Om gråzoner

På den här bloggen händer inte mycket nu för tiden. Men jag är inte helt insomnad. I dag skriver jag om gråzoner i sjukvården på sajten Seglora Smedja. Läs och tyck.

Uppdatering:

Aftonbladet erfar i dag att den läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som misstänks som ansvarig för en nyfödd flickas död kommer att åtalas.

Därför ska en morddömd fd nazist få studera på läkarlinjen. Tror jag.

I senaste numret av tidningen Moderna Läkare har jag skrivit en krönika om fallet med den morddömde fd nazist som pluggar till läkare i Uppsala. Läs, tyck och kommetntera gärna.

DN om dödshjälp

Jag skulle kunna raljera över att Ministeriet För Nyhetsförmedling – Dagens Nyheter – drygt två månader efter det att debatten var som hetast hostar igång en artikelserie om dödshjälp. Men det vore elakt och onödigt. Diskussionen är evig och alltför viktig för att sura tabloidtorskar som yours truly ska gnälla om att det kanske inte alltid går så raskt på vår malligaste morgontidning. Så läs Insidans artiklar om dödshjälp och vård i livets slut.

Häromdagen uttalade sig bland andra Barbro Westerholm, folkpartist och medlem i Statens Medicinsk- Etiska Råd (SMER). Hon har tidigare varit mycket diffus och svepande om ”läkarassisterat självvalt livsslut”. Jag vet inte om hon tänkt efter och backat lite, men hursomhelst säger hon en del kloka saker i artikeln.

I dagens artikel möter vi Margareta Persson, geriatriker vid Ersta Hospice i Stockholm. En av de läkare som dagligen arbetar i dödens närhet. Hon menar att rädslan för döden och lidande vid livets slut främst finns hos yngre friska människor. Läs och begrunda.

Och när ni ändå läser DN: missa inte för allt i världen Macej Zarembas fantastiska artiklar om det svenska integrationshaveriet. Karln borde få ännu ett journalistpris för granskningen – och ett litteraturpris för själva texten. Heja!

Hos Adaktusson i torsdags

I torsdags pratade jag och Claes Hultling dödshjälp hos Lars Adaktusson i TV8. Det kändes bra. Det var vi i studion och läkaren Gunnar Hagberg på länk från Växjö. Hagberg är ordförande i föreningen Rätten till en värdig död och gjorde ett rätt blekt och vagt intryck. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på vad föreningen tycker – ska fullt friska människor kunna få hjälp att dö eller ska dödshjälp enbart ges till mycket svårt sjuka och plågade patienter som befinner sig i livets slutskede (vad nu det är)?

I programmet visades också ett mycket intressant reportage från Ersta Hospice, där läkaren och chefen Georg Engel berättade om sina erfarenheter av vård i livets slutskede. Han beskrev dödshjälp som en ”icke-fråga”. Under sitt mångåriga arbete med döende cancerpatienter har han aldrig mött någon som velat ha dödshjälp. TV8:s sajt är inte helt lättnavigerad, men det ska gå att se programmet på webben.

På programmets hemsida har det skrivits några kommentarer. De flesta är kritiska till mig och Claes. Men ett par stycken är i likhet med oss mycket kritiska till idén om statligt sanktionerad dödshjälp. Sjuksköterskan Åsa skriver ”Vår uppgift är att värna liv, vårda liv, ge lindring och tröst, inte att avliva folk”. Och så hjälper hon oss att sätta ljuset på det bisarra i hela tanken på statlig dödshjälp:

”Om man nu, av någon anledning, fortfarande tycker att dödshjälp är något som samhället ska tillhandahålla, låt det slippa ske inom vårdens regi! Det finns, mig veterligen, åtminstone en yrkeskategori som är utbildad för att ta livet av folk, militären, varför frågar man inte dem hur de skulle ställa sig till att ta hand om detta? Låter kanske absurt, men för mig som har femton års erfarenhet som sjuksköterska från den palliativa vården av cancerpatienter är hela dödshjälpsdebatten absurd och ologisk. Låt oss slippa den och ge mer resurser till att utveckla vården för dem som mest behöver den”.

