba von Sydow
Bonniers (med undantag för DN)
Kommersiell radio
Pr- och informationschefer
Medieträning för makthavare

Gott
P1
Journalister från Göteborg
Stig Hadenius (också från Göteborg)
Dagens Nyheter
Publicistklubben
Grävande Journalister (jättegoda)
Kulturjournalistik
Kolumnister (men kanske inte Robert Aschberg)
Noam Chomsky



fredag, november 25

Prettovarning och en fin bild


Nu får jag sluta skriva om überseriösa saker. Jag somnar ju nästan själv, och då kan man ju undra om du som läser orkar hålla dig vaken.

För att lätta upp stämningen kan jag inte undanhålla er denna bild av jungfru Carola. Kommer av någon anledning att tänka på Groucho Marx' uttalande om Doris Day: "Jag kände henne redan innan hon blev oskuld".

VM i brösttoner


Lyssnade som vanligt på P1 (mina etermedievanor är mycket politiskt korrekta) i morse och hörde Expressens PM Nilsson i en drabbning med journalisten Dan Josefsson. Bakgrunden är att PMN skrivit ett blogginlägg som i stort sett går ut på att han är en stressad småbanspappa med långa arbetsdagar och svårigheter att få dygnet att räcka till. Åsså avrundar han med att han har full förståelse för dem som köper till exempel städning svart: ”Jag är snart en av dem och jag kommer inte skämmas ett ögonblick”.

Detta har fått en av landets mest pretentiösa journalister, Dan Josefsson att gå i spinn. I gårdagens Aftonbladet går han och Tomas Lappalainen till attack. De tar till storsläggan och gör sitt bästa för att avrätta både PMN, Expressen och liberalismen (nästan).
Tonläget är löjligt och i sin iver att raljera om välavlönade mediemakthavare går de bort sig alldeles.
Men faktum är att de hjälper PMN att visa att han har rätt. En gigantisk marknad av svarta tjänster har vuxit fram eftersom det a) finns ett behov av själva tjänsterna men b) inte en chans för vanligt folk att betala dem vitt.
Naturligtvis har DJ rätt när han påpekar det orimliga i att oförsäkrade svartstäderskor ska balansera på stegar och riskera benbrott och inte få någon pension. Det är ju därför den svarta sektorn måste göras vit. Genom förändringar i beskattningen av arbete, till exempel.
Men DJ & Co stoppar huvudet i sanden.

DJ är ju inte ensam på de höga hästarna. Han har ju en bakgrund på tidningen ETC – vars utgivare Johan Ehrenberg gjort sig känd för en del kreativa konkurser i tidningens barndom. Det här med att göra rätt för sig är inte alltid så lätt.

onsdag, november 23

Ett ruggigt långt inlägg. Och seriöst.


Xenofober, statsministrar, fackpampar, sverigedemokrater och en del andra tycks leva i tron att om Sverige inte tillämpade en strikt gränskontroll och stram flyktingpolitik skulle landet översvämmas av folk från hela världen. I princip alla på jorden skulle om de fick chansen flytta till Sverige.
Det räcker ju med att titta ut genom fönstret för att inse att det inte är så. Vi lever i ett kallt och mörkt land där skatterna är världens högsta, grannar inte hejar på varandra, folk käkar härsken fisk på burk och det kostar tjugo spänn att hänga in jackan i garderoben på krogen.
Vi kallar det Sverige och vi älskar det. Men de flesta andra gör det inte. Precis som vi vill de allra flesta människor på jorden leva på ungefär samma plats de föddes, nära familj och vänner, tala sitt eget språk och känna igen maten i butiken och kändisarna i tv. Kort sagt, de flesta människor vill inte bo i Sverige och kommer inte heller att flytta hit.

Sedan snart 15 år är det fritt fram för greker, portugiser och italienare att komma hit och ta våra jobb och njuta av allemansrätt och välfärdssystem. Häromåret gavs möjligheten även till bland annat ester och polacker.
Var är alla? Säkert har antalet polska byggnadsarbetare ökat, men någon invasion är det knappast fråga om. Skulle tro att det finns fler svenska gästarbetare i Norge än polska i Sverige. Måste apropå detta än en gång påminna om Maciej Zarembas lysande reportageserie i DN.

