måndag, juli 31

Expressen låter Bingo Rimér sköta pressetiken


Kolla aldrig en bra story, är ett gammalt journalistskämt som ibland upphöjs till arbetsmetod. På Expressen har man haft uppenbara problem med faktakontrollen på sistone.
I går drog man på stort och berättade att en kvinna drunknat under en svensk kändisfest i Saint Tropez (f ö en ort där en normalbegåvad reporter bör kunna få en sådan uppgift bekräftad av t ex polis, sjukhus eller räddningstjänst).

Det var inte i närheten av sant. Tjejen hade fått solsting, hämtats av ambulans men var snabbt på benen igen. Expressens ”källor” var dock säkra på att hon var död och det räckte för att tidningen skulle blåsa på.

Sådant händer, även om man kan tycka att det händer väl ofta på Expressen nu för tiden. Men hur väljer då tidningen att rätta sin felaktiga uppgift? Jo, genom att tala med tjejfotografen Bingo Rimér som fanns på plats i Saint Tropez:
”Alla var säkra på att hon var död”, säger Rimér i artikeln. Jamendåså.

Jag som trodde det var redaktionen som hade uppgiften att rätta fel i tidningen.


Historien läser jag hos Resumé. På Expressen.se lyckas jag, som av en händelse, inte hitta den.

söndag, juli 30

Inte så kanon, Cecilia


I gårdagens SvD försökte fp:s Cecilia Wikström förklara vad hon menar när hon vill skapa en litteraturkanon, en lista över god svensk litteratur som skolbarn och andra bör läsa (här är hennes tidigare artikel i Sydsvenskan).

Hon skjuter bredvid målet när hon bemöter kritiken (läst t ex Stefan Jonssons artikel i DN). Jag tror många delar hennes åsikter om vikten av god svenskundervisning i skolorna och alla barns rätt att få ta del av det svenska litteraturarvet.

Det är inte det. Det är själva listan som är problemet. Lärare som får utbildning, tid, resurser och arbetsro klarar säkert att välja böcker för barnen att läsa. Saknas sådan instruktion i läroplanen borde en generell formulering om ”svensk litteratur från olika epoker” eller liknande räcka.

Wikström jämför med geografiundervisningen och menar att en litteraturkanon inte är konstigare än att svenska elever lär sig svensk geografi innan de lär sig amerikansk. Men mig veterligen har hon ännu inte föreslagit någon geografikanon över exakt vilka vattendrag man ska känna till. Ångermanälven? Fyrisån? Dalslands kanal?

Och ska vi ha en litteraturkanon ska vi banne mig ha en för svensk rockmusik också. Vilka svenska rockplattor bör alla barn hört innan de slutar grundskolan? Kom gärna med förslag.

Vad gör karln i Rättvik? I morgon?!


Fan, fan, fan. Hur har jag kunnat missa detta? Dwight Yoakam är kanske den viktigaste nutida countryartisten, och i morgon spelar han – i Dalhalla. Hallå Dwight! The Capitol of Sweden is called Stockholm, varför spelar du inte här? Eller rättare sagt, varför har ingen arrangör sett till att få hit Yoakam?

Det är när jag läser intervjun med honom i Dagens Nyheter jag inser att han är sverigeaktuell. Inte oväntat skiter tidningen i att berätta vilken dag konserten är. Intervjun har säkert legat ett tag, i går kom någon på redaktionen på att det var sista chansen att slänga in den i tidningen – men att uppdatera den med tillägget att det är i morgon Dwight Yoakam spelar i Rättvik var uppenbarligen för ansträngande. Det fick jag ta reda på själv.

Sådärja. Lite DN-bashing dämpar frustrationen.

Mera stamceller

Debatten om stamcellsforskning blossade upp i veckan och jag har varit med på ett hörn eller två. I morse ställde P1:s Godmorgon världen frågan ”Är det så att den europeiska etikdebatten håller på att amerikaniseras och att de religiösa rösterna fått större kraft?” och intervjuade bland andra prästen och etikforskaren Elisabeth Gerle. Lyssna här.

Jag och Elisabeth Gerle har kanske inte samma syn på embryonal stamcellsforskning, men hon har rätt i att vi är dåliga på diskutera etik och moral i Sverige.
Problemet, tycker jag, är att vi lämnat fältet fritt för kristen höger och religiös intolerans när det gäller frågor som kretsar kring livsåskådning, naturligt/onaturligt och vetenskap.

Louise P skriver klarsynt om hur människan i alla tider strävat efter att förbättra sina livsvillkor och förlänga livet. Teknisk och medicinsk utveckling är naturligt.

lördag, juli 29

Medieutveckling i rätt riktning

Varje år tar knappt 1 400 svenskar över 15 år sitt liv. Det gör självmord till ett stort folkhälsoproblem. Ändå har det länge varit tabu att tala om, människor emellan och inte minst i medierna.
Men det har ändrats, och det är bra. En artikel som den här i dagens Svenska Dagbladet hade varit otänkbar för låt säga tio år sedan. Självmord, utom möjligen kändisars självmord, ansågs alltför känsligt, privat och tragiskt för att tala eller skriva om.

