tisdag, december 23

Folkpartiet säger nej till aktiv dödshjälp

Det finns hopp för folkpartiet. I lördagens GP redogör partisekreterare Erik Ullenhag, tillsammans med riksdagsledamöterna Cecilia Wigström och Cecilia Wikström för partiets linje: fp säger nej till aktiv dödshjälp. Argumenten är desamma som jag och Claes Hultling framförde i vår artikel i Svenska Dagbladet häromveckan. Hoppas fler partier hänger på nu, frågan är för stor och viktig för att fastna i något kd-träsk.

På DN:s kultursidor har dödshjälp också debatterats senaste veckan. I dag skriver läkaren Johan Frostegård initierat och klokt. Tidigare har Thomas Anderberg skrivit en ganska ruggig artikel samt en replik Niklas Rådströms inlägg. Rådström kostaterar att vi alla dör förr eller senare:

En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden.
Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att
man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk
illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg
tror sig kritisera: dödsskräck.

lördag, december 20

Dödshjälp igen

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.


Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.


Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.

måndag, december 15

Hej. Det är jag igen, med en lååång text

Detta är troligen en av landets minst lästa bloggar numera. Inte att undra på, här händer inte mycket. Men i dag tänkte jag öppna kranen en liten stund. Här är en text jag skrivit för Politicus, en årlig tidskrift utgiven Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi. En av redaktörerna hörde av sig i våras och undrade om jag ville skriva något om medias kommersiella villkor. Och det ville jag så klart. Nu är tidningen ute, här är min text:


Journalistik är business

Jag har arbetat som journalist sedan 1987. Jag har alltid fått betalt för mitt arbete. Det gör mig till en del av en marknad. Och eftersom jag alltid jobbat för vanliga kommersiella medieföretag – inte public service, inte några ideella organisationer, offentlig sektor eller liknande – har jag aldrig tvivlat på att mitt journalistiska arbete är en del av en business. Någonstans har det alltid funnits någon som vill tjäna pengar på mitt och mina kollegors arbete. Denna någon har oftast också haft rent publicistiska avsikter – men alltid i kombination med ett för mig helt rimligt krav: verksamheten måste gå runt och ge vinst.
Inget konstigt alls, om ni frågar mig.

Det konstiga är att jag under årens lopp mött så många kollegor som tyckts blunda för detta eller rentav vägrat medge att de är en del av en affärsverksamhet. En märklig inställning eftersom journalister ofta har lätt att snabbt förstå ganska komplicerade strukturer och sammanhang och är intresserade av hur saker och ting hänger ihop.
Men för många journalister gäller inte alltid den inställningen den egna verksamheten. Att det skulle finnas några kommersiella intressen eller affärsmässiga bedömningar bakom det faktum att de får betalt för sitt journalistiska arbete vill de inte höra talas om. Eller – ännu värre – att de artiklar, tv- eller radioinslag de själva producerar skulle vara ett resultat av ett initiativ från något särintresse – ekonomiskt eller politiskt. Ve och fasa. Nej, likt en vit riddare i sanningens tjänst rider journalisten som den ende gode genom en ond värld och hoppas slippa möta några annonssäljare i lunchrummet.

I den verkliga världen, där det där lunchrummet är beläget, är inte journalistik något som uppstår i vakuum. En stor del av det vi läser, ser och hör i tidningar, tv, radio och på webben har en koppling till eller gynnar någon typ av särintresse.
”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade en klarsynt kollega en gång. En smula hårddraget kanske, men till stor del sant. Ibland är dessutom det där som någon vill dölja något som någon annan vill lyfta fram – politiska skandaler kan här ofta tjäna som exempel. Om man bortser från rent händelsestyrd journalistik, sådan som rör olyckor, naturkatastrofer och liknande, och möjligen väderleksrapporten, finns nästan ingen journalistik som står fri från något särintresse. Några exempel:

Näringslivsjournalistik.
Att ekonomiska intressen gynnas av, påverkar eller ibland rentav styr näringslivsjournalistiken säger sig självt. Det är till stora delar en reaktiv journalistik som bygger på initiativ från företag och organisationer och deras resursstarka pr-maskineri. Olika typer av rapporter, pressmeddelanden om nya produkter, nya satsningar, nya direktörer eller utspel av andra slag ligger bakom mycket av rapporteringen.
Hur fri är den journalistiken?

Nöjesjournalistik.
Nöjesjournalistiken är kanske det tydligaste exemplet på symbiosen mellan marknad och media. Så gott som all rapportering gynnar starka ekonomiska intressen. Oavsett om publiciteten rör tv-program, teater, konserter, film, skivor eller aktuella artister av olika slag blir journalistiken en del av den underhållningsbransch man bevakar – ofta på branschens villkor. Det kan handla om löpande band-intervjuer med internationella skådespelare (ofta med reklamaffisch för den aktuella filmen som fond), om begränsning av fotomöjligheter vid konserter eller om dagliga ”erbjudanden” från musik- och filmbranschens pr-folk om fototillfällen och intervjuer med artister. Inte sällan följs dessa erbjudanden av diskussioner som slutar med att exempelvis en tidning får ensamrätt eller ”första tjing” för en intervju eller fotografering i utbyte mot stort utrymme i tidningen – ”okej, vi kör artisten X på omslaget, men då ska vi ha ensamrätt”, kan det låta på en större tidningsredaktion.
Ibland handlar det om rena affärsuppgörelser. Som i somras, när Aftonbladet betalade motsvarande 17 000 euro för svensk ensamrätt till de första bilderna på Brad Pitts och Angelina Jolies nyfödda barn, enligt uppgift till tidningen Resumé. Säljare var tidningarna People och Hello!, som i sin tur betalat runt sju miljoner euro för världsrättigheterna till bilderna. Pengar som Pitt och Jolie skänkt till välgörenhet.
En nöjesjournalistik helt fri från gynnande av eller påverkan från branschintressen är, faktiskt, en orimlig tanke. Det förutsätter att bevakningen enbart rör inaktuella artister, tv-program som inte sänds, gamla filmer som inte längre visas på biograferna och musik som ingen lyssnar på. Vem skulle vilja läsa de nöjessidorna?

