fredag, december 7

Julstädning på Resumé.se

Resumé, där jag en gång jobbade, gör om sin sajt. En nyhet är att man måste vara registrerad medlem i något som heter Klubb Resumé för att kunna skriva kommentarer till artiklarna på sajten. Det är en nödvändig förändring. Neanderthalarnivån på stora delar av läsarkommentarerna på Resumé.se har länge varit sajtens största, men inte enda, problem och i åtminstone mina ögon allvarligt skadat Resumés varumärke. Nu hoppas chefredaktör Viggo Cavling att det värsta försvinner.
Och det kanske det gör.

Men för att verkligen lyfta nivån i kommentarstrådarna borde redaktionen själv vara aktiv i dem. Jag vill se reportrarna förklara sig när de får kritik för något de skrivit, jag vill se dem ge sig in i diskussion med läsarna. Riktig interaktivitet alltså. Då skulle nivån höjas, inte bara på läsarkommentarerna utan troligen också på själva artiklarna på Resumé.se. Det vore på tiden.

fredag, november 30

Veckans freak show – eller med sådana vänner behöver man inga fiender

Billy Butt gillar Anders Gerdin. Det gör jag också. Där upphör lyckligtvis likheterna mellan den fd skivbolagsdirektören och mig.
Dagens Media upplåter plats på webben åt Butt, som skrivit en mycket lång hyllning till Gerdin. Det är bisarr läsning. Texten handlar till stor del om att Anders Gerdin är den enda redaktör som alltid svarat på Billys (många) samtal och sms. På typiskt Buttmanér är den full av namedropping och utfall mot vissa journalister.

Men även andra på Aftonbladet har lyft luren när Billy Butt ringt. Jag, till exempel. En gång när jag satt vid nyhetsdesken ringde han från bilen. Han hade precis stoppats av polisen, jag minns inte varför, och han hoppades uppenbarligen att ett högljutt mobilsamtal till Aftonbladet skulle få konstaplarna att förstå vilken oerhört inflytelserik och viktig person de hade att göra med. Jag avslutade samtalet med en artig gäspning.

Om det är sant att Anders Gerdin genom alla år alltid svarat och alltid tagit sig tid att lyssna på Billy Butts svammel borde han få någon typ av uthållighetsmedalj. Gerdin alltså.

onsdag, november 28

Fuljournalistik, here we go again. Och så köper du dig en förstasidesnyhet i DN.


Jag fick en potatisskalare med posten till jobbet häromdagen. Tillverkaren vill få uppmärksamhet och har, antar jag, anlitat en pr-byrå som skickat skalare till utvalda redaktioner. En potatisskalare har man ju alltid nytta för, så jag tog hem den.

Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.

Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.

Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.

Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.

Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.


Jag ser inget större fel i det. Undersökningen är intressant och DN hade troligen inte tyckt sig ha råd att bekosta den själv. Tidningen är också tydlig med att redovisa varifrån uppgifterna kommer. Men visst går DN TNG:s ärenden. TNG har formulerat frågorna i undersökningen och på så sätt styrt fokus. Den dag ett fackförbund gör en undersökning i samma åldersgrupp kommer frågorna, resultaten och tidningsartikeln se annorlunda ut.

Borde DN nobbat att publicera undersökningsresultaten? Nej, jag tycker inte det. Borde all rese- och motorjournalistik bekostas av redaktionerna själva? Då skulle vi inte få se många semestertips eller biltester i tidningar och tv.
Till sist handlar det om journalistens kompass och omdöme – blir det här bra, kan jag stå för det här? – och om läsarens/tittarens/lyssnarens förmåga att kritiskt granska det hon eller han möter i media – varför läser/ser/hör jag detta just här och nu? Vem vill säga mig detta?

Förresten blir jag alltid skeptisk när journalister försöker framstå som moraliska undantag. Jag tvivlar starkt på att Sofi Fahrman och andra på Aftonbladet i varje läge lever upp till någon policy att inte åka på betalda resor eller ta emot gåvor. Och att Resumé skulle stå fri från den typen av påverkan finner jag osannolikt. Det är visserligen snart 15 år sedan jag själv jobbade där, men jag har soliga minnen från redaktionsresor till bland annat Israel och Österrike. Som inte tidningen betalade.

Håhåjaja. Det kanske blir ett reportage om potatisskalarfabriken någon gång. Om jag tycker det verkar tillräckligt intressant.
Ps. Mer om fuljournalistik hittar du här, här och här. Och här.

lördag, november 24

Wagnertuban - the plot thickens


Det händer stora saker på wagnertubafronten. Förutom yours truly har Expressens Björn Wiman uppmärksammat denna doldis bland hornen två gånger (här och här) den senaste veckan. Och nu har ett riktigt proffs bistått med sakkunskap i ämnet wagnertuba: Magnus Franzén, hornist i Stockholmsfilharmonikerna och bloggare, skriver i en kommentar till mitt inlägg från i söndags:

”Nog är det ett "elakt" instrument alltid...stämmer illa inbördes, spelas relativt sällan(blir då naturligtvis svårt att hålla sig i "form" på den...)och är allmänt uppseendeväckande. MEN allt detta sammantaget gör ändå att det är väldigt spännande att traktera den!! Alltså - inte så pliktskyldigt, mera "prickskyttigt"...


Mvh Magnus Franzén (en av de plikttyngda i Filharmonikenas hornstämma)”

Man lär sig nya saker varje vecka.

onsdag, november 21

Heja Journalistförbundet!

Som mycket desillusionerad, skeptisk och oengagerad medlem i Journalistförbundet hade jag väl aldrig trott att jag skulle sätta en sådan rubrik. Men även SJF kan överraska positivt. Alldeles nyss landade följande mail i inboxen:

"Datorer, mobiltelefoner och internet innebär nya utmaningar för skyddet av källor och material.
Hoten är många: En journalists dator tas i beslag, en arbetsgivare läser de anställdas mail eller finkammar samtalslistor för företagets telefoner i jakten på vem som läckt till pressen.
Journalistförbundet erbjuder dig som är medlem en genomgång av verktyg och metoder som gör arbetet säkrare.
www.sjf.se/kallskydd hittar du råd, tips och manualer som hjälper dig att hålla dina källor och ditt researchmaterial hemligt. Lär dig kryptera filer på datorn, dölja meddelanden i bilder, skicka information säkert över nätet, med mera.
Texterna på sajten är skrivna av Fredrik Laurin, grävande journalist med mångårig erfarenhet av hur man skyddar sina källor och sitt material i den digitala tidsåldern.

www.sjf.se/kallskydd

Vänliga hälsningar

Journalistförbundet"



Det är ju lysande! Mera sådant!
Jag har inte hunnit läsa allt, men initiativet är utmärkt, vem det nu kommer ifrån.

söndag, november 18

Is there anybody out there?

Stockholmsfilharmonikerna söker nytt folk, såg jag i tidningen i morse. Rubriken för en av tjänsterna väckte mitt intresse:

Alt. Stämledare, Horn med plikt att spela Wagnertuba

Med PLIKT att spela wagnertuba, varken mer eller mindre. Vad är det för förbannelse som vilar över detta instrument? Blir tubaisten (jag tror det heter så) galen vid fullmåne? Får han eller hon munsår? Spökar de tidigare wagnertubaisterna i Konserthuset?
Respekt till den dödsföraktande hornblåsare som är beredd att fullgöra Plikten.

