De ekonomiska och kommersiella villkoren för journalistiken är ett av mina favoritämnen. I går skrev Svenska Dagbladets Martin Jönsson en kommentar om saken apropå en artikel i New York Times där man kan läsa att nära hälften av 266 tillfrågade amerikanska marknadschefer betalat för redaktionell reklam.
Martin Jönsson skriver:
”Ett aktuellt exempel i svensk press där det definitivt gått för långt är i Metro, som under sommaren har en artikelserie om europeiska städer, i intimt samarbete med Canon. På ett uppslag presenteras smultronställen i olika städer med bilder tagna med en Canon-kamera. Canon står med på uppslaget både som annonsör och med byline: att artikeln producerats i samarbete med Canon. Vem som betalar vem är lite oklart, men att det inte enbart är redaktionella värderingar som styr över uppslaget är tämligen tydligt.”
Jag har inte sett reportagen i Metro, det är möjligt att de är skittrista och saknar läsvärde. Men om de presenteras på det sätt Martin Jönsson beskriver behöver läsaren i alla fall inte tveka om på vilka premisser artikeln tillkommit. Metro mörkar inte, läsaren får själv bedöma om Canon är en trovärdig och bra källa till information om resmålet.
Sponsrade inslag eller artiklar som beställts och betalats av annonsörer vill inte jag heller se på nyhetsplats i medierna. Men journalistik är ingen frizon isolerad från marknadskrafter. Det finns inga – eller i varje fall mycket få – redaktörer som inte måste ta kommersiella hänsyn och samarbeta med annons- och marknadsavdelning. Läsare, tittare och lyssnare delas in i målgrupper som ska lockas in och i förlängningen säljas till annonsörerna.
Hur når vi de unga? De köpstarka? Villaägarna, invandrarna, pensionärerna, fondspararna, hemmasnickrarna, förstagångsväljarna eller alla som är intresserade av semesterresor? De frågorna handlar både om journalistik och affärer.
Och eftersom en del journalistik är dyr att producera har utomstående krafter ett stort inflytande på den inom områden som till exempel resor och motor – två branscher som för övrigt pumpar in rätt duktigt med annonspengar i medierna.
Jag har ingen aning om vilken policy Svenska Dagbladet har när det gäller resereportage, men jag vågar påstå att i de flesta svenska tidningar tillkommer inte sådana här artiklar utan någon typ av medverkan från resebyråer, flygbolag eller turistbyråer.
Och det är möjligt att DN betalar för varje kopp kaffe tidningens motorreportrar dricker när de provkör bilar i Palma de Mallorca, Aten och Bolzano. Men majoriteten av journalisterna på provkörningsresorna flyger, bor och äter på biltillverkarens bekostnad och initiativ.
Det finns inga knivskarpa gränser, ingen röd streckad linje i redaktionsgolvet, där det kommersiella tar slut och den liljevita, vackra och obundna journalistiken börjar. Gränsen finns, men eftersom den är osynlig och flyttas fram och tillbaka hela tiden måste vi ständigt öppet diskutera den och alla de andra förutsättningarna för vårt arbete – även de som stavas p-e-n-g-a-r. Bara då kan vi säkra opartiskheten i till exempel nyhtsförmedlingen.
Om man bortser från public service-bolagen och en del mindre tidskrifter som ges ut helt ideellt eller med statligt stöd är medier business. I längden går det inte att ge ut tidningar eller sända icke-statlig tv och radio utan att verksamheten går runt ekonomiskt.
Kommersiell framgång behöver inte vara och är inte min drivkraft som journalist. Men om jag inte förstod och accepterade de bakomliggande mekanismerna och ekonomiska villkoren i den värld jag arbetar i skulle jag inte kunna göra ett lika bra jobb.
Att Metro och Canon samarbetar med öppna kort bekymrar mig inte så mycket, även om jag tvivlar på att den typen av allians gynnar någondera parten.
Då känns det viktigare att hålla ögon och öron öppna och kritiska nästa vecka, när spektaklet i Almedalen drar i gång. Vi kommer att översköljas av budskap, utspel, rapporter och partsinlagor från partier, organisationer, företag och särintressen av alla möjliga slag. Mycket kommer att presenteras som nyheter i våra allra mest seriösa medier.
Watch out.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Word. Canon & Metros samarbete handlar ju dessutom om en tredje sak. Det är ju inte Canons kameror som syns på bilderna. Canon har alltså inte styrt Metro alls utan bara tillhandahållit utrustning och betalat för att Metro ska skriva ut märket. Jag skulle snarast säga att det är ett bra exempel på ett samarbete.
Skicka en kommentar