lördag, september 30

”Det viktiga är väl ändå vad lyssnarna tycker?” pep Lasse Johnsson i P1 morgon


Jag tror att det var Hasse Alfredson som sade det: ”Sverige är ingen ankdamm. Det är ett fågelbad”.
Och i detta fågelbad fortsätter den rätt enahanda debatten om Sveriges Radios framtid. I torsdagens P1 morgon var det Journalistens chefredaktör (och fd chefen för kulturredaktionen på P1) Maja Aases tur att stämma in i klagokören och utgjuta sig över nedskärningarna på P1 i allmänhet, och programmen Konflikt och Vår grundade mening i synnerhet. Hon debatterade med Peter Örn (SR:s vd) som gjorde så gott han kunde och påpekade att de planerade förändringarna inte berör mer än tio procent av P1:s utbud och att både Konflikt och Vår grundade mening kommer att ersättas av program som bevakar ungefär samma områden.

Ett av Maja Aases argument är att radioledningen inte har personalen med sig. Hon hade själv gjort en ”minigallup” bland radiomedarbetarna inför diskussionen i studion och kunde meddela att åtta av tio var emot ledningens planer. Jaha. Så överraskande. Till och med programledaren Lasse Johnsson opponerade sig till sist och flikade in att det kanske är vad lyssnarna tycker som är viktigast.

Jag tror inte att något medieföretag kan drivas framgångsrikt – journalistiskt eller kommersiellt – med handuppräckning på personalmöten, som tycks vara den metod Aase & Co förordar. Det måste finnas starka och tydliga chefer som både kan formulera publicistiska mål, entusiasmera sina medarbetare och orka ta strid för sin linje – både gentemot gnällspikar i personalen och utåt.

Som extern betraktare ser jag inga sådana chefer på Sveriges Radio, möjligen med avgående Ekochefen Staffan Sonning som undantag. Men var finns radions Thorbjörn Larsson? Jan Wifstrand? Lena K Samuelsson? Publicister som kan peka med hela handen och förklara vad de håller på med.

fredag, september 29

IRL

Alla tunga blggare hänger på Judit & Bertil på fredagkvällarna, har jag förstått. Så i kväll tar jag mig också dit. Vi ses.

tisdag, september 26

Fridolin till TV4 - varför inte?


Miljöpartiets riksdagsledamot Gustav Fridolin lämnar politiken och blir reporter på TV4:s Kalla Fakta. Nyheten väckte de reflexmässiga reaktioner man kunde vänta sig: Hu, en politiker nästlar sig in i journalisternas heliga värld. Hur ska tittarna kunna lita på att GF inte smyger in miljöpartipropaganda i sina reportage? P1 Morgons intervju med Fridolin i morse gick i de väntade spåren, men han svarade klokt och koncist och konstaterade att politisk journalistik inte är det han är mest lämpad för.

Förutsägbara är också läsarkommentarerna på Resumé.se, där den låga nivån faktiskt inte förvånar längre.
För vad är det som är så principiellt hemskt med att en riksdagsman får jobb som journalist? Till skillnad från så gott som alla sina nya kollegor är ju Gustav Fridolin helt öppen med sin politiska och ideologiska bakgrund. Svenska redaktioner kryllar av före detta ungdomspolitiker, aktivister av olika slag och folk med ett för publiken okänt förflutet som skulle kunna användas för att ifrågasätta deras trovärdighet och integritet.
Skulle Gustav Fridolins trovärdighet per definition minska för att tittarna känner till var han står politiskt? Snarare tvärtom.

Journalistik och politik delar problemet att genomströmningen av människor är för låg och rekryteringsbasen både densamma och för liten. Vi har också det gemensamt att folks förtroende för oss är lågt.
Istället för att bete sig skenheligt, skitnödigt och protektionistiskt borde alla journalister applådera Gustav Fridolins karriärbyte.
Svenska Dagbladets Martin Jönsson är ett nyktert undantag bland de som kommenterat saken i dag.

En helt annan fråga är om Fridolin är en bra journalist. Där är det upp till bevis som gäller. En sak är säker: han kommer att ha mångas ögon på sig.

måndag, september 25

”Det har varit full rulle, om man så säger”


Kvällens citat, levererat av Maj Holmblad, 83, efter att de senaste dagarnas vräkningshot mot henne försvunnit.

