Välförtjänt kända, duktiga och etablerade matskribenten Lisa meddelar en smula uppgivet på sin blogg: ”I’ve gone commercial!”. Det är tufft att försörja sig som frilansande matskribent (eller frilansskribent över huvud taget) om man inte vill skriva på uppdrag av företag, kundtidningar och andra uppdragsgivare som på ett eller annat sätt inte kan betraktas som journalistiskt oberoende. Vad nu det är.
Lisa skriver att hon numera tar ”konsultuppdrag, skriver pressmaterial, recept och böcker för beställare vars produkter jag gillar” och hon sällar sig därmed till den absoluta majoriteten av frilansjournalister.
Jag tycker inte att det låter så farligt. Så länge jag själv, Lisa, Konrad Olsson (som var inne på det här ämnet på sin blogg häromdagen) och alla andra journalister som i stor eller liten utsträckning försörjer sig på det man i brist på annat skulle kunna kalla kommersiell journalistik står för det och ser till att det vi gör håller hög kvalitet är problemet mindre än vad många vill tro.
I Lisas fall är jag inte ett dugg orolig (inte i Konrads heller, bör jag kanske tillägga). Hon är öppen med det hon gör och jag har svårt att tro att hon skulle tacka ja till en uppdragsgivre hon ogillar.
När det gäller kundtidningar, som jag själv arbetar med, funkar det inte att hålla på och smyga in “dolda reklambudskap” i texterna. Det blir helt enkelt dåliga tidningar som ingen vill läsa och därmed dålig marknadsföring för uppdragsgivarna.
I en bra kundtidning är avsändaren ingen hemlighet, läsaren vet vad avsändaren vill och det blir en slags överenskommelse om hur relationen avsändare-läsare ser ut. Den relationen kan vara betydligt luddigare i vanlig press.
Sedan skulle jag kunna göra en mer filosofisk utläggning om hur obundna och fristående de journalister som skriver i till exempel Expreessen, Östersunds-Posten eller Vi Föräldrar är. Mycket få tidningar ges ut av filantropiska skäl. Någonstans vill någon tjäna pengar (eller få ut ett budskap och är beredd att betala för det), någonstans ifrån kommer journalisternas löner.
Det betyder inte att alla journalister är korrupta. Men fler borde reflektera över att förutsättningrna för nästan all journalistik är att någon betalar för den.
Det får vara bra så. Jag stannar här. Lycka till Lisa, jag tror du tagit ett steg i rätt riktning – och dina artiklar i Svenska Dagbladet kommer inte att bli mindre läsvärda.
Inlägg
3 kommentarer:
Klokt. Som alltid. Keep it up!
Tack för dina rara ord!
Jag håller inte riktigt med. Du förutsätter att gemene man har en mediemedvetenhet som de faktiskt inte har. Min släkt som inte är i branschen fattar inte alls att det är skillnad på kundtidningar och andra tidningar. De fattar inte alls när artiklar är uppenbart köpta.
Du har alldeles rätt i att "vanliga" tidningar går över gränserna allt för ofta. Men det är inget som måste accepteras. Jag anser att man borde ha ett journalistförbund för obundna journalister som inte får månadslönen betald av företag som de borde granska.
Resten, som inte ska få vara med i journalistförbundet, kan kalla sig skribenter. Det är en hedervärd titel.
Journalistförbundet borde helt enkelt delas i två eller införa två kategorier av medlemmar.
Och skribenter som tar reklamuppdrag borde deklarera detta.
Nej, jag är inte realist. Jag är utopist. Dessutom diggar jag bra kundtidningar också.
Trevlig helg raring!
Någonstans läste jag om en av Åhlundarna som förklarade att han regisserade reklamfilmer för att slippa kompromissa med sin "konst", d v s kunna göra vad man vill med det egna.
Skicka en kommentar