lördag, december 24

Persbrandt, Sjöberg, Tarras och de andra


Dan före dopparedan. För er som ännu inte tröttnat på Expressen/Persbrandt-debatten – eller kanske för just er som tröttnat: Här kommer några osorterade reflektioner från yours truly.

Jag jobbade på en av kvällstidningarna under andra halvan av 90-talet. Har alltså inga dagsfärska förstahandsuppgifter att komma med, men jag anser mig ha hyfsad koll på hur man tänker på en kvällstidning.

- Dom vill förstöra min karriär, sade Mikael Persbrandt till DN i förra veckan. Om han med ”dom” menar tidningen Expressen har han fel. Expressen vill alldeles säkert ingenting i fråga om Persbrandts karriär.
En kvällstidnings nyhetsredaktion vill över huvud taget inget särskilt mer än att berätta något nytt och intressant för läsarna varje dag.

Hur vet man vad som är intressant? I förväg finns inget annat sätt än att lita till sin samlade erfarenhet – och ett jättestort blött pekfinger i luften.
I efterhand mäts intresset i sålda tidningar eller antal lästa sidor på nätet. Men också i eventuell efterföljande debatt (som denna vecka), om innehållet citeras och sprids vidare i andra medier osv.
Och detta är naturligtvis helt i sin ordning. Hur skulle man annars avgöra vad som är ”intressant”?
Det enda man kan vara helt säker på är att journalistik som inte lockar någon enda läsare/lyssnare/tittare per definition är ointressant och naturligtvis stendöd. Att definiera ”intressant” är däremot omöjligt.

Å ena sidan tycks Expressens chefredaktör Otto Sjöberg satt i system att göra sig oanträffbar för folk som vill diskutera innehållet i hans tidning och tar – liksom Aftonbladets Anders Gerdin - sällan en allmän debatt om kvällstidningarnas innehåll.
Å andra sidan förstår jag dem. Frågar man folk vad de tycker om kvällstidningar har de flesta politiskt korrekta åsikter om dokusåpakändisar, sex och bantning. Alla vill alltid ha mer ”riktiga” eller ”seriösa” nyheter på löpen.
Men folk säger en sak och köper en annan. Sätter man Paradise Hotel-Natasha på löpet går upplagan upp. Sätter man Angela Merkel där går den ner. Jättener.

Betyder detta att det är rätt att tuta och köra med vad sex och kändisskvaller som helst för att varje enskild dag maximera upplagan? Självklart inte. Fråga Otto Sjöberg om han tycker att den eventuella upplageframgången efter förra veckans Persbrandt-löp uppväger den skada debatten, avgångskraven och en kommande förtalsprocess åsamkat Expressen och honom själv.
Betyder det då att alla fina debattörer har rätt, att allt var bättre förr och att Otto S borde avgå? Just avgångsdiskussionen är ju intressant efter alla krav (också från Expressens ledarredaktion tror jag) på att huvuden ska rulla på UD.
Men Otto Sjöberg är inte folkvald eller avlönad med skattepengar. För den som vill avsätta honom och få Expressen att ändra inriktning finns inget bättre sätt än att sluta köpa tidningen. Ett upplageras på, tja, låt oss säga hundratusen – och Otto Sjöberg är arbetslös.
Hittills har han dock varit framgångsrik som chefredaktör, även om han inte lär få några kulturpriser.

Först fnissade jag lite när jag såg rubriken i dagens Svenska Dagbladet: Real Group annonsbojkottar kvällspressen. Ooo, nu darrar de av skräck på Aftonbladet och Expressen.
Men faktum är att Real Group (som ju musikaliskt är rent outhärdliga, men det är en annan historia) är på rätt spår i sin debattartikel. De gillar inte det de ser i kvällstidningarna och röstar med fötterna genom att inte annonsera i dem. Tidningarna, alltså.

En som däremot inte har något intressant att säga i frågan (surprise, surprise) är hovets Elisabeth Tarras-Wahlberg som i dagens DN lite allmänt hävdar att Expressen brukar ljuga och hänvisa till källor som inte finns eller är allmänt opålitliga när man skriver om kungafamiljen. Elisabeth tycker att man ska använda henne som källa istället. Då blir allt korrekt.
När hon sedan drar sitt enda konkreta exempel på hur Expressen farit med osanning berättar hon att tidningen påstått att kungabarnens flick- och pojkvänner skulle delta i familjens julfirande på Drottningholm. Lögn och förbannad dikt! Familjen firar själva. Så det så.
Bästa Elisabeth. Tycker du verkligen att dessa (förvisso skandalööösa) påståenden är i paritet med dem om Mikael Persbrandt?
Jag har svårt att tycka synd om kungafamiljen. Det är bara att abdikera om galoscherna inte passar.

Skummade igenom de debattartiklar i ämnet som bloggen Vassa eggen länkar till. Inga direkta överraskningar. Bo Strömstedts DN-artikel är bäst, även om tiden kanske sprungit ifrån honom. Han resonerar kring samspelet mellan siffror och bokstäver i ett tidningshus och varnar för en utveckling där chefredaktören blir mer och mer direktör.

Och visst har han rätt i princip. Själv skulle jag vilja trycka ännu hårdare på att redaktionell frihet är beroende av kommersiell framgång. En tidning som inte levererar ett ekonomiskt resultat som tillfredsställer ägarna är aldrig fri och oberoende.
Vill man att direktörer och räknenissar ska hålla tassarna borta från det redaktionella innehållet ska man ge dem pengar.
Det har Otto Sjöberg klarat hittills. Hans företrädare Joachim Berner (liksom till exempel Christina Jutterström och Olle Wästberg) gjorde det inte. Berner ville göra en lite finare Expressen, en ”schysst” tidning. Upplagan rasade, kalaset kostade runt hundra miljoner och Berner fick sparken.