Sedan har vi dem som under extrema umbäranden lyckas ta sig hit från länder där de förföljs eller förtrycks. Det är ju extremt kapabla människor som tar sig hit för att klara livhanken och skapa sig möjligheter att leva ett drägligt liv, och helst kanske återvända hem. Ungefär som de över en miljon svenskar som tog sig till USA för 100-150 år sedan (och här skulle jag vilja länka till Henrik Brors utmärkta krönika på det temat i Dagens Nyheter den 21/11, men DN lägger inte ut den typen av material på nätet). De var inte särskilt välkomna. I dag är det fint att vara svenskättling i USA.

Hm. Det blir lite svamligt det här, men jag har tänkt på sådant här på sistone. Världen krymper och kommer närmare. Dessutom pekar allt på att det börjar saknas folk i Sverige. Allt oftare väcks frågan om arbetskraftinvandring, senast gjorde Fredrik Reinfeldt ett utspel. Intressant, men kanske inte helt genomtänkt. Det fick också kritik från både socialdemokratiskt och borgerligt håll.
Själv tycker jag att (den möjligen utopiska) tanken på helt fri invandring är den i alla fall principiellt enda rimliga. Det skulle säkert medföra massor av problem – men också massor av möjligheter, både för dem som får chansen att komma hit och för oss som redan finns här.
Och än en gång: alla kommer inte hit.

Sverige är nämligen inte fullt så fantastiskt som vi gärna tror. Har precis suttit på krogen (Saline, usel service, vad har hänt?) med C som berättade om en engelsman han känner. Engelsmannen har bott i Sverige sedan 70-talet och menar att det största svenska självbedrägeriet är allt snack om Den Svenska Sommaren. Sanningen är ju att det sällan är särskilt varmt, det regnar halva tiden och det är myggigt.
Men jag längtar.

söndag, november 20

Biltullarna och integriteten del 2

Polisen är inte sen att inse det fiffiga att alla bilar som passerar tullarna till Stockholm fotograferas. Redan nu, när man bara testkört kamerorna, har polisen begärt att få ta del av bilderna i syfte att använda dem i någon utredning. Antar att det gamla rent mjöl i påsen-resonemanget dammas av igen. Läs mer här.

En utgående modell

Även om alla medlemmar lämnade Byggnads skulle förbundet håva in hundratals miljoner kronor årligen tack vare de märkliga avtal som utgör en del av Den svenska modellen. Sådant och fler bisarrerier kan man läsa i sista delen av Maciej Zaremba reportageserie i DN.

Filmtips för George dabbeljo


Filmtips som främst riktar sig till George W Bush (”lille Bush”, som kineserna säger) om han skulle råka läsa detta: The Fog of War är en fantastisk dokumentär för den som är det minsta intresserad av 1900-talets historia och amerikansk utrikespolitik (alltså kanske inget för George W vid närmare eftertanke). Robert McNamara (bilden) var USA:s försvarsminister 1961-68 och således en av världens mäktigaste under det kalla kriget och en av arkitekterna bakom kriget i Vietnam. Filmen är en lång intervju där han bland annat berättar om hur oerhört nära det var att Kubakrisen 1962 utvecklades till ett kärnvapenkrig och hur han tror Vietnamkriget utvecklat sig om inte president Kennedy mördats 1963.

Veckans cameo

I kvällens avsnitt av Svt:s begåvade komediserie Lite som du var det syntkonvent i en vitvarubutik. Som sångare i bandet Das Sterbhus från Laholm kunde vi se - Niels Jensen. Rätt kul.
Kolla reprisen i SVT1 22/11 och SVT1 26/11.

