lördag, mars 4

Tack Johnny


Jag har ännu inte sett Walk The Line, men i helgen måste det bli av. Ser i DN att försäljningen av Johnny Cash-skivor ökat med 700 procent. Två och ett halvt år efter sin död är Cash större än någonsin.
Det är i sådana här lägen man lite fåfängt och nästan missunnsamt vill påpeka att ”jag har ju lyssnat på honom i många år” för att distansera sig från massorna som utan att reflektera springer åt samma håll och köper skivor. Min Cashbeundran är liksom lite finare, och jag kan inte riktigt glädjas åt att så många nu upptäcker denne fantastiske man. Lågt av mig.

Hittar en månadsgammal krönika av Jan Gradvall där han skriver om Johnny Cashs formidabla karriär, som ju nådde sin höjdpunkt när Cash var över 60. Och kanske är hans version av ”Hurt” det absoluta bokslutet. Videon är stark så man gråter, med en Cash märkt av sjukdom och ålder men med en monumental värdighet och styrka.
Det är så bra att man känner tacksamhet för att man får vara med och lyssna.

2 kommentarer:

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Ja, det är lite svårt att påpeka att man gillade Cash långt innan alla andra böjade göra det, utan att låter patetisk. Men man kan låta påskina det utan att säga det rakt ut, typ "Jag tycker att kritiken mot Cashs skivor från 70-talet till del är orättvis, det fanns faktiskt en del guldkorn".
Fast det kanske låter patetiskt det också.

Kritan sa...

"Jo, 70-talsplattorna har verkligen ett och annat guldkorn, men på konserterna då stod man ju bara och tjatade om låtarna från sextiotalet!", är ju ett annat diskret sätt att stajla.