Motorjournalistik.
Att utveckla en ny bilmodell kostar astronomiska summor pengar. Inte konstigt då att biltillverkarna satsar mycket på pr och pressbearbetning. En vanlig del av en motorjournalists arbete är att följa med på de provkörningsresor som bilföretagen arrangerar – och betalar. Ofta går dessa resor till Spanien, Sydfrankrike eller någon annanstans dit det är smidigt att flyga och där klimat och miljö innebär fördelaktiga fotoförhållanden. För journalisterna är resorna ofta den enda möjligheten att provköra en ny modell i god tid innan den lanseras (och därmed är en nyhet) på hemmaplan.
Mycket få redaktioner i små länder som Finland och Sverige har råd att själva bekosta den här typen av resor. Att bilföretagen betalar är för de flesta redaktioner en förutsättning för att över huvud taget kunna provköra bilarna i ett tidigt skede.
I Sverige är det några enstaka redaktioner som betalar för provkörningsresorna, men jag vågar påstå att de är undantagsfall. Och även deras motorbevakning påverkas naturligtvis av hur och när bilföretagen lägger sina resor.
Så – hur fri är den journalistiken?

Resejournalistik.
Här finns många paralleller till motorjournalistiken. Det finns ett stort intresse från läsare/tittare/lyssnare, en stor annonsmarknad och resursstarka företag – och inte mer än någon enstaka redaktion som har råd att själv bekosta reportagen. Räkna med att 90 procent av de resereportage du läser i tidningarna helt eller delvis finansierats av ett reseföretag, en turistbyrå, en hotellkedja eller flygbolag. Många resereportage görs av frilansjournalister som bjuds på resan av ett företag och sedan säljer sitt material till redaktionen, där man om man vill kan välja att inte reflektera över hur det kommer sig att ett långt reportage från andra sidan jordklotet inte kostar mer än, låt säga, 1 000 euro för text och bild.
Hur fri är den journalistiken?

Och så här kan man fortsatta att rada upp exempel. De ovan handlar om hur utomstående krafter påverkar journalistiken. Men det finns också mycket journalistik som är direkt kopplad till och beroende av tidningens eller tv-bolagets annonsförsäljning. Alla de stora svenska dagstidningarna har till exempel bostadsbilagor, ofta utmärkta produkter med intressant och relevant läsning om allt från trädgårdsskötsel och heminredning till bankers lånevillkor och marknadens utveckling. God journalistik – som skulle få ett betydligt mindre utrymme i tidningen om det inte fanns en stor annonsmarknad för just bostäder. När vi nu går in i en lågkonjunktur och bostadsannonsmarknaden viker kommer vi se mindre av bostadsjournalistik i tidningarna.

I själva verket är den affärsmässiga och kommersiella framgången en förutsättning för redaktionell frihet (jag talar här återigen om vanliga kommersiella medieföretag, inte public service etc). På en tidning, tv- eller radiostation som går med förlust kan man vara säker på att direktörer och marknadsfolk snart börjar ha synpunkter på det redaktionella arbetet. Så länge affärerna går bra håller sig räknenissarna borta från redaktionen.

Innebär detta att näringslivs-, rese-, nöjes- och nästan all övrig journalistik är korrupt och inte går att lita på? Självklart inte. Ett tv-inslag om en medicinsk nyhet kan vara både viktigt och intressant – även om det tillkommit som ett resultat av en pressrelease från världens största läkemedelsföretag. Väldigt många människor kan ha nytta och glädje av ett resereportage fyllt av tips och råd – även om ett reseföretag stått för reporterns omkostnader. Och en opinionsundersökning kan ha ett sensationellt innehåll och vara värd att rapportera om i seriösa nyhetsmedier – även om undersökningen beställts och finansierats av en organisation som gynnas av resultatet.

Att jag som journalist är en del av en affärsverksamhet behöver ju inte heller vara min egen eller min redaktions drivkraft. Få reportrar går till jobbet på morgonen med ambitionen att deras arbetsgivare ska ha blivit lite rikare när de går hem på kvällen, eller skriver artiklar i syfte att gynna ett politiskt parti eller ett multinationellt företag.
Men om journalisterna som rapporterar inte själva förstår, eller snarare blundar för, de ekonomiska mekanismer som styr eller åtminstone påverkar deras arbete – hur ska läsaren, lyssnaren eller tittaren kunna förstå eller se det?

Journalistik är business. Så är det, och det är varken bra eller dåligt. Det dåliga är om vi journalister låtsas som att det är på något annat sätt. Då lurar vi publiken.