tisdag, december 23

Folkpartiet säger nej till aktiv dödshjälp

Det finns hopp för folkpartiet. I lördagens GP redogör partisekreterare Erik Ullenhag, tillsammans med riksdagsledamöterna Cecilia Wigström och Cecilia Wikström för partiets linje: fp säger nej till aktiv dödshjälp. Argumenten är desamma som jag och Claes Hultling framförde i vår artikel i Svenska Dagbladet häromveckan. Hoppas fler partier hänger på nu, frågan är för stor och viktig för att fastna i något kd-träsk.

På DN:s kultursidor har dödshjälp också debatterats senaste veckan. I dag skriver läkaren Johan Frostegård initierat och klokt. Tidigare har Thomas Anderberg skrivit en ganska ruggig artikel samt en replik Niklas Rådströms inlägg. Rådström kostaterar att vi alla dör förr eller senare:

En enda sak vet vi med visshet om livet och det är att vi inte undkommer döden.
Den är ofrånkomlig och liksom vår tillblivelse utanför vår kontroll. Att tro att
man kan gripa makten över den genom att själv administrera den är en grotesk
illusion och i slutändan inget annat än ett uttryck för det Thomas Anderberg
tror sig kritisera: dödsskräck.

lördag, december 20

Dödshjälp igen

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.


Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.


Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.

måndag, december 15

Hej. Det är jag igen, med en lååång text

Detta är troligen en av landets minst lästa bloggar numera. Inte att undra på, här händer inte mycket. Men i dag tänkte jag öppna kranen en liten stund. Här är en text jag skrivit för Politicus, en årlig tidskrift utgiven Statsvetenskapliga Klubben vid Åbo Akademi. En av redaktörerna hörde av sig i våras och undrade om jag ville skriva något om medias kommersiella villkor. Och det ville jag så klart. Nu är tidningen ute, här är min text:


Journalistik är business

Jag har arbetat som journalist sedan 1987. Jag har alltid fått betalt för mitt arbete. Det gör mig till en del av en marknad. Och eftersom jag alltid jobbat för vanliga kommersiella medieföretag – inte public service, inte några ideella organisationer, offentlig sektor eller liknande – har jag aldrig tvivlat på att mitt journalistiska arbete är en del av en business. Någonstans har det alltid funnits någon som vill tjäna pengar på mitt och mina kollegors arbete. Denna någon har oftast också haft rent publicistiska avsikter – men alltid i kombination med ett för mig helt rimligt krav: verksamheten måste gå runt och ge vinst.
Inget konstigt alls, om ni frågar mig.

Det konstiga är att jag under årens lopp mött så många kollegor som tyckts blunda för detta eller rentav vägrat medge att de är en del av en affärsverksamhet. En märklig inställning eftersom journalister ofta har lätt att snabbt förstå ganska komplicerade strukturer och sammanhang och är intresserade av hur saker och ting hänger ihop.
Men för många journalister gäller inte alltid den inställningen den egna verksamheten. Att det skulle finnas några kommersiella intressen eller affärsmässiga bedömningar bakom det faktum att de får betalt för sitt journalistiska arbete vill de inte höra talas om. Eller – ännu värre – att de artiklar, tv- eller radioinslag de själva producerar skulle vara ett resultat av ett initiativ från något särintresse – ekonomiskt eller politiskt. Ve och fasa. Nej, likt en vit riddare i sanningens tjänst rider journalisten som den ende gode genom en ond värld och hoppas slippa möta några annonssäljare i lunchrummet.

I den verkliga världen, där det där lunchrummet är beläget, är inte journalistik något som uppstår i vakuum. En stor del av det vi läser, ser och hör i tidningar, tv, radio och på webben har en koppling till eller gynnar någon typ av särintresse.
”En nyhet är något någon vill dölja. Allt annat är textreklam”, sade en klarsynt kollega en gång. En smula hårddraget kanske, men till stor del sant. Ibland är dessutom det där som någon vill dölja något som någon annan vill lyfta fram – politiska skandaler kan här ofta tjäna som exempel. Om man bortser från rent händelsestyrd journalistik, sådan som rör olyckor, naturkatastrofer och liknande, och möjligen väderleksrapporten, finns nästan ingen journalistik som står fri från något särintresse. Några exempel:

Näringslivsjournalistik.
Att ekonomiska intressen gynnas av, påverkar eller ibland rentav styr näringslivsjournalistiken säger sig självt. Det är till stora delar en reaktiv journalistik som bygger på initiativ från företag och organisationer och deras resursstarka pr-maskineri. Olika typer av rapporter, pressmeddelanden om nya produkter, nya satsningar, nya direktörer eller utspel av andra slag ligger bakom mycket av rapporteringen.
Hur fri är den journalistiken?

