Nästan tillbaka

Tänk dig en latte någon pissat i. Där har du kulören på väggarna i rummet på Karolinska sjukhuset där jag tillbringat de senaste åtta dagarna. En skittrist litografi (är det blinda människor som köper in konst till sjukhusen?) i exakt samma färgskala hängde på en vägg. Redan efter en timme i rummet kände jag mig sjukare än på länge.

Det är märkligt. I årtionden har man vetat att miljön – färg, form, allmän trivsel – påverkar tillfrisknande och välbefinnande. Sedan bygger man eller renoverar sjukhus och skiter blankt i allt man vet. Det hade inte varit dyrare att måla väggarna i mitt rum gula, blå eller gröna eller någon annan färg som åtminstone någon tycker om. Och idioten som bestämt att dörrarna ska vara grå skulle jag vilja träffa och ha ett allvarligt samtal med.

Nu befinner jag mig på Rehab Station Stockholm och här har någon i alla fall tänkt. Trägolv, laserad panel på väggarna och ett rubinrött badrum. Känns som rena resorten jämfört med Karolinska. Och: här finns trådlöst nätverk. Så nu hostar bloggen igång igen. Jag ska vara här i en månad, det lär bli en del skrivet om vård och rehabilitering, två inte särskilt sexiga, men intressanta, områden som jag sedan hösten 2000 har en mycket nära relation till.

Bäst just nu är Personal File, dubbelalbumet med hittills outgivna låtar Jonny Cash spelade in i sin hemmastudio från 1973 och framåt. Men det visste ni ju redan.