onsdag, juli 26

fp är ute och cyklar till Danmark igen

För något år sedan fnissade jag åt det danska projektet att skapa en ”kulturkanon”, en slags officiell lista över litterära verk och annat som anses vara God Dansk Kultur.
Om man kan sätta ett fniss i halsen är det det jag gör när nu folkpartiet lanserar idén om en svensk statligt sanktionerad lista över ”de viktigaste verken inom svensk litteratur”.

Det är riksdagsledamoten Cecilia Wikström som står för utspelet i en artikel i Sydsvenskan. Och hon har redan gjort en del av jobbet: ”En sådan kanon skulle innehålla exempelvis Bellmans epistlar, Lagerlöfs Nils Holgersson, Mobergs emigrantepos, Tomas Tranströmers dikter eller delar ur Kerstin Ekmans skönlitterära produktion”.

Visst, Cecilia – ingen kan påstå att ditt urval är dåligt. Men på vilka grunder ska den här listan över God Svensk Kultur sättas ihop? Och av vem? Av dig och några andra bokslukande folkpartister?

Stefan Jonsson skriver klokt och kul i DN i dag om detta stolliga förslag. Han påpekar mycket riktigt att folkpartiet hämtat inspiration från danskt högerhåll för ännu ett populistiskt utspel om vad som är riktigt svenskt. Och hans utmaning till fp:s ledning är lika självklar som underhållande:

”De som fordrar att andra ska redovisa sina svenskkunskaper måste förstås föregå med gott exempel. Därför ber jag nu envar i folkpartiets styrelse att ärligt redovisa vilka av de populära svenska verk och författarskap som Wikström nämner här ovan de verkligen läst. Jag råkar ha läst dem alla. Det gör mig äktsvensk.

Men hur är det, med Lars Leijonborg, Nyamko Sabuni, Karin Pilsäter, Håkan Lindh och övriga? Ursvenska, halvsvenska, osvenska? Obehagliga frågor, ska medges. Men det är folkpartiet, detta obehagliga parti, som börjat ställa dem. Det har blåst liv i en gammal verksamhet: rasmätning.

Fp:s hemsida presenterar 24 styrelse­ledamöter. Jag räknar så med 24 svar före den 20 augusti. Uteblivna svar tolkas som att vederbörande inte läst något av verken eller författarskapen.”

Mycket av det Cecilia Wikström skriver stöder jag till hundra procent: vikten av en bra undervisning i svenska för alla skolbarn, att ett torftigt eller inkomplett språk bidrar till segregering och utslagning och att föräldrarnas ursprung inte ska utestänga barn från att till fullo ta del av det svenska språket och svensk litteratur.

Men är en statlig lista över God Svensk Litteratur det vi behöver? Jag tror att varenda utbildad svensklärare i landet är kapabel att själv sätta ihop en lista över bra böcker för eleverna att läsa. Lärarna behöver inte folkpartiets listor, de behöver mer resurser, arbetsro och troligen fler lektionstimmar vikta för det svenskas språket.

Wikströms förslag luktar fisförnäm kulturtant: ”nu små vänner från alla jordens länder ska tant Cecilia berätta vilka böcker som är riktigt svenska och fina”.

Själv tycker jag att jag har hyfsad koll på det svenska språket. Ändå har jag inte läst vare sig Selma Lagerlöf eller Tomas Tranströmer.

Men jag har läst Vilhelm Moberg. Jag tror att han skulle rotera i sin grav om han fick höra talas om Cecilia Wikströms förslag.

2 kommentarer:

deep|ed sa...

Jag skrev om det igår men då utifrån Marie Söderqvists krönika: http://deepedition.com/2006/07/26/en-bokkanon/

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.