fredag, mars 30

Patientbemötande igen

I onsdags var jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och talade med ett 30-tal undersköterskor, sjuksköterskor mm om patientbemötande i vården. Jag sade ungefär samma sak i höstas när jag föreläste för vårdpersonal här i Nacka – här hittar ni mitt manus.

Tycker själv att jag blir lite svamlig när jag talar inför grupp, men de som lyssnade i Uppsala var i alla fall nöjda.
Vill gärna göra mer sådant framöver, känns som att jag kan göra en insats.

torsdag, mars 29

Gerdin och Sjöberg blickar framåt


Internt kallades han ”Gubben” långt innan han fyllde 50. Men ingen kan anklaga Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 62, för att inte vara med sin tid. Läs intervjun på Resumé.se där han förutspår upplageras för de betalda dagstidningarna (inkl kvällspressen alltså) och ökad inlåsning av det redaktionella materialet på webben för att öka intäkterna där.
Nyhetsjournalistik blir, i ännu större utsträckning än i dag, allmängods och svårt att ta betalt för.

”Vi kan ta betalt för material på nätet, men inte för nyheter. De rewritas så snabbt av andra. Ändå är de egna stora nyheterna jätteviktiga för oss”, säger Expressens Otto Sjöberg i samma artikel.
Uppdatering:
SvD:s Martin Jönsson skrev klokt om kvällstidningarnas upplageras häromdagen.

tisdag, mars 27

Fin journalistik och ful

Via Vassa Eggen uppmärksammas jag på Journalistens chefredaktör Maja Aases nedsättande attityd till magasinsjournalistiken. Aase ondgör sig över att DN Bostad – en mycket lönsam annonsbilaga med visst redaktionellt innehåll – publicerat ett reportage från tidningen Gård & Torp.
I Maja Aases värld är den typ av journalistik Gård & Torp står för (producerad av SJF-medlemmar och uppskattad av miljontals läsare) inte värd något. Tvärtom borde DN granska Gård & Torps journalistik, skriver hon. Kanske det. I samma artikelserie kunde man ju tydliggöra kopplingen mellan DN Bostads annonsintäkter och, låt säga, Maciej Zarembas prisbelönta DN-journalistik. Eller varför inte ta en titt på motorjournalistiken i DN?

Jag har tidigare tagit upp de här sakerna – kolla här, och här.

söndag, mars 25

Expressen belönas för Magnus scoop

Jodå. Expressen fick en guldspade för sina artiklar om fd ministern Maria Borelius privatekonomi – artiklar som till stor del bygger på uppgifter bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Läs mer på Magnus blogg, och läs också Vassa Eggens rapport från prettojournalisternas egen Hultsfredsfestival – Gräv 07 i Örebro.

torsdag, mars 22

Efter tre timmar Persson & Fichtelius: slentriansågningar, sura rönnbär och total nyhetsdominans


Det var inte bra att Erik Fichtelius arbetade med sitt stora Göran Persson-projekt utan att hans närmaste chefer kände till det. Det var lika illa att han parallellt med det hemliga intervjuandet arbetade som politisk kommentator och gjorde partiledarintervjuer under två valrörelser.
Så var det sagt.

Nu rullar serien ”Ordförande Persson” – och den dominerar totalt nyhetsflödet. Snart sagt alla vinklar är täckta i uppföljningarna. I morse körde till exempel P1-morgon ett inslag med en rekryteringskonsult som berättade att det ofta är personer med Göran Perssons narcissistiska drag man letar när man söker toppchefer. Alla ledarsidor kommenterar. Perssons uttalanden om Sahlin, Bildt, Schyman, Åsbrink och Pagrotsky har blivit toppnyheter.
Nej, intervjuerna med Persson har hittills inte innehållit några scoop. Men fascinerande är de, och vi får höra en fd statsminister säga saker vi aldrig hört honom säga förut (även om vi kanske inte är direkt förvånade).