Varför kan inte läkare jobba skift som vanligt folk?

Förra söndagen åkte jag till akuten på Södersjukhuset eftersom jag fått ett epilepsianfall. Där konstaterades att jag hade en infektion och läkaren skrev ut antibiotika.
Några dagar senare ringde han och berättade att provresultaten visade att jag skulle ha en annan typ av antibiotika. Inget konstigt med det, och doktorn lovade att ringa in ett nytt recept till apoteket.
Det gjorde han inte.

I morse, en halv vecka, ringde han och bad om ursäkt. Han hade missat att ringa in receptet eftersom han varit helt slut efter ett långt jourpass på akuten.
Man får ju hoppas att hans sömnbrist inte orsakade några allvarligare misstag än ett missat recept.

Detta får mig än en gång att undra hur det kommer sig att läkare, till skillnad från till exempel sjuksköterskor, inte jobbar schemalagt med dag- kvälls- och nattskift i de verksamheter där så vore lämpligt. Eller egentligen undrar jag inte alls. Den enda rimliga förklaringen är att läkarna själva inte är intresserade av att ändra på ett förhållande som ger dem jourersättning och kompledighet i massor.

Nej, med utsövda läkare som jobbar skift kommer färre misstag begås. Och som patient kommer du inte behöva oroa dig för att kirurgen som just ska sätta skalpellen i dig redan har jobbat i 30 timmar.

söndag, september 24

Varsågoda Sveriges Radio, ett nytt mediemagasin

Det ska fan vara chef på Sveriges Radio. Börjar man peta i något, ifrågasätter enstaka program eller andas något om att lyssnarna inte beter sig som för 25 år sedan kan man med tvåhundraprocentig säkerhet räkna med att den personal de eventuella förändringarna berör har gräddfil in på DN debatt där de bereds utrymme att spy galla över sina korkade chefer.

I går var det jag vet inte hur många SR-medarbetare som protesterade i DN. Både mot att en del enskilda program troligen läggs ner och mot att personalen/journalisterna inte fått delta tillräckligt i radions förändringsprocess.

Jag lyssnar mycket på radio, och nästan uteslutande på P1. Jag gillar mycket av det som sänds där, och kommer till exempel att sakna ett program som Konflikt om det läggs ner. Ett program som Vår Grundade Mening borde dock ha lagts ner/stöpts om för minst ett decennium sedan.

Nedskärnings- och nedläggningsdiskussioner av det här slaget följer sin givna dramaturgi, särskilt när det gäller public serviceföretagen.
Vi har på den ena sidan de onda cheferna som bara räknar lyssnar- eller tittarsiffror och helt maniskt söker den unga publiken.
På den andra sidan har vi sanningens vita riddare, journalisterna, som med dårars envishet hävdar att en minuts kortare sändningstid för just det här programmet (som för övrigt inte kan göras av andra människor på annat sätt) är ett direkt hot mot demokratin.

Jag har aldrig jobbat med radio professionellt, det finns säkert mycket som skiljer det från tidningsmakeri. Men som journalist och nyfiken lyssnare undrar jag en del.

Hur kommer det sig att så många av P1:s program sänds i så långa serier? Med få undantag går programmen året runt eller inte alls. I tv görs sällan fler än 12-15 avsnitt av något program och säsongstänkandet är etablerat. Måste till exempel Boktornet sändas året runt (jo, jag vet att de gör sommaruppehåll)? Måste till exempel Kropp & själ sändas varje vecka? Och kan man inte göra tio skitbra avsnitt av ett granskande mediemagasin och sedan återkomma med tio nya nästa säsong?

När det gäller P1 tycker även jag att det är trist om det nu är så att radioledningen stirrar sig blinda på lyssnarsiffror och vissa målgrupper. Sveriges Radio har en annan finansiering och ett annat uppdrag än de kommersiella stationerna och behöver inte snegla så nervöst åt sidorna.
Men om man inte mäter lyssnandet på något sätt, hur ska man då kunna bedöma det man producerar? Hur få lyssnare kan ett program i P1 ha och ändå leva vidare? Femtusen? Femhundra? Fem? Någonstans går gränsen, även om den är olika låg för olika program.