Vad ska då hända med Expressen? Håller den på att förlora sin själ, som PO Enquist och Anders Ehnmark m fl är oroliga för? Kanske det. Men för vem spelar det någon roll? Än så länge tycker uppenbarligen hundratusentals människor att Expressen är värd att betala för, själ eller ej.
Vill Enquist och Ehnmark skriva någon annanstans är de säkert välkomna att göra det. Om en tidning blir så dålig att ingen vill läsa den läggs den till sist ner. Och det kan väl inte vara någon förlust?

Till sist: luften surrar av rykten om att Thorsten Flinck skulle vara den källa som Expressen litade till när man publicerade artikeln om Persbrandts påstådda alkoholförgiftning. Och en pikant variant på dessa rykten är att hela historien är planlagd av Persbrandt och Flinck tillsammans för att locka Expressen i en fälla. Visst ler man lite vid tanken?
Helt obekräftade rykten, som sagt – och nu har jag bidragit till att sprida dem vidare. Kanske inte värst snyggt. Men en historia blir väl inte bättre för att den är sann? Eller?


Stackare. Har du orkat läsa ända hit? Som belöning och tröst tycker jag att du ska lyssna på veckans Bob Harris Country på BBC Radio 2. Som sista låt spelar han Dixie Chicks nya webbsläpp ”I hope”. Fantastiskt.

God jul.

7 kommentarer:

Lidbom sa...

Riktigt bra skrivet, Redaktörn! Tänkte samma sak om Bo S, och tänker försöka utvika mig i mellandagarna!

Lisa sa...

Håller helt med vad gäller The Real Group, både det musikaliska och att de faktiskt är något på spåren. Pengar pratar och Otto etc är goda lyssnare. Det räcker inte att en handfull slutar köpa tidningen.Jag repekterar The Real Groups beslut. Samtidigt ser jag en uppenbar fara i resonemanget.
Är det mer demokratiskt att annonsörerna sätter gränserna för vad som skrivs i tidningen? Ska Dramaten sluta annonsera när en av ders skådespelare attackeras. Eller kanske rent av så fort de får en dålig recension. På bara några få år har flera tidningar jag väl känner till blivit mer eller mindre styrda av annonsörerna. Journalisterna beordras att inte kritisera vissa produkter eller att snika in produktnamn i artiklarna. Ja, det var bättre förr.

Bästa kuren mot tabloidernas sjuka utveckling är att erbjuda fler lockande alternativ. Jag är en tönt som tror på folkbildning. Som tycker att det bästa som finns är att ge folk det de inte visste att de ville ha. Att öppna nya världar långt bortom förenklade snaskhistorier i tabloider och att få folk att våga byta ut sin diet på dokusåpor och falukorv mot något som gör dem lyckligare och friskare.
Vi som kan och vill skapa något bättre måste göra det stället för att vända oss inåt i elitistiskt förakt för pöbeln. Höstens höjdpunkt var när jag föreläste om exotiska kryddor på en hembygdsgård utanför Luleå. Sen åt vi risgröt, vörtlimpa och skinka.



God Jul!

Lisa sa...

The Real Group är praktpräkton inte bara musikaliskt. Greppet är efektivt. Pengar pratar och personer som Otto Sjöberg är goda lyssnare. Jag tycker om att artister försöker påverka, men i det här fallet tror jag inte att The Real Group riskerade ett smack. Jag tror inte att deras lyssnare läser tabloider. Intressant hade varit om en folkligare artist som ... säg Lena Ph eller någon Idol-idol.
Smart PR-kupp alltså. Men läser du lite noggrannnare i debattinlägget från de skönsjungande så påpekas det att även Dramaten ska sluta annonsera eftersom de borde känna ansvar för sina medarbetare. Och det är här någonstans jag börjar få obehagliga associationer. Var ska gränsen dras för att annonser ska dras in? Vid rena lögner, ett tarvligt personangrepp eller rent av en dålig rescension? Sanningen att säga har annonsörer redan mycket mer makt över tidningarnas innehåll än läsarna har en aning om. Det gäller inte minst mattidningarna och matsidor i tidningar där produktplaceringar och överenskommelser är regel snarare än undantag.

För övrigt inspirerades jag just att utse årets sämsta kokbok på min blogg.

God jul!

Lisa sa...

Nu har jag två gånger försökt publicera ett gripande inägg men det verkar vara vajsing så jag ger upp. Titta in till mig och nominera årets sämsta kokbok.

Space babe sa...

Jag gillade också inlägget. Tycker det är sympatiskt med någon som själv jobbat på kvällstidning. Håller fullständigt med att idén att Expressen har nån baktanke annan än att sälja lösnummer är helt barockt.

En sak som jag dock märkt med min egen inställning till kvällsisar är att förr ville jag verkligen jobba där, men nu vill jag inte det. Är rädd för att behöva bevaka typ Linda Rosing och Fadde och Gynning etc. Har redan svårt att alltid se en mening i arbetsuppgifterna, så hur skulle det gå med motivationen då?

Är det jag som blivit snobbig? Eller har jag bara blivit vuxen och skaffat mig lite värderingar?

Redaktörn sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Redaktörn sa...

Tack för uppmuntrande ord.
Space babe: att jobba på kvällstidning är nog det roligaste jag gjort i mitt yrkesliv. Tempot, resurserna och genomslagskraften är nästan beroendeframkallande – men man får inte låta sig berusas.
Men gillar man inte att läsa kvällstidningar ska man inte jobba på en. Skulle tro att det var där problemet låg hos t ex Joakim Berner när han var chefredaktör på Expressen.