onsdag, november 30

Biltullar och integritet III

DN:s Peter Wolodarski gillar inte heller de nya storebrorsfasonerna.

tisdag, november 29

Vintermys


Första vintern i villaförorten. Massor av snö, vansinnigt opraktiskt. Men i dag är det så vackert utanför fönstret att det nästan gör ont. Rena sagovintern.

Har bloggat i några veckor nu och mest är det väl närmast sörjande som läser. Jag blev därför nästan barnsligt glad när det droppade in lite kommentarer från okänt folk som läst det jag skrivit. Konstigt kanske, med tanka på att jag ju jobbar med tidningar som når kanske ett par hundratusen människor och inte är obekant med läsarkontakt. Men det här är lite mer personligt och därför är responsen kul på ett annat sätt.

Dagens Persbrandt värmer lite i vinterkylan.

lördag, november 26

Maja, Tove och Angela


Kan inte heller låta bli att ge ännu ett litet exempel på hur det kan låta när fina journalister tycker till om köpta, kommersiella diton. Maja Aase, chef för Kulturnytt i P1 och tillträdande chefredaktör för tidningen Journalisten, recenserade nya magasinet Tove (en lite bonnigare variant av Amelia). MA suckade över att allt var precis som man kunde förvänta sig och att Tove bara är ännu en klon blad tidningar som vänder sig till kvinnor.
Och så kanske det är. Jag har inte läst Tove, så jag kan inte uttala mig. Det är mycket möjligt att den är trist och kass.
Maja Aase efterlyste ett magasin som satte Angela Merkel på omslaget och presenterade henne i ett stort reportage. Det kan man ju önska sig.
Min gissning är att den tidningen skulle sälja i kanske 5 000 exemplar i det lilla landet Sverige. Om man skickar med en fotfil på köpet.
Då får Maja & Co den tidning de vill ha. Och någon annan betala räkningen.

Därför suger Vår grundade mening. Samt: ont och gott - hela listan!

Jag har varit journalist sedan 1987. Det är världens roligaste jobb, men ibland blir jag bara så trött på andra journalister. Framför allt när de försöker sig på att granska och beskriva den egna världen. Journalistik om journalistik, alltså. Vilket naturligtvis skulle kunna vara både viktigt och intressant – men är det ack så sällan.

Många journalister slutar nämligen tänka journalistiskt så snart det handlar om medier. Frågor som (i bästa fall) vägleder journalister annars – vad är det intressanta och relevanta, för vem, hur kan läsaren/lyssnaren/tittaren relatera till det? – tycks helt bortblåsta. Istället gäller någon sorts gudomlig dagordning som går ut på att viss journalistik är lite finare än annan och oftast missförstådd och nedläggningshotad, och det finns onda krafter som a) inte sett ljuset och b) ska granskas hårt och skoningslöst. Ofta personifieras dessa onda krafter av olika slags mediechefer, gärna av räknenissekaraktär.

Vår grundade mening i P1 är ett bra exempel på detta. Jag hörde reprisen i morse. Det handlade om att Sveriges Radio från och med nyår i större utsträckning ska lägga ut programproduktion på fristående produktionsbolag, precis som tv-kanalerna gör. Syftet är väl att spara pengar och möjligen också få in lite friska idéer.
I Vår grundade menings värld är detta ondskefullt, kommersiellt och ett hot mot kvalitet och oberoende (vad nu det är). Detta förstärks genom att man intervjuar ”en av den kommersiella radions förgrundsfigurer” (möjligen är citatet inte helt ordagrant), Christer Jungeryd, vars produktionsbolag står berett att producera program för SR. Suspekt, eller hur?
Och inte nog med det. Vår grundade mening upplyser oss också i förbifarten om att Christer Jungeryds sambo, P4-producenten Pia Kitell, nu är tjänstledig ett par dagar i veckan för att jobba med produktionsbolaget. Minsann. Guilt by association. Ondskan har redan nästlat sig in i de godas rike. Tillåt mig kräkas. Som journalistiskt grepp hade Se&Hör inte gjort det bättre. Heja.