Antalet självmord i Sverige har sjunkit. Men för män mellan 15 och 44 år är självmord den vanligaste dödsorsaken och den näst vanligaste för kvinnor i samma åldersgrupp.
Ska vi ändra på det måste vi våga tala om självmord. I media också.


Mer fakta:
NASP - Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa

”Jag tänkte på musiken, på er i publiken och kärleken till livet”

Jag har hört sägas att det finns barn och ungdomar som ser Carola som någon sorts förebild. Ve och fasa.

torsdag, juli 27

Expressen: ”Människor är mer skyddsvärda än celler”

Expressens ledarredaktion är på rätt spår när det gäller stamcellsforskning. Läs här.

Den som vill lära sig något om tidningsdesign måste läsa Block

Block fortsätter sitt ambitiösa och kunniga bloggande om tidningsmakeri. Genomgången av Svenska Dagbladets form och disposition är obligatorisk läsning för tidningsnördar och alla andra som vill veta mer om tidningars fysionomi.

Block åker i min länklista här till höger. Det är på tiden. En liten anmärkning dock: Block är väldigt svårläst, särskilt läsarkommentarerna. Synd.

Jag passar på att länka till en annan läsvärd blogg: Deep edition, som jag ofta återvänder till. Bloggen drivs av reklammannen N, som också är småbarnspappa och före detta präst i Svenska kyrkan. Som bloggare är N mycket produktiv och ofta mycket självutlämnande.

Stamceller igen


I morse var jag med i SVT:s Gomorron Sverige och pratade om stamcellsforskning tillsammans med Johan Ericson, professor vid Karolinska institutet. Det var min tv-debut och det gick rätt bra.

Det är en spännande debatt jag ramlat in i och min artikel i gårdagens SvD har hittills fått över etthundra kommentarer. Läs gärna dem och Henkans kommentar här på bloggen.

Den som är snabb hinner se reprisen på Gomorron Sverige nu i eftermiddag klockan 16.05. Annars finns inslaget på nätet.

onsdag, juli 26

fp är ute och cyklar till Danmark igen

För något år sedan fnissade jag åt det danska projektet att skapa en ”kulturkanon”, en slags officiell lista över litterära verk och annat som anses vara God Dansk Kultur.
Om man kan sätta ett fniss i halsen är det det jag gör när nu folkpartiet lanserar idén om en svensk statligt sanktionerad lista över ”de viktigaste verken inom svensk litteratur”.

Det är riksdagsledamoten Cecilia Wikström som står för utspelet i en artikel i Sydsvenskan. Och hon har redan gjort en del av jobbet: ”En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion”.

Visst, Cecilia – ingen kan påstå att ditt urval är dåligt. Men på vilka grunder ska den här listan över God Svensk Kultur sättas ihop? Och av vem? Av dig och några andra bokslukande folkpartister?

Stefan Jonsson skriver klokt och kul i DN i dag om detta stolliga förslag. Han påpekar mycket riktigt att folkpartiet hämtat inspiration från danskt högerhåll för ännu ett populistiskt utspel om vad som är riktigt svenskt. Och hans utmaning till fp:s ledning är lika självklar som underhållande:

”De som fordrar att andra ska redovisa sina svenskkunskaper måste förstås föregå med gott exempel. Därför ber jag nu envar i folkpartiets styrelse att ärligt redovisa vilka av de populära svenska verk och författarskap som Wikström nämner här ovan de verkligen läst. Jag råkar ha läst dem alla. Det gör mig äktsvensk.

Men hur är det, med Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Karin Pilsäter, Håkan Lindh och övriga? Ursvenska, halvsvenska, osvenska? Obehagliga frågor, ska medges. Men det är folkpartiet, detta obehagliga parti, som börjat ställa dem. Det har blåst liv i en gammal verksamhet: rasmätning.

Fp:s hemsida presenterar 24 styrelse­ledamöter. Jag räknar så med 24 svar före den 20 augusti. Uteblivna svar tolkas som att vederbörande inte läst något av verken eller författarskapen.”

Mycket av det Cecilia Wikström skriver stöder jag till hundra procent: vikten av en bra undervisning i svenska för alla skolbarn, att ett torftigt eller inkomplett språk bidrar till segregering och utslagning och att föräldrarnas ursprung inte ska utestänga barn från att till fullo ta del av det svenska språket och svensk litteratur.

Men är en statlig lista över God Svensk Litteratur det vi behöver? Jag tror att varenda utbildad svensklärare i landet är kapabel att själv sätta ihop en lista över bra böcker för eleverna att läsa. Lärarna behöver inte folkpartiets listor, de behöver mer resurser, arbetsro och troligen fler lektionstimmar vikta för det svenskas språket.