Eftersom jag undrade vad en Wagnertuba är gjorde jag som George W Bush: ”I checked it out on the Google”. Läs och lär.


Visst, det här inlägget kanske var fånigt, men erkänn att du lärde dig något nytt?

Andy skrattar i sin himmel




Mina kunskaper om konst och konstteori är minst sagt rudimentära. Men om jag förstått Andy Warhol någorlunda rätt tror jag att han skrattat gott åt det här.

Kanske blev de ”falska” Brillopaketen konst igen i och med Moderna museets besked att de inte är det. Bara Andy vet.

måndag, november 12

Privatliv, privata bilder, privata åsikter


Var går gränsen mellan yttrandefrihet och integritet? Kan den dras? Och vad är integritet? I den gränslösa digitala världen är svaren långt ifrån givna. I dag berättar Dagens Nyheter att Integritetsskyddskommittén överväger att ”föreslå skadestånd eller straffbeläggning för den som fotograferar och filmar någon som inte gett sitt samtycke till att bli avbildad”.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.

Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.

Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?

Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.

Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.

Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.

söndag, november 11

Istället för Babben


Det var sminkösen i tv-studion som upptäckte att Linda Ronstadt inte hade några trosor under den kortkorta klänningen.
Ronstadt, då 25 år gammal, skulle just uppträda i The Johnny Cash Show som sändes från Nashville. ”Jag sjunger bättre utan trosor”, ska hon ha sagt. Det imponerade dock inte på June Carter Cash, som tyckte att den som skulle sjunga duett med hennes man i direktsänd tv åtminstone skulle ha underbyxor på sig.
Så någon beordrades helt enkelt ner på stan för att köpa trosor åt Ronstadt – som naturligtvis sjöng makalöst bra även med dem på. Se själva här.

Den lilla historien får man sig till livs i den fantastiska dokumentären The Best of The Johnny Cash TV Show, nu släppt som dubbel-dvd. Från 1969 till 1971 hade The Man In Black en egen direktsänd show med gästartister. Att se kavalkaden i dokumentären är nästan knäckande. Så gott som alla som var bra tycks ha varit där: Joni Mitchell, Bob Dylan, George Jones, Eric Clapton, Ray Charles, Neil Young, Tammy Wynette, Loretta Lynn, Stevie Wonder, James Taylor, Merle Haggard, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Louis Armstrong, Creedence Clearwater Revival, Kris Kristofferson…

Och så Johnny Cash själv. Som gör en del mycket starka versioner av egna klassiker.

Om det inte redan är gjort borde något svenskt tv-bolag omedelbart köpa in hela rasket. Risken är förstås att det skulle ge publiken perspektiv som inte vore helt smickrande för Jihde, Babben och de andra.

söndag, november 4

Här har ni min pudel


Jag har

snattat
kört rattfull
åkt dit för fortkörning
betalat svarta pengar
jobbat svart
bötfällts för värnpliktsbrott
klottrat

Jag vill lägga alla kort på bordet från början, om någon skulle få för sig att värva mig till regeringskansliet. Men efter detta erkännande är väl den karriärvägen stängd.

lördag, november 3

Är någon överraskad?

Snart två veckor sedan TV4-reporten Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström pussandes på krogen. Pihlblad har tagit ledigt och Schenström har fått sparken.
Men de stora förlorarna i den här historien är inte Pihlblad, Schenström eller ens journalistiken och politiken i stort. Det är de läsare, tittare – och väljare – som till äventyrs trott att det förhåller sig på något annat sätt. Som trott att journalister inte har kompisar bland dem de ska granska. Tvärtom sker ju rekryteringen till både politiken och journalistiken till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar.
Sådana som jag själv.

Vid en snabb titt bland Anders Pihlblads ”Friends” i Facebook hittar vi till exempel Zaida Catalan (mp), Fredrik Federley (c), Tove Lifvendahl (m), Niklas Nordström (s-politiker som blivit pr-konsul), Jenny Lindahl Persson (v), Dan Svanell (fd toppsosse, numera pr-konsult) och Anders Ygeman (s).
Att de finns bland hans Facebook-vänner betyder ju inte att de har oprofessionella eller olämpliga relationer. Men det är ett tecken på hur makt och media växer samman och förhåller sig till varandra.

söndag, oktober 28

Gitarr, bas, trummor

Såg stabila rocktrion Rost i går, live på klubben Route 67 i Orminge Folkets hus. Det var minst 20 år sedan jag hörde dem sist och då som nu handlade det om okomplicerad och långt ifrån nyskapande rock’n’roll.
Men jösses vilket sväng. Och än en gång påminns man om vad en gitarrist, en basist och en trummis kan åstadkomma:

The Jam
Ebba Grön
Jimi Hendrix Experience
U2
The Police
The Who

…det är bara att fortsätta.

söndag, oktober 21

Grattis Gud

Vi får läsa Per Gudmundson på SvD:s ledarsida även i fortsättningen. Det är ju alldeles utmärkt. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.

lördag, oktober 20

Thorbjörn syns i detaljerna


Ett drygt år har gått sedan han tog över som chefredaktör på DN. På tidningen är många medarbetare besvikna, i alla fall enligt Tove Lefflers reportage i dagens Medierna i P1. Thorbjörn Larsson är osynlig på redaktionen, är aldrig med på några morgonmöten och har inte ställt sig på något skrivbord och eldat massorna till stordåd. Vilket tycks vara vad många hoppats på och förväntat sig.

Skarpe Vassa Eggen-Lidbom intervjuas också i reportaget. Han hade också förväntat sig mer efter Larssons tillträde. Thorbjörn Larsson har förändrat det som varit enkelt att förändra, menar Lidbom. Lite färgplattor, sifferbetyg i recensioner och sådant. Medan till exempel DN:s ekonomidel blivit ett schizofrent mischmasch som varken tycks vända sig till vanligt folk eller marknaden.

Och jag som tänkt skriva om DN:s uppryckning under året som gått. Jag har ingen som helst inside information och övertolkar säkert massor – men jag tycker mig i alla fall se Larssons hand bakom en rad förändringar och förbättringar. Här är några:

- Mitt intryck är läsaraktiviteter av olika slag numera får en mycket tydligare återkoppling i tidningen. Då och då kan vi se och läsa om hur ”DN-läsarna bjöds på smygpremiär”, ”DN:s korrespondenter mötte läsarna” osv. Ibland med Larson själv på bild tillsammans med någon läsare. Ett självklart sätt att redaktionellt stötta varumärkesarbetet.

- Piggare nyhetsredigering. Under de första tabloidåren såg DN bedrövlig ut, inte minst nyhetssidorna. Sedan Larsson tog över är skillnaden milsvid. Artiklarna är kortare, man jobbar aktivare med faktarutor och andra tillägg, det känns som att man i större utsträckning än tidigare vinklar på person och små grafer, plattor och andra moment höjer tempot på sidorna,

- Sifferbetygen. Kan tyckas vara en liten detalj, men det tycker inte jag. Som sista stora tidning i landet införde DN en betygskala för sina recensioner (naturligtvis inte för de tunga recensionerna av dramatik, litteratur, konst och annat på de fina kultursidorna – ha! Det skulle allt se ut, det (obs ironi)) för en tid sedan. Förutom att recensionerna blir tydligare och mer vägledande ger det DN samma typ av exponering i till exempel bioannonser som de andra tidningarna haft länge med sina tärningsprickar, plus och getingar.