Nöjesjournalistik.
Nöjesjournalistiken är kanske det tydligaste exemplet på symbiosen mellan marknad och media. Så gott som all rapportering gynnar starka ekonomiska intressen. Oavsett om publiciteten rör tv-program, teater, konserter, film, skivor eller aktuella artister av olika slag blir journalistiken en del av den underhållningsbransch man bevakar – ofta på branschens villkor. Det kan handla om löpande band-intervjuer med internationella skådespelare (ofta med reklamaffisch för den aktuella filmen som fond), om begränsning av fotomöjligheter vid konserter eller om dagliga ”erbjudanden” från musik- och filmbranschens pr-folk om fototillfällen och intervjuer med artister. Inte sällan följs dessa erbjudanden av diskussioner som slutar med att exempelvis en tidning får ensamrätt eller ”första tjing” för en intervju eller fotografering i utbyte mot stort utrymme i tidningen – ”okej, vi kör artisten X på omslaget, men då ska vi ha ensamrätt”, kan det låta på en större tidningsredaktion.
Ibland handlar det om rena affärsuppgörelser. Som i somras, när Aftonbladet betalade motsvarande 17 000 euro för svensk ensamrätt till de första bilderna på Brad Pitts och Angelina Jolies nyfödda barn, enligt uppgift till tidningen Resumé. Säljare var tidningarna People och Hello!, som i sin tur betalat runt sju miljoner euro för världsrättigheterna till bilderna. Pengar som Pitt och Jolie skänkt till välgörenhet.
En nöjesjournalistik helt fri från gynnande av eller påverkan från branschintressen är, faktiskt, en orimlig tanke. Det förutsätter att bevakningen enbart rör inaktuella artister, tv-program som inte sänds, gamla filmer som inte längre visas på biograferna och musik som ingen lyssnar på. Vem skulle vilja läsa de nöjessidorna?

Motorjournalistik.
Att utveckla en ny bilmodell kostar astronomiska summor pengar. Inte konstigt då att biltillverkarna satsar mycket på pr och pressbearbetning. En vanlig del av en motorjournalists arbete är att följa med på de provkörningsresor som bilföretagen arrangerar – och betalar. Ofta går dessa resor till Spanien, Sydfrankrike eller någon annanstans dit det är smidigt att flyga och där klimat och miljö innebär fördelaktiga fotoförhållanden. För journalisterna är resorna ofta den enda möjligheten att provköra en ny modell i god tid innan den lanseras (och därmed är en nyhet) på hemmaplan.
Mycket få redaktioner i små länder som Finland och Sverige har råd att själva bekosta den här typen av resor. Att bilföretagen betalar är för de flesta redaktioner en förutsättning för att över huvud taget kunna provköra bilarna i ett tidigt skede.
I Sverige är det några enstaka redaktioner som betalar för provkörningsresorna, men jag vågar påstå att de är undantagsfall. Och även deras motorbevakning påverkas naturligtvis av hur och när bilföretagen lägger sina resor.
Så – hur fri är den journalistiken?

Resejournalistik.
Här finns många paralleller till motorjournalistiken. Det finns ett stort intresse från läsare/tittare/lyssnare, en stor annonsmarknad och resursstarka företag – och inte mer än någon enstaka redaktion som har råd att själv bekosta reportagen. Räkna med att 90 procent av de resereportage du läser i tidningarna helt eller delvis finansierats av ett reseföretag, en turistbyrå, en hotellkedja eller flygbolag. Många resereportage görs av frilansjournalister som bjuds på resan av ett företag och sedan säljer sitt material till redaktionen, där man om man vill kan välja att inte reflektera över hur det kommer sig att ett långt reportage från andra sidan jordklotet inte kostar mer än, låt säga, 1 000 euro för text och bild.
Hur fri är den journalistiken?