Wikströms förslag luktar fisförnäm kulturtant: ”nu små vänner från alla jordens länder ska tant Cecilia berätta vilka böcker som är riktigt svenska och fina”.

Själv tycker jag att jag har hyfsad koll på det svenska språket. Ändå har jag inte läst vare sig Selma Lagerlöf eller Tomas Tranströmer.

Men jag har läst Vilhelm Moberg. Jag tror att han skulle rotera i sin grav om han fick höra talas om Cecilia Wikströms förslag.

De vill inte att jag ska kunna gå igen. Läs SvD Brännpunkt i dag.

I dag skriver jag om stamcellsforskning på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt. Läs och kommentera gärna.

Artikeln är en omarbetad version av ett inlägg jag lade ut här på bloggen i måndags kväll. Eftersom Svenskan ville publicera den lyfte jag ut den från bloggen – och lyckades därmed radera de kommentarer jag hunnit få, från bland andra Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman. Jag har inte kommit på något sätt att återskapa dem och ber därför om ursäkt för mitt schabbel. Det är alltså inte fråga om någon censur, utan ren inkompetens från min sida.

Kolla också:

Ekot i måndags
The Miami Project to Cure Paralysis, om ryggmärgsskador och stamceller
DN om amerikansk splittring i stamcellsdebatten
P1:s Vetenskapsradion i går

tisdag, juli 25

Mer om stamceller i morgon

Här hade jag lagt ett inlägg om stamcellsforskning. Det är tillbaka i morgon, i uppdaterad version.
Jag är fortfarande arg och tycker att gårdagens EU-beslut är helt kocko.

söndag, juli 23

Vad var det Jackson sade?


Lyssnar på Jackson Browne – och påminns om att han redan för 20 år sedan skrev en låt om USA:s krig i Irak, fastän det skulle dröja mer än ett och ett halvt decennium innan det bröt ut.
Här har ni ”Lives in the balance”:

I've been waiting for something to happen
For a week or a month or a year
With the blood in the ink of the headlines
And the sound of the crowd in my ear
You might ask what it takes to remember
When you know that you've seen it before
Where a government lies to a people
And a country is drifting to war

And there's a shadow on the faces
Of the men who send the guns
To the wars that are fought in places
Where their business interest runs

On the radio talk shows and the T.V.
You hear one thing again and again
How the U.S.A. stands for freedom
And we come to the aid of a friend
But who are the ones that we call our friends—
These governments killing their own?
Or the people who finally can't take any more
And they pick up a gun or a brick or a stone
There are lives in the balance
There are people under fire
There are children at the cannons
And there is blood on the wire

There's a shadow on the faces
Of the men who fan the flames
Of the wars that are fought in places
Where we can't even say the names

They sell us the President the same way
They sell us our clothes and our cars
They sell us every thing from youth to religion
The same time they sell us our wars
I want to know who the men in the shadows are
I want to hear somebody asking them why
They can be counted on to tell us who our enemies are
But they're never the ones to fight or to die
And there are lives in the balance
There are people under fire
There are children at the cannons
And there is blood on the wire


(c) 1986 SWALLOW TURN MUSIC, ASCAP

lördag, juli 22

Musikjournalistikens död?

Det var en gång en värld där skivbolagen hade kontroll över när en artists musik kom ut på marknaden. Inte nog med det. Skivbolagen hade också kontroll över när recensenter och musikjournalister fick tillgång till musiken och kunde i stor utsträckning bestämma när deras artist skulle uppmärksammas i media.

Det var då det.
I dag läcker musiken ut på nätet, ibland flera månader innan ett album släpps i butikerna. MP3- och fildelningsrevolutionen har fått skivförsäljningen att rasa. Men nedladdningen av musik är inte det enda som ställer till det för skivbolagen:

- Den mest omvälvande förändringen är inte att en skiva läcker innan den är släppt. Den största omvälvningen för mig som jobbar mot musikjournalister är att de har tillgång till allt, sade Elin Alvemark, chef för skivbolaget PIAS Scandinavia (och bloggare), till radions Kulturnytt i onsdags.

Men det är ju inte bara musikjournalisterna som ”har tillgång till allt”. Det har vi allihop. Och vad ska vi då med tidningarnas recensenter till? Med en handfull lysande undantag är de som recenserar skivor i svenska tidningar varken bättre eller sämre än alla de som oavlönat gör samma sak på nätet.

Det blir också allt trängre om utrymmet för skivrecensioner i tidningarna. I kvällstidningarna är recensionerna numera så korta att de i princip blivit meningslösa.
Nej, nätet är det oslagbara mediet för recensioner och guidande material. Och där möter de etablerade skribenterna knivskarp konkurrens.

"Är dagstidningarnas musikkritiker kanske nästa yrkesgrupp som kommer att rationaliseras bort inom musikbranschen?",
frågar sig Kulturnytt.
Jag tror det, i varje fall när det gäller dussinskribenterna. Skivrecensioner gör sig bäst på nätet, som till exempel på utmärkta rootsy.nu.

