söndag, februari 26

Sist i svensk media: Redaktörn om elitlistan och förtalsmailen


Veckans vinnare: det världsomspännande datanätverket Internet. Ett drygt decennium efter genombrottet fortfarande förvånande okänt. Att det relativt enkelt går att spåra e-mail var till exempel en överraskning för en och annan på socialdemokraternas partikansli.
Att en mailinglista med ett drygt hundratal medlemmar inte kan vara en hermetisk tillsluten klubb fick några andra lära sig.
Och i dag fick vi ännu en lektion i vad en blogg är, och ännu ett exempel på hur jobbigt det kan vara att hålla isär offentligt och privat. När ska till exempel SSU-ledningen ställa upp bakom sina höjdare och när ska man ta avstånd och låtsas att man inte känner dem?
Jobbigt, jobbigt.

Eftersom den här bloggen till och med är långsammare än DN:s nyhetsredaktion kommer först nu Redaktörns tankar om det alla andra redan sagt allt om.

Elitlista.
Jag är inte upprörd. DN tar till patetiska brösttoner när Mustafa Can och Maria Schottenius mal på om vänskapskorruption och hur ohållbart det är att Anna Björkman bevakar Melodifestivalen, där Alexander Bard tävlar, när hon är medlem på hans elitlista.
Vojne, vojne. Och välkommen till verkligheten. Om folket på DN tror att elitlistan är det allvarligaste exemplet på att journalister umgås privat med dem de är satta att granska är det nog dags att dra huvudet ur arslet och se sig omkring.
Detta har bland andra Linda Skugge och Johanne Hilebrandt skrivit bitvis rätt underhållande om. Skugge upplyser dessutom om hur du startar din egen mailinglista.

Men. Hörrni Bard, Söderquist, Wästberg och andra lustigkurrar på elitlistan – vad är det för nivå ni jollrar på? Jag kommer aldrig mer att kunna läsa en text av Jan Söderquist utan att tänka på att hans uppfattning om humor och roligt skvaller är att skriva att DN:s Hanne Kjöller är "en dum jävla tjockis". Hur kul är det? Och om det inte ska vara roligt – vad ska det då vara? Kjöller själv biter ifrån bra i dagens DN.
Och i dag kommer Olle Wästberg på att han ska opereras och inte har tid att vara med på Bards lista. Pinsamt.
Det är en kall vinter. Särskilt om man står med brallorna nere.

Sedan har vi förtalsmailen från s-högkvarteret.
Stackars sossarna. Nu har de det inte lätt. Först målar de in sig i ett hörn med trestegsraketen
1. Förtalsmailen om Reinfeldt kan inte komma från oss.
2. Okej, de kommer från oss men det är inte någon viktig person som skrivit dem.
3. Okej, det är en viktig person som skrivit dem men det är knappt någon vi känner och han gjorde det ensam. Förresten, han var pappaledig också.

Nu följer dramaturgin i historien gamla kända mönster:
För sossarna gäller det att fjärma sig från den mailande medarbetaren och utmåla honom som a) ensam, b) oviktig och c) absolut ingen som stått nära Göran Persson och de andra höjdarna. Och d) hålla tummarna för att det verkligen är sant.

För medierna (och i viss mån moderaterna, men de måste vara försiktigare) gäller det att tvärtom visa att mailaren haft en nyckelposition, gräva fram protokoll och annat som minsann visar att han suttit vid Perssons sida vid den och den viktiga (gärna hemliga) konferensen och berätta hur få steg det varit mellan hans och Marita Ulvskogs tjänsterum.

Så här i sportlovstider är det inte heller svårt att köra vinkeln ”Kris – då åker NN på semester”. En gammal goding, vi har sett den förr. I dag med Marita Ulvskog i en ofrivillig huvudroll.