- Helgsatsningarna. Svenskans bilagor N och K kompletterades i fredags med nya Min Helg. DN kontrar med ny söndagsbilaga och nöjes- och boktema på fredagar respektive lördagar. ”Din helg börjar i dag” deklarerade DN på ettan i går fredag. Jag som trodde att DN:s helger börjar på torsdagar, dit man ju skyfflat undan På Stan.
Undrar hur länge På Stan överlever förresten. Känner jag Thorbjörn Larsson rätt gillar han den inte.

söndag, oktober 14

På utflykt i kultuuuren

I går var jag på urpremiären på Lucas Svenssons Blottare och Parasiter på Dramaten. Det hela var långt, segt och rätt obegripligt. Kände mig lite för billig och grund för skånsk landsbygdsincest med Vietnamkriget som fond. Men när jag läser recensionerna i dag ser jag att det är fler än jag som är tveksamma.
Nåväl, Simon Norrthon var bra.

Jag har varit på några Dramatenpremiärer tidigare och ibland slagits av hur delar av publiken beter sig under föreställningen. Antar att många är inbjudna teatermänniskor och kompisar med skådisar, regissör eller andra inblandade. Hursomhelst. Ridån hinner knappt gå upp innan flera i publiken skrattar hysteriskt åt nästan vad som är sägs från scenen. Visst, föreställningen har enstaka komiska poänger (Norrthon igen) men modersmord, incest, napalm och självmord är i alla fall inte min definition på skrattfest. Jag skulle tro att den ordinarie publiken, utan teaterpolarna, inte garvar lika mycket och lika nervöst.

Efteråt verkar det ha varit fest några trappor upp på Dramaten. Fönstren mot Riddargatan stod öppna. När vi packade in oss i bilen hördes någon inifrån ropa: ”Då var det över” och ”Att vaaara eller icke vaaara”.
Sedan åkte vi hem till förorten.

fredag, oktober 12

Redaktionell lojalitet

Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.

Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.


Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.

En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.

Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.

söndag, oktober 7

Schulman och allt det där

Jamentjena. Det var ett tag sedan.

”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.

Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.

lördag, augusti 11

Världens sjukaste land


Gårdagens i särklass största snackis var såklart DN:s nyhet om de nya riktlinjer om sjukskrivning som tagits fram av Socialstyrelsen och som ska ligga till grund när läkare bedömer hur länge en patient med en viss diagnos ska vara sjukskriven.

Det har naturligtvis blivit ett jävla liv. Sjukskrivningar är något som i Sverige är i det närmaste likställt med allemansrätten och midsommarfirande. Det är inget man tallar på ostraffat. Många ser sjukskrivning som en rättighet och inte som en del av ett försäkringssystem, vilket det ju faktiskt är.


Långtidssjukskrivningarna i Sverige ter sig rent bisarra. Genomsnittssjukskrivningen för ryggskott är 200 dagar. I ett land med sjukvård i världsklass tar det alltså över ett halvår att bota en person med ont i ryggen.
Det är något som inte stämmer.

Sjukskrivningstalen pekar ut svenskarna som världens kanske sjukaste folk. Men det är systemet som är sjukt och som skapat en syn på arbete, hälsa, vård och rehabilitering som leder till ekonomisk kollaps, ökat lidande och utslagning – istället för tvärtom. Hela samhället är inställt på att den som blir sjuk eller skadar sig lyfts ut ur arbetslivet och försörjs på annat sätt istället för att man helhjärtat satsar på att så snart som möjligt få tillbaka honom eller henne till arbete och egen försörjning.

Flera läkare och andra jag känner i ryggmärgsskadebranschen berättar ungefär samma sak. Den första tiden, omedelbart efter en olycka, är både patienten och hans eller hennes arbetsgivare helt inriktade på att vederbörande ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Engagemanget är stort och målet självklart.

Sedan går veckorna, rehabiliteringen drar ut på tiden och i takt med att arbetsgivare och -kamrater börjar tvivla på om den skadade kollegan kan börja jobba igen börjar handläggarna från Försäkringskassan och kommunen dyka upp. Och då är det mer tal om ersättningar, bidrag, färdtjänst, stöd och hjälp än om arbete. Att låta sig tas om hand görs till ett lättare beslut för patienten än att så långt det är möjligt arbeta och försörja sig själv.


Det krävs ingen ny forskning för att visa att långa passiva perioder av sjukskrivning gör det svårare att komma tillbaka till arbete. Eller att tidiga rehabiliteringsinsatser och förebyggande åtgärder minskar sjukskrivningstider, lidande – och kostnader. Ett praktexempel är Simrishamns kommun som på fyra år fått ner sjuktalen rejält och dessutom gjort en kanonaffär: varje satsad krona har gett tio tillbaka.


Det som krävs är att vi vågar prata om och ifrågasätta den rådande ordningen. Precis som regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan gör nu. Säkert behöver man satsa en eller annan krona (som man garanterat får tillbaka i förlängningen, se exemplet Simrishamn igen) och förändra regelverket. Men framför allt är det mångas attityd som behöver förändras – myndigheternas, vårdens, arbetsgivarnas och inte minst våra egna personliga. Inte lätt. Men nödvändigt.

fredag, juli 20

20 år med världens roligaste jobb


Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.

Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.

Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.

När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.
Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.


Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.

I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.

Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.

måndag, juli 16

Bryt nacken på rätt ställe

Jag hade tur som bodde i Stockholm när jag bröt nacken. Här finns den bästa ryggmärgsskadevården i landet, troligen hör den till den bästa i världen. I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa om hur skiftande kvaliteten på vård och rehabilitering är på olika håll i Sverige. Ryggmärgsskador är relativt ovanliga i Sverige. Det rimliga vore att alla patienter vårdades och rehabiliterades på ett och samma ställe – i Stockholm – så att kompetens och erfarenhet maximerades.

Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.

söndag, juli 15

God save the queen, we mean it man

Dagen efter min 30-årsdag var jag lite bakis. Det hoppas jag att prinsessan Victoria är i dag, men inte värre än att hon kan läsa den här artikeln i DN.

lördag, juli 14

Bristen på hörslingor – ett lagom stort problem

Och nu ska jag kacka i eget bo. Som funktionshindrad borde jag väl göra vågen (skulle se ut det, jag är ju totalförlamad) när Föreningen Unga hörselskadade slår larm om hur svårt det är för hörselskadade att följa politikerveckan i Almedalen. På bara ett av de granskade arrangemangen fanns hörslingor och dålig akustik i många lokaler har gjort det omöjligt att hänga med i det som sägs för den som hör dåligt.

Unga hörselskadade är säkert nöjda med utdelningen i form av medieutrymme i går. Om jag inte minns fel toppade storyn Rapportsändningarna på morgonen.

Men hur stort är problemet? Det framgår inte hur många hörselskadade som finns i Almedalen, eller hur många som avstått från att åka dit på grund av den bristande tillgängligheten.
Frågan om tillgänglighet är för mig både svår och lätt. Vi tar det lätta först: självklart ska jag och andra funktionshindrade inte stängas ute och nekas att delta i det som är självklart för alla andra i samhället. Tillgänglighet är en rättighetsfråga, det handlar inte om att ”ge” funktionshindrade tillträde för att det är synd om oss.
Men är det ett rimligt krav att allt ska vara tillgängligt för alla, alltid? Det finns mängder av grupper som inte kan eller har svårt att delta under politikerveckan – föräldrar med barnvagn, folk som inte har råd att resa till Gotland och sådana som jag: kullerstenen på gatorna stänger i praktiken mig och många andra i elrullstol ute från Visbys innerstad. Detta till trots tycker jag inte att man ska asfaltera alltihop.