Jag hör röster

Fredagkvällen började med inflyttningsfest på G:s nya frilanskontor på Söder. Trevligt. Insåg än en gång att jag nästan aldrig är just på Söder. Väl hemma åt jag och slötittade på Idol i TV4 och kom att tänka på varför vissa röster berör medan andra passerar obemärkt förbi. Ett skäl så gott som något att lista några Stora Röster. Här är fem som får en att lyssna, nästan oavsett vad de sjunger:
Johnny Cash – kanske den störste.
Emmylou Harris – direkt från himlen.
Freddie Wadling – direkt från underjorden.
Willy DeVille – lås in era döttrar (Willy ser ni här intill).
Alison Krauss – som glas.

Fler finns, återkommer om dem.

torsdag, november 17

Byggnads med brallorna nere


Nu vet jag några som tycker ännu sämre om Dagens Nyheter än jag gör: pampana på Byggnads. I dag fortsätter Maciej Zaremba dra ner brallorna på det skensolidariska svenska facket. Läs fjärde delen av hans reportage här.
I samma tidning skrev Peter Wolodarski en kul krönika om Byggnads för ett tag sedan.
Här har ni den.
Och, nej, på DN vill man fortfarande inte redigera så att folk lockas att läsa.

onsdag, november 16

Storebror ser oss lite till

Snart ska alla som kör bil in till Stockholm betala trängselskatt. Och eftersom varje enskilt skattebeslut är en offentlig handling kan vem som helst begära och få information om när jag och alla andra stockholmsbilister har passerat tullarna. Berättade SVT:s Rapport i kväll.
Offentlighetsprincipen ska man vara rädd om. Miljön i innerstan också. Men det förstnämnda väger tyngre.

Åh, vilket party

Mycket kan sägas om Systembolaget. Att de driver världens sannolikt bästa kedja av vinbutiker är en sak. Att det bland delar av personalen utvecklats en mutkultur är en annan. Att det är principiellt åt skogen att ha en vd som är gift med regeringschefen en tredje.
Men nu handlar det om Festen. 3 500 anställda har åkt till Stockholm, bott på hotell och kalasat med underhållning. För 14 miljoner kronor. Fyratusen per näsa. Åtta procent av vinsten.
Detta är naturligtvis inte någon skandal. Det lär vara 13 år sedan hela personalen bjöds på fest senast och nu var det 50-årsjubileum. Klart den hårt prövade personalen ska få ha lite kul. Vad ska man säga om tajmingen? Tja, shit happens. Och nej, jag är inte ironisk.
Skönt att det finns folk som ser nyktert (förlåt) på sådant här. Aftonbladets Lena Mellin är som vanligt en.

Men förresten. Lill-Babs, Björn Skifs, Kayo, Gladys del Pilar och Mendez? Där har ni en skandal. Brinkenstierna hade kirrat en bättre show.

tisdag, november 15

DN-dimman tätnar

På DN:s kulturredaktion fortsätter man göra sitt bästa för att gömma Maciej Zarembas lysande reportage för läsarna. Zaremba var ju nominerad till Stora Journalistpriset i kväll, men fick det inte. Jag börjar ana varför. Hursomhelst ska ni läsa om varför Robinson-Pål Hollender är ett svin och om hur en svensk direktör körde ihjäl två lettiska kvinnor och undgick straff.
Hittar ni inte artikeln i tidningen (risken finns) kan ni läsa den här.

”Jimi Hendrix... that's a Dutch name. Was he Dutch?”

Min vän Å tipsar om Tube Gossip:
”Jag har följt den här i flera år, det är en kille i London som varje veckagör en lista över konstiga, roliga eller otrevliga saker som han hör folksäga på tunnelbanan. Vissa är bara tråkiga men varje vecka finns åtminstonenågon replik som man fnissar lite åt.”

Några exempel till:
”Of course it's not Halal. It's a fucking pork chop.”
”I'd give it three stars. Out of a hundred.”
”My lucky number is nine, but my favourite number is eleven.”