I Kulturnytt deklarerar Elin Alvemark också att popstjärnan är död. Tack vare att all musik sprids överallt utan att skivbolagen kan kontrollera det blir det omöjligt att bygga upp en hype runt en artist som gör henne eller honom till stjärna.

Jag tror att hon både har rätt och fel. Just de skivbolagskontrollerade stora popstjärnebyggena (av typen Spice Girls, om någon minns dem) blir – förhoppningsvis – färre och svårare att åstadkomma.
Samtidigt tror jag, måhända naivt, att de riktigt stora och banbrytande genierna alltid kommer igenom bruset och når publiken. Ingen fildelningsanarki eller något annat i världen kommer att kunna stoppa en ny Elvis, en ny Madonna eller ett nytt Beatles (mina exempel kanske är mossiga, men ni hajar vad jag menar) när han, hon eller de dyker upp. För det gör de, förr eller senare. Det är bara det att skivbolagen och media inte kommer att ha kontrollen.

Inte vet jag om Lily Allen är någon ny Madonna. Men hon tycks vara ett bra exempel på hur artister kommer fram år 2006. Långt innan hon fick skivkontrakt med jätten EMI och släppte sin debutplatta för någon vecka sedan hade hon mängder av fans som läste hennes blogg och lyssnade på hennes musik på hennes sida på myspace.com.
Detta läste jag i Svenska Dagbladet.


Apropå myspace.com ska ni lyssna på Able och The Majors.

Bloggen som annonsmedia

Allt fler annonsörer upptäcker bloggarna, berättade DN i går. Och följaktligen kan den som har en populär blogg tjäna pengar på den. En intressant utveckling.
DN intervjuade också Karolina Lassbo som bloggar om mode och glamour och får in en del annonsintäkter. Obegripligt nog lägger DN inte ut den artikeln på nätet, men Karolina Lassbo själv refererar den här.

onsdag, juli 19

Soundtrack till vecka 29 2006


Graham Parker: Howlin’ Wind (album)
John Hiatt: Slow Turning (album)
J.J. Cale: Cocaine (klassisk låt)
Dolly Parton: 9 to 5 (klasssisk låt)
Elvis Costello: Get Happy! (album)

måndag, juli 17

En sång för Lars Danielsson


Du ska veta att jag saknar dig
det finns känslor som aldrig tar slut
du ska veta att jag inte glömt
det finns bilder som aldrig suddas ut

(T. Ledin)


Vad gör han nu för tiden? Bor han kvar i samma tvåa?
Är den här historien egentligen slut?

söndag, juli 16

Pretentious? Moi?


Man ska inte vara elak. Och Gustav Fridolin verkar vara en hygglig kille. Men jag kan inte låta bli att tycka att de här raderna är, tja, lite kul.

Dagens nedryckare…

…hittar vi på Aftonbladet.se:

Hade inget speciellt ärende i palmen - var bara berusad

Det handlar naturligtvis om allas vår Keith Richards. Vad för typ av ärenden han annars (formuleringen antyder ju att han just denna gång inte hade något ärende) skulle kunna haft i palmen framgår inte.

Missa inte J.J. Cale i SVT 2 i kväll


Flera av hans låtar är riktiga klassiker. ”Cocaine” är kanske den mest kända. Själv bor han i husvagn och ger sig sällan ut på turné eller spelar in nytt material. I kväll sänder SVT en dokumentär om J.J. Cale. Se den.

lördag, juli 15

Back in bed

Som så gott som alla med en hög ryggmärgsskada drabbas jag då och då av urinvägsinfektion (UVI, säger vi i invalidbranschen). Och nu var det dags igen. Natten mot fredag var ett Pearl Harbor av feberfrossa och total utmattning. Nu har jag fått värstingantibiotika och känner att jag börjar komma tillbaka.
Men trist är det.

torsdag, juli 13

Lauls lekstuga på Aftonbladet


Aftonbladets sportreporter Robert Laul spred medvetet falska rykten till tipsare under fotbolls-VM. Rykten som blev nyheter i TV4 och Expressen, skriver Resumé.
Laul skriver i sin foybollsblogg:

”Dagen efter kunde jag inte låta bli att testa igen. Jag släppte ut ett rykte bland de dubbeljobbande tipsarna att Zlatan eventuellt var i Turin och undersökte sin ljumske.Det var mitt helt egna påhitt (att Zlatan skulle lämna truppen under VM finns naturligtvis inte på kartan om han inte är helt obrukbar för lång tid framåt).På söndagskvällen hade min bluff nått TV4 som basunerade ut uppgifterna – utan att kolla med landslagsledningen. Expressen hängde på på nätet.Landslaget var upprörda över osanningarna, jag skrev en artikel om det och Aftonbladet kunde ha "TV4 i bråk med landslaget" på löpet. Ett löp som tydligen sålde bra, också.Att det skulle ta den utvecklingen hade jag dock ingen aning om när jag började spela ut pjäserna.”