Handikapporganisationerna brukar dyka upp i mediernas sommartorka. Troligen har jag missat de regionala tv-nyheternas årliga svep mellan Stockholms uteserveringar: arg person i rullstol konstaterar att hon/han inte kan ta en öl på krogen X, kameran zoomar in rullstolshjul mot hög tröskel. Arg aktivist i rullstol och sommarvikarierande tv-reporter återvänder hem, nöjda med att ha skapat 90 sekunders uppmärksamhet och talat om tillgänglighet på ett sätt att folk förstår.
Och det är väl bra? Jag vet inte. Kanske är det så att vi måste sänka tillgänglighetsfrågorna till uteserveringsnivån för att någon över huvud taget ska bry sig. Den tillgänglighet som är viktig på riktigt är ju så mycket svårare att åstadkomma och diskutera. Då talar vi om tillgängligheten till arbete och egen försörjning, till utbildning och till ett liv som inte kontrolleras av försäkringskassa och kommunal ”omsorg”. Då talar vi om ett annat sätt att se på människor som är annorlunda och om ett annat sätt att tänka.

Och plötsligt blev det lite jobbigt. Kanske lika bra att räkna hörslingor och höga trösklar i alla fall.

Födelsedagsläsning för Victoria, 30 år i dag


Det sägs att prinsessan Victoria i likhet med pappa kungen har läs- och skrivsvårigheter. Jag hoppas ändå att de båda tar sig tid att läsa Per Anderssons debattartikel i DN i dag. Den innehåller en del svåra ord men inte farligt många.

Per Andersson är statsvetare och betydligt mer kunnig i konstitutionella frågor än yours truly. Han levererar för mig nya argument för monarkins avskaffande när han pekar på de demokratiska problem som uppstår om den som står på tur att bli Sveriges statschef (Victoria) tillåts gifta sig med vem hon vill, till exempel en gymägare från Ockelbo.

Om monarkin ska leva kvar i ett demokratiskt land krävs att kungahusets rekryteringsbas begränsas till andra europeiska kungafamiljer, förklarar Andersson:
”Monarki utan avgränsning framstår som lika odemokratiskt som riksdagsval utan allmän rösträtt. Paradoxen är uppenbar: ju folkligare kungahus, desto oförenligare med demokratin”.

Alltså bör Victoria i demokratins namn förbjudas att gifta sig med Daniel Westling. Och det känns ju inte så modernt, ungefär lika omodernt som monarki i sig.
Det enda rimliga är naturligtvis att avskaffa monarkin och införa republik.


Avslutningsvis vill jag lämna ytterligare ett par lästips till prinsessan och resten av familjen:
Därför är jag republikan av Vilhelm Moberg, på nätet i något kortad version.
Så blir Sverige en republik, ett helt rimligt steg-för-teg-program som centerpartisten Fredrik Bojerud presenterade på sin blogg förra året.

fredag, juli 13

Ska vi skratta nu?

I fjol var det valår – och följaktligen helt hysteriskt i Almedalen. I år lär det vara fler arrangemang än någonsin, men för oss här på fastlandet verkar politikerveckan rätt avslagen. Även om den som vanligt räddar arbetsveckan för alla nyhetsredaktörer. Det händer inte mycket annars så här års.

Erik Blix och Göran Gabrielsson från radions Public Service intervjuades i Gomorron Sverige i morse och visade prov på sin (förvisso ojämnna) satirkonst. Omedelbart efter talade centerns Fredrik Federley och vänsterpartiets Ali Esbati om sitt deltagande i debatt-SM (…) och som vanligt vid sådana här programskarvar har jag svårt att se var satiren börjar och slutar.

tisdag, juli 10

Sheriffen revisited

Eftersom dokumentären Sheriffen i Ryd sändes i repris i SVT i förrgår länkar jag till texten jag skrev efter det att programmet sändes första gången.

måndag, juli 9

Diskussionen om dödshjälp lever

I julas skrev jag om varför vi inte bör tillåta aktiv dödshjälp. Läs gärna kommentarerna till den texten, senast i dag ramlade det in en ny.

Måndagsgodis


George JonesWalk Through This World With Me (bonus: Porter Wagonrs kavaj!)
Steve Earle och Emmylou HarrisGoodbye
Lyle Lovett - In My Own Mind
Kelly Willis - I Don't Want To Love You (But I Do)
Chris Knight - It Ain't Easy Being Me
Loretta Lynn - Coal Miner's Daughter
Johnny Paycheck - Jukebox Charlie
Johnny Cash och Merle Haggard - Sing Me Back Home
Rodney Crowell - Til I Gain Control Again
Martina McBride - Where I Used To Have A Heart
Linda Ronstadt - Desperado

onsdag, juli 4

Fourth of July

Det finns viktiga och oviktiga saker här i världen. Och så finns det livsviktiga. Som bra musik och riktig vänskap. I dag skriver min bäste vän Kritan om ett alldeles speciellt 15-årsjubileum. Det handlar om honom och mig och några till, om countrymusik och om en väldigt rolig fest.

tisdag, juli 3

kd-trollen kommer fram i ljuset

Besvikna kristdemokrater planerar att bilda ett nytt abortkritiskt parti. De tycker att partiet mesat ur och anklagar partiledaren Göran Hägglund för att driva en politik som leder till ”abortturism”. Utbrytarna får svar på tal av Penilla Gunther, kommunpolitiker (kd) i Trollhättan: ”Lyft ut fundamentalisterna”, skriver hon på SvD Brännpunkt.

Och det vore nog en bra idé. Bland kristdemokraternas väljare finns uppenbarligen en och annan som tycker att aborter och homoäktenskap är så viktiga frågor att de översluggar alla andra. I den utmärkta Svt-dokumentären Bögfaktorn som sändes i fjol fick vi bilden av ett parti med uppenbara problem att hantera de kristna kärnväljarna, ideologiska arvtagare till dem som en gång startade partiet för att det var för lite religion i politiken.
Kanske dags för tungomålstalarna och homofoberna att starta eget igen. Frågan är då vad vi ska med kd till. Nåja, inte mitt problem.


Mona Sahlin har fått mycket pisk för att hon i en intervju i tidningen Kupé rankat frågan om ”Likställ äktenskapen helt oavsett kön” som den viktigaste just nu. Det är klart att den inte är det, och det vet Mona Sahlin också. Men jag tycker att hon ska ha kredd för att hon vill lyfta en fråga som handlar om människovärde och lika rättigheter över den neanderthalnivå som abort- och mamma-pappa-barnsekteristerna i kd befinner sig på.
Det är för mycket procentsatser och för lite principer i politiken i dag. Vill Mona Sahlin ändra på det har hon mitt stöd. Men inte min röst.


För övrigt är den enda rimliga vägen att gå att enbart borgerlig vigsel, oavsett kön, äger juridisk giltighet.
Bögar, kristdemokrater, hinduer, fågelskådare och alla andra får alltså finna sig i att knalla i väg till stadshuset eller tingsrätten och registrera sitt äktenskap. Sedan är det fritt fram för valfri ceremoni i den kyrka, aula, moské eller annan lokal där man är välkommen.

måndag, juli 2

P1 är i toppform. Men jisses vad Sveriges Radio krånglar till det på webben.