Fichtelius har fått mycket kritik för att han inte är tillräckligt tuff mot Persson. Visst hade han kunnat vara tuffare. Men då hade det inte blivit hundra timmars material utan en vanlig politikerintervju, tackåhej. ”Ordförande Persson” får väl ses för vad det är – en unik dokumentation, som nu ger upphov till mängder av politisk journalistik och debatt i alla medier. För detta har Erik Fichtelius, som Per Gudmundson skriver på sin blogg, fått betala ett högt pris. Gudmundson tycker att Fichtelius borde få Stora Journalistpriset. Jag vet inte det, men uppmärksamheten och genomslaget känns i alla fall välförtjänt. Och många av de journalistkollegor som gapade som högst när ”Fichteliusaffären” rullade för några år sedan känner nog rönnbärssmak i munnen nu.

Andra, som Peppe Engberg på Dagens PS, tycker att ”Ordförande Persson” är trist tv. Jag håller inte med. ”Fyra timmar med Churchill, bin Laden eller någon annan internationell tungviktare hade förmodligen känts som två timmar för mycket”, skriver han. Jag vet inte vad det är för tv-program i andra kanaler Peppe inte vill missa, men jag skulle i alla fall gärna se fyra, ja fem, timmars intervju med bin Laden.

Sedan har vi de rätt tröttsamma Hökmarktyperna, som kan väckas när som helst på dygnet och leverera en sågning av Sveriges Television. I Gunnar Hökmarks värld är SVT:s väderprognoser också styrda av socialdemokraterna.

Dagens Nyheter med flera vill att SVT ska lägga ut hela Fichtelius intervjumaterial på nätet. Det är en god tanke, men ett märkligt krav. Att lägga ut oredigerat intervjumaterial är inget ovanligt på SVT, det gör bl a Uppdrag Granskning ofta. Såvitt jag förstår är Fichtelius en vän av öppenhet och ny teknik, så råmaterialet hamnar kanske på webben så småningom. Men det beslutet är enbart hans och hans ansvarige utgivares. Att kräva att det ska läggas ut är märkligt, särskilt som kravet kommer från journalister. Hur skulle DN ställa sig till ett krav om att lämna ut band från telefonintervjuer eller reportrarnas anteckningsböcker? Nu har Erik Fichtelius gjort sitt urval och sin programserie, han och SVT får bedömas och dömas utifrån det.


Till sist. Okritiskt eller ej. Så här långt är ju ”Ordförande Persson” inte någon hyllning direkt. Karln framstår som en paranoid halvmytoman.
Någon mer än jag som skulle vilja vara en fluga på väggen hemma hos Göran och Anitra i dessa dagar?

Folkligt, festligt, fullsatt

Just nu, klockan 20.10, går det inte att komma in på SVT:s debattforum för dokumentärserien om Göran Persson:
”Vi har väldigt många besökare just nu och servern är därför överbelastad. Vi ber er därför att försöka igen lite senare.”

Hur mår Expressen.se? Eller min dator?

Sedan Expressen.se gjordes om häromveckan kan jag inte se det redaktionella innehållet, bara annonserna och västerspalten, på min laptop här hemma. På jobbet funkar det. Någon annan som har samma problem? Expressen hade ju stora bekymmer när den nya sajten lanserades.

tisdag, mars 20

Torekull tänker klart igen


Häromveckan var Bertil Torekull ute och cyklade på DN Debatt när han menade att det var olämpligt att politiker som Carl Bildt kommunicerar direkt med medborgarna via bloggar (läs min kommentar här).
I dagens DN är han mer på rätt spår. Han och Lars Bringert skriver om tidningarnas lätt förvirrade relation till – och satsningar på – nätjournalistiken.
Ska de tryckta tidningarna klara sig är det back to basics som gäller, menar de:

”Svaret borde vara givet: genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst -
nämligen på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och
seriöst fördjupande.”
Jag tror att det ligger någonting i det. Men jag tror också att färre människor än i dag kommer vara beredda att betala för den typen av tidningsjournalistik.

söndag, mars 18

Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan


Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.


Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.

lördag, mars 17

Afrikansk motbild

Det är synd om Afrika, på många sätt. Det är till exempel synd om Afrika för att vår bild av kontinenten är så ensidig.
När hörde man till exempel senast höras om en telekommiljardär från Sudan med hjärtat på rätta stället?
Svar: I P1:s Konflikt i morse.

