måndag, december 18

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Historien om ms-sjuke Mats Perssons assisterade självmord är det starkaste jag läst på länge. Det är inte svårt att känna med honom i hans tröstlösa kamp mot en sjukdom som hade lett till en plågsam kvävningsdöd och i hans beslut att avsluta ett liv han själv upplevde som alltmer meningslöst.
Mats Persson bjöd själv med SvD:s Fredric Karén och frilansfotografen Björn Larsson Rosvall till självmordskliniken Dignitas i Zürich. Han ville väcka debatt, och jag hoppas och tror att han lyckas.
– Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö, säger Mats själv i reportaget.

Frågeställningen om aktiv dödshjälp är för mig en ekvation utan lösning. Att nekas rätten att ta sitt liv är att fråntas något oerhört grundläggande, att vägras kanske den sista gnuttan värdighet.
Vi har den rätten. Ungefär 1 500 människor i Sverige utnyttjar den varje år. De tar livet av sig.
Ofta talar vi om deras självmord som misslyckanden, rop på hjälp och något som kunde och borde förhindrats om man bara vetat, sett signalerna osv.
Men det finns ett litet antal människor som inte kan avsluta sina liv på egen hand, hur mycket de än skulle vilja. Mats Persson var en. Ska då inte ett civiliserat samhälle ställa upp och hjälpa till att förverkliga denna sista önskan?
Nej.

För - vilka skulle hjälpas att dö? Alla som vill, oavsett hälsotillstånd? Ska vem som helst som inte vågar, orkar eller vill hoppa från Västerbron erbjudas självmordshjälp under seriösa och kontrollerade former? Det är det nog ingen som förespråkar.
Istället handlar diskussionen om mycket svårt sjuka eller handikappade personer. Här uppstår problem. För om samhället – vi – ska acceptera och erbjuda aktiv dödshjälp bara till vissa människor måste vi fastslå kriterier som ska uppfyllas av dessa personer. Vi måste formulera hur sjuk, hur hjälplös, hur handikappad, vårdberoende och svårbotad en människa måste vara för att komma ifråga för assisterat självmord. Och i samma sekund vi gör det har vi skapat en officiellt sanktionerad skala för människovärdet. Då skiljer vi ut en grupp människor och säger: ”ni är värda att få dö”.

Vad skulle det vara för ett samhälle? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven – men som ändå vill leva? Vilka signaler, vilket tryck, från omvärlden känner en svårt sjuk eller handikappad människa som trots oerhört stort vårdbehov och lidande finner livsglädje i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna? Känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.
Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta.

Det är inte omöjligt att jag själv skulle kvalificera mig för att få hjälp att dö. Jag är sängliggande större delen av dygnet, behöver hjälp med i princip allt och kommer inte att bli bättre. Visst har jag tänkt på självmord, och funderat på hur jag skulle bära mig åt. Men jag vill leva.

Jag hoppas jag lyckats formulera mig någorlunda klart. Detta är i alla fall det tyngsta argumentet jag ser mot en samhälleligt sanktionerad dödshjälp. Sedan finns sådant som läkaretik och frågan om vilka människor som ska arbeta med dödshjälp, men det hoppar jag över.

Hur ska vi ha det då? Mitt undanglidande och måhända fega svar är: som i dag.
Dödshjälp i form av avslutad behandling är inget konstigt. Varje dag slår svenska läkare av respiratorer och hjärt- och lungmaskiner och låter patienter somna in. Patienter vid sina sinnens fulla bruk kan också säga nej till fortsatt behandling.
Jag är också säker på att ansvarskännande och empatiska svenska läkare kan föra seriösa samtal med patienter som vill ha hjälp att dö.

Till sist finns ju möjligheten att åka till Zürich. Än så länge, i alla fall. Såvitt jag förstår är schweiziska myndigheter inte glada över den ”självmordsturism” från andra länder som uppstått som en konsekvens av landets extremt liberala lagstiftning på området.
Att låta schweizarna stå för the dirty work är ingen vidare tjusig inställning. Men jag hycklar hellre lite än lever i ett samhälle som tillämpar en skala som visar vilka som förtjänar att leva eller dö.


Fotnot:
Jag tror att jag i den här frågan delar uppfattning med en del människor som vill begränsa aborträtten eller stoppa stamcellsforskning för att de säger sig ”värna livet”. Dem vill jag inte buntas ihop med. För mig hänger inte frågorna ihop, eftersom jag inte delar abortmotståndarnas syn på när skyddsvärt mänskligt liv uppstår.

18 kommentarer:

Jonas sa...

Så bra skrivet, och en stor tankeställare för mig. Tusen tack!

Addison. sa...

Väldigt fint skrivet! Jag letade upp en gammal text av Boris Johnson på ämnet om du är intresserad:

http://www.telegraph.co.uk/opinion/main.jhtml?xml=/opinion/2006/01/26/do2601.xml&sSheet=/opinion/2006/01/26/ixopinion.html

Daniel sa...