Robert är uppenbart road. Det är man inte på TV4, som kanske borde se över sin källkontroll.
Men läs den här meningen igen:

”Landslaget var upprörda över osanningarna, jag skrev en artikel om det och Aftonbladet kunde ha "TV4 i bråk med landslaget" på löpet.”

Aftonbladet har alltså en medarbetare som fabricerar uppgifter som andra medier publicerar – och gör sedan själv en story på bråket som uppstår efter publiceringen av hans egna lögner. Och han är dessutom stolt över det.

Berättade Robert Laul för sina chefer att hans artikel om TV4:s bråk med landslaget byggde på en lögn han själv spridit? Jag vet inte vilket svar på den frågan som är värst.

Rött kort, säger jag.

onsdag, juli 12

Vår grundade mening om journalistik, reklam och allt det där

I morgon är jag (om jag inte klipps bort) med i P1:s Vår grundade mening. Rakel Chukri gör ett reportage om förhållandet mellan journalistik och reklam i medierna. Hon har intervjuat mig och vi talade bland annat om många journalisters oförmåga eller ovilja att se att deras jobb är en del av en affärsverksamhet.

Det var första gången jag intervjuades i radio, och det kändes skitknepigt. Jag har verkligen ingen aning om det jag sade hängde ihop över huvud taget. Det är möjligt att jag framstår som en råkommersiell cyniker, vi får väl lyssna. Torsdag 15.25 i P1, repris 20.03, natten till lördag 01.00 och lördag 11.03.

Jag brukar inte gilla Vår grundade mening. Så jag får väl se min medverkan som en sorts infiltration för att förbättra programmet.

Här är några länkar till sådant jag skrivit om journalistikens villkor och annat som jag antar tangerar vgm-reportagets innehåll:

Ekot och Studio Ett gör hellre ett dåligt jobb än ”gratisreklam”

Favorit i repris: journalistik är business

Journalistik, textreklam och Efva Attlings fula vinglas

Finns det fuljournalistik?

Fuljournalistik part II

Fuljournalistik, sista delen - och lite källkritik och en skitartikel i Expressen

Fuljournalistik – Lokko vs af Kleen

Det är alltid någon som betalar

Soundtrack till vecka 28 2006


Elvis Costello: Trust (album)
Elvis Costello: Imperial Bedroom (album)
Elvis Costello: King of America (album)
Elvis Costello: Blood & Chocolate (album)
Elvis Costello: Spike (album)

tisdag, juli 11

Det är sådana som han som ger idioterna dåligt rykte


Jag har inget emot sprillans nya Porschar, och absolut inte röda 911 Carrera-cabbar. Och jag missunnar inte heller medelålders män ekonomisk framgång som ger dem möjlighet att köpa en sådan bil – och ändå ha pengar över till en snajdig kostym. Men ibland undrar man.

I dag när vi höll på att parkera utanför Fredells svängde en röd Porsche in i en av handikapprutorna. Ur bilen hoppade en kostymklädd man med friska ben och framgång i blick. En yuppie, hade vi sagt på 80-talet, för övrigt det decennium då porschemannen var young och inte en medelålders urban professional (det borde väl förkortas mupp?).

Det fanns hur många lediga platser som helst, men denne man valde den som låg allra närmast entrén. En handikapplats.
Nu gjorde det mig inte så mycket, det fanns flera andra tomma handikapprutor så jag kunde få en p-plats nära entrén och rulla in.
Men det fascinerar mig hur någon med attributen Porsche och dyr kostym kan vara så totalt ovetande eller likgiltig inför de signaler han sänder när man som den självklaraste sak i världen parkerar i en ruta reserverad för handikappade. Tycker han att han är cool? Osårbar i sin upphöjdhet? Eller är han bara dum i huvet?

Jag övervägde att – av en ren olyckshändelse, naturligtvis – råka repa Porschen med min rullstol. En olycka händer ju så lätt. Men jag avstod. Den här gången.

måndag, juli 10

Rapport från gratisdrickandets Almedalen

Isobel rapporterar detaljerat om vem som bjudit henne på vad i Almedalen. Det är kul, skvallrigt och lite viktigt också. Mingel- och bjudkulturen inom politiken behöver kanske inte stoppas, men väl belysas. Och då gärna med lite självironisk distans, som hos Isobel.

Folkpartiet på fisketur igen


I våras sände SVT dokumentären Snällfällan om folkpartiet. Den beskrev partiets strategiska omprofilering kort inför valet 2002, när förslaget om språktest för invandrare gjorde succé bland väljarna.
Nu dammar Leijonborg, Björklund & Co av den främlingsfientliga retoriken, konstaterar Mustafa Can i dagens DN.
Än en gång fiskar folkpartiet i grumliga vatten. Det nappade bra förra gången.

