torsdag, februari 15

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra

Jag fick ett mail från min kusin Erik, som har börjat läsa till läkare. På utbildningen diskuterar de etik och hälsa och Erik undrar hur jag upplever min hälsa efter olyckan (där jag bröt nacken). Här är mitt försök till svar:

Mitt funktionshinder ställer till stora bekymmer i mitt liv. Jag måste ha hjälp precis hela tiden, rutingrejer som att gå på toa, duscha, klä på mig, raka mig och käka frukost tar flera timmar, jag oroar mig ständigt för sittsår, magen krånglar, jag har fått några epilepsianfall och urinvägsinfektionerna kommer och går.
Skadan har påverkat mig enormt mycket både fysiskt och psykiskt, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Mitt och min frus liv slogs i spillror den där oktoberdagen för drygt sex år sedan och jag har kolsvarta dagar ibland. Jag var en lycklig människa före olyckan, det är jag inte längre. Så enkelt, och så svårt, är det.

Men jag är inte sjuk. Jag har en ryggmärgsskada. För mig är skillnaden stor och viktig. Det handlar om identitet och självbild. Jag vägrar låta mitt funktionshinder ta över mitt liv. Att vara totalförlamad är ett mycket svårt handikapp, men det är ingen livsstil och inget personlighetsdrag. Kärlek, arbete, musik, vänner, mat, vin och en rad andra saker är fortfarande viktigare än att jag har brutit nacken.

Sjuk är jag när jag får en urinvägsinfektion och antibiotikan ännu inte börjat verka. Annars känner jag mig hyfsat frisk. Jag lever ett på många sätt bra liv. Men jag är en allvarligare person än tidigare, jag är ibland mycket olycklig på ett sätt jag aldrig var förr, min vardag är extremt krånglig och jag har utöver själva förlamningen (som ofta känns som ett mindre problem i sammanhanget) drabbats av en del fysiska bekymmer, stora och små.

Så – sjuk? Nej. Mår jag bra? Ibland, ibland inte. Lycklig? Nej, men jag har lyckliga stunder. Glad? Inte som förr. Svartsynt? Tveklöst. Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken. Och förälskad är jag fortfarande. Det räcker rätt långt.

9 kommentarer:

Storkenflyger sa...

Tack för att du delade med dig av ditt svar till kusinen Erik. Sedan jag började läsa din blogg har jag funderat på den frågan många gånger (men inte ställt den eftersom den är grymt personlig och din blogg i första hand inte handlar om livet som förlamad).


Läste du för övrigt om en helt ny svensk upptäckt av ett "rör" i hjärnan där det bildas stamceller? Stod i en notis i svenskan idag.

Trevlig helg med mycket vin och kärlek önskar Storken

Emanuel Karlsten sa...

Jag har följt din blogg en längre tid och förbluffas alltid av dina ödmjuka, med ändå laserskarpa analyser. Det fascinerar mig. Du fascinerar mig.
Nu fascinerar du mig ännu mer.

Blogga oftare, för tusan. Du är bra!

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Tack för att du delade med dig av ditt svar till Erik. Det är en sådan fråga jag har funderat på, men inte heller vågat ställa.

Välkommen tillbaka förresten, jag har saknat dina inlägg, varit inne nästan varje dag.

Christina W sa...

Hej
Hittade hit via en annan blogg. Fastnade direkt för det jag läste.

Mer än det här sa...

Bravo!

Riktigt bra text som både griper tag och lär mig något.

Enda sättet (det vet du redan) att öka förståelsen för människor i din situation är att läsa, fråga och lyssna - hur fan ska vi annars fatta?

Det är lite typisk svenskt (i negativ bemärkelse) det där att inte ställa frågor eller visa intresse för människor som varit med om tragedier.

jdawg sa...

otroligt bra och viktig text. min sons morbror bröt nacken för fyra år sedan under en dykresa i sydamerika, han beskriver ungefär samma känslor och upplevelser som du. tack!

Jessika sa...

Och även om man är sjuk, vilket jag de facto är, så är det oerhört viktigt att inte fastna i en offermentalitet och där allt man är är sjuk. Det är livsfarligt. Rent bokstavligen.
Jag är många saker där sjuk kommer oändligt långt ner på listan, därmed inte sagt att sjukdomen inte är något jag måste ta hänsyn till. Jag tar mycket hänsyn till den därmed kan jag också i stort sett ignorera den i övrigt. Skrev om det när jag hade läst ditt inlägg.
Jag har inte fattat hur man gör såna där html koder så det får bli hederlig inklistring av länk :).
http://matochblommor.blogspot.com/2007/02/dum-spiro-spero-tv.html

SANDRA sa...

Min make (han har MS) brukar prata om sjukdomsvinster.
Svårt för "friska" att förstå ordet och även för många som råkat ur för olyckor eller drabbats av kroniska sjukdomar etc.
Har märkt hos en del anhöriga till ovanstående, att de utgår ifrån att den drabbade bör må på ett visst sätt, känna, reagera - för de ser det utifrån sin egen situation.
Det blir inte alls bra.
Jag känner som så att det skulle vara mycket märkligt om jag gick och mådde dåligt över makens MS när han själv inte gör det i den utsträckningen som många tror.
Svårt att förklara och jag kan ha blivit rörig nu.

"Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken".
Underbart.
Kram.

m sa...

vilket bra inlägg!
min pappa är rmgskadad , dock inte lika stor förlamning som dig.