Musikjournalistikens död?

Det var en gång en värld där skivbolagen hade kontroll över när en artists musik kom ut på marknaden. Inte nog med det. Skivbolagen hade också kontroll över när recensenter och musikjournalister fick tillgång till musiken och kunde i stor utsträckning bestämma när deras artist skulle uppmärksammas i media.

Det var då det.
I dag läcker musiken ut på nätet, ibland flera månader innan ett album släpps i butikerna. MP3- och fildelningsrevolutionen har fått skivförsäljningen att rasa. Men nedladdningen av musik är inte det enda som ställer till det för skivbolagen:

- Den mest omvälvande förändringen är inte att en skiva läcker innan den är släppt. Den största omvälvningen för mig som jobbar mot musikjournalister är att de har tillgång till allt, sade Elin Alvemark, chef för skivbolaget PIAS Scandinavia (och bloggare), till radions Kulturnytt i onsdags.

Men det är ju inte bara musikjournalisterna som ”har tillgång till allt”. Det har vi allihop. Och vad ska vi då med tidningarnas recensenter till? Med en handfull lysande undantag är de som recenserar skivor i svenska tidningar varken bättre eller sämre än alla de som oavlönat gör samma sak på nätet.

Det blir också allt trängre om utrymmet för skivrecensioner i tidningarna. I kvällstidningarna är recensionerna numera så korta att de i princip blivit meningslösa.
Nej, nätet är det oslagbara mediet för recensioner och guidande material. Och där möter de etablerade skribenterna knivskarp konkurrens.

"Är dagstidningarnas musikkritiker kanske nästa yrkesgrupp som kommer att rationaliseras bort inom musikbranschen?", frågar sig Kulturnytt.
Jag tror det, i varje fall när det gäller dussinskribenterna. Skivrecensioner gör sig bäst på nätet, som till exempel på utmärkta rootsy.nu.

I Kulturnytt deklarerar Elin Alvemark också att popstjärnan är död. Tack vare att all musik sprids överallt utan att skivbolagen kan kontrollera det blir det omöjligt att bygga upp en hype runt en artist som gör henne eller honom till stjärna.

Jag tror att hon både har rätt och fel. Just de skivbolagskontrollerade stora popstjärnebyggena (av typen Spice Girls, om någon minns dem) blir – förhoppningsvis – färre och svårare att åstadkomma.
Samtidigt tror jag, måhända naivt, att de riktigt stora och banbrytande genierna alltid kommer igenom bruset och når publiken. Ingen fildelningsanarki eller något annat i världen kommer att kunna stoppa en ny Elvis, en ny Madonna eller ett nytt Beatles (mina exempel kanske är mossiga, men ni hajar vad jag menar) när han, hon eller de dyker upp. För det gör de, förr eller senare. Det är bara det att skivbolagen och media inte kommer att ha kontrollen.

Inte vet jag om Lily Allen är någon ny Madonna. Men hon tycks vara ett bra exempel på hur artister kommer fram år 2006. Långt innan hon fick skivkontrakt med jätten EMI och släppte sin debutplatta för någon vecka sedan hade hon mängder av fans som läste hennes blogg och lyssnade på hennes musik på hennes sida på myspace.com.
Detta läste jag i Svenska Dagbladet.


Apropå myspace.com ska ni lyssna på Able och The Majors.