Klockrent.

Jag tjatar vidare om dödshjälp. Men det är viktigt.

Gerd Hagman är fullt frisk men vill inte leva längre och hon vill att samhället ska hjälpa henne att dö.
”Jag är mätt på livet, vill inte fylla år en gång till. Nu vill jag få hjälp att somna in på ett värdigt sätt”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Gerd Hagman är 39 år gammal.
Nej. Det är hon inte. Gerd är 89 år. Men pigg och utan några allvarligare krämpor. Ändå vill hon få dödshjälp, tämligen omgående om jag tolkar henne rätt. Gerd Hagman är sedan länge aktiv i föreningen Rätten till en värdig död, som vill gå mycket långt i frågan om aktiv dödshjälp. Man ska ha möjlighet att få självmordspiller eller liknande utskrivna av sin läkare.
Om man leker med tanken att Gerd Hagman varit 39 och inte 89 år gammal framstår – hoppas jag – det absurda i hela idén. Gerd, 89, är frisk men trött på livet. Det kan väl en yngre person också vara? Vill föreningen Rätten till en värdig död erbjuda även 39-åringar dödshjälp? 49-åringar? 69-åringar? 29-åringar? Som jag och Claes Hultling tidigare varit inne på vore argumentationen logisk om alla myndiga människor oavsett ålder erbjöds dödshjälp. Men den tanken är ju bisarr. Eller?

Gerd tycker hursomhelst att staten borde ställa upp och avliva henne, på samma sätt som hennes katt fick dö. Ur SvD:

Med stor inlevelse berättar hon om avskedet av den älskade huskatten Matisse för
ett par veckor sedan. Hur fint han fick somna in i hennes armar efter att ha
fått några sprutor av personalen på Djursjukhuset i Bagarmossen.
”Jag kan
faktiskt känna mig lite avundsjuk på husdjuren för att de får ett så fint och
värdigt slut. Just så skulle jag själv vilja sluta mina dagar”, säger
hon.

Jag hoppas att Gerd, med eller utan läkarhjälp, återfinner livslusten och inte slutar sina dagar som sin katt.

I en annan artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Barbro Westerholm, riksdagsledamot för fp att en fjärdedel av alla självmord begås av personer över 65 och att andelen ökar.
”Vad är det de saknar de som tycker att de har levt färdigt? Människor vill känna sig behövda och det gäller hela livet. Jag tror att det finns väldigt mycket som går att göra här som får människor att tycka att det är roligt att leva hela livet”, säger Barbro Westerholm.
Det har hon rätt i. När får vi en lag om aktiv livshjälp?

Westerholm är också ledamot i Statens medicinetiska råd, Smer, som för någon månad sedan lanserade idén om ”läkarassisterat livsslut” i en skrivelse till regeringen. Rådet formulerar sig mycket försiktigt och vill absolut inte gå lika långt som Gerd Hagman & Co. Men de är ändå ute och cyklar, vilket jag och Claes Hultling skrev i SvD häromveckan.


Uppdatering: Läs ledaren i dagens Göteborgs-Posten. Mitt i prick.

Folkpartiet säger nej till aktiv dödshjälp

Det finns hopp för folkpartiet. I lördagens GP redogör partisekreterare Erik Ullenhag, tillsammans med riksdagsledamöterna Cecilia Wigström och Cecilia Wikström för partiets linje: fp säger nej till aktiv dödshjälp. Argumenten är desamma som jag och Claes Hultling framförde i vår artikel i Svenska Dagbladet häromveckan. Hoppas fler partier hänger på nu, frågan är för stor och viktig för att fastna i något kd-träsk.

På DN:s kultursidor har dödshjälp också debatterats senaste veckan. I dag skriver läkaren Johan Frostegård initierat och klokt. Tidigare har Thomas Anderberg skrivit en ganska ruggig artikel samt en replik på Niklas Rådströms inlägg. Rådström kostaterar att vi alla dör förr eller senare:

En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden.
Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att
man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk
illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg
tror sig kritisera: dödsskräck.

Dödshjälp igen

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.


Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.


Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.