Ord och inga visor när Ekot skrotar Bloggkrönikan

I nio månader har Ekot kört en bloggkrönika på lördagar, precis som man publicerar en tidningskrönika under veckans övriga dagar.
Det har varit en försöksverksamhet och nu läggs Bloggkrönikan ned. Jörgen I Eriksson, som skött ruljangsen, är hård i sin sista krönika. De svenska bloggar som kommenterar politik och samhälle håller inte måttet. I bloggvärlden saknas de nya idéerna och infallsvinklarna och ”när de politiska bloggarna är som sämst kan man jämföra dem med illa tillyxade tidningsinsändare i sms-format”.
Ouch.

Det kan också vara svårt att veta vilka intressen som eventuellt ligger bakom en blogg, skriver Eriksson. Det gör det svårt att värdera och bedöma relevansen i det som skrivs där.

Jag tänker två saker när jag läser Jörgen I Erikssons griftetal.
För det första har han nog rätt när det gäller kvaliteten på innehållet på de politiska och samhällskommenterande bloggarna. Att bloggar och Internet är en modern och relativt ny del av det offentliga rum där politik diskuteras innebär inte att det som sägs där är nytt.
I den mån vi som skriver om samhällsfrågor, politik och så vidare vill jämföra oss med tidningarnas ledarsidor och etablerade kolumnister får vi väl ta till oss av Erikssons kritik och skärpa oss.
Men Erikssons underbetyg svider olika mycket beroende på vilka ambitioner och anspråk som driver de enskilda bloggarna. Säkert finns många ledarsidewannabees som tycker kritiken är orättvis. Samtidigt bloggar många av andra skäl.

Själv skriver jag för att det är kul och ibland en utmaning att se om jag kan leda ett resonemang i mål. En sorts hjärnjympa, mycket för min egen skull.
Men det är klart jag vill bli läst också. Som gammal upplagenarkoman kollar jag besöksstatistiken för bloggen varje dag. Och när jag själv citerades i Ekots bloggkrönika i våras var jag oerhört stolt (se där, nu fick jag det sagt).

För det andra (och det här tycker jag själv är intressantast med Erikssons avskedstext) kanske en bloggkrönika är det sämsta tänkbara sättet att para ihop radio med webben. Bloggvärlden (jag vägrar att använda det där andra ordet) är av naturen spretig, inkonsekvent och på många sätt opålitlig – vilket ju är en av dess styrkor.

Att med denna åsiktssörja som bas få ihop fyra minuter intressant radio låter sig helt enkelt inte göras. Grundförutsättningarna för Ekots journalistik - kanske kan man kalla det en medial världsbild - är helt andra än de som gäller för alla de människor som publicerar sig på nätet. Och det är varken bra eller dåligt, det bara är.

Man anar en besvikelse hos Jörgen I Eriksson. Han – och jag, ska villigt erkännas – vill så gärna att bloggarna ska tillföra nytt innehåll i samhällsdebatten.
Det kanske vi inte gör. Men vi harvar på ändå, med eller utan talang och nya idéer, med eller utan läsare, med eller utan bloggkrönikor i radio och utan att be om lov.

Det är ganska underbart.