fredag, november 30

Veckans freak show – eller med sådana vänner behöver man inga fiender

Billy Butt gillar Anders Gerdin. Det gör jag också. Där upphör lyckligtvis likheterna mellan den fd skivbolagsdirektören och mig.
Dagens Media upplåter plats på webben åt Butt, som skrivit en mycket lång hyllning till Gerdin. Det är bisarr läsning. Texten handlar till stor del om att Anders Gerdin är den enda redaktör som alltid svarat på Billys (många) samtal och sms. På typiskt Buttmanér är den full av namedropping och utfall mot vissa journalister.

Men även andra på Aftonbladet har lyft luren när Billy Butt ringt. Jag, till exempel. En gång när jag satt vid nyhetsdesken ringde han från bilen. Han hade precis stoppats av polisen, jag minns inte varför, och han hoppades uppenbarligen att ett högljutt mobilsamtal till Aftonbladet skulle få konstaplarna att förstå vilken oerhört inflytelserik och viktig person de hade att göra med. Jag avslutade samtalet med en artig gäspning.

Om det är sant att Anders Gerdin genom alla år alltid svarat och alltid tagit sig tid att lyssna på Billy Butts svammel borde han få någon typ av uthållighetsmedalj. Gerdin alltså.

onsdag, november 28

Fuljournalistik, here we go again. Och så köper du dig en förstasidesnyhet i DN.


Jag fick en potatisskalare med posten till jobbet häromdagen. Tillverkaren vill få uppmärksamhet och har, antar jag, anlitat en pr-byrå som skickat skalare till utvalda redaktioner. En potatisskalare har man ju alltid nytta för, så jag tog hem den.

Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.

Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.

Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.

Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.

Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.


Jag ser inget större fel i det. Undersökningen är intressant och DN hade troligen inte tyckt sig ha råd att bekosta den själv. Tidningen är också tydlig med att redovisa varifrån uppgifterna kommer. Men visst går DN TNG:s ärenden. TNG har formulerat frågorna i undersökningen och på så sätt styrt fokus. Den dag ett fackförbund gör en undersökning i samma åldersgrupp kommer frågorna, resultaten och tidningsartikeln se annorlunda ut.

Borde DN nobbat att publicera undersökningsresultaten? Nej, jag tycker inte det. Borde all rese- och motorjournalistik bekostas av redaktionerna själva? Då skulle vi inte få se många semestertips eller biltester i tidningar och tv.
Till sist handlar det om journalistens kompass och omdöme – blir det här bra, kan jag stå för det här? – och om läsarens/tittarens/lyssnarens förmåga att kritiskt granska det hon eller han möter i media – varför läser/ser/hör jag detta just här och nu? Vem vill säga mig detta?

Förresten blir jag alltid skeptisk när journalister försöker framstå som moraliska undantag. Jag tvivlar starkt på att Sofi Fahrman och andra på Aftonbladet i varje läge lever upp till någon policy att inte åka på betalda resor eller ta emot gåvor. Och att Resumé skulle stå fri från den typen av påverkan finner jag osannolikt. Det är visserligen snart 15 år sedan jag själv jobbade där, men jag har soliga minnen från redaktionsresor till bland annat Israel och Österrike. Som inte tidningen betalade.

Håhåjaja. Det kanske blir ett reportage om potatisskalarfabriken någon gång. Om jag tycker det verkar tillräckligt intressant.
Ps. Mer om fuljournalistik hittar du här, här och här. Och här.

lördag, november 24

Wagnertuban - the plot thickens


Det händer stora saker på wagnertubafronten. Förutom yours truly har Expressens Björn Wiman uppmärksammat denna doldis bland hornen två gånger (här och här) den senaste veckan. Och nu har ett riktigt proffs bistått med sakkunskap i ämnet wagnertuba: Magnus Franzén, hornist i Stockholmsfilharmonikerna och bloggare, skriver i en kommentar till mitt inlägg från i söndags:

”Nog är det ett "elakt" instrument alltid...stämmer illa inbördes, spelas relativt sällan(blir då naturligtvis svårt att hålla sig i "form" på den...)och är allmänt uppseendeväckande. MEN allt detta sammantaget gör ändå att det är väldigt spännande att traktera den!! Alltså - inte så pliktskyldigt, mera "prickskyttigt"...


Mvh Magnus Franzén (en av de plikttyngda i Filharmonikenas hornstämma)”

Man lär sig nya saker varje vecka.

onsdag, november 21

Heja Journalistförbundet!

Som mycket desillusionerad, skeptisk och oengagerad medlem i Journalistförbundet hade jag väl aldrig trott att jag skulle sätta en sådan rubrik. Men även SJF kan överraska positivt. Alldeles nyss landade följande mail i inboxen:

"Datorer, mobiltelefoner och internet innebär nya utmaningar för skyddet av källor och material.
Hoten är många: En journalists dator tas i beslag, en arbetsgivare läser de anställdas mail eller finkammar samtalslistor för företagets telefoner i jakten på vem som läckt till pressen.
Journalistförbundet erbjuder dig som är medlem en genomgång av verktyg och metoder som gör arbetet säkrare.
www.sjf.se/kallskydd hittar du råd, tips och manualer som hjälper dig att hålla dina källor och ditt researchmaterial hemligt. Lär dig kryptera filer på datorn, dölja meddelanden i bilder, skicka information säkert över nätet, med mera.
Texterna på sajten är skrivna av Fredrik Laurin, grävande journalist med mångårig erfarenhet av hur man skyddar sina källor och sitt material i den digitala tidsåldern.

www.sjf.se/kallskydd

Vänliga hälsningar

Journalistförbundet"



Det är ju lysande! Mera sådant!
Jag har inte hunnit läsa allt, men initiativet är utmärkt, vem det nu kommer ifrån.

söndag, november 18

Is there anybody out there?