Har just hört ett fantastiskt Sommar i P1. Ståuppkomikern Zinat Pirzadeh berättade om sin uppväxt i 70- och 80-talets Iran, om flykten från landet och den man hon tvingts gifta sig med och om hur hon en gång snattade en grön napp till sin lille orolige som. Sonen somnade, men Zinat grät av skam.
Tårarna rann även i programmet, både på Zinat och på mig som lyssnade.

Och Ring P1 rattas just nu av Kjell Albin Abrahamson, tillfälligt hemma från korrejobbet i Warszawa. Abrahamson är i konkurrens med Tomas Tengby Ring P1:s bäste programledare, påläst och på hugget. Go Kjell Albin, go!

I Godmorgon, världen! gjorde Ulf Wickbom comeback som krönikör i söndags. Han tillhör inte mina favoriter, men hans krönika om vår jakt på, och definition av, livskvalitet var riktigt bra.

Daniel Velascos och Bo Göran Bodins dokumentär ”Inlåst. Dödad.” om mordet på en patient på en sluten psykavdelning på St Görans sjukhus i Stockholm kommer att vinna något pris när det blir dags att summera 2007 års bästa svenska journalistik. Med ett klassiskt grävjobb blottlägger de nonchalans och ointresse från ansvariga och utredare efter det att en patient mördat en annan på en avdelning där de intagna ska hållas under i princip ständig uppsikt.
Efter dokumentären har utredningen om avdelningens agerande tagits upp igen.

Jag skulle vilja länka direkt till de här programmen härifrån bloggen. Men tji får jag. Jag, som visserligen inte är någon hacker, hittar inget sätt att länka till några ljudfiler. Det går att lyssna på program i efterhand, men bara från SR:s egen hemsida. Och en del program, som dokumentären ”Inlåst. Dödad.”, är omöjliga att hitta. I alla fall för mig. Synd.

UPDATE/BREAKING NEWS Nu har jag fått hjälp att hitta länkarna till två av programmen. Tack Sverker!

Världen år 2015

Jag är troligen sist på bollen, som vanligt. Men den här tycker jag är rätt kul. Tack, Pelle för länken.

lördag, juni 30

Åh, åttiotal


Det kan ha varit 1982 eller 1983. Johan Kinde hade vit skinnjacka och tandställning och stod på scenen tillsammans resten av Lustans Lakejer på Mon Cherie i Uppsala (kalenderbitare får gärna korrigera mig på detaljerna). ”Monchan” var ett disko där jag aldrig hade satt min fot om det inte varit konsert, därtill var jag en alltför medveten och kultursnobbig fjortonåring. Något år tidigare hade det legat en bowlinghall i lokalerna, senare blev det bingopalats.
Men nu var det alltså Lustans Lakejer live. Jag minns egentligen inte så mycket av konserten utöver Johan Kindes tandställning, men jag antar att jag tyckte den var bra. Jag hade slips och vegamössa och Lustans var höjden av coolness.

Lustans Lakejers ”Massans sorl” inleder samlingsalbumet ”Svensk postpunk”, där de flesta av de svenska band jag gillade i början av 80-talet finns med: Commando M Pigg, Brända Barn, Reeperbahn, Imperiet, Kai Martin & Stick!, Lolita Pop…
Inte mycket har åldrats med någon nämnvärd värdighet. Kai Martin & Stick!, som jag 1982 tyckte var världsomvälvande bra, låter i dag bara plågsamt pretentiösa. Liksom Lustans Lakejer och mycket annat på samlingen.
Men några grejer håller. Brända Barn var otroligt bra och har kvar någon sorts kraft, Karin Wistrand och Kajsa Grytt (Lolita Pop resp Tant Strul) hör till de stora svenska rockrösterna och ”Stay Casey” med Blue For Two svänger fortfarande – till skillnad från nästan allt det andra på ”Svensk postpunk”. Just sväng stod inte högt i kurs under det tidiga svenska 80-talet.
Och somligt stank ju redan då. Jag menar, Ståålfågel.

tisdag, juni 26

Sådärja, en blogg till

TOTALFÖRLAMAD är namnet på min sprillans nya sidoblogg. Där tänker jag skriva om sådant som rör funktionshinder i allmänhet och ryggmärgsskador i synnerhet. Vi får väl se hur produktiv jag kommer att vara, mitt bloggande går ju på sparlåga just nu.

torsdag, juni 21

Gone fishing

Som ni eventuellt märkt har jag tagit ledigt från bloggandet. Jag är tillbaka så småningom.

fredag, juni 8

Yours truly i Dagens Media

I dag skriver jag i Dagens Media om etablerade mediers skeva bild av bloggvärlden.

måndag, juni 4

Bra och dåliga självmord

Sedan februari 2006 har 600 människor i Sverige tagit sitt liv – efter att ha varit i kontakt med sjukvården. Det är naturligtvis ett gigantiskt misslyckande och en indikation på vilken status psykisk ohälsa har i vården. I dag berättar Leif Ingman i Svenska Dagbladet om hur hans fd hustru svårt deprimerad förgäves sökte hjälp på sjukhus. Till sist orkade hon inte mer och tog sitt liv.

En tragedi så klart och, som sagt, ett gigantiskt misslyckande för ett civiliserat och humant samhälle. Så tycker jag själv och så beskrivs de allra flesta självmord i media.

Men inte riktigt alla. Det är nämligen skillnad på dödslängtan och dödslängtan. De flesta tycker att en fysiskt frisk person som av ett eller annat skäl är så olycklig att hon eller han inte längre vill leva har rätt till hjälp. Samtidigt tycker många att en person med ett svårt fysiskt handikapp, eller sjukdom, som inte heller orkar leva längre också ska få hjälp – att ta sitt liv.

Läs till exempel historierna om Joakim Alpgård och Mats Persson (som jag kommenterade här). De ville båda dö men kunde inte ta sina liv på egen hand. Eftersom aktiv dödshjälp inte är tillåten i Sverige sökte de sig till den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
Artiklarna om Joakim Alpgård och Mats Persson andas stort medlidande och en sorts förståelse och båda dödsfallen orsakade också debatter om dödshjälp.

Även i dagens SvD kan man läsa om en människa som vill få hjälp att dö. Det är ALS-sjuka Li Yan i Kina som startat en blogg för att driva frågan om aktiv dödshjälp. Den läsvärda artikeln handlar egentligen mer om bloggar och bristen på yttrandefrihet i Kina än om assisterade självmord. Men allra intressantast är att jämföra beskrivningarna (och bloggkommentarerna!) av självmord. I fallen Alpgård/Persson/Yan handlar det om att lindra deras lidande genom att hjälpa dem att dö. I fallet Leif Ingmans fd hustru handlar det om att hennes lidande borde lindrats genom att hjälpa henne leva.

Vad är det som gör att vi bejakar den enes vilja att ta sitt liv men inte den andres? Vad säger det om hur vi värderar människoliv?

