söndag, oktober 28

Gitarr, bas, trummor

Såg stabila rocktrion Rost i går, live på klubben Route 67 i Orminge Folkets hus. Det var minst 20 år sedan jag hörde dem sist och då som nu handlade det om okomplicerad och långt ifrån nyskapande rock’n’roll.
Men jösses vilket sväng. Och än en gång påminns man om vad en gitarrist, en basist och en trummis kan åstadkomma:

The Jam
Ebba Grön
Jimi Hendrix Experience
U2
The Police
The Who

…det är bara att fortsätta.

söndag, oktober 21

Grattis Gud

Vi får läsa Per Gudmundson på SvD:s ledarsida även i fortsättningen. Det är ju alldeles utmärkt. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

lördag, oktober 20

Thorbjörn syns i detaljerna


Ett drygt år har gått sedan han tog över som chefredaktör på DN. På tidningen är många medarbetare besvikna, i alla fall enligt Tove Lefflers reportage i dagens Medierna i P1. Thorbjörn Larsson är osynlig på redaktionen, är aldrig med på några morgonmöten och har inte ställt sig på något skrivbord och eldat massorna till stordåd. Vilket tycks vara vad många hoppats på och förväntat sig.

Skarpe Vassa Eggen-Lidbom intervjuas också i reportaget. Han hade också förväntat sig mer efter Larssons tillträde. Thorbjörn Larsson har förändrat det som varit enkelt att förändra, menar Lidbom. Lite färgplattor, sifferbetyg i recensioner och sådant. Medan till exempel DN:s ekonomidel blivit ett schizofrent mischmasch som varken tycks vända sig till vanligt folk eller marknaden.

Och jag som tänkt skriva om DN:s uppryckning under året som gått. Jag har ingen som helst inside information och övertolkar säkert massor – men jag tycker mig i alla fall se Larssons hand bakom en rad förändringar och förbättringar. Här är några:

- Mitt intryck är läsaraktiviteter av olika slag numera får en mycket tydligare återkoppling i tidningen. Då och då kan vi se och läsa om hur ”DN-läsarna bjöds på smygpremiär”, ”DN:s korrespondenter mötte läsarna” osv. Ibland med Larson själv på bild tillsammans med någon läsare. Ett självklart sätt att redaktionellt stötta varumärkesarbetet.

- Piggare nyhetsredigering. Under de första tabloidåren såg DN bedrövlig ut, inte minst nyhetssidorna. Sedan Larsson tog över är skillnaden milsvid. Artiklarna är kortare, man jobbar aktivare med faktarutor och andra tillägg, det känns som att man i större utsträckning än tidigare vinklar på person och små grafer, plattor och andra moment höjer tempot på sidorna,

- Sifferbetygen. Kan tyckas vara en liten detalj, men det tycker inte jag. Som sista stora tidning i landet införde DN en betygskala för sina recensioner (naturligtvis inte för de tunga recensionerna av dramatik, litteratur, konst och annat på de fina kultursidorna – ha! Det skulle allt se ut, det (obs ironi)) för en tid sedan. Förutom att recensionerna blir tydligare och mer vägledande ger det DN samma typ av exponering i till exempel bioannonser som de andra tidningarna haft länge med sina tärningsprickar, plus och getingar.

- Helgsatsningarna. Svenskans bilagor N och K kompletterades i fredags med nya Min Helg. DN kontrar med ny söndagsbilaga och nöjes- och boktema på fredagar respektive lördagar. ”Din helg börjar i dag” deklarerade DN på ettan i går fredag. Jag som trodde att DN:s helger börjar på torsdagar, dit man ju skyfflat undan På Stan.
Undrar hur länge På Stan överlever förresten. Känner jag Thorbjörn Larsson rätt gillar han den inte.

söndag, oktober 14

På utflykt i kultuuuren

I går var jag på urpremiären på Lucas Svenssons Blottare och Parasiter på Dramaten. Det hela var långt, segt och rätt obegripligt. Kände mig lite för billig och grund för skånsk landsbygdsincest med Vietnamkriget som fond. Men när jag läser recensionerna i dag ser jag att det är fler än jag som är tveksamma.
Nåväl, Simon Norrthon var bra.

Jag har varit på några Dramatenpremiärer tidigare och ibland slagits av hur delar av publiken beter sig under föreställningen. Antar att många är inbjudna teatermänniskor och kompisar med skådisar, regissör eller andra inblandade. Hursomhelst. Ridån hinner knappt gå upp innan flera i publiken skrattar hysteriskt åt nästan vad som är sägs från scenen. Visst, föreställningen har enstaka komiska poänger (Norrthon igen) men modersmord, incest, napalm och självmord är i alla fall inte min definition på skrattfest. Jag skulle tro att den ordinarie publiken, utan teaterpolarna, inte garvar lika mycket och lika nervöst.

Efteråt verkar det ha varit fest några trappor upp på Dramaten. Fönstren mot Riddargatan stod öppna. När vi packade in oss i bilen hördes någon inifrån ropa: ”Då var det över” och ”Att vaaara eller icke vaaara”.
Sedan åkte vi hem till förorten.

fredag, oktober 12

Redaktionell lojalitet

Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.

Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.


Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.

En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.

Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.

söndag, oktober 7

Schulman och allt det där

Jamentjena. Det var ett tag sedan.

”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.

Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.