Det är ungefär samma gnälliga visa varje gång i Vår grundade mening, Mediemagasinet eller andra fina redaktioner beskriver världen. Och som den tabloidtorsk jag är kan jag inte låta bli att göra en liten guide till de fina mediedebattörernas lilla värld, helt enkelt uppdelad i ont och gott:

Ont
Reklam och annonser (dvs det som försörjer de flesta journalister)
Tittarsiffror, lyssnarsiffror och upplagor (om de inte är höga)
Kvällstidningsjournalistik (samlingsbegrepp för allt man inte gillar)
Stenbeck (trots att han är död)
Tv-underhållning med mer än en miljon tittare
Löpsedlar
Ebba von Sydow
Bonniers (med undantag för DN)
Kommersiell radio
Pr- och informationschefer
Medieträning för makthavare

Gott
P1
Journalister från Göteborg
Stig Hadenius (också från Göteborg)
Dagens Nyheter
Publicistklubben
Grävande Journalister (jättegoda)
Kulturjournalistik
Kolumnister (men kanske inte Robert Aschberg)
Noam Chomsky



fredag, november 25

Prettovarning och en fin bild


Nu får jag sluta skriva om überseriösa saker. Jag somnar ju nästan själv, och då kan man ju undra om du som läser orkar hålla dig vaken.

För att lätta upp stämningen kan jag inte undanhålla er denna bild av jungfru Carola. Kommer av någon anledning att tänka på Groucho Marx' uttalande om Doris Day: "Jag kände henne redan innan hon blev oskuld".

VM i brösttoner


Lyssnade som vanligt på P1 (mina etermedievanor är mycket politiskt korrekta) i morse och hörde Expressens PM Nilsson i en drabbning med journalisten Dan Josefsson. Bakgrunden är att PMN skrivit ett blogginlägg som i stort sett går ut på att han är en stressad småbanspappa med långa arbetsdagar och svårigheter att få dygnet att räcka till. Åsså avrundar han med att han har full förståelse för dem som köper till exempel städning svart: ”Jag är snart en av dem och jag kommer inte skämmas ett ögonblick”.

Detta har fått en av landets mest pretentiösa journalister, Dan Josefsson att gå i spinn. I gårdagens Aftonbladet går han och Tomas Lappalainen till attack. De tar till storsläggan och gör sitt bästa för att avrätta både PMN, Expressen och liberalismen (nästan).
Tonläget är löjligt och i sin iver att raljera om välavlönade mediemakthavare går de bort sig alldeles.
Men faktum är att de hjälper PMN att visa att han har rätt. En gigantisk marknad av svarta tjänster har vuxit fram eftersom det a) finns ett behov av själva tjänsterna men b) inte en chans för vanligt folk att betala dem vitt.
Naturligtvis har DJ rätt när han påpekar det orimliga i att oförsäkrade svartstäderskor ska balansera på stegar och riskera benbrott och inte få någon pension. Det är ju därför den svarta sektorn måste göras vit. Genom förändringar i beskattningen av arbete, till exempel.
Men DJ & Co stoppar huvudet i sanden.

DJ är ju inte ensam på de höga hästarna. Han har ju en bakgrund på tidningen ETC – vars utgivare Johan Ehrenberg gjort sig känd för en del kreativa konkurser i tidningens barndom. Det här med att göra rätt för sig är inte alltid så lätt.

onsdag, november 23

Ett ruggigt långt inlägg. Och seriöst.


Xenofober, statsministrar, fackpampar, sverigedemokrater och en del andra tycks leva i tron att om Sverige inte tillämpade en strikt gränskontroll och stram flyktingpolitik skulle landet översvämmas av folk från hela världen. I princip alla på jorden skulle om de fick chansen flytta till Sverige.
Det räcker ju med att titta ut genom fönstret för att inse att det inte är så. Vi lever i ett kallt och mörkt land där skatterna är världens högsta, grannar inte hejar på varandra, folk käkar härsken fisk på burk och det kostar tjugo spänn att hänga in jackan i garderoben på krogen.
Vi kallar det Sverige och vi älskar det. Men de flesta andra gör det inte. Precis som vi vill de allra flesta människor på jorden leva på ungefär samma plats de föddes, nära familj och vänner, tala sitt eget språk och känna igen maten i butiken och kändisarna i tv. Kort sagt, de flesta människor vill inte bo i Sverige och kommer inte heller att flytta hit.