Klokt och bra!

Markus "LAKE" Berglund sa...

Mycket välskrivet. Det är en synnerligen komplicerad fråga och den har dessutom med döden att göra, så det finns otroligt mycket känslor inblandade.

Oavsett vad så är ditt inlägg väl värt att länka vidare.

deep|ed sa...

En liten hake bara: principiellt så har vi möjligen rätten till att ta vårt eget liv men praktiskt så är just suicidrisk en viktig faktor för att bli tvångsvårdad på psykavdelning - alltså: samhället anser sig ha rätten att tvinga en person att vårdas och hindras från att ta sitt eget liv. Så vi har inte en amerikansk situation där det i vissa stater är förbjudet vid vite att ta sitt eget liv men vi har en situation där statens anser sig ha rätten att upphäva fri- och rättigheter för den person som vill ta livet av sig.

Storkenflyger sa...

Givetvis är det här en svår fråga ur en rad perspektiv: etiska, juridiska och psykologiska mm. Ett perspektiv som jag inte tidigare tänkt på, och som du skriver om, är att känslan att man som funktionshindrad är en börda för sina närmaste och samhället inte direkt blir bättre av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.

Det är en viktig invändning helt klart.

Funderar lite på din sista formulering. Alltså för mig handlar inte aktiv dödshjälp om vilka som "förtjänar att leva eller dö". Snarare om vilka som har rätt att ta sitt liv - och vilka som INTE har den rätten. (Läs svårt fysiskt funktionshindrade har inte den rätten idag.)

Tillslut måste jag ändå vidhålla min position som förespråkare av aktiv dödshjälp. Som jag ser det är det bara den människa som lever ett liv som kan avgöra om det livet är värt att leva.


Till sist: Jäkla intressant blogg du har. I like!

Penny Lane sa...

Jag håller med storkenflyger här, att det inte handlar om att någon "förtjänar att leva eller dö" utan om att alla ska ha samma rätt att ta sitt liv. Och det har vi ju inte i dag. Miste en anhörig nyligen som nog hade lämnat in tidigare om han bara hade kunnat.

Penny Lane sa...

Jag håller med storkenflyger här, att det inte handlar om att någon "förtjänar att leva eller dö" utan om att alla ska ha samma rätt att ta sitt liv. Och det har vi ju inte i dag. Miste en anhörig nyligen som nog hade lämnat in tidigare om han bara hade kunnat.

Penny Lane sa...

Jag håller med storkenflyger här, att det inte handlar om huruvida någon "förtjänar att leva eller dö" utan om att alla ska ha samma rätt att ta sitt liv om man så önskar. Och det har vi ju inte i dag. Miste en anhörig nyligen som hade lämnat in tidigare om han bara hade kunnat.

Lisa sa...

Så vackert skrivet!

BisonFredrik sa...

Bra skrivet. Jag har bloggat om ditt inlägg. (antar att det här blir en manuell trackback så att säga).

Martin sa...

Tänkvärt inlägg Martin. Jag har tagit mig friheten att länka till det. Gott Nytt År!

Patrick E Vigren (kd) sa...

Jag tillhör väl dem som du inte vill "buntas ihop" med om man får tolka våra tidigare meningsväxlingar. Jag vill påpeka en sak för dig, du skriver att du behöver hjälp med "i princip allt". Som läkare med hjärnan som arbetsområde (neurologi) måste jag dock säga att jag enbart utifrån dina inlägg kan utläsa att du inte behöver hjälp med att tänka, den kanske viktigaste mänskliga egenskapen!

De flesta inlägg som jag har hört i medicinska kretsar har inte handlat om att kvalificera människor utifrån deras fysiska skadenivå vad gäller rätten till aktiv dödshjälp. Det enda kravet som ofta kommer fram är att man skall vara psykiskt frisk för att kunna fatta ett sådant beslut. I prkatiken skulle det dock kräva att man fick fatta beslutet genom någon typ av livskontrakt utifrån risken att senare bli beslutsoförmögen.

Med denna vanliga syn uppstår två problem: 1. Om någon skall "godkänna" dig som beslutsförmögen och psykiskt frisk är det fortfarande inte du som äger beslutet, det är någon annan som bestämmer och ultraliberalismen får ändå inte genomslag. 2. Du kan ha ändrat dig mellan beslutssituationen och den aktuella situationen av beslutsoförmögenhet. Den typen av osäkerhet tycker jag inte är ok när det handlar om livet.

Det finns oerhört många argument mot dödshjälp men det viktigaste tycker jag Stefan Einhorn har uttryckt: han har aldrig i sin karriär stött på en patient som med god vård och omvårdnad vidhåller sin uppfattning om att vilja ta sitt liv. Det säger mycket tycker jag.

PHP sa...