Artikeln är sorglig att läsa för en vilsen socialliberal som yours truly.

söndag, juli 9

Söndagkväll i villaförorten

Egentligen är det för varmt för att tänka på politik. Inte konstigt att Almedalsveckan känns som ett evenemang för de närmast sörjande. Jag har svårt att tro att mediernas bevakning motsvarar väljarnas intresse. Men vad fan, det händer ju inget annat i juli och något ska man fylla sändningar och spalter med.

Nåväl, Svenska Dagbladets Göran Eriksson summerar veckan och konstaterar att ingen politiker gjorde bort sig, ingen fasad sprack. Vilket är långt viktigare under detta spektakel än politisk substans.

SvD skriver också om fi:s och junilistans bekymmer med att få ut sitt budskap (som jag var inne på i går). Nils Lundgren menar att den tunga fokuseringen på de två blocken gör det svårt för småpartierna att nå igenom bruset. Och där har han nog en poäng, även om jag vidhåller att fi:s och junilistan har andra och större problem.

Annars? Jo tack, det är skapligt men trist att min operation medfört att jag bara kan sitta i rullstolen ett par timmar i stöten, åtminstone de närmaste månaderna.
Jag ska inte trötta er med detaljer, men efter snart sex år som ryggmärgsskadad kan jag konstatera att ett av mina minsta problem är att jag är förlamad från axlarna och ner. Det är all skit runt omkring som knäcker än emellanåt.

Lyssnade på sommarprataren Maria Möller i dag. Briljant och rolig när hon imiterade bland andra Carola och Regina Lund, men oväntat tunn för övrigt. Att 2006 kåsera kring att folk pratar högt i sina mobiltelefoner känns rätt fantasilöst.

Vinlusen är på väg hit för att äta middag och se på fotboll. Han har lovat att ta med sig en röd och en vit och vi har köpt lax som ska grillas på den billiga Weberkopian på trädäcket. Förresten, när blir en altan ett däck? Vid en viss storlek? Eller är det en pretentionsmarkör: Vi har minsann ingen vanlig altan, det här är ett trädäck, typ.

Har grävt fram Elvis Costellos ”Blood & Chocolate” ur gömmorna. Jag hade glömt hur fruktansvärt bra den är, kan vara på väg in i en tung Costelloperiod.

Ja, det finns mycket att tänka på. Som är intressantare än Almedalen.
Skål på er.

lördag, juli 8

Tuff skit, Gudrun och Nisse

En gång i tiden hade Gudrun Schyman fri tillgång till medieutrymmet. Hon ledde ett tioprocentsparti och var skicklig på att hantera opinion och journalister.

Sedan hoppade hon av och blev politisk vilde i riksdagen. Det var spännande.
Sedan började hon tala om att starta ett kvinnoparti tillsammans med en del andra kända kvinnor. Opinionsmätningar visade att stort intresse för ett sådant parti. Här fanns ett direkt hot mot de etablerade partierna. Det var spännande.
Sedan startade Gudrun sitt parti. Sossarna fick panik och startade ett eget feministiskt nätverk (som ingen kommer ihåg nu). Det var spännande.
Sedan utbröt bråk i Gudruns parti, några prominenta medlemmar hoppade av. Det var jättespännande och dramatiskt. En bra story.

Nils Lungrens och junilistans historia liknar den om feministiskt initiativ, men färden upp som en sol och ner som en pannkaka har gått snabbare. Lundgren har inte heller Schymans mediala talanger.

Nu är det ingen som bryr sig om Nils och Gudruns partier längre. I alla fall inga journalister, fastän de båda jobbat som illrar i Almedalen för lite uppmärksamhet.
Nils och Gudruns slutsats är att det är mediernas fel, och då särskilt SVT:s, berättar de för Resumé.
En omisskännlig doft av sura rönnbär slår emot mig när jag läser artikeln.

Jag kommer att tänka på valrörelsen 1998, då Ian Wachtmeister desperat försökte få medierna intresserade av hans det nya partiet. Det gick inget vidare, Wachtmeister menade att det var frågan om en bojkott och att pressen enligt någon närmast matematisk rättviseprincip skulle ägna si eller så mycket utrymme åt hans parti.

Sverigedemokraterna brukar komma med liknande kritik.

Utan att vara någon politisk analytiker tror jag att Schymans och Lundgren har ungefär samma problem: de själva, och i viss mån deras partier i sig, är eller har varit så mycket intressantare än det eventuella innehållet i deras respektive politik. Eller i vart fall har de misslyckats med att göra politiken intressant.

De är hursomhelst inte särskilt spännande längre.

torsdag, juli 6

Hemma!

Inget bloggat i går, inget i dag. Illa. Skärpning utlovas.
I dag har jag ägnat mig åt att flytta hem efter mer än en månad på sjukhus och rehabklinik. Otroligt skönt! Jag har i praktiken varit sängliggande sedan februari, men nu jävlar är man up and running. Nåja, det där med running är ju bildligt talat, dessutom krånglar rullstolen. Men ändå. Hemma.

tisdag, juli 4

Han skapade den moderna kvällstidningen


Han startade Expressen – och med den en helt ny typ av dagspressjournalistik. I dag avled Carl-Adam Nycop, 97 år gammal.

kd:s rätta ansikte?