Så här beskrivs den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim på Konflikts hemsida:
”Den sudanesiske telekommiljardären Mo Ibrahim har instiftat ett eget pris, i pengar värt mer än Nobelpriset. Priset ska belöna afrikanska ledare som ger prov på gott ledarskap och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Mo Ibrahim vill ge en motbild till de eländesskildringar av Afrika som dominerar i västvärldens medier.”
Det är ju storartat. Hör hela programmet på Konflikts hemsida. Och lär dig mer om Mo Ibrahim här.

Världen behöver inte bara fler människor av Mo Ibrahims sort. Världen behöver också få höra talas om dem.

Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.


Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.


Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.

torsdag, mars 15

På hotell


Konferens med jobbet hela dagen. Vi var på Hilton vid Slussen. Några av oss avrundade i baren, och jag konstaterar att man är för lite i hotellbarer. Det är anonymt, opretentiöst och man kan smyglyssna på folk från andra håll i världen. Inte spelar de för hög musik heller.

The power of Google

En liten lägesrapport: mitt inlägg med rubriken ”Gratis porr” häromdagen ger ungefär tio extra besökare per dag här på bloggen. Ingen kioskvältare alltså, men ändå.

onsdag, mars 14

Soundtrack vecka 11, 2007


Lucinda Williams: West (album)
Dolly Parton: My Tennessee Mountain Home (klassiskt album)
Chris Knight: It ain’t easy being me (cd-spår)
Neil Young: Like a hurricane (unpluggedversioen med tramporgel)
Johnny Paycheck: The real Mr. Heartache

"Äras den som äras bör"

Förra veckan skrev jag om tre exempel på mainstreammedias haltande förmåga att hantera Internet. I veckans nummer av Journalisten är man inne på samma spår i två artiklar:

”Äras den som äras bör”, säger Peppe Engberg och gör en pudel efter att Lisa Förare Winbladh (bloggaren Matälskaren) avslöjade att han norpat långa stycken i en artikel från annat håll.

Föreningen Grävande Journalister kan komma att införa en klass för bloggare när priset Guldspaden delas ut. Detta efter det pinsamma inträffat att Expressen nominerats för ett avslöjande som bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Jag tycker dock att kommentarerna från Grävande Journalisters ordförande andas både ovilja och förvirring.

lördag, mars 10

Gratis porr

Sökmotormarknadsföring är intressant. Vill man berätta något på nätet och nå många människor gäller det att se till att man hamnar högt upp i sökmotorernas träfflistor.
Tänkte göra ett litet ovetenskapligt experiment och se om en rubrik som Gratis porr här ovanför kan dra trafik till min blogg.
Jag återkommer med en rapport om resultatet.

Haveri på Expressen.se

Omgörningen av Expressen.se har blivit en mardröm för tidningen. Tidigare i veckan hade man stora tekniska problem och underleverantören Polopoly har fått sina fiskar varma.
Just nu, lördag klockan 12.35, saknar sajten återigen (fortfarande?) allt redaktionellt innehåll. Frustrationen på Expressen kan nog bara mätas med skadeglädjen på Aftonbladet.

torsdag, mars 8

Dagens affärstips: starta INTE skivbutik

Hörde på radion häromdagen (minns inte exakt i vilket program och hittar tyvärr ingen länk) att ungefär hälften av landets skivbutiker försvunnit. Nätbutiker som Ginza och CDON har tagit en stor del av marknaden, men naturligtvis är nedladdning – legal och illegal - av musik från nätet det som så småningom kommer att slå ut så gott som all cd-försäljning.
I programmet sade någon expert att om sisådär tio år kommer en normal mp3-spelare att rymma all musik som spelats in sedan 1940. Hur ska skivbolagen hantera det? Om de finns kvar då, vill säga.

onsdag, mars 7

Pappjournalistiken och den nya medievärlden x 3


Nya medievärlden förresten, den är ju inte så ny längre. Internet har vi använt sedan förra årtusendet. Hursomhelst har den senaste veckan bjudit på några exempel på hur gårdagens journalister riskerar skavsår när de snubblar omkring i dagens medielandskap.