Brilliant. Tack Å!

måndag, november 14

Richard, Bill och Bettan

Reportrar och nyhetsankare i svensk tv vinnlägg sig – möjligen med något undantag – om att vara neutrala. Då menar jag inte bara att de undviker att låta sina åsikter och värderingar skina igenom. De flesta verkar göra allt för hålla tillbaka sin personlighet också. Nej, neutralt och objektivt – vad nu det är – ska det vara. Det är bara meteorologerna som tillåts visa glimt och personlighet. Boring, säger jag.
Hur många riktiga personligheter ser man i svenska nyhetsprogram? Jag kommer att tänka på två: Bo Holmström i TV4 och SVT:s Elisabeth Höglund. Annars är det tunnsått, i alla fall utanför sportredaktionerna. Vars sändningar jag ser ytterst sporadiskt.

Två av mina favoriter i utländsk tv är sinsemellan mycket olika: En galen amerikan långt ut på högerkanten och en very british gentleman med stort leende och stor charm.

Den förstnämnde är naturligtvis Foxnews superstar Bill O’Reilly. En synnerligen obehaglig person. Hans program The O’Reilly Factor är en kaskad av ”patriotism”, islamofobi, eurobashing, stand up for our president och lås in slöddret och kasta bort nyckeln. Det är på en gång korkat, skrämmande, vämjeligt och underhållande. Och Bill O’Reilly är lysande. Som programledare, nota bene. Han är karismatisk (visst, det var Hitler också), rapp och tycks född för tv. Jag kan inte låta bli att titta. The O’Reilly Factor är på riktigt på riktigt och bisarrt på ett sätt Paradise Hotel-producenterna bara kan drömma om. Ni ser det på förmiddagarna i TV8.

Den andre är CNN:s Richard Quest, som oftast syns i CNN Business International. I den del av journalistiken som lockat till sig de utan konkurrens värsta tråkmånsarna är han ett lysande undantag. När RQ lämnar en direktrapport i trenchcoat utanför ECB:s huvudkontor i Frankfurt fastnar man. Och när han är nyhetsankare är han så taggad att man tror han ska hoppa ut ur rutan. Om ni minns Bengt Fahlström i Barnjournalen vet ni vad jag menar. Entusiastisk, lätt forcerad, mer brittisk än njurpaj och med en look någonstans mitt emellan Hugh Grant och Lyle Lovett. Fantastiskt.

Hade väl kanske inte tänkt bli så här långrandig om de här tv-filurerna. Men jag antar att jag dras till dem för att de på mycket olika vis avviker. Det sticks ut för lite i svensk media, och då menar jag inte bara när det kommer till åsikter utan minst lika mycket när det gäller personligheter. Jag får hålla tillgodo med Höglundskan så länge.

söndag, november 13

Tjena, har ni kravaller?


Å ena sidan gillar jag journalistik och för den delen underhållning (ibland är saker både och) som handlar om något. Det får gärna vara oviktigt nörderi, bara någon form av kunskap finns i botten. Å andra sidan har jag inget emot ren tuggummiunderhållning heller. Det är när man försöker göra allt på en gång det kan gå snett.
Som alldeles nyss i P5 Radio Stockholm. Programmet Charlotte i P5 består ju mest av musik, men mellan låtarna avhandlas ett tema, eller som det står på programmets hemsida ”Hon (programledaren Charlotte, min anm) vänder och vrider på ett ämne på sitt egna personliga sätt”.
I dag var temat Tvättstugan. Programledaren ringde upp en frilansjournalist i Paris för att prata franska tvättstugevanor – och inledde fnittrande med en liten utläggning om att ”ni bråkar ju så i Frankrike, hihi”. Hon återkom då och då med raljanta kommentarer med anspelningar på de franska förortskravallerna. Som ju inte är några tvättstugebråk direkt. Människor har dött.
Missförstå mig inte. Jag tycker att man får skämta om allt. Och det kan vara helt okej med motormunnade radio-dj:s som bluddrar på om väder, vind och dokusåpor.
Problemet är när programledare utan större ambitioner än att låta käften gå ger sig ut på djupt vatten.
Vem vet? Nästa vecka kanske temat är Vinterjackor och vad passar då bättre än att ringa upp Pakistan och snacka lite om hur jordbävningsoffren håller värmen? Tjoflöjt.

lördag, november 12

Kunnigt om vin. Och annat.