Fick vi en skymt av kristdemokraternas rätta ansikte i går?
Göran Hägglund presenterade någon sorts program mot moraliskt förfall och inte oväntat fick pellejönsförslagt om 18-årsgräns för medverkande i dokusåpor stort genomslag i media.
Sjukt nog kommer Hägglund med förslaget i samma andetag som han talar om att detaljstyrningen av folks liv måste minska:

”Vi går emot en utveckling där vi som politiker dag efter dag lägger ytterligare domäner under oss. Mer och mer ska regleras och läggas till rätta. Därmed avlövas människors beslutanderätt över sin dagliga tillvaro och ansvar tas ifrån dem, sa han och betonade att detta inte är en politik som han stödjer.”
(Citat ur DN)

Man kan säga mycket om Big Brother, Paradise Hotel och en del annan hjärndöd TV-underhållning. Men eftersom det skrämmande nog är myndiga människor som deltar i programmen är ju en 18-årsgräns bara trams. Och, bäste Göran Hägglund: definiera dokusåpa. Ska SVT:s utmärkta Wild Kids stoppas? Eller ska kristdemokratiska nämndemän avgöra i vilka program gränsen ska gälla?
Gud bevare oss från en sådan utveckling.

Nog raljerat. Kalla mig paranoid, men ligger det inte en instängd doft av amerikansk kristen moralhöger över utspelet? Staten ska inte lägga sig i familjefrågor – så länge bögar inte skaffar barn och det inte visas hångel på TV:n i vardagsrummet.

Fast det är klart, Carolina Gynning gillar kd:s förslag.

Puh, jag är inte ensam…


…på fastlandet. Heder åt Aftonbladets Lena Mellin, DN:s Malin Siwe och de andra tunga journalister som faktiskt skiter i Almedalen.

måndag, juli 3

Ekot och Studio Ett gör hellre ett dåligt jobb än ”gratisreklam”

Sveriges Radio är ett av de medieföretag där nervositeten och oviljan inför allt som kan tänkas vara ”gratisreklam”. Varumärken och företagsnamn ska undvikas i rapporteringen så långt det är möjligt. Alltför ofta blir resultatet onödigt dålig och lätt löjlig journalistik.

I dag har Ekot och Studio Ett berättat om att resandet från Sverige till Kurdistan och Irak ökar. Inslaget i Ekot har vinklats på att två svenska flygbolag nu öppnat direktlinjer från Sverige. Intressant, tänker jag och undrar: vilka bolag då? Men det berättas inte i ekoinslaget, trots att en av cheferna på något av bolaget intervjuas. Är det SAS? Fly Nordic? Jag vet inte, Ekot tycker uppenbarligen att den informationen är oviktig.

I det lite längre inslaget i Studio Ett (som är mer vinklat på det ökande resandet från Sverige till Irak) nämns flygbolaget Jordan Air närmast i förbifarten (jag kan ha hört fel, det gick fort) i slutet av reportaget. Vilket eller vilka de andra flygbolagen är berättas inte här heller. Enligt min mening en absolut självklar upplysning i ett sådant reportage. Talar man om en person vill jag veta vad hon eller han heter, talar man om ett företag vill jag veta vad det heter. Inte så konstigt.

Jag anar och tror att det slentrianmässiga utelämnandet av företagsnamn och varumärken i nyhetsinslag och reportage i Sveriges Radio (det förekommer även i SVT) bottnar i uppfattningen att det omedelbart skulle innebära ett otillbörligt gynnande eller vara gratisreklam om någon sade ”Volvo” eller ”Spy Bar” i etern. Hur relevant det än skulle vara i sammanhanget.

Istället mörkar man så gott det går och säger ”ett flygbolag” eller ”en känd restaurang” och skiter i om lyssnarna får en story med luckor i. ”Opartiskhet” blir viktigare än fakta. Det är dålig journalistik.

Jag vet åtminstone en redaktion på Sveriges Radio där man tvekade länge om huruvida det gick att göra ett reportage om en av de största näringslivssatsningarna i Norrbotten på åratal – Ikeas varuhusbygge i Haparanda. Sammantaget (med effekt på övrig handel osv) väntas Ikeas etablering innebära ett tusental nya jobb i en region märkt av arbetslöshet och utflyttning.
Men på radioredaktionen (inte Ekot denna gång, de har åtminstone publicerat själva nyheten) velade man, eftersom det skulle vara svårt att undvika att nämna ordet ”Ikea” i inslaget. Jösses.

---

Även denna måndagkväll kom J ut till Frösunda med middag från Östermalmshallen: ett par rejäla mackor på mörkt bröd, en med gravlax och en med paté och cumberlandsås. En Sort Guld slank också ner.
Bara några dagar kvar här ute. På fredag åker jag hem, efter en dryg månad på sjukhus och rehabklinik. Känns enormt skönt, även om jag är nojig för att såret jag opererats för ska spricka upp igen. Håll tummarna.

söndag, juli 2

Redaktörn – ende journalisten på fastlandet?