Sedan snart 15 år är det fritt fram för greker, portugiser och italienare att komma hit och ta våra jobb och njuta av allemansrätt och välfärdssystem. Häromåret gavs möjligheten även till bland annat ester och polacker.
Var är alla? Säkert har antalet polska byggnadsarbetare ökat, men någon invasion är det knappast fråga om. Skulle tro att det finns fler svenska gästarbetare i Norge än polska i Sverige. Måste apropå detta än en gång påminna om Maciej Zarembas lysande reportageserie i DN.

Sedan har vi dem som under extrema umbäranden lyckas ta sig hit från länder där de förföljs eller förtrycks. Det är ju extremt kapabla människor som tar sig hit för att klara livhanken och skapa sig möjligheter att leva ett drägligt liv, och helst kanske återvända hem. Ungefär som de över en miljon svenskar som tog sig till USA för 100-150 år sedan (och här skulle jag vilja länka till Henrik Brors utmärkta krönika på det temat i Dagens Nyheter den 21/11, men DN lägger inte ut den typen av material på nätet). De var inte särskilt välkomna. I dag är det fint att vara svenskättling i USA.

Hm. Det blir lite svamligt det här, men jag har tänkt på sådant här på sistone. Världen krymper och kommer närmare. Dessutom pekar allt på att det börjar saknas folk i Sverige. Allt oftare väcks frågan om arbetskraftinvandring, senast gjorde Fredrik Reinfeldt ett utspel. Intressant, men kanske inte helt genomtänkt. Det fick också kritik från både socialdemokratiskt och borgerligt håll.
Själv tycker jag att (den möjligen utopiska) tanken på helt fri invandring är den i alla fall principiellt enda rimliga. Det skulle säkert medföra massor av problem – men också massor av möjligheter, både för dem som får chansen att komma hit och för oss som redan finns här.
Och än en gång: alla kommer inte hit.

Sverige är nämligen inte fullt så fantastiskt som vi gärna tror. Har precis suttit på krogen (Saline, usel service, vad har hänt?) med C som berättade om en engelsman han känner. Engelsmannen har bott i Sverige sedan 70-talet och menar att det största svenska självbedrägeriet är allt snack om Den Svenska Sommaren. Sanningen är ju att det sällan är särskilt varmt, det regnar halva tiden och det är myggigt.
Men jag längtar.

söndag, november 20

Biltullarna och integriteten del 2

Polisen är inte sen att inse det fiffiga att alla bilar som passerar tullarna till Stockholm fotograferas. Redan nu, när man bara testkört kamerorna, har polisen begärt att få ta del av bilderna i syfte att använda dem i någon utredning. Antar att det gamla rent mjöl i påsen-resonemanget dammas av igen. Läs mer här.

En utgående modell

Även om alla medlemmar lämnade Byggnads skulle förbundet håva in hundratals miljoner kronor årligen tack vare de märkliga avtal som utgör en del av Den svenska modellen. Sådant och fler bisarrerier kan man läsa i sista delen av Maciej Zaremba reportageserie i DN.

Filmtips för George dabbeljo


Filmtips som främst riktar sig till George W Bush (”lille Bush”, som kineserna säger) om han skulle råka läsa detta: The Fog of War är en fantastisk dokumentär för den som är det minsta intresserad av 1900-talets historia och amerikansk utrikespolitik (alltså kanske inget för George W vid närmare eftertanke). Robert McNamara (bilden) var USA:s försvarsminister 1961-68 och således en av världens mäktigaste under det kalla kriget och en av arkitekterna bakom kriget i Vietnam. Filmen är en lång intervju där han bland annat berättar om hur oerhört nära det var att Kubakrisen 1962 utvecklades till ett kärnvapenkrig och hur han tror Vietnamkriget utvecklat sig om inte president Kennedy mördats 1963.

Veckans cameo

I kvällens avsnitt av Svt:s begåvade komediserie Lite som du var det syntkonvent i en vitvarubutik. Som sångare i bandet Das Sterbhus från Laholm kunde vi se - Niels Jensen. Rätt kul.
Kolla reprisen i SVT1 22/11 och SVT1 26/11.