Stockholmsfilharmonikerna söker nytt folk, såg jag i tidningen i morse. Rubriken för en av tjänsterna väckte mitt intresse:

Alt. Stämledare, Horn med plikt att spela Wagnertuba

Med PLIKT att spela wagnertuba, varken mer eller mindre. Vad är det för förbannelse som vilar över detta instrument? Blir tubaisten (jag tror det heter så) galen vid fullmåne? Får han eller hon munsår? Spökar de tidigare wagnertubaisterna i Konserthuset?
Respekt till den dödsföraktande hornblåsare som är beredd att fullgöra Plikten.

Eftersom jag undrade vad en Wagnertuba är gjorde jag som George W Bush: ”I checked it out on the Google”. Läs och lär.


Visst, det här inlägget kanske var fånigt, men erkänn att du lärde dig något nytt?

Andy skrattar i sin himmel




Mina kunskaper om konst och konstteori är minst sagt rudimentära. Men om jag förstått Andy Warhol någorlunda rätt tror jag att han skrattat gott åt det här.

Kanske blev de ”falska” Brillopaketen konst igen i och med Moderna museets besked att de inte är det. Bara Andy vet.

måndag, november 12

Privatliv, privata bilder, privata åsikter


Var går gränsen mellan yttrandefrihet och integritet? Kan den dras? Och vad är integritet? I den gränslösa digitala världen är svaren långt ifrån givna. I dag berättar Dagens Nyheter att Integritetsskyddskommittén överväger att ”föreslå skadestånd eller straffbeläggning för den som fotograferar och filmar någon som inte gett sitt samtycke till att bli avbildad”.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.

Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.

Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?

Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.

Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.

Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.

söndag, november 11

Istället för Babben


Det var sminkösen i tv-studion som upptäckte att Linda Ronstadt inte hade några trosor under den kortkorta klänningen.
Ronstadt, då 25 år gammal, skulle just uppträda i The Johnny Cash Show som sändes från Nashville. ”Jag sjunger bättre utan trosor”, ska hon ha sagt. Det imponerade dock inte på June Carter Cash, som tyckte att den som skulle sjunga duett med hennes man i direktsänd tv åtminstone skulle ha underbyxor på sig.
Så någon beordrades helt enkelt ner på stan för att köpa trosor åt Ronstadt – som naturligtvis sjöng makalöst bra även med dem på. Se själva här.

Den lilla historien får man sig till livs i den fantastiska dokumentären The Best of The Johnny Cash TV Show, nu släppt som dubbel-dvd. Från 1969 till 1971 hade The Man In Black en egen direktsänd show med gästartister. Att se kavalkaden i dokumentären är nästan knäckande. Så gott som alla som var bra tycks ha varit där: Joni Mitchell, Bob Dylan, George Jones, Eric Clapton, Ray Charles, Neil Young, Tammy Wynette, Loretta Lynn, Stevie Wonder, James Taylor, Merle Haggard, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Louis Armstrong, Creedence Clearwater Revival, Kris Kristofferson…

Och så Johnny Cash själv. Som gör en del mycket starka versioner av egna klassiker.

Om det inte redan är gjort borde något svenskt tv-bolag omedelbart köpa in hela rasket. Risken är förstås att det skulle ge publiken perspektiv som inte vore helt smickrande för Jihde, Babben och de andra.

söndag, november 4

Här har ni min pudel


Jag har

snattat
kört rattfull
åkt dit för fortkörning
betalat svarta pengar
jobbat svart
bötfällts för värnpliktsbrott
klottrat

Jag vill lägga alla kort på bordet från början, om någon skulle få för sig att värva mig till regeringskansliet. Men efter detta erkännande är väl den karriärvägen stängd.

lördag, november 3

Är någon överraskad?

Snart två veckor sedan TV4-reporten Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström pussandes på krogen. Pihlblad har tagit ledigt och Schenström har fått sparken.
Men de stora förlorarna i den här historien är inte Pihlblad, Schenström eller ens journalistiken och politiken i stort. Det är de läsare, tittare – och väljare – som till äventyrs trott att det förhåller sig på något annat sätt. Som trott att journalister inte har kompisar bland dem de ska granska. Tvärtom sker ju rekryteringen till både politiken och journalistiken till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar.
Sådana som jag själv.

Vid en snabb titt bland Anders Pihlblads ”Friends” i Facebook hittar vi till exempel Zaida Catalan (mp), Fredrik Federley (c), Tove Lifvendahl (m), Niklas Nordström (s-politiker som blivit pr-konsul), Jenny Lindahl Persson (v), Dan Svanell (fd toppsosse, numera pr-konsult) och Anders Ygeman (s).
Att de finns bland hans Facebook-vänner betyder ju inte att de har oprofessionella eller olämpliga relationer. Men det är ett tecken på hur makt och media växer samman och förhåller sig till varandra.