Min självklara slutsats är att vi måste kämpa för allas rätt till ett värdigt liv. Aktiv livshjälp är rätta vägen.

onsdag, maj 16

Världens mest hatade bloggare

I Resumé läser jag om världens mest hatade bloggare, Casey Serin i Sacramento, Kalifornien. Casey tycks vara en notorisk slöfock med sjukt dålig näsa för affärer. Eller? Hans blogg I am Facing Forclosure drar så mycket besökare och annonsintäkter att den blivit hans enda lönsamma affär hittills.

tisdag, maj 15

De gamla förlagen satsar på kundtidningar

I fjol köpte Bonnier Tidskrifter företaget jag jobbar på, Spoon Publishing. I dagens SvD kan ni läsa varför.

måndag, maj 14

PK-debatt om bloggar

Nu på måndag arrangerar Publicistklubben en debatt med rubriken ”BLOGGEN- offentligt privatliv och anonymt hat”. I panelen:

Frida Boisen, chefredaktör Plaza Kvinna, bloggare
Nils Funcke, chefredaktör Riksdag och departement
Isobel Hadley-Kamptz, bloggare och författare
Eric Rosén, bloggare
Peter Wennblad, redaktionschef Neo

PK-debatterna brukar vara rejält sömniga tillställningar, lite Jureassic Park sådär. Men den här gången tänker jag nog pallra mig dit. Café Panorama, Kulturhuset, 20.00. Vi ses där.

Örnen har strandat


Jag är journalist. Jag tycker det är superintressant att, hur och varför Peter Örn får sparken från vd-jobbet på Sveriges Radio – och självklart finns ett visst intresse även utanför medievärlden för vem som styr landets dominerande radioföretag. Och det är väl okej att Ekot toppar med nyheten. Men att redaktionen för Ring P1 (som ju inte är något nyhetsprogram) tyckte Örns avgång var så viktig att de gick ut med den som någon sorts breaking news i morse är faktiskt löjeväckande. Proportioner, please. Det är fascinerande hur journalister ofta slutar tänka journalistiskt så snart det handlar om den egna ankdammen.

Kerstin Brunnberg, sedan i eftermiddags tf vd för Sveriges Radio, säger till Ekot att det första hon tänker göra är en programförändring som hon tänker presentera i morgon tisdag. Hur sover Annika Lantz i natt?

fredag, maj 11

Nätets Kurt Olsson

Webbjournalistikens verkliga kalkongenre är livebloggen. I kväll har Aftonbladet.se:s Torbjörn Ek rapporterat direkt från genrepet inför melodifestivalen i Helsingfors. Ungefär var tredje minut har Torbjörn lagt ut ögonvittnesskildringar av den här typen:

”Sitter i presscentret och kollar den här gången för att få koll på hur det ser ut i tv-rutan. Bloggar så mycket jag hinner!” (20.06)
”Letternas höga hattar sitter där de sitter. Varken mer eller mindre.” (21.04)
”Bulgarien ylar som de ska. Inget att anmärka på, men heller inget att tillägga.” (21.32)

Känns lite som när Kurt Olsson lämnade en smattrande rapport från en broöppning. Det skrivna direktreferatet är nog inte Internets framtid.

torsdag, maj 10

Vår bild av politiken II: Federley och knarket


Jag har aldrig testat några andra droger än tobak och alkohol. Rökningen slutade jag med i åttan, öl, vin och sprit dricker jag regelbundet och troligen i större mängder än genomsnittssvensken. Hur det påverkat min hälsa får en framtida obduktion utvisa.
Men någon narkotika har det alltså inte blivit. Och det har troligen helt andra orsaker än den information och undervisning jag och mina generationskamrater fick när vi gick i högstadiet i början av 80-talet. Budskapet som då trummades in var i princip: om du någon gång provar att röka hasch kommer du att dö av en överdos heroin på en skitig toalett.

I dag vet alla tonåringar att det inte är sant. Den som testar droger blir inte automatiskt sprutnarkoman och kriminell. Han eller hon kan till exempelvis bli riksdagsledamot (eller president i USA, om man inte drar halsbloss).

Centerns Fredrik Federley, 29, berättade häromdagen att han testat både hasch och kokain. Reaktionerna har varit de väntade med fördömanden och avståndstaganden. Men Federleys öppna medgivande kommer inte att skada honom, tvärtom eftersom han
1) ärligt och sanningsenligt svarat på en känslig fråga och
2) skapar identifikation och närhet till alla unga människor/väljare som någon gång själva tagit droger utan att för den skull gå under i knarkträsket.

Historien får Fredrik Federley att framstå som en politiker med verklighetskontakt och därmed en tillgång för centern.

Ett annat parti har denna vecka att handskas med en fd partiledare som tänker börja pendla mellan sitt gods i Sörmland och det nya jobbet som välbetald konsult på en lobbyistfirma. 1-0 till centern.

Vår bild av politiken I: Har Göran Persson bytt sida?


Göran Persson blir pr-konsult och alla talar om sidbyte. Men kan man kalla det ett sidbyte när politik på toppnivå till så stor del handlar om kampen om medieutrymme, oneliners, misskreditering och smutskastning av konkurrenter, taktik, styling, trendanalyser, fokusgrupper, opinionsmätningar, affischnamn, buzzwords och badtunnor?

Göran Persson byter inte jobb. Han har bara fått nya arbetsgivare. Som betalar bättre.

lördag, april 28

Rothstein revisited

Ni har väl inte missat DN:s vetenskapsredaktör Karin Bojs replik på professor Bo Rothsteins påhopp häromdagen? Mycket underhållande. I morse kunde vi höra båda två – tyvärr inte samtidigt – i P1:s Medierna.

Bojs&Co på DN är naturligtvis proffs och inte långsinta. Men ska vi ändå inte sätta en liten slant på att Bo Rothstein inte blir den förste de ringer när de behöver tala med en statsvetare nästa gång?

Medierna är förresten ett alldeles utmärkt program och känns ljusår fräschare än gamla Vår grundade mening.

Hur ska tv-kanalerna hantera nedladdningen?

Den gamla hederliga tv-tablån är utrotningshotad. Fragmentiseringen av tittandet har ökat i flera år, nisch- och repriskanaler tar mer och mer tid från de oljetankertröga breddkanalena. Nu har tittarundersökningsföretaget MMS mätt tittandet på program som laddas ner från nätet och konstaterar att här händer det saker. 30 procent av de unga tittarna ser de populäraste tv-serierna nedtankade från nätet, skriver DN i dag.

Parallellt med den utvecklingen säljs mängder av tv-serier i DVD-boxar till människor som vill se tv när och som det passar dem.

Det här kan på kort sikt vara bra för tv-kanalerna, säger TV3:s Anders Knave till DN. Nedladdningen bidrar till att öka intresset för serier som Prison Break och Lost. Men på längre sikt måste tv-kanalerna själva kunna erbjuda nedladdning för att inte bli helt kringsprungna av utvecklingen.