Jag hör röster

Fredagkvällen började med inflyttningsfest på G:s nya frilanskontor på Söder. Trevligt. Insåg än en gång att jag nästan aldrig är just på Söder. Väl hemma åt jag och slötittade på Idol i TV4 och kom att tänka på varför vissa röster berör medan andra passerar obemärkt förbi. Ett skäl så gott som något att lista några Stora Röster. Här är fem som får en att lyssna, nästan oavsett vad de sjunger:
Johnny Cash – kanske den störste.
Emmylou Harris – direkt från himlen.
Freddie Wadling – direkt från underjorden.
Willy DeVille – lås in era döttrar (Willy ser ni här intill).
Alison Krauss – som glas.

Fler finns, återkommer om dem.

torsdag, november 17

Byggnads med brallorna nere


Nu vet jag några som tycker ännu sämre om Dagens Nyheter än jag gör: pampana på Byggnads. I dag fortsätter Maciej Zaremba dra ner brallorna på det skensolidariska svenska facket. Läs fjärde delen av hans reportage här.
I samma tidning skrev Peter Wolodarski en kul krönika om Byggnads för ett tag sedan.
Här har ni den.
Och, nej, på DN vill man fortfarande inte redigera så att folk lockas att läsa.

onsdag, november 16

Storebror ser oss lite till

Snart ska alla som kör bil in till Stockholm betala trängselskatt. Och eftersom varje enskilt skattebeslut är en offentlig handling kan vem som helst begära och få information om när jag och alla andra stockholmsbilister har passerat tullarna. Berättade SVT:s Rapport i kväll.
Offentlighetsprincipen ska man vara rädd om. Miljön i innerstan också. Men det förstnämnda väger tyngre.

Åh, vilket party

Mycket kan sägas om Systembolaget. Att de driver världens sannolikt bästa kedja av vinbutiker är en sak. Att det bland delar av personalen utvecklats en mutkultur är en annan. Att det är principiellt åt skogen att ha en vd som är gift med regeringschefen en tredje.
Men nu handlar det om Festen. 3 500 anställda har åkt till Stockholm, bott på hotell och kalasat med underhållning. För 14 miljoner kronor. Fyratusen per näsa. Åtta procent av vinsten.
Detta är naturligtvis inte någon skandal. Det lär vara 13 år sedan hela personalen bjöds på fest senast och nu var det 50-årsjubileum. Klart den hårt prövade personalen ska få ha lite kul. Vad ska man säga om tajmingen? Tja, shit happens. Och nej, jag är inte ironisk.
Skönt att det finns folk som ser nyktert (förlåt) på sådant här. Aftonbladets Lena Mellin är som vanligt en.

Men förresten. Lill-Babs, Björn Skifs, Kayo, Gladys del Pilar och Mendez? Där har ni en skandal. Brinkenstierna hade kirrat en bättre show.

tisdag, november 15

DN-dimman tätnar

På DN:s kulturredaktion fortsätter man göra sitt bästa för att gömma Maciej Zarembas lysande reportage för läsarna. Zaremba var ju nominerad till Stora Journalistpriset i kväll, men fick det inte. Jag börjar ana varför. Hursomhelst ska ni läsa om varför Robinson-Pål Hollender är ett svin och om hur en svensk direktör körde ihjäl två lettiska kvinnor och undgick straff.
Hittar ni inte artikeln i tidningen (risken finns) kan ni läsa den här.

”Jimi Hendrix... that's a Dutch name. Was he Dutch?”

Min vän Å tipsar om Tube Gossip:
”Jag har följt den här i flera år, det är en kille i London som varje veckagör en lista över konstiga, roliga eller otrevliga saker som han hör folksäga på tunnelbanan. Vissa är bara tråkiga men varje vecka finns åtminstonenågon replik som man fnissar lite åt.”

Några exempel till:
”Of course it's not Halal. It's a fucking pork chop.”
”I'd give it three stars. Out of a hundred.”
”My lucky number is nine, but my favourite number is eleven.”