Här kommer lite cross-promotion, eller som vi säger på konsultsvenska: if you scratch my back, I scratch yours.
Hursomhelst. Vinlusen är en alldeles utmärkt blogg för den som vill läsa något både kompetent och begripligt om vin. Lusen har vänligheten att bolla sina läsare hit och jag kan utan tvekan återgälda den tjänsten.
Själv ska jag nog dricka lite, ähum, rött till bearnaisen i kväll.

En tüsk ikon


Träffade vännerna på Man In The Moon i torsdags kväll. God belgisk öl i kranarna.
Som vanligt avhandlades högt och lågt. P berättade att han köpt ny bil: en Porsche 928, metallicbrun (minns inte årsmodellen). Heja! Naturligtvis ett klockrent val av stilsäkre P och hans flickvän.
Själv tycker jag att britter och fransmän byggt de intressantaste bilarna (i Europa i alla fall), men det går inte att komma ifrån att 928:n är en verklig ikon från skarven mellan 70- och 80-talen. Jag intervjuade Volvos dåvarande designchef Peter Horbury för några år sedan och han rankade Porsche 928 som en av de fem bäst formgivna bilarna någonsin.
928 var ju tänkt att tillsammans med den enklare 924 utgöra grunden för en ny stamtavla för Porsche. 911 ansågs ålderstigen med sin boxersexa där bak, en konstruktion med rötterna i Volkswagenprojektet före andra världskriget. I dag syns inga spår av 928 eller 924 i modellprogrammet. Men Porsche 911 lever och har hälsan.

Här är några av mina favoriter från 928:ns epok:
Citroën CX – fransmännen har aldrig varit mer egensinniga (gäller särskilt modellåren före 1986). Karossformen 15 år före sin tid och en instrumentpanel full av märkliga mätare och knappar. Har själv ägt en 84.
Aston Martin Lagonda – lyxsedan med osthyveldesign. Massor av elektronik, brittisk elektronik. När bilen skulle visas för den samlade världspressen vägrade den starta. Men cool är den.
Rover 3500 – med något av de hiskeliga stylingkiten är den very eighties.

Kungen och jag


Cash is king. Så är det bara. Min fascination och beundran för The Man In Black blir bara större. Sedan några veckor snöar jag in på det praktverk till cd-box som fått titeln The Legend 1955-02. Om jag köpt den svindyra varianten med stor fotobok, bonus-dvd och smaklös litografi som bara finns i 20 000 numrerade ex? Har påven en lustig mössa? Klart jag har. Hittade en liten film som visar hur hela härligheten ser ut. Kolla här.

Inom kort har Walk The Line, filmen om Johnny Cash och framför allt om hans liv med June Carter, USA-premiär. Jag vet inte riktigt när den går upp i Sverige, men det blir väl efter nyår (om den alls gör det). Man är ju alltid lite orolig för sådant där, jag menar, hur mycket Johnny Cash känns Joaquin Phoenix? Men man vet aldrig, det har ju gjorts några riktigt bra filmer om countrystjärnor, som Sweet Dreams om Patsy Cline och Cole Miner's Daughter om Loretta Lynn. I familjen Cash har redan bråk uppstått runt filmen. Dottern Kathy är förbannad för att hennes mor Vivian (Johnnys första fru) framställs som ett hispigt psykfall. Läs mer här.

Hursa? Ville någon se Hela listan över låtarna i cd-boxen? Här har ni den.

fredag, november 11

Pålitliga countrybojs

Jag lyssnar mycket på webbradio. Mest på SR. Men som den countrytorsk jag är vill jag utse Bob Harris Country i BBC till höstens höjdare (och så ser han ut precis som man föväntar sig, kolla bilden här intill). Förra veckan hade han John Prine som livegäst i studion. Bara en sådan sak. I veckans program spelar han nya låtar från bl a Ray Wylie Hubbard och Dixie Chicks. Annars är min musiksmak rätt väl överensstämmande med Magnus Erikssons i Svenska Dagbladet. Antar att han är frilans. På sistone har hans recensioner av ny (och gammal) country i det närmaste försvunnit från Svenskans skivsida. Illa. Står jag därmed vilsen och rådlös? Inte då. Eriksson är en av skribenterna som gör gubbrockiga sajten Rootsy.nu till en oumbärlig guide.

