måndag, januari 30

Och förresten...

Naturligtvis spelar det roll att Anna Sjödin är kvinna. Vore hon man och slagits på krogen hade det inte varit hälften så intressant. Någon som tror något annat?

Sagan om Anna


Kanske var SSU-Anna redlöst full på krogen och ropade ”svartskalle”, kanske fick hon omotiverat stryk av några batongglada vaktgrobianer. Jag bryr mig egentligen inte, även om jag tycker att vare sig SSU-basar eller dörrvakter ska slå andra människor. Men några reflektioner apropå rapporteringen kring helgens fyllo-gate kostar jag på mig:

På gårdagens presskonferens var Anna S lagom rufsig, hade inte sminkat över såret på kinden och hade fortfarande kvar det plastband runt handleden jag antar att hon fick hos polisen under natten.
Ingen slump, om ni frågar mig. Här gällde det att etablera bilden av offer.

Dörrvakten Babak Jamei är läkare och jobbar extra på krogen. Tror inget media missat att påpeka att han är just läkare, vilket – även i mina ögon, ska erkännas, jag är inte en bättre människa än någon annan – ökar hans trovärdighet och gör historien lite bättre.
Hade man titulerat honom ”försäljare och dörrvakt” om han jobbat med att sälja bilar på dagarna?

DN:s Henrik Brors skriver intressant om hur hela historien kan komma att stärka Anna Sjödins ställning bland de ungdomar SSU vill nå. Och visst, vi är väl några miljoner här i landet som blivit mer eller mindre illa behandlade av dörrvakter. Så Brors kanske har rätt. Men när han beskriver Crazy Horse som ett av inneställena runt Stureplan är han ute och cyklar. Såvitt jag förstår är CH braksvennigt, överklassbratsen skulle man inte kunna få in där ens under pistolhot.
Men adressen Stureplan gör också historien mediedramaturgiskt bättre än om den utspelats på, låt säga, Grand Garbo i Sumpan.

Det är möjligt att alltihop slutar med att Anna Sjödin tvingas avgå. I så fall kan man konstatera att det inte är okej att som politiker vara full och dum på krogen en lördagskväll, men däremot att missköta sitt jobb som utrikesminister under en nationell kris eller för den delen låta amerikansk säkerhetstjänst utan rättslig prövning hämta skyddssökande människor i Sverige och frakta dem till ett land där de med stor sannolikhet kommer att torteras.

söndag, januari 29

The Man In Black is back


”I shot a man in Reno, just to watch him die”.
En av de hårdaste textraderna jag vet, naturligtvis ur Folsom Prison Blues av Johnny Cash. Hörde den nyss när jag slölyssnade på fiffiga last.fm, i en nutida (nåja, karln dog ju 2003) liveversion med Cash och Willie Nelson.
Inspelningen finns på skivan Storytellers, som släpps i dagarna. Johnny och Willie unplugged med obrutet mellansnack. Det är avskalat, självklart bra – och bitvis rätt kul. Hör till exempel WN fundera över hur deras image kommer att påverkas av det faktum att de dricker kaffe och varm choklad på scen.

lördag, januari 28

Filmtajm

Det verkar faktiskt som om Walk The Line, filmen om Johnny Cash och hans liv med hustrun June Carter Cash, är rätt bra. I USA viskas det om oscars och Reese Witherspoon har redan vunnit pris för sin roll.

Om ansvar, igen

Hanne Kjöller påminner i DN om att absolut inget hänt på politisk nivå efter Kalla Faktas superscoop och belönade avslöjande om den från USA beställda avvisningen av två egyptier vintern 2001.
Jag blir mörkrädd ibland när jag funderar på hur vi ser på personligt ansvar i Sverige. I veckan hörde jag på radio om en svår tågolycka i Makedonien. Där erbjöd sig transportministern att avgå följande dag. Det är olika här i världen.

Konspirationen dör aldrig

Kul att få kommentarer på gamla inlägg. Alexandra – som jag gissar går i gymnasiet – hittade det jag skrev om konspirationsteorier härom månaden. Kul!

Svårläst


Tidningen Resumé har fått ny form. Jag gillar inte de versala rubrikerna i ett fett, lite kantigt typsnitt jag inte kan namnet på. Det blir kompakt och svårläst.

Nice to see you, have a great day!


Hej igen. Yours truly har varit i södra Florida i några veckor och bloggandet har legat nere. Men nu blir det åka av igen.
Några observationer från det stora landet i väster:

Nyhetssändningarna i de lokala/regionala tv-stationrna 4, 6 och 7 innehåller nästan uteslutande lokala brott och olyckor. Sammanbitna reportrar lämnar dramatiska rapporter i direktsändning om stort och smått, även om sådant som inte skulle platsa ens i Svt:s Mittnytt. Ofta med helikopterbilder. På två veckor såg jag aldrig något som rörde lokal politik, ekonomi eller samhället i någon vidare bemärkelse. Däremot mixar man det hårda materialet med ”avslöjanden” om sådant som hänt bakom kulisserna i moderbolagens stora nöjesprogram, som Fox’ American Idol.
Bilden av att världen utanför tv-soffan är en farlig plats är entydig.


Två bisarra bekantskaper i tv-rutan är domarna Judge Alex och Judge Judy, med varsin egen rättssal i konkurrerande tv-kanaler. Till Judge Alex och Judge Judy vänder sig folk som är i luven på sina syskon, vänner och grannar om sådant som obetalda bilreparationer, ostädade lägenheter eller hundar som farit illa.
De ”stämmer” varandra och Judge Alex eller Judge Judy utdömer skadestånd och skipar tv-rättvisa med ett myndigt klubbslag. Domstolsvakten ropar ”all rise!” och allt är som på bio, eller som i verkligheten. Spelar det någon roll vilket?


En grej jag gillar med amerikaner är deras ytliga vänlighet. Precis alla hälsar en med ett ”howyadoin’?”, ”have a nice day” och är sådär lite lagom intresserade av en. Visst, det kanske går på rutin och engagemanget kanske inte räcker längre än till näsan – but I like it. Skulle man säga ”thank you, honey” till en svensk busschaufför skulle man väl få på käften. Det finns en no problems-attityd i vardagen i USA jag saknar här hemma. Och så är vädret i Florida bättre.

Det är ju själva fan vad feta amerikanerna blivit. En enkel bot: ät mindre skit. Men framför allt: ät mindre.
Någon sade att skönhetsidealen i USA förändrats så att det är mer accepterat och rentav attraktivt att vara fet. Tur det, annars kommer det snart inte födas några nya amerikaner.

söndag, januari 1

Redaktörn tar en paus. Och hela listan.


Har boggat i snart två månader nu och det har varit kul, givande och vanebildande. Men nu blir det paus i några veckor. Redaktörn åker till Amerika och är tillbaka på webben i slutet av januari. Till dess, håll till godo med…

…Redaktörns bästa 2005

Wilmer X på Nalen. Och efterfesten.
Johnny Cash-boxen.
Hans Roslings sommarprogram i P1.
Maciej Zarembas reportage i DN.
Per Fjällströms reportage om regeringen Perssons utnämningspolitik.
Vårt nya hus. Bäst alla kategorier.
Costello på Konserthuset. Frenesi och finess. Jag som trodde att han gått bort sig alldeles.
Bob Harris Country i BBC2.
Feministiskt initiativ, Junilistan, Sjukvårdspartiet. Spred nervositet i etablissemanget.