I – Bertil och den bloggande utrikesministern
Utikesministe (det är väl ungefär så han uttalar det?) Carl Bildt har en blogg där han varvar högtravande reflektioner över sakernas tillstånd, utrikespolitiska kommentarer och annat. Det gillar inte Bertil Torekull, som i DN 28/2 skriver att statsråd som Bildt ”bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för”.
Det är en ståndpunkt värdig en stofil. I Torekulls värld ska journalisterna utan jobbig konkurrens om uppmärksamheten i lugn och ro få tolka, filtrera och vidarebefordra det politikerna säger. Direkt kommunikation mellan politiker och allmänhet är inte bra.

En sådan tankevurpa Torekull gör. Bildts ymniga bloggande i sig minskar väl inte medias möjligheter att granska honom? Tvärtom. Karln sprutar ju ur sig uttalanden och utspel, det är bara att sätta i gång att granska, ifrågasätta och bemöta - eller för den delen kommentera direkt på bloggen, det är alla välkomna att göra.

Det är väl för jösse namn vad och hur Carl Bildt kommunicerar som ska granskas och kritiseras, inte att han kommunicerar. I själva verket borde fler ministrar blogga. Om detta skriver Johanna Nylander begåvat på Frihet, Fildelning och Feminism.

Bildt själv skrattar nog åt Torekull och tackar för gratisreklamen.


II – Ska Expressen få pris för någon annans scoop?
Isobel Hadley-Kamptz och SvD:s Martin Jönsson har i dagarna uppmärksammat att några reportrar på Expressen nominerats till det prestigefyllda priset Guldspaden för sina avslöjanden om fd utrikeshandelsministern Maria Borelius. Trots att Expressen inte var först med scoopet.
I själva verket var det ju bloggaren Magnus Ljungkvist som först publicerade uppgifterna om Borelius inkomster. I Expressens i övrigt mycket detaljerade beskrivning av hur deras reportrar jobbade med de nu nominerade reportagen nämns inga bloggar eller ens Internet med ett ord. Det är futtigt och ett tecken på att man fortfarande inte vet hur man ska förhålla sig till sådant som publiceras utanför mainstreammedierna, ofta av människor som inte är journalister.

Jag hoppas att Expressen vinner Guldspaden. Då kommer vi att få en uppfriskande diskussion om medborgarjournalistik, bloggar och relationen mellan gamla och nya medier. Och så blir det lite genant för Expressen. Sådant är alltid kul.


III – Nyhet! Peppe lanserar bake off-journalistiken
En av de minst glamourösa journalistiska arbetsmetoderna kallas rewrite, och det är något alla tidningsjournalister gör eller gjort då och då. Man utgår helt enkelt från innehållet i en artikel som publicerats någon annanstans och skriver en ny. Ofta, men inte alltid, är det en utländsk artikel man rewritr. Ofta, men inte alltid, anger man källan.

Jag tycker rewrites är helt okej när de görs snyggt, källor citeras ordentligt och slutresultatet är någon form av bearbetning av utgångsmaterialet.
Att bara planka är en annan sak. Och tack vare Internet och funktionerna ”kopiera” och ”klistra in” är det numera busenkelt att svischa ihop en passabel artikel om vad som helst medan man värmer lunchmaten i mikron.

Det tycks vara ungefär det min gamle kollega Peppe Engberg gjort i sin nya tidning PS Magasin. Matjournalisten Lisa Förare Winbladh läste Peppes artikel om granatäpplen och kände igen inte bara innehållet utan också formuleringarna. Hela stycken är mer eller mindre kopierade rakt av ur två artiklar som finns att hitta på nätet.
Ja, det är i själva verket de två artiklar som kommer överst i träfflistan om man googlar på ”granatäpple”. Längre än så har inte Peppe grävt.

Upphovsrättsligt kan Peppe Engberg eventuellt få bekymmer om någon av dem som skrivit originaltexterna orkar ta itu med det. Men är det något problem i övrigt? Tja, Peppe skiter nog högaktningsfullt i att några gnälliga bloggare påpekar att han är en plagiatör. Men att han ”avslöjas” är ett sundhetstecken och ett bevis på ökad journalistisk transparens och att mediekritik inte längre är förbehållet medierna själva.

