Jag skrev om fuljournalistik i går apropå Lisas rakryggade deklaration på sin utmärkta blogg Matälskren: ”I’ve gone commercial!”.
Lisa har kommenterat mitt inlägg och det är delvis hårda bullar. Delat journalistförbund och prästkrage och tjänstegloria till murvlar med liljevita cv:n (nja, det där sista var min tabloidhjärnas övertolkning). ”Obundna” journalister ska VDN-märka sig själva och övriga ska kallas skribenter och deklarera att de ibland jobbar med marknadsföring och slikt.
Lisa kallar det själv en utopi. Jag tycker det är en skräckvision.
Vem ska dra gränsen för obundenheten? Om DN eller någon annan morgontidning gör en motorbilaga gör man det delvis för att det finns annonspengar att tjäna. Hur obundna är journalisterna i den tidningen?
Och på tal om DN kom deras bostadsbilaga som direktreklam med posten i dag. Den tidningens hela existens bygger ju på att det finns en glödhet bostadsannonsmarknad i Stockholm. Är de fyra DN-journalisterna i redaktionen för DN Bostad obundna?
Om en landsortstidning med vikande upplaga bland yngre läsare (i dag snarare regel än undantag) gör en redaktionell satsning för att nå nya unga läsare – är journalisterna som jobbar med den satsningen obundna?
Det är alltid någon som pröjsar. Inga gratisluncher och allt det där.
Lisa menar att gemene man inte förstår att det är skillnad mellan kundtidningar och andra tidningar. Jag är inte så säker på det. Däremot är jag helt säker på att nästan alla känner skillnad på bra och dåliga tidningar, och inte mycket i tidningsvärlden är så dåligt som en dålig kundtidning.
För alla frilansjournalister måste den egna kompassen vara vägledande. Kan jag stå för det jag lämnar ifrån mig? Har jag gjort ett bra jobb? Ska jag tacka nej till det här uppdraget?
Det är klart att detta inte är helt enkelt. Frilansjournalister ska också ha mat på bordet, och det finns gott om inkompetenta uppdragsgivare som plötsligt förvandlat din text till menlös broschyrprosa. Sannolikheten att de uppdragsgivarna gör dåliga tidningar som ingen vill läsa är rätt stor.
Och det är också klart att kundtidningsjournalistiken har sina begränsningar. Vi lär aldrig få läsa ett reportage om flygolyckor i något inflightmagasin från ett flygbolag eller en avslöjande artikel om barnarbetare i Asiens textilfabriker i en tidning från HM. Det betyder inte per automatik att tidningarna är dåliga och inte ger läsaren något.
Och i vilka tidningar finns inga redaktionella begränsningar?
När det gäller gemene man, Nisse i Hökarängen och alla de andra tror jag stenhårt på att börja i skolan. Barn som tidigt lär sig källkritik och får undervisning i hur medier, reklam, propaganda osv fungerar kommer att växa upp och bli medvetna mediekonsumenter som kommer att haja till nästa gång SVT sänder en pr-film från Volvo som nyhetsinslag.
Det kanske är en utopi det också. Men jag tror mer på den än alla idéer om regleringar, cansur och självcensur som poppar upp då och då (och nej, Lisa, jag menar inte att du har några sådana idéer).
Det blev lite långt det här. Innan jag slutar vill jag passa på att länka till några bloggar där resonemang i det här ämnet förts de senaste dagarna:
Isobel skrev om ett kackigt utskick från tidningen Residence, vilket gett upphov till en liten debatt om den tidningen, journalistik som ändå ska sälja etc. Kopplingen till fuljournalistiken kanske inte är klockren, men som så ofta med Isobel är det läsvärt. Här.
Konrad Olsson står upp för intervjuerna med unga Umeåmusiker han gjort i en tidning som finansierats av en klädbutik. Här.
Gunilla Kinn är frilansjournalist i New York och påpekar att hennes kundtidningsuppdrag indirekt finansierar till exempel reportage hon skriver för Fredstidningen Pax. Läs här.
Okej. Vi hörs!
Inlägg
6 kommentarer:
Käre redaktör! Jag thar inte riktigt samma tilltro som du till frilansjournalisternas inre kompass. De flesta har nämligen så ont om jobb att de tar vad de får. Och vad mer är: hur ska läsaren kunna veta just något om skribentens inre kompass. En VDN-deklaration är till för konsumenten. Inte för att producenten ska må bra.Därför väljer jag att VDN-märka mig själv och skriver i min blogg vilka produkter jag jobbar med.
Jag tror att det är enormt svårt att skapa mediekritiska konsumenter. Åk ut och se hur en vanlig gymnasieskola fungerar! Hur många där är intresserade av mediekritik?
Att etiken inom dagspress och veckotidningar har chanserat senaste åren behöver inte innebära att man accepterar vad som helst.