SR-ledningen har idéer om att ersätta kvart i femekot i P3 med ett annat nyhetsprogram, från P3:s nyhetsredaktion. Detta har orsakat ramaskrin bland personalen. Men vad är det som säger att samma nyhetsprogram måste sändas samtidigt i alla SR:s kanaler? SVT sänder ju inte Rapport i alla sina kanaler – och gjorde det inte ens under monopoltiden.
I dag tvingar Sveriges Radio den lyssnare som inte vill ha nyheter kvart i fem att lämna public service och söka upp någon av de kommersiella stationerna. Det borde oroa personalen.

Till sist mitt gamla favorithatobjekt Vår Grundade Mening, som läggs ned efter ett kvarts sekel. Det är inte en dag för tidigt detta gnälliga och förutsägbara program försvinner och ersätts av något annat.
När nyheten om VGM:s förestående hädanfärd kom ut häromveckan konstaterade Vassa Eggen att ”Vår grundade mening har helt enkelt inte handlat om media. Det har enbart handlat om journalistik och journalister”.
Media fyller en stor del av våra liv. Folk har massor av åsikter om det de ser och hör i media. Att då Sveriges Radios enda mediemagasin ska ha den snäva utblicken VGM har är orimligt.

Här kommer mitt kortfattade programförslag för ett VGM 2.0. Jag ställer det kostnadsfritt till radioledningens förfogande.
Programmet bör täcka medievärlden i vid bemärkelse utifrån ett mottagarperspektiv. Varför ser vi det vi ser och hör det vi hör i medierna? Journalistik, reklam och underhållning bevakas. Anslaget ska vara brett, det i media som väcker reaktioner hos många ska tas upp i programmet.

Några förslag på teman/ämnen:

Löpsedlar. Varför ser de ut som de gör? Får man skriva vad som helst på en löpsedel? Och säljer de verkligen några tidningar? Och varför finns inga löpsedlar i Norge? I ett sådant här program intervjuas erfarna löpsedelsmakare och aktuella uppmärksammade löp diskuteras utifrån olika synvinklar.

Varifrån kommer nyheten? En aktuell nyhetsstory spåras bakåt för att visa att det allt som oftast finns pr-folk och starka ekonomiska intressen bakom det vi ser i medierna.

Sveriges mest lästa tidningssidor. Familjesidorna är många tidningars mest lästa. Samtidigt är familjeredaktörskapet ofta ett lågstatusjobb.

Medieutbildningar överallt – men var ska alla jobba? Massor av ungdomar söker sig till gymnasiets medieprogram och andra medieutbildningar, på folkhögskolor osv. Men finns en arbetsmarknad som efterfrågar alla dessa utbildningar? Och hur bra är de egentligen?

Kan vi förbjuda sexistisk reklam? ”Sexualiseringen av det offentliga rummet” har diskuterats mycket på senare år och då och då hörs krav på lagstiftning. Men går det att förbjuda bort en viss typ av reklam utan att yttrande- och tryckfriheten naggas för mycket i kanten?


Voilá. Det är bara att sätta igång. Som programledare och redaktörer för detta nya mediemagasin i radio vill jag höra Martin Jönsson (SvD, fd chefredaktör på Journalisten) och Bernt Hermele (SVT, fd chefredaktör på Veckans Affärer och reporter på Resumé).

torsdag, september 21

Om patientbemötande mm

Det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Främsta skälet är helt enkelt att jag börjat jobba igen, men även annat har kommit emellan. I tisdags var jag inbjuden talare när personalen på vårdcentralen där jag bor hade konferens. Jag pratade om patientbemötande och integritet, här är mitt manus:


Hej!

Jag heter Martin Engqvist, är 38 år och bor i Björknäs med min fru.
Jag är journalist och jobbar med kundtidningar på företaget Spoon Publishing.
Jag är ryggmärgsskadad sedan sex år tillbaka, helt förlamad från axlarna och neråt och helt beroende av hjälp dygnet runt.

NN har bett mig komma hit i dag och jag tänkte att vi skulle tala lite om patientbemötande, integritet och relationen mellan patient och vårdare.


