lördag, januari 17

Hos Adaktusson i torsdags

I torsdags pratade jag och Claes Hultling dödshjälp hos Lars Adaktusson i TV8. Det kändes bra. Det var vi i studion och läkaren Gunnar Hagberg på länk från Växjö. Hagberg är ordförande i föreningen Rätten till en värdig död och gjorde ett rätt blekt och vagt intryck. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på vad föreningen tycker – ska fullt friska människor kunna få hjälp att dö eller ska dödshjälp enbart ges till mycket svårt sjuka och plågade patienter som befinner sig i livets slutskede (vad nu det är)?

I programmet visades också ett mycket intressant reportage från Ersta Hospice, där läkaren och chefen Georg Engel berättade om sina erfarenheter av vård i livets slutskede. Han beskrev dödshjälp som en ”icke-fråga”. Under sitt mångåriga arbete med döende cancerpatienter har han aldrig mött någon som velat ha dödshjälp. TV8:s sajt är inte helt lättnavigerad, men det ska gå att se programmet på webben.

På programmets hemsida har det skrivits några kommentarer. De flesta är kritiska till mig och Claes. Men ett par stycken är i likhet med oss mycket kritiska till idén om statligt sanktionerad dödshjälp. Sjuksköterskan Åsa skriver ”Vår uppgift är att värna liv, vårda liv, ge lindring och tröst, inte att avliva folk”. Och så hjälper hon oss att sätta ljuset på det bisarra i hela tanken på statlig dödshjälp:

”Om man nu, av någon anledning, fortfarande tycker att dödshjälp är något som samhället ska tillhandahålla, låt det slippa ske inom vårdens regi! Det finns, mig veterligen, åtminstone en yrkeskategori som är utbildad för att ta livet av folk, militären, varför frågar man inte dem hur de skulle ställa sig till att ta hand om detta? Låter kanske absurt, men för mig som har femton års erfarenhet som sjuksköterska från den palliativa vården av cancerpatienter är hela dödshjälpsdebatten absurd och ologisk. Låt oss slippa den och ge mer resurser till att utveckla vården för dem som mest behöver den”.

Klockrent.

söndag, januari 4

Jag tjatar vidare om dödshjälp. Men det är viktigt.

Gerd Hagman är fullt frisk men vill inte leva längre och hon vill att samhället ska hjälpa henne att dö.
”Jag är mätt på livet, vill inte fylla år en gång till. Nu vill jag få hjälp att somna in på ett värdigt sätt”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Gerd Hagman är 39 år gammal.
Nej. Det är hon inte. Gerd är 89 år. Men pigg och utan några allvarligare krämpor. Ändå vill hon få dödshjälp, tämligen omgående om jag tolkar henne rätt. Gerd Hagman är sedan länge aktiv i föreningen Rätten till en värdig död, som vill gå mycket långt i frågan om aktiv dödshjälp. Man ska ha möjlighet att få självmordspiller eller liknande utskrivna av sin läkare.
Om man leker med tanken att Gerd Hagman varit 39 och inte 89 år gammal framstår – hoppas jag – det absurda i hela idén. Gerd, 89, är frisk men trött på livet. Det kan väl en yngre person också vara? Vill föreningen Rätten till en värdig död erbjuda även 39-åringar dödshjälp? 49-åringar? 69-åringar? 29-åringar? Som jag och Claes Hultling tidigare varit inne på vore argumentationen logisk om alla myndiga människor oavsett ålder erbjöds dödshjälp. Men den tanken är ju bisarr. Eller?

Gerd tycker hursomhelst att staten borde ställa upp och avliva henne, på samma sätt som hennes katt fick dö. Ur SvD:

Med stor inlevelse berättar hon om avskedet av den älskade huskatten Matisse för
ett par veckor sedan. Hur fint han fick somna in i hennes armar efter att ha
fått några sprutor av personalen på Djursjukhuset i Bagarmossen.
”Jag kan
faktiskt känna mig lite avundsjuk på husdjuren för att de får ett så fint och
värdigt slut. Just så skulle jag själv vilja sluta mina dagar”, säger
hon.

Jag hoppas att Gerd, med eller utan läkarhjälp, återfinner livslusten och inte slutar sina dagar som sin katt.

I en annan artikel i Svenska Dagbladet konstaterar Barbro Westerholm, riksdagsledamot för fp att en fjärdedel av alla självmord begås av personer över 65 och att andelen ökar.
”Vad är det de saknar de som tycker att de har levt färdigt? Människor vill känna sig behövda och det gäller hela livet. Jag tror att det finns väldigt mycket som går att göra här som får människor att tycka att det är roligt att leva hela livet”, säger Barbro Westerholm.
Det har hon rätt i. När får vi en lag om aktiv livshjälp?

Westerholm är också ledamot i Statens medicinetiska råd, Smer, som för någon månad sedan lanserade idén om ”läkarassisterat livsslut” i en skrivelse till regeringen. Rådet formulerar sig mycket försiktigt och vill absolut inte gå lika långt som Gerd Hagman & Co. Men de är ändå ute och cyklar, vilket jag och Claes Hultling skrev i SvD häromveckan.


Uppdatering: Läs ledaren i dagens Göteborgs-Posten. Mitt i prick.