Till sist veckans SSU:are:
Tobias Gerdås, regionombudsman i Stockholm. Tobias har en ”privat” blogg där han bland annat roat sig med att snida till en fejkad valaffisch med Fredrik Reinfeldt och texten ”Rösta på din pedofil”. Kul, Tobias. Annat skoj på bloggen är att Tobias listar moderata lokalpolitiker som dömts eller misstänks för brott.
Gerdås och SSU-ledningen hade ett sjå i dag med att förklara vad han tycker privat och vad han tycker som SSU:are. Tobias Gerdås, lägg namnet på minnet – om tio år kan han vara minister.

lördag, februari 25

Bra i burken



Det är en sliten genre, kanske den mest floskelspäckade inom journalistiken. Jag talar om motorjournalistiken, ofta en vattnig soppa av klyschor, trist machoattityd, gratisresor, releasebilder och nörderi. Särskilt när det ska göras motorprogram i tv är risken stor att man som tittare gäspar käken ur led.

Men. Ett stort undantag finns: BBC:s Top Gear, sänds i Kana 5 måndagar 23.00. Top Gear kan stå som förebild och måttstock inte bara för andra motorprogram, utan för magasins- och faktaprogram över huvud taget.
Här finns både värme och distans, kompetens och inte minst en tydlig och ogenerad kärlek till ämnet. Ändå går programledarna inte bort sig i de trista slentrianhyllningar som så ofta lusar ner den här typen av program.

Rent formmässigt är Top Gear också lyckat, inte minst tack vare att man har en studiopublik som man placerat nära programledarna och som tillåts ta en aktiv del i programmet.
Men framför allt har Top Gear Jeremy Clarkson, Kul, kunnig och med den där glimten och attityden som vi i brist på annat brukar kallas brittisk.

Andra tv-favoriter just nu:

Svenska dialektmyterier, Svt2
Fredrik Lindström i sitt esse i ett program om något alla är intresserade av. Tyvärr gick sista avsnittet häromdagen, men hela serien går att se på nätet.

Malmvägen, Kanal 5
Riktiga människor gör riktiga saker. På riktigt. Så gör man reality-tv, som det heter på nysvenska.

torsdag, februari 23

Pilsäter, poliskontroller och privatmoral


Folkpartisten Karin Pilsäters rattfylla är ett bra exempel på en välskött minikris.
KP körde bil dagen efter en bättre middag och fastnade i polisens kontroll.
Vad göra? Snabbt ut i en trippel pudel med timeout, meddelat i egen pressreleae innan nyheten spridits på annat sätt.
Om SSU-Anna gjort något liknande – backat, bett om ursäkt och på eget initiativ tagit ledigt ett tag – efter Crazy Horse-fyllan hade hennes ställning varit betydligt starkare i dag. Nu framstår hon som en hysteriker med mycket dåligt ölsinne och bristande självinsikt.
Ändå är det Pilsäter som kört bil berusad.

Eller har hon det?
I Sverige kör cirka 16 000 personer berusade varje dag. Ungefär lika många grips i polisens kontroller – under ett helt år. Alla är missnöjda med det förhållandet, alla vill få bort rattfylleristerna från vägarna.
Inte minst folkpartiet har profilerat sig i frågan och bland annat föreslagit obligatoriska terapisamtal el dyl för alla som döms för rattfylleri.

Jag vet ingenting om Karin Pilsäters alkoholvanor, men jag undrar om hon behöver behandling. Det troliga är väl att hon drack några glas vin på fredagskvällen och utan att tänka sig för och utan att känna sig det minsta berusad körde bil morgonen efter. Precis som jag och mängder av människor gjort utan att ha fastnat i någon poliskontroll.

Och nej, jag tycker inte det är okej att köra dagen efter. Men jag undrar hur folk skulle reagera om polisen, låt säga, tiodubblade sina kontroller och en massa ”vanligt folk” dömdes för rattfylleri? Anar att den allmänna rättsuppfattningen då skulle krocka med den ickealkoholiserade individens uppfattning om när just hon eller han kan köra bil.

Det är lätt att kräva strängare straff för rattfyllerister. Ska vi låsa in Karin Pilsäter?