Men först vill jag backa tillbaka lite – en halv minut, närmare bestämt.
Så gott som alltid när jag träffar någon av er finns ni där för min skull.
I dag är det tvärtom. Jag är här för er skull.Alltså presenterade jag mig nyss och berättade vem jag är, varför jag är här och vad jag tänkte göra. Ganska självklart och hyfsat väluppfostrat – men tyvärr långt ifrån självklart i mötet mellan vårdare och patient.
Jag tänkte tala mer om det här om en liten stund.

Jag har säkert behandlats av 50 olika läkare och minst dubbelt så många sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och arbetsterapeuter under de här sex åren. En stor del av min vakna tid är jag patient.

Mitt i detta omfattande vårdberoende kämpar jag och min fru för att leva ett så bra och värdigt liv som möjligt. Ofta handlar det om att knapra åt sig några timmar här och några timmar där.
Mitt handikapp äter mycket av min tid, men jag vägrar låta det bli det viktigaste i mitt liv. Jag vill fortsätta vara mera Martin, mera make, mera journalist och mera Nackabo än ryggmärgsskadad.
Här kan ni som vårdare både hjälpa och stjälpa. Och även om jag bara utgår från mig själv tror jag att många – inte alla – andra patienter tänker ungefär likadant.



Fram till för sex år sedan gick mitt liv på räls. Jag och min fru hade ett underbart liv, jag hade ett roligt jobb, många vänner och möjlighet att göra vad jag ville – resa, roa mig, spela golf och köra roliga bilar.


Den 5 oktober 2000 förändrades allt.
På slingriga bergsvägar norr om Nice tappade jag kontrollen över bilen och voltade ner i en ravin. Killen bredvid mig i bilen skar sig lite i armen – jag bröt min fjärde nackkota och är sedan dess helt förlamad från axlarna och ner.

En vecka efter olyckan vaknade jag på Karolinska sjukhuset. Det tog några dagar innan jag förstod var jag var och vad som hänt. Hur mitt liv skulle komma att se ut hade jag ingen aning om.

I sju veckor låg jag i respirator på NIVA. Den första tiden på sjukhuset har jag fragmentariska minnen av, jag var i chock, fick starka mediciner och hallucinerade en del.
Att säga att man är fokuserad i ett sådant läge vore en lögn. Men perspektivet är extremt snävt. Nästan alla mina tankar kretsade runt mig och mitt den där första tiden. De dagliga rutinerna blev små krokar jag hängde upp tillvaron på: sjukgymnastik på morgonen, någon läkarundersökning under eftermiddagen och så dagens höjdpunkt – duschen varje kväll.

Det händer inte så himla mycket på dagarna på en sådan där avdelning. Men det betyder inte att patientens tid inte är dyrbar.
Det är till exempel inte okej att som läkare meddela att man tänker komma och göra en undersökning klockan ett – och sedan släntra in vid halv fyra utan att ha meddelat förseningen, även om patienten är sängliggande och vårdas på avdelning.
Det har hänt mig många gånger.
I vilket annat sammanhang skulle det beteendet vara okej? Om jag kom två timmar för sent till ett möte i mitt jobb skulle vi förmodligen förlora kunden det gäller.

Men när jag låg där på intensiven ansågs uppenbarligen inte min tid tillräckligt värdefull.
Läkarens nonchalans med min tid blev en tydlig statusmarkering: ”här är det jag som är viktig, du får ligga där tills jag har tid med dig”.
Jag som patient förminskades ytterligare i ett läge där jag redan var den svage och beroende.

Som vårdare är det inte bara patienter ni möter. Mötet med de anhöriga är minst lika viktigt. Det är så lätt att precis allt fokus hamnar på patienten, fastän de allra närmaste i själva verket kan må ännu sämre.

Min fru kommer aldrig att glömma mötet med den läkare som några veckor efter min olycka skulle berätta för mig att jag inte skulle bli bättre. Min förlamning var permanent och jag skulle förbli rullstolsbunden.
Samtalet skulle ske på en måndag. Min fru och min familj hade redan fått informationen medan jag låg sövd, och förbjudits att svara på mina frågor om ”Vad är prognosen?” som började komma i takt med att jag vaknade upp under helgen.

Nej, det viktiga samtalet skulle en läkare ha med mig, och han var ledig över helgen.