Hoho! Är det någon där? Eller har alla dragit till Visby? Det kommer nog att kännas så den här veckan, om man med ”alla” menar media, politiker, lobbyister och amatör- och proffstyckare av alla slag. Almedalen kommer att lägga sig som en våt filt över nyhetsrapporteringen, framför allt i SVT, P1 och de stora morgontidningarna.

”Intresset för politikerveckan i Almedalen, som drar i gång på söndag, är större än någonsin”, skriver DN i en puff på webben. Det stämmer säkert – om man frågar de ovan nämnda grupperna. I onsdags listade Dagens Media alla journalister som har ackreditering i Almedalen. Då var de 379 stycken, säkert är ännu fler på plats. Alla organisationer med självaktning är där, programpunkterna är flera hundra till antalet. Så visst är det stort.
Men tillåt mig tvivla på att allmänheten – väljarna! – är särskilt engagerade av jippot, mitt i semestern och med 25-30 grader varmt under den molnfria himlen.

Almedalen innebär säkert ett trevligt och för många fruktbart minglande. Politiker, journalister och lobbyister behöver inte röra sig många meter för att träffa varandra. Lättjobbat, kort sagt.
Men Almedalsveckan kan ha blivit för stor och riskerar att implodera, skriver DN:s Henrik Brors:
”…även om det är flera hundra journalister på plats som har behov att fylla tevesändningar och tidningssidor under sommarstiltjen kommer huvuddelen av arrangemangen inte att nå ut någonstans utanför konferenslokalen.”

Själv tänker jag hålla koll på spektakel via nätet. Massor av bloggare är på plats, vi får väl se vad de kan tillföra. Jonas Morians och Magnus Ljungkvists Almedalsbloggen har troligen det mest ambitiösa upplägget, men blir det inte roligare än så här kommer i alla fall jag att lämna den därhän.
Piggaste blogginlägget hittills hittar du annars på Bloggbloggen. Som vanligt med en lysande illustration.

Det är sent söndag kväll och jag kan inte hitta något Almedalenmaterial på Aftonbladet.se. Expressen har däremot fått upp sin Almedalssajt.

Håhåjaja. Jag försöker förgäves inta en cool och avmätt attityd till det hela – men visst ska det bli en spännande vecka för oss som pundar på journalistik, medier, pr och politisk spinning.

Politikens innehåll? Skämtar ni?
SVT:s Mats Knutson levererade kvällens klokaste kommentar när han konstaterade att det viktigaste för politikerna den här veckan är inte vad de säger. Det viktigaste är att de inte gör bort sig.
This is show business. Anything you say might be used against you.

Ny lovande blogg om redigering och tidningsmakeri

Den är bara tre dagar gammal. Men bloggen Block är redan en favorit för en tidningsnörd som yours truly. Negplattor, rubriktypsnitt och DN:s mossighet har redan avhandlats av bloggaren x, som ligger bakom Block.

Keep up the good work, x, jag ser fram emot fortsättningen.

Nej. Inte en gång till.


Det har bara gått några timmar och än vet vi egentligen inte vad som ligger bakom nattens händelser i Täby där en man skjutit vilt omkring sig och sedan sannolikt tagit sitt liv.
Men det är nog inte bara jag som drar en kuslig parallell till de historier Maciej Zaremba berättar i sin reportageserie i DN.

Är detta också en människa som sökt hjälp men avvisats av psykvården?

Maciej Zaremba – när slipstenen ska dras


De som känner mig vet att jag allt som oftast tycker att DN är en trött prettoblaska.
Men där finns Maciej Zaremba – och nu gör han det igen: blottlägger förhållanden man trodde (eller i varje fall ville) var helt otänkbara i Sverige 2006.

Redan efter tre delar av hans nya artikelserie ”Rättvisan och dårarna” är det helt klart att detta är stor och viktig journalistik. Och det är spännande som en thriller. Zaremba öppnar dörrar till rättspsykiatrin, akutpsykvården, rättsväsendet och den lagstiftande makten – och det stinker.

Vi lever i ett land där totalt godtycke – eller i värsta fall uppenbar vänskapskorruption – kan avgöra vem som bedöms som frisk nog för ett långt fängelsestraff och vem som får nödvändig och adekvat vård.

Systemet är inte rättssäkert. Maciej Zarembas artiklar borde leda till stora förändringar, men det är väl för mycket att hoppas på. Men läs dem för guds skull, läs.

lördag, juli 1

Studio Ett om politiska bloggar

Ett inte jättespännande men dock inslag om politiska bloggar sändes i går i Studio Ett. Bland andra medverkade Sveriges klipskaste sosse, Katrine Kielos. Man kan lyssna via den här länken.