Hoppas elefanten bajsar


Yours truly har varit ganska inaktiv på sistone, och det är ju inte bara vädret som gör en matt. Ta bara partiledardebatten i TV4 i söndags. Vämjeligt. Jag känner politikerföraktet växa och jag tycker inte om känslan. Allt är taktik och floskler, inget känns på riktigt.
Men som fenomen och show är det både intressant och underhållande så länge man bortser från att några av de här pajasarna styr och/eller ska styra landet efter valet.

Sådana här debatter är ju lika välregisserade som vilken cirkusföreställning som helst, man sitter där i publiken och hoppas att elefanten ska bajsa – så att åtminstone något oväntat händer.
Helt enligt läroboken svarade inte partiledarna egentligen på programledarnas frågor, utan på de frågor de i förväg bestämt sig för att de ville ha. På så sätt kunde till exempel den inledande frågan om hur man ska tackla problemet med ”köttberget”, det stora antalet 40-talister som ska tas om hand av ett alltför litet antal 70- och 80-taliter få svar som handlade om lite vad som helst. Ohly pratade om fler jobb i offentlig sektor, Maud O om småföretagare, Göran Hägglund om äldreomsorg och Reinfeldt om att en miljon svenskar står utanför arbetsmarknaden i ”Göran Perssons Sverige”. Det var bara att bocka av på klyschbingobrickan. Hur många ”vänsterkartellen” och ”stolt, men inte nöjd” hörde ni?

Torftigheten manifesterades sedan i den obligatoriska paneldiskussionen efteråt där tre – förvisso klipska – experter mest talar om det intressantaste i debatten. Nämligen just retorken, taktiken, klädval och formuleringar. Betydligt mindre talade de om vad partiledarna egentligen sade. Om de nu sade något.

Nej, det är inga vackra tankar som väcks i ens huvud. Fromt och naivt hoppas jag att det sägs mer viktiga och riktiga saker på lägre och mer jordnära nivå i politiken.

Men som sagt, ytan och de retoriska tricksen är kul. Jag har ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt yta, and I’ve loved it. Det som skaver lite i mig under dessa dagar är att jag har så svårt att skilja på valrörelsen, OS och melodifestivalen.


Ps. Vill ni läsa något riktigt begåvat om det som alltid sägs vara en viktig valfråga – kolla in bloggen Kom till Kritan. Tipsa sedan närmaste skolpolitiker om att göra detsamma.

torsdag, februari 16

Dagens fynd i brevlådan


Ridin’ the rails – en gammal dokumentär om den amerikanska järnvägens historia. Med Jonny Cash som ciceron. På dvd, från Ginza. Nördigt? Visst, men kombinationen stora ånglok och The Man In Black är rätt oemotståndlig.

Jackson Browne: Solo acoustic live vol 1 – sjukt bra. Avskalat är ju en i princip bannlyst recensentfloskel, men den ligger nära till hands här. Allt är fantastiskt. Den som vill lära sig hur man definierar En Bra Låt kallas till upprop här och nu.

Jojojo. Till och med jag såg hockeyn. Bedrövligt.

måndag, februari 13

Sportnytt, måndag


OS blir bara bättre och bättre. I går spelades Devos spattiga version av ”Satisfaction” inne på shorttrack-arenan. Den olympiske musikproducenten (för det finns väl en sådan) verkar stå stadigt i 80-talet. Nu vill vi ha Talking Heads till curlingen, konståkning till tonerna av Mink Deville och Pretenders till femmilen.
Heja! Heja! Heja!

söndag, februari 12

Från idrottens värld


Såg – faktiskt – på OS i går. Damernas puckelpist. Och hörde jag rätt? Jajamensan: de spelar Ramones i högtalarna i skidbacken under tävlingen. Måste nog titta lite i dag också. Hey ho, let’s go!

fredag, februari 10

Ny medieblogg!

Journalisten Fredrik Strömberg är inte bara lång och från Norrland. Han är klipsk också. Nu har han startat bloggen Mediated Life. Check it out.

torsdag, februari 9

Konstapel Melin, del 2

Bloggaren Daniel har skrivit ett par kommentarer apropå mitt inlägg om Martin Melin och hans problem att hålla isär rollerna som privatperson och polis. Daniel är inte lika upprörd som jag och undrar bland annat:

”Hade det varit ok om Martin Melin, som polis eller bloggande privatperson, hade refererat samma samtal med en journalist som sedan tryckt uppgifterna? Eller ska vi avskaffa meddelarfriheten också?
Hade det varit ok om Martin Melin bloggat anonymt?”

