Katrine, Filippa och vi

Jamenhej. God fortsättning och allt det där. Jag ägnar några annandagstimmar åt att skumma igenom bloggar och annat jag inte läst på länge. Via Isobel hittar jag den här artikeln av Katrine Kielos, publicerad i Expressen förra veckan. Den handlar om Filippa Reinfeldt, eller kanske snarare mediebilden av henne. På Isobels blogg har många kommenterat artikeln.

Det första som slår mig när jag läser KK:s text är hur jävla bra hon skriver. Jag är inte alls söker på att hon har rätt, men oj en sådan läsvärd och underhållande skribent. Katrine Kielos insomnade blogg var under ett halvår bland det mest intressanta som fanns att läsa på nätet. Det är nog fler än jag som hoppas på en comeback. Tillsvidare får vi hålla tillgodo med det hon skriver i Expressen.

Filippa då? Tja, vad ska man säga? Jag har inte läst Mama, Amelia eller någon av alla de andra tidningar som gjort cover stories och stora intervjuer med statsministerns fru. Sverige är ett litet medieland, och hösten/vintern 2006 vill alla redaktioner ha Filippa. De som vill markera att de inte deltar i hysterin kan åka snålskjuts på de andra genom att lite von oben rapportera om Filippa-frossan. Ungefär som jag gör nu.

Och det är väl Filippa Reinfeldt som symbol för de ”nya moderaternas” samhällssyn, och mediebilden av henne, Katrine Kielos skjuter in sig på. Medierna, men också vi mediekonsumenter och kanske också Filippa Reinfeldt själv, bygger upp en endimensionell bild och gör henne (Filippa) till en slags seriefigur, en karikatyr.
Dilemmat med en artikel som KK:s i Expressen är att det känns som att den går för mycket på person – samtidigt som det är det som gör texten effektiv och läsvärd.
Och även en skribent som Katrine Kielos riskerar själv att bli endimensionell och förväntad i sin analys och kritik. Men, icke desto mindre: läs artikeln.