Och så här kan man fortsatta att rada upp exempel. De ovan handlar om hur utomstående krafter påverkar journalistiken. Men det finns också mycket journalistik som är direkt kopplad till och beroende av tidningens eller tv-bolagets annonsförsäljning. Alla de stora svenska dagstidningarna har till exempel bostadsbilagor, ofta utmärkta produkter med intressant och relevant läsning om allt från trädgårdsskötsel och heminredning till bankers lånevillkor och marknadens utveckling. God journalistik – som skulle få ett betydligt mindre utrymme i tidningen om det inte fanns en stor annonsmarknad för just bostäder. När vi nu går in i en lågkonjunktur och bostadsannonsmarknaden viker kommer vi se mindre av bostadsjournalistik i tidningarna.

I själva verket är den affärsmässiga och kommersiella framgången en förutsättning för redaktionell frihet (jag talar här återigen om vanliga kommersiella medieföretag, inte public service etc). På en tidning, tv- eller radiostation som går med förlust kan man vara säker på att direktörer och marknadsfolk snart börjar ha synpunkter på det redaktionella arbetet. Så länge affärerna går bra håller sig räknenissarna borta från redaktionen.

Innebär detta att näringslivs-, rese-, nöjes- och nästan all övrig journalistik är korrupt och inte går att lita på? Självklart inte. Ett tv-inslag om en medicinsk nyhet kan vara både viktigt och intressant – även om det tillkommit som ett resultat av en pressrelease från världens största läkemedelsföretag. Väldigt många människor kan ha nytta och glädje av ett resereportage fyllt av tips och råd – även om ett reseföretag stått för reporterns omkostnader. Och en opinionsundersökning kan ha ett sensationellt innehåll och vara värd att rapportera om i seriösa nyhetsmedier – även om undersökningen beställts och finansierats av en organisation som gynnas av resultatet.

Att jag som journalist är en del av en affärsverksamhet behöver ju inte heller vara min egen eller min redaktions drivkraft. Få reportrar går till jobbet på morgonen med ambitionen att deras arbetsgivare ska ha blivit lite rikare när de går hem på kvällen, eller skriver artiklar i syfte att gynna ett politiskt parti eller ett multinationellt företag.
Men om journalisterna som rapporterar inte själva förstår, eller snarare blundar för, de ekonomiska mekanismer som styr eller åtminstone påverkar deras arbete – hur ska läsaren, lyssnaren eller tittaren kunna förstå eller se det?

Journalistik är business. Så är det, och det är varken bra eller dåligt. Det dåliga är om vi journalister låtsas som att det är på något annat sätt. Då lurar vi publiken.

lördag, juni 28

Sommarhälsning från FRA-land

Hej. Jag skriver kursivt. Såhär bara några kilometer från FRA:s spioncentral på östra Gotland får man ju vara lite försiktig. Men några spioner har jag inte sett än. Enligt lokal folklore berodde den taskiga tv-mottagningen under den analoga epoken på FRA:s störsändare uppe i skogen. Numera tittar vi digitalt och även mobiltäckningen är hyfsad. Mer att lyssna på således för våra kära signalspanare.

Som i brist på terrorhot nu i sommartid bör lyssna av P1. På bara ett par dagar har jag hittat tre nya favoritprogram: Brott, Bruket och Heliga familjen. Förutom att de är spännande och tankeväckande program man lär sig något av har de det gemensamt att de produceras av fristående bolag, utanför Sveriges Radio.
Jag minns hur det lät i gamla gnälliga Vår grundade mening för ett par år sedan när radioledningen kom med den omskakande idén att god public service-radio skulle kunna produceras av journalister utan livstidsanställning.

I dag är Vår grundade mening ersatt av det betydligt piggare Medierna – som (i likhet med Brott) görs av det fristående Tredje Statsmakten Media AB. Så kan det gå.

onsdag, juni 25

Förresten…

…den som vill ha ett exempel på vad generella digitala ”säkerhetssystem”, typ FRA:s kommande internetspaning, kan innebära ska läsa det här. I det amerikanska företaget Western Unions paranoida universum räcker det med att ha ett av den muslimska världens vanligaste namn för att stämplas som terrorist. Törs man maila någon som heter Ahmed efter den 1 januari?

tisdag, juni 24

Sommarmörker. Dags att starta eget?

