En sportrubrik: Fack off, SJF

Tidningen Journalistens chefredaktör Maja Aase har skrivit en ledare som fått Aftonbladets Peter Wennman att lämna facket och uppmana andra sportjournalister att göra samma sak.
Flera andra bloggare har redan kommenterat detta, läs till exempel här och här. Aases ledare i sig är inte så mycket att hetsa upp sig över. Och Peter W har ibland lite väl korta kablar mellan hjärta och tangentbord.

Men han har en poäng, en jättepoäng.
Svenska Journalistförbundet har i åratal varit en facklig organisation som öppet visat förakt för en stor del av den egna medlemsskaran och det arbete de utför. Inte minst gäller det de journalister som arbetar på kvällstidningar. SJF:s ointresse för kvällstidningar som arbetsplatser är monumentalt. Däremot är förbundet och dess tidning Journalisten sällan sena att sälla sig till jämmerkören så snart det vankas lättköpta poänger i finare journalistkretsar. Men är det där SJF ska verka?

Jag blev förbannad redan 1992 och gick ur journalistfacket. För mig är det obegripligt att inte alla kvällstidningsjournalister gjort detsamma och - varför inte - bildat ett eget förbund. Särskilt gäller det vikarierna, som aldrig eller ytterst sällan fått något fackligt stöd i det lätt bisarra LAS-träsket.

Jag jobbade på Aftonbladet när en av kollegorna greps och åtalades i samband med det som möjligen kallades ”nazisthärvan”. Det publicistiska i den historien lämnar jag därhän. Det borde SJF också gjort. Förbundets och tidningen Journalistens agerande var en vämjelig historia. En journalist och SJF-medlem grips och slängs omedelbart i häkte för något han gjort i tjänsten. Han är inte farlig eller rymningsbenägen. En klockren skandal i en demokrati. Men SJF lyfte inte ett finger för sin medlem utan inväntade nervöst vindriktningen på de fina debattsidorna.

Som journalist behöver man inte tveka om hur det egna fackförbundet rangordnar en. Kvällstidningsjournalister (särskilt de som jobbar med nöje, sport och feature) och magasins- och veckotidningsjournalister är inte lika mycket värda som de som jobbar på de stora morgontidningarna, på P1 eller ägnar sig åt det som kallas ”grävande”. Vikarier och frilansare står också långt ner på skalan.
Det är möjligt att samma typ av statusindelning finns i andra fackförbund, men jag undrar om den någonstans är så tydlig för de egna medlemmarna som i SJF.

Den som läst min blogg vet att jag har svårt för pretentiösa journalister utan verklighetsförankring. Men när jag möter den attityden från ett förbund som ska företräda alla sina medlemmar blir jag arg på riktigt.

Kanske skönjer vi en identitetskris här? Vilka är det Svenska Journalistförbundet ska företräda? Det vill säga vem är journalist? Det vill säga vad är journalistik?
Och här någonstans är det möjligt att SJF går vilse.
Min egen definition? Ja, säg det. För mig är journalistik mera metod än vetenskap med egenvärde. Det är ett sätt att berätta något. Det kan göras bra eller dåligt, intressant eller ointressant. Underhållande eller trist.

Själv har jag faktiskt efter 14 år som svartfot gått med i facket. Mest av försäkringsskäl, men också för att jag faktiskt tycker det är en bra grej att vara organiserad.
Och tänka sig – de släppte in mig! Trots att jag jobbar med mycket suspekta saker som marknadsföring i tidningsform. Men visst fan är jag journalist.
Så det kanske finns hopp för SJF ändå. Med Peter Wennman som förbundsordförande.