lördag, juni 30

Åh, åttiotal


Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.

Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.

tisdag, juni 26

Sådärja, en blogg till

TOTALFÖRLAMAD är namnet på min sprillans nya sidoblogg. Där tänker jag skriva om sådant som rör funktionshinder i allmänhet och ryggmärgsskador i synnerhet. Vi får väl se hur produktiv jag kommer att vara, mitt bloggande går ju på sparlåga just nu.

torsdag, juni 21

Gone fishing

Som ni eventuellt märkt har jag tagit ledigt från bloggandet. Jag är tillbaka så småningom.

fredag, juni 8

Yours truly i Dagens Media

I dag skriver jag i Dagens Media om etablerade mediers skeva bild av bloggvärlden.

måndag, juni 4

Bra och dåliga självmord

Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.

En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.

Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.

Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.

Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.

Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?

Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.