Jag har inte hängt med i FRA-debatten på det sätt jag själv tycker att jag borde ha gjort. Än mindre deltagit i några protester. Får väl skylla på en kombination av chock, apati, allmän cynism och en politikerskepsis som nu närmar sig förakt.
Läser Hanne Kjöller i DN och känner samma uppgivenhet som hon. Jag hoppar runt lite mellan bloggar jag inte kommit mig för att läsa på flera veckor. Överallt samma besvikelse och ilska. Och förvåning: vad fan var det som hände?
Jag har absolut inget att tillföra i själva sakfrågan. Alliansen har klubbat en lag värdig det gamla DDR, partipiskorna är alldeles fransiga och ett antal politiker med hög svansföring har för tid och evighet gjort bort sig (inlägget Fredrik Federley skrev på sin blogg den 18 juni hade när jag kollade senast fått 753 kommentarer. De flesta är inte glada). Det mesta är bara sorgligt och ynkligt.

Alldeles uppenbart kommer protesterna att fortsätta, och allianspartiernas opinionsläge lär inte bli bättre. Frågan är om FRA-lagen blir valfråga. I vårt lilla skyddade hörn på jorden handlar politik så sällan om stora frågor som tryck- och yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter och så ofta om annat.

Så vad gör vi nu? Jag har som sagt inte hängt med så bra och undrar: vilka möjligheter finns att dra tillbaka FRA-lagen? Det är viktigast just nu. Kommer det räcka med att vi röstar bort alliansen i nästa val – till priset av att kanske få in Lars Ohly i regeringen? En mycket obehaglig magkänsla säger mig att ett regeringsskifte inte är någon garanti för att lagen skrotas.
Politiskt har jag verkligen ingen aning om vart jag ska ta vägen. Jag tycker själv att jag har värderingar som är väldigt mainstream och medelklass, men kan över huvud taget inte se något parti jag skulle kunna tänka mig att rösta på om det var val i dag.

Här kommer en snabbguide till mina politiska värderingar. Om någon som representerar ett parti känner igen sig får ni gärna höra av er och övertyga mig om att just ni ska ha min röst 2010.
Jag…
…anser mig vara liberal.
…vill ha ett generöst och samtidigt effektivt välfärdssystem, gemensamt finansierat men med många aktörer och huvudmän som i konkurrens med varandra driver verksamheten.
…tycker att det ska löna sig att jobba. …tycker att öppna gränser, helt fri invandring och handel är det självklara målet. På vägen dit ska vi ha en generös flykting- och invandrarpolitik.
…tror att det är dags att skrota landstingen, ta ett nationellt grepp om den allra mest specialiserade sjukvården och decentralisera resten.
…tycker att man borde förenkla regelverket för småföretagare, luckra upp LAS och förändra sjuklöneansvaret så att småföretagare vågar anställa – men också att det ska finnas effektiv kontroll för att minska fiffel och svartjobb.
…vill se en skola som tar lika väl hand om alla barn, som sätter upp tydliga mål och krav och där inte kvalitet görs liktydigt med kepsförbud.
…undrar om man inte kan spara några sista miljarder genom att skrota JAS, visserligen allt för sent men ändå.
…tycker att vanliga människors integritet väger betydligt tyngre än illa underbyggda teorier om hot mot riket och hur man avvärjer dem.
…gillar musik och mysiga hemmakvällar.

Vart ska jag ta vägen? Kom gärna med råd och förslag.
Kanske återstår bara alternativet att starta ett nytt politiskt parti. Med tanke på hur det jäser av missnöje bland besvikna medborgare i allmänhet och bland mängder av vanligtvis inflytelserika debattörer skulle det inte förvåna om ett nytt liberalt parti bildas i efterdyningarna av det här magplasket. Inte mig emot.

måndag, maj 19

Invalid de parade i P1

Den här veckan ägnar P1 stor del av innehållet åt funktionshinder och tillgänglighet. Temat går under rubriken Välviljans apartheid och ett av dagens reportage handlade om yours truly. Lyssna här.
Och min gode vän, förebild och livmedikus Claes Hultling var med i Samtal pågår i förmiddags. Den intervjun hör du här.

onsdag, april 9

Från kinesiska ambassaden serveras Dagens rätt


- Varje land har å ena sidan sina lagar att ta hänsyn till, å andra sidan de mänskliga rättigheterna, sade Zhou Lulu, presschefen på Kinas ambassad i Stockholm, i P1-morgon i morse som kommentarer till fängslandet av den kände människorättsaktivisten Hu Jia (bilden) häromveckan.

