lördag, november 26

Därför suger Vår grundade mening. Samt: ont och gott - hela listan!

Jag har varit journalist sedan 1987. Det är världens roligaste jobb, men ibland blir jag bara så trött på andra journalister. Framför allt när de försöker sig på att granska och beskriva den egna världen. Journalistik om journalistik, alltså. Vilket naturligtvis skulle kunna vara både viktigt och intressant – men är det ack så sällan.

Många journalister slutar nämligen tänka journalistiskt så snart det handlar om medier. Frågor som (i bästa fall) vägleder journalister annars – vad är det intressanta och relevanta, för vem, hur kan läsaren/lyssnaren/tittaren relatera till det? – tycks helt bortblåsta. Istället gäller någon sorts gudomlig dagordning som går ut på att viss journalistik är lite finare än annan och oftast missförstådd och nedläggningshotad, och det finns onda krafter som a) inte sett ljuset och b) ska granskas hårt och skoningslöst. Ofta personifieras dessa onda krafter av olika slags mediechefer, gärna av räknenissekaraktär.

Vår grundade mening i P1 är ett bra exempel på detta. Jag hörde reprisen i morse. Det handlade om att Sveriges Radio från och med nyår i större utsträckning ska lägga ut programproduktion på fristående produktionsbolag, precis som tv-kanalerna gör. Syftet är väl att spara pengar och möjligen också få in lite friska idéer.
I Vår grundade menings värld är detta ondskefullt, kommersiellt och ett hot mot kvalitet och oberoende (vad nu det är). Detta förstärks genom att man intervjuar ”en av den kommersiella radions förgrundsfigurer” (möjligen är citatet inte helt ordagrant), Christer Jungeryd, vars produktionsbolag står berett att producera program för SR. Suspekt, eller hur?
Och inte nog med det. Vår grundade mening upplyser oss också i förbifarten om att Christer Jungeryds sambo, P4-producenten Pia Kitell, nu är tjänstledig ett par dagar i veckan för att jobba med produktionsbolaget. Minsann. Guilt by association. Ondskan har redan nästlat sig in i de godas rike. Tillåt mig kräkas. Som journalistiskt grepp hade Se&Hör inte gjort det bättre. Heja.

Det är ungefär samma gnälliga visa varje gång i Vår grundade mening, Mediemagasinet eller andra fina redaktioner beskriver världen. Och som den tabloidtorsk jag är kan jag inte låta bli att göra en liten guide till de fina mediedebattörernas lilla värld, helt enkelt uppdelad i ont och gott:

Ont
Reklam och annonser (dvs det som försörjer de flesta journalister)
Tittarsiffror, lyssnarsiffror och upplagor (om de inte är höga)
Kvällstidningsjournalistik (samlingsbegrepp för allt man inte gillar)
Stenbeck (trots att han är död)
Tv-underhållning med mer än en miljon tittare
Löpsedlar
Ebba von Sydow
Bonniers (med undantag för DN)
Kommersiell radio
Pr- och informationschefer
Medieträning för makthavare

Gott
P1
Journalister från Göteborg
Stig Hadenius (också från Göteborg)
Dagens Nyheter
Publicistklubben
Grävande Journalister (jättegoda)
Kulturjournalistik
Kolumnister (men kanske inte Robert Aschberg)
Noam Chomsky



6 kommentarer:

Lidbom sa...

Ah! Klockrent! Göteborgare och Södermalmare. Värsta sorten.

Håkan sa...

Riktigt bra lista! Kul!

Lisa sa...

Åh, ska du inte göra en kategori för journalistik som inte ens finns? Alla murvlar som skriver utmärkt och kunnigt om ämnen som vanlig mat, vård, virkning och annat handarbete, slöjd, krukväxter, ridsport etc. Jag hade en bekant som var redaktör för Illernytt. Hon fick aldrig ett dugg uppmärksamhet. Inte ens negativt fast illrar är vidriga små varelser.

Redaktörn sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Anonym sa...

Haha! Den var klockren.

Redaktörn sa...

Illernytt låter inte som någon kioskvältare direkt.
Visst har du rätt. Massor av journalister jobbar med sådant som inte räknas av en del pretentiösare kollegor. Ironiskt nog är det ofta just det material som höjer upplagor och tittarsiffror och alltså är en förutsättning för mycket av den granskande nyhetsjournalistiken.
Inga avslöjanden i Kalla fakta utan pyssel i Äntligen Hemma, inga reportage av Peter Kadhammar utan bantningstipsen i Aftonbladet Söndag. Leve livsstilsproletariatet på redaktionerna. Och utanför.