Det är omöjligt att vara "FÖR" eller "EMOT" här, enligt min uppfattning. Det handlar om individens rätt till att bestämma över sitt eget liv, och oavsett om man tycker envar HAR den rätten eller ej så fortsätter människor att ta sina liv. Självmord var de facto kriminellt förr i världen, och den som överlevde ett självmordsförsök straffades i många fall hårt.
På samma sätt kan jag tycka att samhället straffar en obotligt fysiskt sjuk människa som VILL avsluta sitt liv men är beroende av hjälp för att göra det.
Vi är alla olika. Vissa är psykiskt starkare än andra och orkar leva med en svår sjukdom eller ett begränsande handikapp, andra lider oerhört och vänjer sig aldrig.
Synsättet att en person aldrig själv vet vad som är bästa vägen för honom/henne får överlag knepiga konsekvenser, som när man t ex försöker "rädda" kvinnor från att prostituera sig eller lagstiftar om hur föräldrar ska fördela barnledigheten. Sen kan man diskutera i vilken mån en psykiskt sjuk eller djupt deprimerad person är kapabel att fatta ett klokt beslut. Det enda rätta vore i så fall att hjälpa vederbörande att bli så pass frisk att han/hon kan bestämma hur han/hon vill bli hjälpt nästa gång depressionen eller sjukdomen slår till. Men vi vet ju alla att psykvården i Sverige är beroende av hur fet plånbok du har, för övrigt har du lika stor chans att få adekvat hjälp när du har ont i själen som du har att vinna en storvinst på Lotto. I bästa fall får du ett pillerrecept, i sämsta fall en utskällning för att du tar upp läkarnas dyrbara tid med dina små bekymmer (i synnerhet om du är en s.k. klimakteriekärring, vilket alla kvinnor över 40 verkar betraktas som).
Att leva med ångest eller depression är fruktansvärt plågsamt, vilket de flesta som inte själv upplevt det inte fattar ("Ska jag ta kaffe eller te?? GUUD, jag kan inte välja, jag får sån ÅNGEST!!"). Istället för att kategoriskt säga NEJ till assisterat självmord borde det gå att göra individuella prövningar. Som det är nu är det återigen folk med feta plånböcker alternativt en förstående och handlingskraftig omgivning som får den hjälp de vill ha.

Anonym sa...

Att behöva hjälp är svårt.
I mitt arbete inom palliativ vård har jag många gånger välsignat vår svenska lagstiftning, den är tydlig med att dödshjälp inte är tillåtet.
Lagen underlättar relationen patient-läkare.
Lagen gör det också enklare för patienten att stå ut med att ta emot hjälp: så här ser vårt samhälle ut, så är vår lag skriven, dödshjälp är förbjudet, vi är skyldiga att ge bästa möjliga vård och se till på alla möjliga sätt att patienten har det så bra som möjligt. Det är ingen barmhärtighetsgärning, inget besvär, inget att känna skuld för utan det är vårt arbete.

Förbudet öppnar också fler möjligheter att tala om en dödsönskan man känner. Att tala om den innebär inte att den kommer att "effektueras", det är ofarligt.
Att våga tala om dödsönskan är viktigt, man kanske vill dö för att något är outhärdligt, detta kanske går att göra något åt.
Man kanske vill dö på ett "planerat" sätt av rädsla för svår och smärtsam död. Vad kan man erbjuda för att undvika smärta?

Min poäng är alltså att OM dödshjälp i någon form vore tillåten så är jag övertygad om att många av oss i vissa sitationer skulle känna skuld över att leva, att "vara till besvär".
Det skulle göra det mycket svårare att behöva hjälp och MYCKET svårare att arbeta med/vara anhörig till hjälpbehövande eftersom den där irrationella känslan av skuld redan idag är så påtaglig.

Anonym sa...

Varför göra det så komplicerat. Jag har levt i tio år med tinnitus. Jag har fått välja bort allt socialt liv och är mer eller mindre fången i mitt eget hem. Aktiv dödshjälp borde säljas på apoteket receptfritt.

Jag hade köpt det utan att tveka. Hur länge ska jag behöva leva för att andra ska må bra när jag själv inte gör det?

Redaktörn sa...

Jag tar risken att framstå som kall och cynisk. Men att en person som lider av tinnitus inte vill leva är knappast något argument för aktiv dödshjälp eller receptfria självmordspiller på Apoteket.
Diskussionen om dödshjälp handlar ju om dem som rent praktiskt inte kan avsluta sitt liv på egen hand.

Det är nu nästan ett år sedan jag skrev inlägget. Tack för många kloka kommentarer.

Thomas Öberg sa...

Själv tycker jag att det är kränkande att lagen är beredd att straffa den som kanske uppfyller min högsta och sista önskan.

Läs gärna denna logg http://respektfullt.blogspot.com/ på några texter och kommentera sen någon om du vill.