onsdag, februari 21

June Carter Cash hyllas


Om countryn har en kungafamilj eller en Kennedyklan heter den Carter. June Carter Cash (1929-2003) föddes in i The Carter Family, gjorde egen karriär men är väl mest känd som Johnny Cashs hustru. Och som låtskrivare.
Nu läser jag på alltid utmärkta Rootsy.nu att hon snart hyllas med ett tribute-album. Det kan inte bli annat än fantastiskt – eller vad sägs om artister som Elvis Costello, Sheryl Crow, Willie Nelson, Loretta Lynn och Emmylou Harris?

torsdag, februari 15

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra

Jag fick ett mail från min kusin Erik, som har börjat läsa till läkare. På utbildningen diskuterar de etik och hälsa och Erik undrar hur jag upplever min hälsa efter olyckan (där jag bröt nacken). Här är mitt försök till svar:

Mitt funktionshinder ställer till stora bekymmer i mitt liv. Jag måste ha hjälp precis hela tiden, rutingrejer som att gå på toa, duscha, klä på mig, raka mig och käka frukost tar flera timmar, jag oroar mig ständigt för sittsår, magen krånglar, jag har fått några epilepsianfall och urinvägsinfektionerna kommer och går.
Skadan har påverkat mig enormt mycket både fysiskt och psykiskt, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Mitt och min frus liv slogs i spillror den där oktoberdagen för drygt sex år sedan och jag har kolsvarta dagar ibland. Jag var en lycklig människa före olyckan, det är jag inte längre. Så enkelt, och så svårt, är det.

Men jag är inte sjuk. Jag har en ryggmärgsskada. För mig är skillnaden stor och viktig. Det handlar om identitet och självbild. Jag vägrar låta mitt funktionshinder ta över mitt liv. Att vara totalförlamad är ett mycket svårt handikapp, men det är ingen livsstil och inget personlighetsdrag. Kärlek, arbete, musik, vänner, mat, vin och en rad andra saker är fortfarande viktigare än att jag har brutit nacken.

Sjuk är jag när jag får en urinvägsinfektion och antibiotikan ännu inte börjat verka. Annars känner jag mig hyfsat frisk. Jag lever ett på många sätt bra liv. Men jag är en allvarligare person än tidigare, jag är ibland mycket olycklig på ett sätt jag aldrig var förr, min vardag är extremt krånglig och jag har utöver själva förlamningen (som ofta känns som ett mindre problem i sammanhanget) drabbats av en del fysiska bekymmer, stora och små.

Så – sjuk? Nej. Mår jag bra? Ibland, ibland inte. Lycklig? Nej, men jag har lyckliga stunder. Glad? Inte som förr. Svartsynt? Tveklöst. Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken. Och förälskad är jag fortfarande. Det räcker rätt långt.