Meddelarfriheten och källskyddet är hörnstenar i vårt samhälle och en förutsättning för en fri press. Vem som helst – även en polis – kan och ska kunna anonymt lämna information till journalister och andra utan att riskera obehag eller att bli avslöjade. Det sker ju också varje dag, tidningar får anonyma tips eller ger tipsare anonymitet.
Så – ja, det hade varit okej om Martin Melin tipsat eller bloggat anonymt.

Nu gjorde han inte det. Och då uppstår problem, eftersom Martin Melin har svårt att skilja på sina roller som polis (därtill känd) och privatperson. Det har nämligen vi andra också.
Det finns inga vattentäta skott mellan polis-Martin och pivat-Martin i ett sådant här fall. Och det spelar ingen roll om han bloggar, låter sig intervjuas eller skriver insändare.
Eftersom han är känd polis kan han inte i offentliga sammanhang (dit räknar jag hans blogg) ta av sig polismössan och säga ”det här säger eller tycker jag som privatperson, glöm att jag är polis”.
Hans trovärdighet och integritet som polis minskar.

måndag, februari 6

Kalla vindar, fü fan

Hu. Det blåser kallt, jävligt kallt. Och inte bara här i förorten, där det väl är minus tolv eller något.

Sverige Radios duktige tysklandskorre Kristian Åström levererade en krönika i morse som fick det att isa sig i ådrorna (gå in här och scrolla ner till ljudfilen med krönikan).
Han berättade att man i en tysk delstat infört ett åsiktstest som sista gallringsprocedur för dem som söker tyskt medborgarskap. För den sökande gäller att hålla tungan rätt i mun och svara rätt på ett trettiotal frågor av typen ”vad anser du om månggifte?” och ”var männen bakom attackerna mot World Trade Center terrorister eller frihetskämpar?” Fel svar? Inget medborgarskap.

Föga förvånande behöver inte sökande från alla länder göra åsiktstestet. Myndigheterna har valt ut cirka 50 länder vars invånare antas kunna ha särskilt olämpliga åsikter. Gissa vilken typ av länder?
Jag hade väntat mig mer av just Tyskland, som ju inte har någon rolig historia vad gäller åsiktsregistrering och annat.


Och inte blir man gladare av att beskåda eländet i karikatyrkonflikten. Känns obehagligt och overkligt att se bilderna från Beirut och Damaskus där de upprörda känslorna uppenbarligen utnyttjas av makthavare som har allt att vinna på att folkets uppmärksamhet och vrede riktas bort från de egna förtryckarna.
Både Aftonbladets och Svenska Dagbladets ledarsidor resonerar i de här banorna i dag.
"Det är lätt att känna solidaritet med danska muslimer, men det är inte synd om den syriska statsledningen, den saudiarabiska dynastin eller mullorna i Iran", skriver Aftonbladet.

lördag, februari 4

Vad ska muslimer tåla?

Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, skriver intressant om Muhammedkarikatyrerna i dagens SvD.

Johan Hakelius var lite mer hårdför i Aftonbladet häromdagen.

Adjö sekretess


Polisen har en viktig uppgift i en demokrati. Så viktig att vi till och med gett poliserna rätt att som enda grupp i samhället bära och bruka skjutvapen på gator och torg. Vi bör alltså kunna ställa extra höga krav på just polisers omdöme och integritet.

Och så läser man om Martin Melin. Som uppenbarligen är dummare än man kunnat föreställa sig och befara.
MM har haft en blogg där han skriver om lite av varje. Inget fel i det, det gör jag ju själv.
Men hans kunskap om och respekt för det ansvar hans yrke medför verkar vara noll. På sin blogg har han återgett vad en poliskollega berättat om gripandet av SSU-ordföranden Anna Sjödin. För Martin Melin och andra poliser klockrent sekretessbelagda uppgifter.
Hoppsan.