Måndagen kom. Han klarade det inte. ”Vad är prognosen?”, mimade jag flera gånger från sängen, fortfarande kopplad till respiratorn. ”Vad är prognosen?” Med flackande blick mumlade han något om att ”det är ju en C4-C5” (den neurologiska benämningen på min skada), och så mycket mer fick han inte ur sig. Vårt liv var slaget i spillror, men den som hade till jobb att ge oss korrekt och begriplig information om vår framtid klarade inte det.

Den typen av samtal är säkert inte lätt för någon vårdare. Och säkert är det svårare för vissa än för andra, som har naturlig fallenhet för att möta människor i svåra situationer.
Men de där mötena och samtalen ingår i ert jobb och jag är övertygad om att man kan träna sig att bli bättre på dem. Det går att lära sig vara empatisk.

Varför inte använda en fusklapp om samtalet man ska ha känns extra jobbigt? Den där läkaren på Karolinska hade gjort ett bättre jobb och besparat oss kränkningen och smärtan om han erkänt för sig själv och för oss att det skulle bli ett svårt samtal - och läst innantill från ett papper.

Vi ser honom i TV ibland. Min fru blir lika ledsen och arg varje gång.

En annan enkel grej som minskar avståndet mellan vårdare patient är att sitta ner. Om patienten är sängliggande eller sitter – sätt dig på en stol själv när du talar med honom eller henne. Att stå upp och tala ner till patienten är också förminskande och understryker bara maktförhållandet.



I dag lever jag med personlig assistans dygnet runt och tidvis också med daglig kontakt med hemsjukvården. Jag har också löpande kontakt med Spinalis-kliniken vid Karolinska sjukhuset och håller just nu på att komma tillbaka efter nästan ett års sjukskrivning på grund av ett trycksår som opererades i somras.



För mig som till största delen vårdas hemma är integriteten extremt viktig. Vårt hem är vårt hem, vi har ingen annanstans att ta vägen – efter jobbet, för att umgås med vänner eller bara vara med varandra.
Det är vårt hem – och dit kommer ni och andra för att jobba.

Då kan det bli krockar. Som i somras då en person – ingen av er - som skulle hjälpa mig när jag var sängliggande utan att blinka slet upp ytterdörren, ropade hallå och stolpade in i vårt sovrum – där också min fru fanns, endast iklädd bikini.
Det var oerhört kränkande, inte minst för min fru som gick ut och grät bakom garaget. Inte ens i sitt eget sovrum kunde hon få respekt för sin integritet, för att det faktiskt är hennes hem.

Personen som slet upp dörren utan att ringa på gjorde det naturligtvis inte för att vara elak. Hon lät bara bli att tänka. Hon ställde sig inte frågan: om det här var mitt hem och det var jag som behövde hjälp – hur skulle jag vilja ha det?
Än en gång förminskades jag och blev bara en arbetsuppgift, i mitt eget sovrum, i mitt hem.

”Om det var jag som behövde hjälp – hur skulle jag vilja ha det?” är en bra fråga att ställa sig, och inte bara om man jobbar i vården.
En annan bra fråga är ”För vems skull är vem här?”

I dag var det jag som kom för er skull. Tack för att ni lyssnade.

måndag, september 18

Än är jag inte död

Howdy,
nej, jag har inte lagt näsan i vädret även om det kändes bra nära i går när jag fick ett epileptisktanfall (mitt femte på lika många år) och fick åka ambulans till akuten på SÖS.
Hann precis kvickna till för att åka hem och rösta och sedan slockna i sängen.

Eftersom jag numera är i gång med mitt vanliga jobb blir det glesare med bloggandet. Men håll ut. Jag är strax tillbaka.

fredag, september 8

Svensson, Svensson part III

Expressens Niklas Svensson delges misstanke om brott.

Svensson, Svensson part II: Källskydd, tjena

Journalistsveriges längsta näsa hittar vi just nu på Expressens avstängde reporter Niklas Svensson. I onsdags blev det känt att han suttit på ett historiskt politiskt scoop – vetskapen om att folkpartisten Per Jodenius begått dataintrång på socialdemokraternas intranät - utan att göra något av det i den egna tidningen. Istället loggade Niklas Svensson (som fått koderna av Jodenius) själv in sig hos socialdemokraterna några gånger och gjorde sig då eventuellt skyldig till brott.
Svensson informerade inte heller sina chefer om att han kommit över de hemliga koderna.