Layout med läsarförakt

Jag ska sluta tjata om förstasidor och redigering. Snart. Men gårdagens DN var ännu ett exempel på hur en högfärdig tidning skiter i om folk läser det som står i den. Det räcker om det är rätt folk.
I går (torsdag) rullade DN igång en reportageserie av Maciej Zaremba som handlar om arbetskraftmigration, det svenska facket och skräcken för lömska utlänningar (särskilt balter och polacker) som kommer och stjäl svenska jobb. Reportaget är utmärkt, tankeväckande på många sätt. Läs det här. Det borde många göra. Men många kommer att missa Zarembas reportage, trots att DN vikt större delen av torsdagens förstasida åt det (jag har tyvärr ingen bild av tidningen att lägga ut). För hur många hänger med i rubrikformuleringen med för DN krigsstora bokstäver:

Ett spöke går
runt Europa.
Den polske
rörmokarns
spöke.

Klart som korvspad, eller hur? Inte blir man mycket klokare av puffen nedanför heller. Jag vill påminna om att vi inte talar om någon liten smal kulturtidskrift här, utan om landets största morgontidning med pretentioner att vända sig till många människor. De läsare som ändå hittar reportaget i kulturdelen får inte heller där någon vidare hjälp av redigeringen. Ett stort textsjok och en bild på en röd vimpel. Häpp – där försvann ytterligare några tiotusental potentiella läsare. Vad säger Zaremba själv om att någon prettoredaktör sabbar hans viktiga reportage? Eller räcker det för DN att De Invigda läser det? Bara en tidning som tar betalt i förskott kan hålla på så här.

tisdag, november 8

SvD springer ikapp



I morse var Svenska Dagbladet i takt med nyhetspulsen igen.

Det är inte alltid svensk tv-drama håller måttet. Men God morgon alla barn, som hade premiär i går, är kanon. Äntligen har någon lagt lite möda på hur det ser ut i rutan. Skitsnygg foto, skruvad pastellig scenografi. Missa inte den fantastiska telefonen på Reine Brynolfssons skrivbord. Repris i morgon. Smakprov här.

måndag, november 7

Ingen nyhetskänsla på Svenskan. Och, äntligen, Hela listan.


Jag gillar inte Dagens Nyheter. Det är en tidning som jäser av självgodhet och är som ett destillat av allt som är politiskt korrekt. Alltför sällan känns nyheterna nya, om det inte är Knut Kainz Rognerud som grävt fram dem. Nyhetsmässigt är nästan alltid Svenskan den piggare tidningen av de två. Men natten till i dag måste de ha somnat tidigt på SvD. Förstasidans vinkel på kravallerna i Frankrike går i stort sett ut på att nu börjar det lugna ner sig och livet återgår till det normala. Bild på gubbe med käpp i dagsljus, flankerad av utbrända bilvrak. Lite i förbifarten nämns på ettan att tio poliser (det blev fler senare) skottskadats. På DN verkar någon för en gångs skull drabbats av nyhetskänsla – och på förstasidan får vi följaktligen dramatiska bilder från natten och den självklara vinkeln på de skadade poliserna och de över 1 000 brända bilarna. Jag tror Svenskans nattchef fick skäll i dag.
DN var sig mera lik i går. En typisk storhelgsetta, planerad minst två dygn i förväg: Stor Lennart Nilssonbild på fågelinfluensaviruset. Ingen behövde jobba över på allhelgonaafton.

Så fick vi då äntligen namnen på mörkermännen och homofoberna i svenska kyrkan. Den som trots allt vill ha med kyrkan att göra kan nu med listan i hand se till att bojkotta plattskallarna.
Själv tycker jag att detta ytterligare aktualiserar det enda självklara: frånta alla trossamfund den juridiska vigselrätten och gör borgerlig vigsel obligatorisk. Marsch pannkaka till rådhuset – sedan kan de som vill välsignas av präst med eller utan bögnoja, joddla baklänges på vacker sandstrand eller fira Ufo-bröllop göra det. Jag tror att de har en liknande ordning i Frankrike. Ja, ja, ja – jag gifte mig i kyrkan. Men vad fan.

söndag, november 6

Hur kul är Stockholm Live? Och hur kul är man själv?