Martin - som nu är föremål för en intern utredning, tack för det - känner att han ”ibland har svårt att hålla isär begreppen, privatperson-polis”.
Jotack, vi märker det. Hallå! Hur svårt kan det vara?

I mina ögon är detta långt allvarligare än fylletjafset på Crazy Horse förra helgen. En polis som efter mer än ett decennium i yrket inte har bättre koll på sekretess, integritet och etik ska inte vara polis längre.

torsdag, februari 2

Varning! Denna text är extremt politiskt korrekt.


”Jag ogillar vad du säger men kommer med mitt liv att försvara din rätt att säga det”, sade Voltaire, och det är nog första och sista gången han citeras på den här bloggen.

Men i dessa dagar passar det att vara principiell och högtravande. För en gångs skull handlar det om riktigt viktiga, grundläggande, principer i det allmänna nyhetsflödet. I går återpublicerade flera stora europeiska tidningar Jyllans-Postens satiriska teckningar av profeten Muhammed. De flesta gjorde det som en markering och stöd för principen om yttrande- och tryckfrihet.

Die Welt, La Stampa och de andra gör – i ljuset av det som hänt - helt rätt. Det är faktiskt precis så tjusigt principiellt att yttrandefriheten måste försvaras – inte minst när den angrips av beväpnade flaggbrännare med ansiktsmask och dubiös agenda.
Det är möjligt att vår europeiska demokratisyn inte rakt av kan exporteras till hela den muslimska världen. Men att vi i Sverige eller Danmark eller vilket annat land som helst skulle åsidosätta grundläggande rättigheter för att de inte gillas av vissa människor är orimligt.
Det verkar också som om äpplen, päron, stat, kapital, princip och politik blandas samman i den här konflikten.
Så här ser jag på det:

Yttrandefriheten är och ska vara helig, okränkbar och i det närmaste total. Med undantag för till exempel hets mot folkgrupp, vilket det knappast handlar om här.
Vår och många andra länders yttrande- och tryckfrihet bygger på att det som sägs granskas och bedöms i efterhand, om så krävs i domstol – inte av politiker.

Hade Jyllands-Posten rätt att publicera karikatyrteckningarna? JA.
Var det rätt att göra det? NEJ. Teckningarna är dåliga, fördomsfulla och har troligen bidragigt till att öka fientligheten mot muslimer i det redan främlingsfientliga Danmark. Och det var knappast meningen.
Chefredaktörens veliga ursäkt har också gett de som hotat rätt, vilket Aftonbladets Anders Gerdin är inne på i dagens tidning.
Tryckfrihet är ett förtroende vi ger varandra i ett civiliserat samhälle och ska brukas med ansvar och respekt. Bara för att man har rätt att publicera skit behöver man inte göra det.
Jyllands-Postens publicering är ett stolpskott.

Den demokratiska världen har en pedagogisk uppgift att förklara hur en fri press fungerar – inte minst för oss alla här på hemmaplan. På så sätt kanske den här debatten kan göra lite nytta både långt borta och nära. Det är alltid läge att diskutera grundläggande fri- och rättigheter.
Jag har till exempel länge tyckt det är sorgligt att de svenska grundlagarna inte är några självklara bekantskaper för oss som bor här. Vet du vilka de är? Läs här.

Dansk flykting- och invandringspolitik ter sig helt sjuk. Om folk i Yemen, Irak och Gaza protesterade mot den och mobiliserade en bojkott av danska varor skulle jag ropa heja. Men det har inget med Jyllands-Posten att göra.

Hörde Dilsa Demirbag-Steen i radio i morse. Hon ställde den rättmätiga frågan om vad som ger just dessa (flaggbrännande osv) muslimer, av mer än en miljard världen över, rätten att göra sig till talesmän för en världsreligion?
Vill ni läsa vad Sveriges muslimska råd tycker gör ni det här.

Och så ger sig Abba-Björn in i debatten. Hoppla.


Håhåjaja. Och här hemma blir det kallare igen.