Så talar en diktatur som desperat försöker sminka upp sig inför festen. Innerst inne vet säkert även presschefen att lag och mänskliga rättigheter inte måste stå i motsats till varandra.

lördag, april 5

Orminge brinner – och så hittar du de verkliga postkodmiljonärerna


En kilometer härifrån, i Orminge, ligger Boo Folkets hus. Eller låg. Det brann ner nu på morgonen, och inte bara Markoolio är ledsen. Folketshusföreningen driver, så vitt jag förstår, en skitbra verksamhet och jag hoppas att den får det stöd som behövs för att snabbt vara i gång igen. Själv har jag tyvärr bara varit där en gång, men jag är i alla fall medlem och har en mycket diffus tanke om att jag borde engagera mig mer på något sätt. Kanske är dags nu.

Orminge ligger nära, men långt borta. Det skiljer bara en siffra i postnumret mellan vår idylliska lilla villaväg med arkitektritade hus och betonglådorna på Skarpövägen, Utövägen och de andra gatorna innanför Ormingeringen, men det är en viktig siffra, och faktiskt kan Posten här hjälpa oss att beskriva klassamhället vi lever i:
Mosaic är namnet på ett analysverktyg som tagits fram för att företag som använder direktreklam på ett kostnadseffektivt sätt ska kunna nå just sin målgrupp. Man har helt enkelt matchat data om ålder, inkomst, hushållsstorlek, utbildning, politiska värderingar osv med postnumren – och fått fram ett antal kategorier, naturligtvis mycket schablonartade men användbara för den som har något att sälja och vill nå sina kunder. Eller för den som vill se hur samhället ser ut.


Så jag knappar in mitt postnummer, 132 34. Och får snabbt besked att jag tillhör Mosaicgruppen Välbeställda villaägare och underkategorin Guldkort och kapital. I dessa områden är eftergymnasial utbildning, hög disponibel inkomst, vinintresse och pengar på banken vanligare än i genomsnittet.
Det nerbrunna Folkets hus ligger i postnummerområde 132 30. Nu befinner vi oss i Mosaicgruppen Kulturell mångfald och underkategorin Skilda världar. Här är många utlandsfödda, ensamstående, låginkomsttagare och bor i hyresrätt. Jämfört med ett tvärsnitt av Sverige finns här fler rökare och snusare, socialdemokrater och folk utan någon förmögenhet alls. Och nu har de inget Folkets hus heller.

Bygg snabbt upp det igen. Jag är gärna med och betalar, både via skattsedeln och med ett direkt bidrag.

söndag, mars 30

Koloniernas revansch och att älska en bil


Det hade Sir William Lyons aldrig trott. Att hans livsverk Jaguar skulle säljas – till Indien. Men nu har det hänt och affären är väl en bra symbol för hur världens ekonomier utvecklats under det senaste halvseklet. Indien och Kina växer så det knakar medan en gammal industrination som Storbritannien knappt är en skugga av sitt forna jag. Stålverk och kolgruvor har klappat igen och bilindustrin är i princip utraderad.


Det är biltillverkaren Tata som köpt prestigemärkena Jaguar och Land Rover av Ford. Tata har på sistone nått världsrykte för att de nu lanserar lågprisbilen Nano – som inte kostar mer än 16 000 kronor.


Nu var det inte de globala strukturförändringarna i 2000-talets bilindustri jag tänkt skriva om, utan om den enskilda ägodel (vid sidan av någon gitarr eller två) som legat närmast mitt hjärta: min Jaguar XJ6 från 1977, som jag hade i några år innan min olycka satte punkt för allt bilkörande. Den var så gott som identisk med bilen på bilden här ovanför. Färgen heter ”green sand”, bara en sådan sak
XJ6 var en volymmodell för Jaguar och står kanske lite i skymundan av superklassiker som E-type och MkII. Vackra bilar förvisso, men jag tycker att XJ6:an – framför allt serie 2 - är fulländad designmässigt. Låg, lång, elegant och samtidigt kraftfull. Jaguars klassiska sexcylindriga XK-motor (tillverkad 1949-1994!) i kombination med en trestegad automatlåda och den fantastiska bakaxeln (en favorit bland världens hot rod-byggre) gav XJ6:an en komfort och väghållning i absolut toppklass.


XJ6 var en märklig sammansmältning av ultimat billbyggarkonst (motor, bakaxel, inredningen med äkta valnötsträ och Connolly-läder) och rent skräp. Under 70-talet, då min bil byggdes, ägdes Jaguar av delvis statliga British Leyland och delade vissa komponenter och usel kvalitet vad gäller till exempel sammansättning och lack med bilhistoriska stolpskott som Austin Allegro och Morris Marina. I XJ6:an manifesterades detta bland annat i en del ruggigt plastiga och smäckiga reglage. Varje gång jag använde blinkerspaken kändes det som att den skulle ramla av.