Den nya tillgängligheten till innehållet gör också att själva tittandet förändras, och det måste tv-kanalerna redan i dag bli bättre på att hantera. Lena Andersson skrev bra om detta i SvD i går.

tisdag, april 24

Professor Rothstein och mediedrevet


I gårdagens DN gick professor Bo Rothstein till attack (japp, en tabloidformulering) mot journalister i allmänhet och DN:s vetenskapsredaktion i synnerhet. Journalister stjäl forskares kunskaper, skriver han och exemplifierar med en färsk DN-artikel där han inte nämns som källa trots att artikeln, enligt Rothstein själv, till stor del bygger på uppgifter han har lämnat.
Och det är klart att DN, och alla andra medier, ska redovisa sina källor på ett relevant sätt. Bo Rothstein är också kritisk mot mediernas drevmentalitet:

”Likväl framhärdar ofta journalisten i fråga eftersom det verkar finnas en
redaktionell logik som ser ut som följer: Vi vill nu driva en kampanj (eller som
det heter, vara med i drevet) men vi vill få det att verka som om detta inte är
vår linje utan att det finns "expertkunskap" bakom vår ståndpunkt”.
Det kan nog stämma. För ett par år sedan hade däremot Bo Rothstein inget emot att själv vara en del av mediedrevet mot professor Eva Lundgren efter det uppmärksammade tv-programmet ”Könskriget”.
Men den här gången skavde väl Bosses galoscher.

lördag, april 21

Läs en annan blogg

På den här bloggen händer inte så mycket just nu. Det har varit lite körigt med jobb och annat. Jag återkommer.

Under tiden ska ni läsa Vinlusen. Han har just flyttat från Åsögatan till Peking och hans texter från resan dit (färja till Helsingfors, tåg till Moskva och vidare med Transsibiriska järnvägen) är otroligt bra. Vinlusen blir kvar i Peking ett bra tag, missa inte hans blogg.

fredag, april 6

Urin i konsten, del II


Debatten om pisskonsten i Umeå går vidare. Magnus Aspegren, vd för Norrlandsoperan, sade kloka saker när han debatterade med kommunalrådet Anders Ågren (m) i P1-morgon i morse.

Salig Andy Warhol använde också urin i sin konst. Här intill ser ni ”Oxidation Paintings” (kopparfärg och urin på duk) från 1977-78. Jag tycker de är ganska fina. Läs mer här. Och den som vill veta mer om urin i konsten klickar här.

torsdag, april 5

Kommunalrådet och konsten


Jag är ingen konstexpert. Men visst är det väl så att bra konst väcker känslor, får oss att fundera, reflektera, diskutera, reagera? Det gäller förvisso en del dålig konst också, men bara genom att väcka någon typ av känslor har ju även den en sorts kvalitet. Antar jag.

Performancekonstnären Itziar Okariz kommer till Umeå i maj för att framföra verket ”Mear en espacios públicos o privados” på MADE-festivalen på Norrlandsoperan. Det är en månad kvar dit men debatten om hennes verk är redan i full gång.

Moderata kommunalrådet Anders Ågren har gått i spinn och förfasar sig över att ”det är våra skattepengar (10 000 + reseersättning, min anm) som finansierar eländet. Det här verkar bli en riktigt pinsam övning för Norrlandsoperans räkning”, skriver Ågren på Västerbottens-Kurirens hemsida.
Aftonbladet har hängt på och i skrivande stund har drygt 43 000 tyckt till om verket på tidningens hemsida.

Det är nästan komiskt att läsa Anders Ågrens fantasilösa tirader. Man kan ju tycka att han borde glädjas åt hur mycket uppmärksamhet ett kulturarrangemang i hans kommun får i lokal- och riksmedia. Tiotusentals människor diskuterar rentav själva konstbegreppet. Det är ju kanon.


Istället ramlar Anders Ågren ner i ett puckoresonemang som i princip går ut på att ”sånt här” a) inte är konst och b) därför absolut inte ska stöttas med skattemedel.
Vad som är konst i Anders Ågrens ögon vill jag helst inte tänka på eftersom jag gissar att risken är stor att jag skulle gäspa käken ur led.
Då är det på sätt och vis lättare att diskutera hur – om alls – kultur ska skattesubventioners. En ganska enkel och konsekvent ståndpunkt är att kulturen får klara sig själv, på marknadens villkor. Det kanske Anders Ågren tycker innerst inne. Men hur mycket kultur och av vilken sort skulle marknaden orka bära i Umeå? Ska utbudet utanför Stockholm enbart bestå av Robert Wells?


Jag tycker det är rimligt att kultur, precis som idrott, kan få stöd med offentliga pengar. Och det är klart att våra folkvalda politiker ska hålla i plånboken. Men de ska inte pilla i detaljer i den löpande verksamheten. Då gör de bara bort sig, precis som Anders Ågren (även om jag inte är säker på att han begriper det själv).

Om Anders Ågren inte gillar verksamheten inne på Norrlandsoperan får han väl försöka påverka den när det är dags att besluta om anslag dit.

Jag antar att Anders Ågren har ett tjänsterum på kommunen. Troligen hänger det skattefinansierad konst på väggarna, kanske värd mer än 10 000 kronor. Ska skattepengar gå till sådant? undrar jag. Vad säger Ågren själv?

Javisstja. Jag har slarvat och inte berättat vad Itziar Okariz verk består av. Hon pissar på scenen.

Läs historien hos Västerbottens-Kuriren.
Läs Anders Ågrens inlägg på VK:s debattforum.
Mer om MADE-festivalen här.

On the radio

Efter att ha pratat om patientbemötande på Akademiska sjukhuset i Uppsala förra veckan (se förra inlägget) blev jag intervjuad av Radio Uppland. Intervjun sändes i tisdags, följd av lyssnarsamtal och intervjuer med bland andra professorn och läkaren Gunnar Birgegård och patientombudsmannen för Uppsala län.

Den som vill lyssna kan gå in här och sedan klicka på länken där det står ”15.30 - 16.00 tisdag 03 apr 2007”.

fredag, mars 30

Patientbemötande igen

I onsdags var jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och talade med ett 30-tal undersköterskor, sjuksköterskor mm om patientbemötande i vården. Jag sade ungefär samma sak i höstas när jag föreläste för vårdpersonal här i Nacka – här hittar ni mitt manus.

Tycker själv att jag blir lite svamlig när jag talar inför grupp, men de som lyssnade i Uppsala var i alla fall nöjda.
Vill gärna göra mer sådant framöver, känns som att jag kan göra en insats.

torsdag, mars 29

Gerdin och Sjöberg blickar framåt


Internt kallades han ”Gubben” långt innan han fyllde 50. Men ingen kan anklaga Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 62, för att inte vara med sin tid. Läs intervjun på Resumé.se där han förutspår upplageras för de betalda dagstidningarna (inkl kvällspressen alltså) och ökad inlåsning av det redaktionella materialet på webben för att öka intäkterna där.
Nyhetsjournalistik blir, i ännu större utsträckning än i dag, allmängods och svårt att ta betalt för.

”Vi kan ta betalt för material på nätet, men inte för nyheter. De rewritas så snabbt av andra. Ändå är de egna stora nyheterna jätteviktiga för oss”, säger Expressens Otto Sjöberg i samma artikel.
Uppdatering:
SvD:s Martin Jönsson skrev klokt om kvällstidningarnas upplageras häromdagen.

tisdag, mars 27

Fin journalistik och ful

Via Vassa Eggen uppmärksammas jag på Journalistens chefredaktör Maja Aases nedsättande attityd till magasinsjournalistiken. Aase ondgör sig över att DN Bostad – en mycket lönsam annonsbilaga med visst redaktionellt innehåll – publicerat ett reportage från tidningen Gård & Torp.
I Maja Aases värld är den typ av journalistik Gård & Torp står för (producerad av SJF-medlemmar och uppskattad av miljontals läsare) inte värd något. Tvärtom borde DN granska Gård & Torps journalistik, skriver hon. Kanske det. I samma artikelserie kunde man ju tydliggöra kopplingen mellan DN Bostads annonsintäkter och, låt säga, Maciej Zarembas prisbelönta DN-journalistik. Eller varför inte ta en titt på motorjournalistiken i DN?