Jag har ett problem med stand up-komik i tv. Det mesta är nämligen inte roligt. SVT:s Stockholm Live är ett klockrent exempel på att vilja men inte kunna. Ett typiskt nummer innebär att ”komikern” har en enda rolig poäng som han (det är oftast en han) klamrar sig fast vid utan att komma vidare. Efter någon minut utmynnar oftast alltihop i – ingenting. Call me oldfashioned, men jag vill ha en målgång, ett klimax, en punchline. Men nej. Det händer att någon gästartist i Stockholm Live håller måttet, men de fyra programledarna gör det inte. Jag tror att det bottnar i ett alltför vanligt fenomen i svensk media och underhållning: för dåligt grundarbete. För dåligt manus, för dålig research. Och kanske ett för litet land för att fylla en halvtimme varje torsdag med komiker som är roliga.
Fast publiken på plats verkar ha kul. Vilket får mig att undra om det är mig det är fel på. Ofta förstår jag inte ens vad det är som ska vara roligt. Jag jämför med den för mig oerhört plågsamma underhållningsformen bondkomik. Jag står inte ut med Stefan & Krister, men tror mig ändå förstå vad andra skrattar åt.
Känner mig som Kapten Stofil och undrar om jag är fullständigt renons på de rätta referenserna och missar en massa poänger i Stockholm Live. Man är väl för mycket medelklass och för mycket snart medelålders. Håhåjaja. Varför gjordes inte fler avsnitt av Pang i bygget?

lördag, november 5

Världens bästa textintro. Kanske.


I den långa raden av fantastiska amerikanska låtskrivare som aldrig kommer att bli världsberömda har salig Warren Zevon (som dog i cancer härom året) en självklar plats.
Men brittiska radiolyssnare har i alla fall haft den goda smaken att rösta fram de inledande orden i hans låt ”Werewolves of London” till rockhistoriens bästa inledningsfras.
Här har ni mästerverket, rätt surrealistiskt:

"Saw a werewolf with a Chinese menu in his hand, walking through the streets of Soho in the rain, he was looking for a place called Lee Ho Fook's, going to get a big dish of beef chow mein"

Vilka som kom på plats 2-10? Kolla in hela listan här.

Inte vet jag om britterna har rätt. Saknar Hank Williams på listan. Rader som "I got the invitation that you sent me, you wanted me to see you change your name" sitter ju där de ska.

Då åker vi

Mitt dagliga jobb är att se till att tidningen jag arbetar med når många läsare och att innehållet är tydligt, stringent, vinklat så att det lockar målgruppen att läsa och oftast inriktat på att vara konkret till nytta för läsaren.
Här gäller andra regler. Jag är min egen redaktör här och tänker skriva om sådant som intresserar mig. Lågoddsare i ämnesvalet lär bli musik, media och det allmänna nyhetsflödet.
Ingen som helst linje eller konsekvens utlovas. Däremot lär inte mina inlägg bli så långa eftersom jag skriver och läser väldigt långsamt.

Vi får väl se om någon ids läsa. I annat fall känns det här som en ett extremt omständligt alternativ till en vanlig anteckningsbok (eller ett worddokument på hårddisken).

Redaktörn
"When Johnny Cash is on the radio noone changes station", lär Tom Waits ha sagt. Hatten av för det. Just i kväll får the late great tjänstgöra som studiematerial när jag försöker lära mig länka och lägga in bilder (tack bröderna O för hjälpen).
Mer om Johnny Cash blir det framöver, förutsatt att jag orkar fortsatta med bloggandet.
Tillsvidare kan du klicka här.
Hej!

Lite kluven till hajpen runt blogganet. Men som den mainstreamer jag är (kunde inte ens avhålla mig från golf för några år sedan) kan jag inte låta bli att testa. Så, here we go.