Självklart saknar jag att köra bil, det har gått sju och ett halvt år nu sedan olyckan. Inte minst saknar jag det så här års, när vägarna torkar upp, gruset ligger kvar på asfalten och knastrar under däcken. En sådan här vacker dag kunde ha inneburit säsongspremiär, en olovlig (bilen hade stått avställd över vintern) tur till macken där jag så diskret som möjligt skulle ha njutit av folks beundrande blickar.
She was beautiful and she was mine.

Jag hade en sådan här också, men det ska jag skriva om någon annan gång.

torsdag, mars 27

Det är vår. Dags att öppna Sverige.

Vem som helst ska kunna bosätta sig och arbeta var som helst på jordklotet. Det är för mig en självklar princip som inte behöver förklaras. Det är undantagen från den principen (jag är inte så naiv att jag tror att det inte behövs några sådana) som måste motiveras.

I dag finns inte bara principiella utan också arbetsmarknadsmässiga skäl att minska krånglet och underlätta arbetskraftsinvandring till Sverige. Och därför är det extra kul att läsa migrationsminister Tobias Billströms och miljöpartiets gruppledare i riksdagen Mikaela Valterssons debattartikel i DN i dag. Ett steg i helt rätt riktning, och med miljöpartiet med på vagnen finns ju goda möjligheter till en förändring som överlever nästa val – oavsett vem som vinner det.

onsdag, mars 26

Bananmonarki

Inledningen av första kapitlet i Regeringsformen – en av Sveriges fyra grundlagar – låter och känns självklar: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Problemet tycks vara att makten inte bara utgår från, utan också lämnar folket. I går skrev riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (m) en debattartikel i DN som borde vara en tankeställare för alla svenska väljare. Läs den och läs också PJ Anders Linders ledare i dagens SvD.

Det talas alldeles för lite i Sverige om basen för vår demokrati, grundlagarna. Och vad värre är, den grundlagsutredning som tillsattes för fyra år sedan just för att lyfta upp dessa frågor sitter också tyst.

måndag, mars 24

Annandag påsk i Nacka, Sverige, världen

Riktigt jävla halt ute. Det var på håret att Chevan tog sig upp för vår ganska branta och mycket sliriga uppfart nyss. Men tack vare H:s snabba hjälteinsats med skyffel och sand så gick det. Ibland känns även huvudstadens störta kranskommun som Ultima Thule.
Vi åt en tidig annandagsmiddag hos P-I och A-C. Trevligt såklart. Pratade konfliktlösning med P-I som med sin långa erfarenhet som officer, också i utlandstjänst, har mycket tänkvärt att bidra med. Han instämde i slutsatsen att en konflikt där båda parter ser sig själva som offer – paradexemplet är Israel-Palestina – är mycket svårlöst. Men eftersom vi lever där vi lever och kan kosta på oss att själva välja när vi ska tala om sådana saker kretsade mycket av kvällen runt F, 1 år, och hans intresse för prylar med knappar att trycka på.
Kanske var vår kväll både mer lik och olik en släktmiddag i till exempel Gaza eller Kabul än vi kan föreställa oss. Ettåringar är nog lika skönt självklara över hela världen.

söndag, mars 23

Inte alla getter i garaget eller något i den stilen

Eftersom jag tycker det är lite kul med uttryck som ”han/hon har inte båda årorna i vattnet” osv tänkte jag lista ett antal sådana här. Det behövdes naturligtvis inte. En snabb googling visade såklart att flera andra satt samman sådana listor, mycket fyndigare och mer omfattande än jag själv någonsin skulle mäkta med.
Här är en kul lista med uttryck på svenskaoch här är en på engelska.
Min personliga favorit är ”hjulet snurrar, men hamstern är död”.

fredag, mars 21

Bra och dålig död, bra och dåliga liv

Jag är emot idén om statligt sanktionerad aktiv dödshjälp, vilket jag skrivit om här och här. Och jag är glad att min olycksbroder och förebild Claes Hultlin, läkare och grundare av Spinaliskliniken, tycker ungefär som jag.
Hör honom och några till tala om dödshjälp i dagens Människor och tro i P1.

BBC goes down south


Mark Lamarr's Redneck Music på BBC Radio 2 är rena universitetet för den som vill upptäcka och förstå den fattiga vita amerikanska söderns musik.