Brilliant. Tack Å!

måndag, november 14

Richard, Bill och Bettan

Reportrar och nyhetsankare i svensk tv vinnlägg sig – möjligen med något undantag – om att vara neutrala. Då menar jag inte bara att de undviker att låta sina åsikter och värderingar skina igenom. De flesta verkar göra allt för hålla tillbaka sin personlighet också. Nej, neutralt och objektivt – vad nu det är – ska det vara. Det är bara meteorologerna som tillåts visa glimt och personlighet. Boring, säger jag.
Hur många riktiga personligheter ser man i svenska nyhetsprogram? Jag kommer att tänka på två: Bo Holmström i TV4 och SVT:s Elisabeth Höglund. Annars är det tunnsått, i alla fall utanför sportredaktionerna. Vars sändningar jag ser ytterst sporadiskt.

Två av mina favoriter i utländsk tv är sinsemellan mycket olika: En galen amerikan långt ut på högerkanten och en very british gentleman med stort leende och stor charm.

Den förstnämnde är naturligtvis Foxnews superstar Bill O’Reilly. En synnerligen obehaglig person. Hans program The O’Reilly Factor är en kaskad av ”patriotism”, islamofobi, eurobashing, stand up for our president och lås in slöddret och kasta bort nyckeln. Det är på en gång korkat, skrämmande, vämjeligt och underhållande. Och Bill O’Reilly är lysande. Som programledare, nota bene. Han är karismatisk (visst, det var Hitler också), rapp och tycks född för tv. Jag kan inte låta bli att titta. The O’Reilly Factor är på riktigt på riktigt och bisarrt på ett sätt Paradise Hotel-producenterna bara kan drömma om. Ni ser det på förmiddagarna i TV8.

Den andre är CNN:s Richard Quest, som oftast syns i CNN Business International. I den del av journalistiken som lockat till sig de utan konkurrens värsta tråkmånsarna är han ett lysande undantag. När RQ lämnar en direktrapport i trenchcoat utanför ECB:s huvudkontor i Frankfurt fastnar man. Och när han är nyhetsankare är han så taggad att man tror han ska hoppa ut ur rutan. Om ni minns Bengt Fahlström i Barnjournalen vet ni vad jag menar. Entusiastisk, lätt forcerad, mer brittisk än njurpaj och med en look någonstans mitt emellan Hugh Grant och Lyle Lovett. Fantastiskt.

Hade väl kanske inte tänkt bli så här långrandig om de här tv-filurerna. Men jag antar att jag dras till dem för att de på mycket olika vis avviker. Det sticks ut för lite i svensk media, och då menar jag inte bara när det kommer till åsikter utan minst lika mycket när det gäller personligheter. Jag får hålla tillgodo med Höglundskan så länge.

söndag, november 13

Tjena, har ni kravaller?


Å ena sidan gillar jag journalistik och för den delen underhållning (ibland är saker både och) som handlar om något. Det får gärna vara oviktigt nörderi, bara någon form av kunskap finns i botten. Å andra sidan har jag inget emot ren tuggummiunderhållning heller. Det är när man försöker göra allt på en gång det kan gå snett.
Som alldeles nyss i P5 Radio Stockholm. Programmet Charlotte i P5 består ju mest av musik, men mellan låtarna avhandlas ett tema, eller som det står på programmets hemsida ”Hon (programledaren Charlotte, min anm) vänder och vrider på ett ämne på sitt egna personliga sätt”.
I dag var temat Tvättstugan. Programledaren ringde upp en frilansjournalist i Paris för att prata franska tvättstugevanor – och inledde fnittrande med en liten utläggning om att ”ni bråkar ju så i Frankrike, hihi”. Hon återkom då och då med raljanta kommentarer med anspelningar på de franska förortskravallerna. Som ju inte är några tvättstugebråk direkt. Människor har dött.
Missförstå mig inte. Jag tycker att man får skämta om allt. Och det kan vara helt okej med motormunnade radio-dj:s som bluddrar på om väder, vind och dokusåpor.
Problemet är när programledare utan större ambitioner än att låta käften gå ger sig ut på djupt vatten.
Vem vet? Nästa vecka kanske temat är Vinterjackor och vad passar då bättre än att ringa upp Pakistan och snacka lite om hur jordbävningsoffren håller värmen? Tjoflöjt.

lördag, november 12

Kunnigt om vin. Och annat.