Detta förklarar han i den egna tidningen med att han ville skydda sin källa. Det låter ädelt, men är rent snurrigt som skäl att inte berätta för sin redaktionsledning att man kommit över sensationell information. Självklart kan – och ska! – en reporter i det läget informera sina närmaste chefer om vad han eller hon fått veta, och lika själklart inte berätta från vem informationen kommer.

På Aftonbladet hjälper man föga överraskande gärna till att dra ner brallorna på Niklas Svensson. Bladet berättar att det var Svensson som ursprungligen planterade romansryktet om Lars Danielsson och Helene Eduards hos folkpartisten Jodenius, som i sin tur uppmanade bloggande partivänner att sprida det vidare. Simsalabim fanns ett rykte på nätet Niklas Svensson kunde hänvisa till när han skrev sina ”avslöjande” artiklar i Expressen i våras.
Det är rundgångsjornalistik på högsta, eller snarare lägsta nivå.

Till sist noterar jag att källskydd inte är något levande begrepp i bloggvärlden. Folkpartisten Johanna Nylander var en av de bloggare som spred ryktet om Eduards och Danielsson. Hon avslöjar glatt sin källa i torsdagens Aftonbladet:

”Jag hade Per Jodenius som källa faktiskt. Jag visste att han och Niklas Svensson kände varandra och hade jättebra kontakt”.

torsdag, september 7

Svensson, Svensson


Det är inte bara politiken som befolkas av lallare. En och annan har blivit journalist också. I går stängdes Expressens politiske reporter Niklas Svensson av från sitt arbete. Han har också tagit sig in på socialdemokraternas interna datanätverk, sannolikt efter att ha fått inloggningsuppgifter från folkpartisten Per Jodenius.

Mycket talar för att även Niklas Svensson har begått brott när han olovligen loggat in sig hos sossarna. I och med det har Expressen ännu ett problem med sina arbetsmetoder, vilket SvD:s Martin Jönsson skriver om här.

Niklas Svensson är mannen som varit med om att skapa den direktsända bloggen och har tidigare gjort sig ett namn som Robinsonkännare. Han har säkert dragit fram en eller annan nyhet under sin karriär – men han missade årets scoop trots att han fick det serverat redan för flera månader sedan. Svensson fick de hemliga inloggningskoderna från folkpartisten, men valde att själv använda dem – utan att informera sin redaktionsledning – istället för att avslöja historien om fp:s politiska spioneri. Ett närmast osannolikt journalistiskt dubbelfel.

tisdag, september 5

Gnälliga journalister får en välbehövlig känga

I dag ska ni läsa Andreas Ekströms krönika i Journalisten. Jag hade definitivt inte sagt det bättre själv.

Valåret 2006 är lallarnas år. Och politikerföraktets.

Ja, ojojoj. Det känns allt mer uppenbart att politiken erbjuder goda karriärmöjligheter för den som saknar omdöme och/eller större begåvning.
För vad är det vi hittar i partiernas organisationer, på nivåerna omedelbart under den absoluta toppen? Lallare. Folk som oftare kopplar in sin dator än den egna hjärnan.

Och veckans klang- och jubellallare alla kategorier är naturligtvis folkpartisten Per Jodenius, som tagit sig in i socialdemokraternas interna datanätverk och därmed troligen begått brott.
Jag vet ingenting om Jodenius, men han tycks ha gjort en snabb karriär i fp och beskrivs så här i efterhand som en påläggskalv inom partiet. Det kanske han var, men man ska komma ihåg att i sådana här lägen fungerar mediedramaturgin så att underhuggare beskrivs som toppnamn, smått blir stort.

Men oavsett om Per Jodenius lider av kroniskt dåligt omdöme eller om hans dataintrång är en enstaka härdsmälta får historien mig att undra vad det är för människor som befolkar politiken.
Partierna och deras ungdomsförbund har med åren fått allt svårare att locka medlemmar och aktiva. Det är nog en anledning till att vägen till höga positioner tycks ha blivit allt kortare. Lite elevrådserfarenhet, bra sittfläsk, lillgammal stil och god formuleringsförmåga verkar kunna ta en hur långt som helst.