Som så ofta när det gäller BBC är de fyra timslånga avsnitten extremt genomarbetade och researchade, proppfulla av intervjuer med sådana som Willie Nelson, Hank Williams III, Joe Ely och andra mer eller mindre namnkunniga artister, historiker osv. Och en massa fantastisk musik såklart.
Jag vet inte hur länge programmen ligger kvar på nätet. Missa inte!

torsdag, mars 20

Sovjet ligger i Orminge (men det är skillnad på monopol och monopol).


SvD:s Per Gudmundson skriver fyndigt om hur staten beslutat att staten ska betala skadestånd till staten. Det hela handlar om de statliga bolagen Systembolaget och Vin & Sprit och efterspelet till den stora muthärvan häromåret. Inte oväntat vill Gudmundson bryta upp Systembolagets monopol.
Jag gillar inte heller monopol. I princip. Utom just Systembolagets. För oj, vilka bra butiker, och vilken kunnig personal! I dag var jag på bolaget i Orminge och fick – som vanligt – både bra och engagerad vägledning och ett förstklassigt kundbemötande. Skål för det.


50 meter bort i samma centrumgalleria ligger Apoteket Tumlaren. Här, däremot, vet man hur man lever upp till förväntningarna på ett Statligt Monopol. Plåster, Alvedon och penicillin klarar de nog av om du inte har för bråttom, men sedan tycks det vara stopp. Häromveckan var jag där med något så avancerat som ett recept på en ganska stor mängd natriumklorid som skulle levereras med bud direkt hem till mig.
Hemkörningen är inte min idé utan något som ska höra till Apotekets rutiner. Men uppenbarligen hör det inte till Tumlarens. Efter en halvtimme hade inte mindre än tre damer bakom disken – jag antar att de alla var farmaceuter med en lång universitetsutbildning bakom sig – misslyckats med att ta reda på hur de skulle hantera den A4-blankett från Apoteket jag lämnat över. Jag gav upp och åkte därifrån. Efter ett par dagar kom natriumkloriden i alla fall.

I dag var det i princip samma visa igen. Jag ska inte trötta er med detaljerna men konstaterar att många besök på Apoteket känns som en tidsresa till Murmansk 1971.
Och den känslan får jag aldrig på Systemet, där jag trots företagets monopol alltid blir behandlad som kund av oftast kunnig och inte minst entusiastisk personal.

Leve Systembolaget!

onsdag, mars 19

En lång dag med Billy Butt

Tänka sig att Billy Butt skulle få mig att återuppta bloggandet. I november skrev jag om hans hyllning till Aftonbladets avgående chefredaktör Anders Gerdin och berättade också en liten historia om ett telefonsamtal jag hade med Billy för kanske tio år sedan när jag jobbade på Aftonbladet. Av allt att döma läste Billy Butt mitt tre månader gamla inlägg i morse. Sedan blev det liv i luckan. Häng med:

10.29 kom den här kommentaren till mitt inlägg på bloggen:

Den här historien är INTE SANT. Du har hittat på den från början till slut! Det för att man undrar hur mycket andra nyheter du hittar på?
MvH Billy Butt

10.32 kom ett mail:

Jag bara undrar varför du ljuger på din bloggsida om mig?
Försök inte förneka saken.... Du har blåljugit....
Får se om du har gutsen att svara detta mail

MvH
Billy Butt

10.48, ännu en kommentar på bloggen:

Om du på fullaste allvar tror att jag är så korkad att jag skulle inbilla mig att ett samtal till AB skulle imponera på eller påverka Polisen då är det du som är rätt så korkad. Kanske dags att granska dig och se vad du är för en....?
MvHBilly Butt

Ca 11.00 ringer Billy Butt.

Han undrar vad i helvete jag håller på med. Jag ska passa mig och han ska granska mig och har jag inte rent mjöl i påsen och rena naglar ska han publicera det han hittar. Hotar du mig? frågar jag. ”Jag hotar dig med journalistik”, svarar Billy och lägger på.

Jag åker i väg och slänger returpapper.

11.30, nytt mail:

Martin!

Bara så att du inte går och misstolkar vad jag sade vill jag nu skriftligen upprepa mitt "hot" (såsom du kallade det)
Det är att GRANSKA DIG...din trovärdighet, Vem du är... Hur pass pålitlig du är m.m. Och om jag hittar dålig mjöl i din påse kan du räkna med att jag avslöjar det.
Nu hoppas jag du förstått mig 100% och att du ska ge f-n i att försöka omvandla mina ord till någonting annat.