Här kommer lite cross-promotion, eller som vi säger på konsultsvenska: if you scratch my back, I scratch yours.
Hursomhelst. Vinlusen är en alldeles utmärkt blogg för den som vill läsa något både kompetent och begripligt om vin. Lusen har vänligheten att bolla sina läsare hit och jag kan utan tvekan återgälda den tjänsten.
Själv ska jag nog dricka lite, ähum, rött till bearnaisen i kväll.

En tüsk ikon


Träffade vännerna på Man In The Moon i torsdags kväll. God belgisk öl i kranarna.
Som vanligt avhandlades högt och lågt. P berättade att han köpt ny bil: en Porsche 928, metallicbrun (minns inte årsmodellen). Heja! Naturligtvis ett klockrent val av stilsäkre P och hans flickvän.
Själv tycker jag att britter och fransmän byggt de intressantaste bilarna (i Europa i alla fall), men det går inte att komma ifrån att 928:n är en verklig ikon från skarven mellan 70- och 80-talen. Jag intervjuade Volvos dåvarande designchef Peter Horbury för några år sedan och han rankade Porsche 928 som en av de fem bäst formgivna bilarna någonsin.
928 var ju tänkt att tillsammans med den enklare 924 utgöra grunden för en ny stamtavla för Porsche. 911 ansågs ålderstigen med sin boxersexa där bak, en konstruktion med rötterna i Volkswagenprojektet före andra världskriget. I dag syns inga spår av 928 eller 924 i modellprogrammet. Men Porsche 911 lever och har hälsan.

Här är några av mina favoriter från 928:ns epok:
Citroën CX – fransmännen har aldrig varit mer egensinniga (gäller särskilt modellåren före 1986). Karossformen 15 år före sin tid och en instrumentpanel full av märkliga mätare och knappar. Har själv ägt en 84.
Aston Martin Lagonda – lyxsedan med osthyveldesign. Massor av elektronik, brittisk elektronik. När bilen skulle visas för den samlade världspressen vägrade den starta. Men cool är den.
Rover 3500 – med något av de hiskeliga stylingkiten är den very eighties.

Kungen och jag


Cash is king. Så är det bara. Min fascination och beundran för The Man In Black blir bara större. Sedan några veckor snöar jag in på det praktverk till cd-box som fått titeln The Legend 1955-02. Om jag köpt den svindyra varianten med stor fotobok, bonus-dvd och smaklös litografi som bara finns i 20 000 numrerade ex? Har påven en lustig mössa? Klart jag har. Hittade en liten film som visar hur hela härligheten ser ut. Kolla här.

Inom kort har Walk The Line, filmen om Johnny Cash och framför allt om hans liv med June Carter, USA-premiär. Jag vet inte riktigt när den går upp i Sverige, men det blir väl efter nyår (om den alls gör det). Man är ju alltid lite orolig för sådant där, jag menar, hur mycket Johnny Cash känns Joaquin Phoenix? Men man vet aldrig, det har ju gjorts några riktigt bra filmer om countrystjärnor, som Sweet Dreams om Patsy Cline och Cole Miner's Daughter om Loretta Lynn. I familjen Cash har redan bråk uppstått runt filmen. Dottern Kathy är förbannad för att hennes mor Vivian (Johnnys första fru) framställs som ett hispigt psykfall. Läs mer här.

Hursa? Ville någon se Hela listan över låtarna i cd-boxen? Här har ni den.

fredag, november 11

Pålitliga countrybojs

Jag lyssnar mycket på webbradio. Mest på SR. Men som den countrytorsk jag är vill jag utse Bob Harris Country i BBC till höstens höjdare (och så ser han ut precis som man föväntar sig, kolla bilden här intill). Förra veckan hade han John Prine som livegäst i studion. Bara en sådan sak. I veckans program spelar han nya låtar från bl a Ray Wylie Hubbard och Dixie Chicks. Annars är min musiksmak rätt väl överensstämmande med Magnus Erikssons i Svenska Dagbladet. Antar att han är frilans. På sistone har hans recensioner av ny (och gammal) country i det närmaste försvunnit från Svenskans skivsida. Illa. Står jag därmed vilsen och rådlös? Inte då. Eriksson är en av skribenterna som gör gubbrockiga sajten Rootsy.nu till en oumbärlig guide.