Missförstå mig inte. Google är ett viktigt verktyg även för mig i mitt journalistiska arbete, jag hämtar uppgifter och uppslag på nätet varje dag och använder på olika sätt – med mer eller mindre lyckat resultat.
Men om jag plagierar något är det bra att det är lätt att upptäcka och lätt att uppmärksamma, det kommer i förlängningen bidra till att göra journalisten bättre.
Det ska vara lite pinsamt att ertappas. Eller hur, Peppe?

söndag, mars 4

Det är inte lätt att vara reporter. Telefonnummer och sånt att hålla reda på.


Först utgav han sig för att vara polis för att få fram uppgifter om den kidnappade direktören Fabian Bengtsson. För det dömdes han i hovrätten.
Sedan knåpade han ihop historien om att Mikael Persbrandt skulle ha lagts in akut på alkoholklinik. En lögn som Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg dömdes för.
Därefter, på nya jobbet, skriver han en artikel om sig själv och kallar sig ”Expressens tidigare stjärnreporter”.
Och i onsdags publicerades en artikel där han citerar en person han aldrig intervjuat.
Niclas Rislund, sedan någon månad tillbaka reporter på Dagens Media, har tagit hertigen av Wellingtons gamla uttryck ”publish and be damned” till helt nya, låga, nivåer.

Historien om Rislund är ju något av en tsunami i ett vattenglas. Den som till äventyrs skulle råka ha tidningen Resumé som sin enda nyhetskälla kan få uppfattningen om att det här är viktigt på riktigt. Själv tycker jag mest att det är patetiskt, även om jag kan hålla med SvD:s Martin Jönsson i hans oro över hur sådant som Rislund håller på med påverkar folks förtroende för journalister.
Men, som sagt, mest tycker jag det är patetisk. Och veckans skrattfest bjöd Rislunds chef, Dagens Medias Rolf van den Brink, på när han gick ut med den här rättelsen:

Rättelse: Dagens Media intervjuade fel person
I onsdagens pappersutgåva
(28 februari, 2007) angav vi felaktigt Schibsteds koncernchef som avsändare till
ett citat i en artikel om den så kallade Metronome-affären.
Av misstag hade
Dagens Media slagit fel telefonnummer och kommit till en annan chefsperson på
Schibsted, som svarade på Dagens Medias reporters frågor. Detta framgår efter en
kontroll av våra telefonloggar.Vi beklagar misstaget och de konsekvenser som det
kan ha medfört.

Rolf van den Brink
mailto:rolf@dagensmedia.se

Van den Brink förtydligar för Resumé:
– Våra telefonloggar som vi fått ut visar att vi har ringt en person i
Schibsteds ledning, men det var inte Kjell Aamot (Schibsteds koncernchef, min anm). Det var en siffra som blev fel
på slutet och en annan person i ledningen svarade på frågorna, säger Rolf van
den Brink.

Rislund fumlade med fingrarna när han slog numret alltså. Lätt hänt. Och det kan ju vara svårt att höra om en norrman heter Kjell eller Sverre när han svarar i telefon (Det var Sverre Munck, koncerndirektör för Schibsted International, som Rislund hamnade hos när han slog fel nummer).

Vad händer härnäst? Kommer chefredaktör van den Brink än en gång att ge stjärnreporter Rislund uppdraget att skriva om sig själv? Eller tänker han, van den Brink, ringa upp Rislund för en intervju? Då gäller det att vara skärpt:
Niclas Rislunds telefonnummer är 08-545 222 08. Råkar man slå 7 istället för 5 hamnar man hos Bogdans grill i Haninge. Det kan ju sluta hur som helst.

Vi hade behövt Zappa nu

I dag ska ni titta in hos Isobel och ge er själva 20 minuter för att njuta av Frank Zappa när han försvarar yttrandefriheten i en tv-debatt i CNN 1986. Bergfast och kristallklar. Zappas musik var pisstrist, tycker jag, men jösses vad man saknar honom i politiken.

UPDATE: Bushadministrationen har bannlyst en cd där kvinnor från hela världen sjunger vaggvisor. Zappa, var är du?