Nej, jag kräver inte ett liljevitt CV av någon som vill kalla sig journalist. Men jag skulle hemskt gärna se att etikfrågor och lojalitetskonflikter hos journalister diskuterades lika mycket som de hos politiker.
Det jag har sett inom min bransch är beklämmande.
Apropå mediakunskap villl jag bara påminna om den pinsamma historien förra veckan när en Svenskan-murvel använde satirtidningen The Onion som källa. När jag undervisade i närligslära gick hälften av min tid åt till att avprogrammera eleverna som läst fnoskerier, främst i kvällstidningarna.Källkritik är tyvärr gräsligt omodernt överhuvudtaget. Det behövs en allmän uppryckning bland alla informatörer, skribenter och journalister. Men tyvärr säljer sakliga faktagranskade artiklar inte lika mycket lösnummer som fagra löften. Resultatet av all desinformation inom mitt område är att många är förvirrade och oroliga när det gäller mat.
Faktiskt skulle jag säga att kundtidningar från Livsmedelsproducenter är sälrare källor än kvällstidningar när det gäller nutrition. Varsågod - en poäng åt redaktörn. Kanske.
Den där Onion-historien i Svenskan är väl inget som förbättrar ryktet för vår yrkeskår direkt. Mycket pinsamt.
Ingen vore gladare än jag för en allmän uppryckning när det gäller källkritik. Men jag tror inte att en sådan kommer om det inte finns ett tryck från konsumenterna. Det är därför jag tjatar om att detta borde in i läroplaner osv. Sådant tar tid så klart, men ändå.
Förresten: du menar alltså på fullt allvar att jag inte kommer att dö om jag käkar en påse chips?
Hemsk ledsen men du kommer att dö oavsett vad du äter. Jag med.
Jag gjorde faktiskt en egen studie på blivande sjuksköterskors förhållande till matmyter. Det var lite skrämmande.
För att inte tala om alla matjournalisters misstag på grund av miserabla källor. Om inte journalister klarar av källkritik hur ska då vanliga dödliga göra det? Naturligtvis kan vi inte idiotförklara läsarna men vi kan inte förvänta oss att de ska vara experter på vårt ämne.
Visst vore det bra att få in mediemedvetenhet i läroplanen men många går ut gymnasiet utan att vara läskunniga överhuvudtaget.
Är det inte journalisters roll att i alla fall sträva efter opartiskhet eller öppen deklaration av sin agenda? Skulle inte DN:s bostadsbilaga bli bättre av att journalisterna satte ner bakhasorna och en ära i att vara så oberoende av annonsörerna som bara möjligt?
Jag gillar inte rubriceringen fuljournalistik. Det är ett retoriskt grepp. Det förekommer mängder av bra journalistik eller "skriverier" i kundtidningar. Problemet är att det är lätt att missta god stilistik för god journalistik. Det finns en postmodern normlöshet där man resonerar såsom så att ingen lunch är gratis och alla är mer eller mindre köpta. Då får man chefredaktörer som Ebba v S som borde bevaka mode men gör reklam för en klädfirma för att förbättra sitt varumärke. Utan att någon reagerar.
Ett av skälen till att jag inte vill jobba för journalistarvoden längre är just att uppluckringen av etiken gör att allt för mycket av artiklarna i populärpressen är snubblande nära copy.
Hemsk ledsen men du kommer att dö oavsett vad du äter. Jag med.
Jag gjorde faktiskt en egen studie på blivande sjuksköterskors förhållande till matmyter. Det var lite skrämmande.
För att inte tala om alla matjournalisters misstag på grund av miserabla källor. Om inte journalister klarar av källkritik hur ska då vanliga dödliga göra det? Naturligtvis kan vi inte idiotförklara läsarna men vi kan inte förvänta oss att de ska vara experter på vårt ämne.
Visst vore det bra att få in mediemedvetenhet i läroplanen men många går ut gymnasiet utan att vara läskunniga överhuvudtaget.
Är det inte journalisters roll att i alla fall sträva efter opartiskhet eller öppen deklaration av sin agenda? Skulle inte DN:s bostadsbilaga bli bättre av att journalisterna satte ner bakhasorna och en ära i att vara så oberoende av annonsörerna som bara möjligt?
Jag gillar inte rubriceringen fuljournalistik. Det är ett retoriskt grepp. Det förekommer mängder av bra journalistik eller "skriverier" i kundtidningar. Problemet är att det är lätt att missta god stilistik för god journalistik. Det finns en postmodern normlöshet där man resonerar såsom så att ingen lunch är gratis och alla är mer eller mindre köpta. Då får man chefredaktörer som Ebba v S som borde bevaka mode men gör reklam för en klädfirma för att förbättra sitt varumärke. Utan att någon reagerar.
Ett av skälen till att jag inte vill jobba för journalistarvoden längre är just att uppluckringen av etiken gör att allt för mycket av artiklarna i populärpressen är snubblande nära copy.
Skicka en kommentar