Layout med läsarförakt

Jag ska sluta tjata om förstasidor och redigering. Snart. Men gårdagens DN var ännu ett exempel på hur en högfärdig tidning skiter i om folk läser det som står i den. Det räcker om det är rätt folk.
I går (torsdag) rullade DN igång en reportageserie av Maciej Zaremba som handlar om arbetskraftmigration, det svenska facket och skräcken för lömska utlänningar (särskilt balter och polacker) som kommer och stjäl svenska jobb. Reportaget är utmärkt, tankeväckande på många sätt. Läs det här. Det borde många göra. Men många kommer att missa Zarembas reportage, trots att DN vikt större delen av torsdagens förstasida åt det (jag har tyvärr ingen bild av tidningen att lägga ut). För hur många hänger med i rubrikformuleringen med för DN krigsstora bokstäver:

Ett spöke går
runt Europa.
Den polske
rörmokarns
spöke.

Klart som korvspad, eller hur? Inte blir man mycket klokare av puffen nedanför heller. Jag vill påminna om att vi inte talar om någon liten smal kulturtidskrift här, utan om landets största morgontidning med pretentioner att vända sig till många människor. De läsare som ändå hittar reportaget i kulturdelen får inte heller där någon vidare hjälp av redigeringen. Ett stort textsjok och en bild på en röd vimpel. Häpp – där försvann ytterligare några tiotusental potentiella läsare. Vad säger Zaremba själv om att någon prettoredaktör sabbar hans viktiga reportage? Eller räcker det för DN att De Invigda läser det? Bara en tidning som tar betalt i förskott kan hålla på så här.

tisdag, november 8

SvD springer ikapp



I morse var Svenska Dagbladet i takt med nyhetspulsen igen.

Det är inte alltid svensk tv-drama håller måttet. Men God morgon alla barn, som hade premiär i går, är kanon. Äntligen har någon lagt lite möda på hur det ser ut i rutan. Skitsnygg foto, skruvad pastellig scenografi. Missa inte den fantastiska telefonen på Reine Brynolfssons skrivbord. Repris i morgon. Smakprov här.

måndag, november 7

Ingen nyhetskänsla på Svenskan. Och, äntligen, Hela listan.


Jag gillar inte Dagens Nyheter. Det är en tidning som jäser av självgodhet och är som ett destillat av allt som är politiskt korrekt. Alltför sällan känns nyheterna nya, om det inte är Knut Kainz Rognerud som grävt fram dem. Nyhetsmässigt är nästan alltid Svenskan den piggare tidningen av de två. Men natten till i dag måste de ha somnat tidigt på SvD. Förstasidans vinkel på kravallerna i Frankrike går i stort sett ut på att nu börjar det lugna ner sig och livet återgår till det normala. Bild på gubbe med käpp i dagsljus, flankerad av utbrända bilvrak. Lite i förbifarten nämns på ettan att tio poliser (det blev fler senare) skottskadats. På DN verkar någon för en gångs skull drabbats av nyhetskänsla – och på förstasidan får vi följaktligen dramatiska bilder från natten och den självklara vinkeln på de skadade poliserna och de över 1 000 brända bilarna. Jag tror Svenskans nattchef fick skäll i dag.
DN var sig mera lik i går. En typisk storhelgsetta, planerad minst två dygn i förväg: Stor Lennart Nilssonbild på fågelinfluensaviruset. Ingen behövde jobba över på allhelgonaafton.

Så fick vi då äntligen namnen på mörkermännen och homofoberna i svenska kyrkan. Den som trots allt vill ha med kyrkan att göra kan nu med listan i hand se till att bojkotta plattskallarna.
Själv tycker jag att detta ytterligare aktualiserar det enda självklara: frånta alla trossamfund den juridiska vigselrätten och gör borgerlig vigsel obligatorisk. Marsch pannkaka till rådhuset – sedan kan de som vill välsignas av präst med eller utan bögnoja, joddla baklänges på vacker sandstrand eller fira Ufo-bröllop göra det. Jag tror att de har en liknande ordning i Frankrike. Ja, ja, ja – jag gifte mig i kyrkan. Men vad fan.

söndag, november 6

Hur kul är Stockholm Live? Och hur kul är man själv?