Jag har tidigare tagit upp de här sakerna – kolla här, och här.

söndag, mars 25

Expressen belönas för Magnus scoop

Jodå. Expressen fick en guldspade för sina artiklar om fd ministern Maria Borelius privatekonomi – artiklar som till stor del bygger på uppgifter bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Läs mer på Magnus blogg, och läs också Vassa Eggens rapport från prettojournalisternas egen Hultsfredsfestival – Gräv 07 i Örebro.

torsdag, mars 22

Efter tre timmar Persson & Fichtelius: slentriansågningar, sura rönnbär och total nyhetsdominans


Det var inte bra att Erik Fichtelius arbetade med sitt stora Göran Persson-projekt utan att hans närmaste chefer kände till det. Det var lika illa att han parallellt med det hemliga intervjuandet arbetade som politisk kommentator och gjorde partiledarintervjuer under två valrörelser.
Så var det sagt.

Nu rullar serien ”Ordförande Persson” – och den dominerar totalt nyhetsflödet. Snart sagt alla vinklar är täckta i uppföljningarna. I morse körde till exempel P1-morgon ett inslag med en rekryteringskonsult som berättade att det ofta är personer med Göran Perssons narcissistiska drag man letar när man söker toppchefer. Alla ledarsidor kommenterar. Perssons uttalanden om Sahlin, Bildt, Schyman, Åsbrink och Pagrotsky har blivit toppnyheter.
Nej, intervjuerna med Persson har hittills inte innehållit några scoop. Men fascinerande är de, och vi får höra en fd statsminister säga saker vi aldrig hört honom säga förut (även om vi kanske inte är direkt förvånade).

Fichtelius har fått mycket kritik för att han inte är tillräckligt tuff mot Persson. Visst hade han kunnat vara tuffare. Men då hade det inte blivit hundra timmars material utan en vanlig politikerintervju, tackåhej. ”Ordförande Persson” får väl ses för vad det är – en unik dokumentation, som nu ger upphov till mängder av politisk journalistik och debatt i alla medier. För detta har Erik Fichtelius, som Per Gudmundson skriver på sin blogg, fått betala ett högt pris. Gudmundson tycker att Fichtelius borde få Stora Journalistpriset. Jag vet inte det, men uppmärksamheten och genomslaget känns i alla fall välförtjänt. Och många av de journalistkollegor som gapade som högst när ”Fichteliusaffären” rullade för några år sedan känner nog rönnbärssmak i munnen nu.

Andra, som Peppe Engberg på Dagens PS, tycker att ”Ordförande Persson” är trist tv. Jag håller inte med. ”Fyra timmar med Churchill, bin Laden eller någon annan internationell tungviktare hade förmodligen känts som två timmar för mycket”, skriver han. Jag vet inte vad det är för tv-program i andra kanaler Peppe inte vill missa, men jag skulle i alla fall gärna se fyra, ja fem, timmars intervju med bin Laden.

Sedan har vi de rätt tröttsamma Hökmarktyperna, som kan väckas när som helst på dygnet och leverera en sågning av Sveriges Television. I Gunnar Hökmarks värld är SVT:s väderprognoser också styrda av socialdemokraterna.

Dagens Nyheter med flera vill att SVT ska lägga ut hela Fichtelius intervjumaterial på nätet. Det är en god tanke, men ett märkligt krav. Att lägga ut oredigerat intervjumaterial är inget ovanligt på SVT, det gör bl a Uppdrag Granskning ofta. Såvitt jag förstår är Fichtelius en vän av öppenhet och ny teknik, så råmaterialet hamnar kanske på webben så småningom. Men det beslutet är enbart hans och hans ansvarige utgivares. Att kräva att det ska läggas ut är märkligt, särskilt som kravet kommer från journalister. Hur skulle DN ställa sig till ett krav om att lämna ut band från telefonintervjuer eller reportrarnas anteckningsböcker? Nu har Erik Fichtelius gjort sitt urval och sin programserie, han och SVT får bedömas och dömas utifrån det.


Till sist. Okritiskt eller ej. Så här långt är ju ”Ordförande Persson” inte någon hyllning direkt. Karln framstår som en paranoid halvmytoman.
Någon mer än jag som skulle vilja vara en fluga på väggen hemma hos Göran och Anitra i dessa dagar?

Folkligt, festligt, fullsatt

Just nu, klockan 20.10, går det inte att komma in på SVT:s debattforum för dokumentärserien om Göran Persson:
”Vi har väldigt många besökare just nu och servern är därför överbelastad. Vi ber er därför att försöka igen lite senare.”

Hur mår Expressen.se? Eller min dator?

Sedan Expressen.se gjordes om häromveckan kan jag inte se det redaktionella innehållet, bara annonserna och västerspalten, på min laptop här hemma. På jobbet funkar det. Någon annan som har samma problem? Expressen hade ju stora bekymmer när den nya sajten lanserades.

tisdag, mars 20

Torekull tänker klart igen


Häromveckan var Bertil Torekull ute och cyklade på DN Debatt när han menade att det var olämpligt att politiker som Carl Bildt kommunicerar direkt med medborgarna via bloggar (läs min kommentar här).
I dagens DN är han mer på rätt spår. Han och Lars Bringert skriver om tidningarnas lätt förvirrade relation till – och satsningar på – nätjournalistiken.
Ska de tryckta tidningarna klara sig är det back to basics som gäller, menar de:

”Svaret borde vara givet: genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst -
nämligen på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och
seriöst fördjupande.”
Jag tror att det ligger någonting i det. Men jag tror också att färre människor än i dag kommer vara beredda att betala för den typen av tidningsjournalistik.

söndag, mars 18

Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan


Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.


Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.

lördag, mars 17

Afrikansk motbild

Det är synd om Afrika, på många sätt. Det är till exempel synd om Afrika för att vår bild av kontinenten är så ensidig.
När hörde man till exempel senast höras om en telekommiljardär från Sudan med hjärtat på rätta stället?
Svar: I P1:s Konflikt i morse.

Så här beskrivs den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim på Konflikts hemsida:
”Den sudanesiske telekommiljardären Mo Ibrahim har instiftat ett eget pris, i pengar värt mer än Nobelpriset. Priset ska belöna afrikanska ledare som ger prov på gott ledarskap och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Mo Ibrahim vill ge en motbild till de eländesskildringar av Afrika som dominerar i västvärldens medier.”
Det är ju storartat. Hör hela programmet på Konflikts hemsida. Och lär dig mer om Mo Ibrahim här.

Världen behöver inte bara fler människor av Mo Ibrahims sort. Världen behöver också få höra talas om dem.

Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.


Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.


Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.

torsdag, mars 15

På hotell


Konferens med jobbet hela dagen. Vi var på Hilton vid Slussen. Några av oss avrundade i baren, och jag konstaterar att man är för lite i hotellbarer. Det är anonymt, opretentiöst och man kan smyglyssna på folk från andra håll i världen. Inte spelar de för hög musik heller.

The power of Google

En liten lägesrapport: mitt inlägg med rubriken ”Gratis porr” häromdagen ger ungefär tio extra besökare per dag här på bloggen. Ingen kioskvältare alltså, men ändå.