Många pekar på den ideologiska utslätningen och trängseln i mitten som det främsta skälet till att årets valrörelse känns smutsigare än någon tidigare. Svenska Dagbladets Göran Eriksson är inne på det i dag, och påminner om Lars Leijonborgs högstämda prat från i våras om folkpartiets interna etiska regler som skulle garantera rent spel i valrörelsen. Nu har skiten träffat Leijonborgs egen fläkt.

Åter till de unga partikarriäristerna. Före detta cuf:aren Anders Averby luftar intressanta tankar i en artikel på aftonbladet.se. Han talar om en ”terriermentalitet” i de liberala ungdomsförbunden.
Ur Aftonbladets artikel:

”Han kallar centerns Cuf, folkpartiets Luf, miljöpartiets Grön ungdom och kristdemokraternas Kdu för "3000-persförbunden". - Det går väldigt snabbt att komma fram till en central position och känna sig lite viktig.”

Jag har själv ingen erfarenhet av att jobba i politiska eller ideella organisationer. Men den bild man får av organisationernas kompetens imponerar inte direkt. Jag ser framför mig en lite äldre kader partifunktionärer med klena kunskaper om modern informationsteknologi. Nu har de fått sällskap av yngre förmågor som sett för mycket på ”Vita huset” och bara tycker det är lattjo att snoka bakom fiendens linjer, sprida rykten på nätet och få uppmärksamhet i medierna. It’s all a game, och det trista är att den som spelar det bäst vinner valet.

Sedan kan man ju inte låta bli att undra hur det står till med kunskaperna om datasäkerhet både bland folkpartister och socialdemokrater. Minsta unge vet att man lämnar spår efter sig om man loggar in sig någonstans (eller för den delen bara besöker en hemsida) på nätet. Ändå har Per Jodenius och eventuellt andra använt folkpartiets datorer för sitt spioneri.
Hur dum får man vara?
För att inte tala om det socialdemokratiska snillet som – om de uppgifterna stämmer – lystrar till smeknamnet Sigge, har ”Sigge” som användarnamn och valt ”Sigge” som lösenord för att logga in sig på det nätverk där man bland annat kan hitta information om statsrådens säpobevakning.
Hur dum får man vara?

”Spionskandalen” är den allvarligaste affären hittills i valrörelsen. Men den är långt ifrån det enda lågvattenmärket. Minns ni de här?

Förtalsmailen om Reinfeldt

SSU:aren som jämförde Reinfeldt med en pedofil

Kdu-tjejen som försökte spionera på SSU

LO-ungdomarna som lät festivalbesökarna slå spik i de borgerliga partiledarnas huvud

Lattjolajban, tjo och tjim. Veckans grattis till Per Jodenius, som både lyckats skada det egna partiet och alliansen och öka politikerföraktet.

måndag, september 4

En hälsning från Blatteförmedlingen

Ivan DazaBlatteförmedlingen har läst ett inlägg jag skrev i juni och kommenterat det. Läs gärna här.

lördag, september 2

Småljummen radiodebatt om funktionshinder

Åkte till Kulturhuset och lyssnade på valdebatten om funktionshinder som arrangerades och direktsändes av P1. Alla riksdagspartierna var representerade i panelen, bland annat fanns Kristina Axén-Olin från moderaterna och socialminister Berit Andnor på plats.

Det blev en rätt ljum tillställning, alla partier tycks rörande ense om att det är synd om funktionshindrade och att det mesta borde vara bättre.
Några intressanta idéer snappade jag upp i alla fall. Moderaterna vill ta bort arbetsgivaravgiften för den som anställer en funktionshindrad, centern vill göra Samhall till en sorts bemanningsbolag och alla utom sossarna vill lyfta hela ansvaret för LSS (Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) från kommunerna till staten. I dag står kommunerna för kostnaden för personlig assistans upp till 20 timmar per vecka, staten står för timme 21 och uppåt.

Tja, inte vet jag om jag eller radiolyssnarna blev så mycket klokare. Massor borde göras i samhället för att inkludera funktionshindrade. En del kan göras av politiker, men långt ifrån allt. Det handlar om djupt rotade attityder och föreställningar om människovärde, friskt och sjukt, arbetsförmåga, rättigheter och skyldigheter – attityder som finns hos alla (även funktionshindrade) och som kommer att ta lång tid att förändra.

Men visst, en temavecka i radio och även en halvtrist politikerdebatt är små steg i rätt riktning.

Nu ska jag laga mat.