Jag har ett problem med stand up-komik i tv. Det mesta är nämligen inte roligt. SVT:s Stockholm Live är ett klockrent exempel på att vilja men inte kunna. Ett typiskt nummer innebär att ”komikern” har en enda rolig poäng som han (det är oftast en han) klamrar sig fast vid utan att komma vidare. Efter någon minut utmynnar oftast alltihop i – ingenting. Call me oldfashioned, men jag vill ha en målgång, ett klimax, en punchline. Men nej. Det händer att någon gästartist i Stockholm Live håller måttet, men de fyra programledarna gör det inte. Jag tror att det bottnar i ett alltför vanligt fenomen i svensk media och underhållning: för dåligt grundarbete. För dåligt manus, för dålig research. Och kanske ett för litet land för att fylla en halvtimme varje torsdag med komiker som är roliga.
Fast publiken på plats verkar ha kul. Vilket får mig att undra om det är mig det är fel på. Ofta förstår jag inte ens vad det är som ska vara roligt. Jag jämför med den för mig oerhört plågsamma underhållningsformen bondkomik. Jag står inte ut med Stefan & Krister, men tror mig ändå förstå vad andra skrattar åt.
Känner mig som Kapten Stofil och undrar om jag är fullständigt renons på de rätta referenserna och missar en massa poänger i Stockholm Live. Man är väl för mycket medelklass och för mycket snart medelålders. Håhåjaja. Varför gjordes inte fler avsnitt av Pang i bygget?

lördag, november 5

Världens bästa textintro. Kanske.


I den långa raden av fantastiska amerikanska låtskrivare som aldrig kommer att bli världsberömda har salig Warren Zevon (som dog i cancer härom året) en självklar plats.
Men brittiska radiolyssnare har i alla fall haft den goda smaken att rösta fram de inledande orden i hans låt ”Werewolves of London” till rockhistoriens bästa inledningsfras.
Här har ni mästerverket, rätt surrealistiskt:

"Saw a werewolf with a Chinese menu in his hand, walking through the streets of Soho in the rain, he was looking for a place called Lee Ho Fook's, going to get a big dish of beef chow mein"

Vilka som kom på plats 2-10? Kolla in hela listan här.

Inte vet jag om britterna har rätt. Saknar Hank Williams på listan. Rader som "I got the invitation that you sent me, you wanted me to see you change your name" sitter ju där de ska.

Då åker vi

Mitt dagliga jobb är att se till att tidningen jag arbetar med når många läsare och att innehållet är tydligt, stringent, vinklat så att det lockar målgruppen att läsa och oftast inriktat på att vara konkret till nytta för läsaren.
Här gäller andra regler. Jag är min egen redaktör här och tänker skriva om sådant som intresserar mig. Lågoddsare i ämnesvalet lär bli musik, media och det allmänna nyhetsflödet.
Ingen som helst linje eller konsekvens utlovas. Däremot lär inte mina inlägg bli så långa eftersom jag skriver och läser väldigt långsamt.

Vi får väl se om någon ids läsa. I annat fall känns det här som en ett extremt omständligt alternativ till en vanlig anteckningsbok (eller ett worddokument på hårddisken).

Redaktörn
"When Johnny Cash is on the radio noone changes station", lär Tom Waits ha sagt. Hatten av för det. Just i kväll får the late great tjänstgöra som studiematerial när jag försöker lära mig länka och lägga in bilder (tack bröderna O för hjälpen).
Mer om Johnny Cash blir det framöver, förutsatt att jag orkar fortsatta med bloggandet.
Tillsvidare kan du klicka här.
Hej!

Lite kluven till hajpen runt blogganet. Men som den mainstreamer jag är (kunde inte ens avhålla mig från golf för några år sedan) kan jag inte låta bli att testa. Så, here we go.