M;vH
Billy Butt


12.06 svarade jag:

Hej Billy,

jag får väl tacka för uppmärksamheten så länge. Jag skriver ett snutt på bloggen när jag får tid.

hälsningar

Martin Engqvist

12.09, nästa mail från Billy:

Du får skriva vad du vill.... Men bara så att du vet det så har jag juridiska ögon som kollar din bloggsida och jag har skaffat goda kunskaper om din tid på Aftonbladet.

Du trodde du var smart - eller hur? Jösses... Martin - du är inte särskilt smart.

MvH
Billy Butt


14.06, ytterligare ett mail från Billy:

Martin!

Nu har jag kollat upp dig och vill säga följande:

Jag är indier, och enligt min kultur slår man inte på en man som har den typ av handikapp som du har. Jag visste inte om din olycka och handikapp. Fick reda på det just nu. Även om du har gjort bort dig i mina ögon kan jag inte skada dig eftersom du är i underläget.

Därför lägger jag ned saken, av vad jag vill kalla för "humanitära skäl" men inte utan att återigen säga att jag tycker du var ute och cyklade in ditt resonemang om du trodde att jag var så dum som att tro att ett samtal till AB skulle påverka polisen. Om du istället hade skriviot om saken hade du troligen varit en bättre nyhetschef (enligt vad jag hört i dag)

Apopropå samtal till AB... Frågan är vem som har rätt och vem som har fel... Enligt vad jag hört ifrån tidningens medarbetare i dag så uppskattas sådana som jag...och Bert Karlsson mfl.. Eftersom vi ger tidningen nyheter... Samma medarbetare säger att den som inte fattar detta är en dålig tidningsman....

Låt mig som avslutning berätta en liten historia som jag hoppas du ska ta lärdom av...

Året var 1990. Jag hade vunnit Melodifestivalen, upptäckt Lisa Nilsson, sålt 200.000 Lp skivor med Rickfors (Vingar) och gjort ett eget Teve program efter att ha gjort ett program på TV3 med Aschberg.

Det var en söndag kväll... Erik Arnér som då var prog ledare för SVTs "ÅTTA DAGAR" hade just sänt ett inslag i vilket jag gjorde, för SVTs räkning) en personlig intervju med Pakistans dåvarande avsatt premiärminister Benazir Bhutto. Jag var i ropet och mitt namn sålde tidningar - just då...

Den kvällen var jag på Café Opera och en aspackad Aftonbladet medarbetare kom fram till mig och hängde på mig... Hans andedräkt stank. "OM JAG VORE CHEFREDAKTÖR SKULLE VI TA MIG FAN INTE SKRIVA SÅ JÄVLA MYCKET OM DIG BILLY BUTT!" Utbrast han.

Mitt svar:

"Det är just DÄRFÖR, du aldrig kommer att bli någon chefredaktör!"

Hoppas du förstår poängen och jag hoppas du ska tänka efter nästa gång du använder mitt namn på din blogg... Kom bara i håg... Billy Butt har också en penna... Och det han skriver PUBLICERAS.... Faktiskt!

Nu avslutar jag det här. Glad påsk!

Vänliga hälsningar

Billy Butt


…och jag svarar:

Hej igen,

ärligt talat föredrar jag att du är arg på mig och bråkar framför fåniga hänvisningar till mitt handikapp. Att jag sitter i rullstol är i det här sammanhanget lika irrelevant som att jag har kontaktlinser.
Och när det gäller dina och andras åsikter om mig som yrkesman står det naturligtvis var och en fritt att tycka vad den vill. Jag vet vad jag kan och vilkas åsikter om min kompetens som är värda att ta på allvar. Om jag säger så.

Glad påsk

Martin Engqvist


19.24, Billy har gått på kvällsskiftet och skickar ett nytt mail:

Det märks att du är svensk!!!!!

MvH
Billy Butt


21.17, ett mail till:

När jag säger du är "svensk" ,menar jag att du inte begriper vad jag menade i mitt tidigare mail då jag hänvisade till din handikapp... I den värld som jag är uppvuxen i ska man brys sig om folk som genom livets öden blir handikappade... Jag menade ingen som helst förolämpning...... Inte alls...
Men du fattade inte min mening....Jag hade lika gärna kunnat snacka med en
marsman! Nu ger vi oss!

Glad påsk

Billy Butt


Tja, vad säger man? Glad påsk allihop!