tisdag, juni 27

Fighters i Frösunda


Midsommar på rehabklinik är rätt långsamt, kan jag berätta för dem av er som eventuellt trodde något annat. Tur att vädret var bra.

Sedan i går är bygget fyllt av tonåringar med olika funktionshinder, alla i rullstol. De är här på någon typ av sommarläger en vecka.
Jag var 32 när jag bröt nacken. Det är snart sex år sedan och mitt liv har sedan dess till stora delar varit eländigt. Ändå kan jag känna att jag kommit lindrigt undan när jag ser de här kidsen.

Att se en tonårig kille i rullstol, kopplad till respirator dygnet runt och med en pekdator som enda sätt kommunicera får åtminstone mig att känna både respekt och stor ödmjukhet. Killen har yvig snedlugg och en silverring i örat. Kanske är han syntare.

Här finns också flera personer som skadat sig nyligen. Och fan vad de kämpar. I förmiddags såg jag en medelålders man slita som ett djur när han tränade för att kunna ta sig från rullstolen till en brits. Han var med om en olycka i påskas och än dröjer det någon månad innan han kan flytta hem till fru och barn – och möta resten av livet.
Andra kämpar för att lära sig ta på sig tröjan, eller bara sitta upp utan att svimma av blodtrycksfall.
Någonstans ifrån kommer viljan och energin, även om den sannerligen inte finns där alla dagar.

Alla människor skulle må bra av ett studiebesök här ute. Ord som livskvalitet, styrka, värdighet och värde poppar upp och pockar på att definieras.
Här i norra änden av Hagaparken ställs livet på sin spets.

------
I går kväll kom min gode vän J ut med middag: blandade snittar från Melanders i Östermalmshallen – och inte minst en flaska Dom Perignon 1985. Utan konkurrens den godaste champagne jag någonsin druckit.
En rätt okej måndagskväll på institutionen.

3 kommentarer:

Vigg sa...

Även om jag givetvis inte riktigt kan förstå... så förstår jag fighting spirit när jag läser om den... tänk om vi som inte har ett fysiskt handikapp kunde uppvisa samma energi i vårt dagliga liv... järnspik vad saker och ting hade blivit gjorda!

höres
Vigg

Staffan sa...

Jag gjorde sex veckor med förlamningssjukdomen GBS som femtonåring, på KS, i andra änden av Hagaparken. Från topp till tå förlamad innan det vände. Jag brukar kalla det just som du säger ett studiebesök eller en prao som handikappad.
Att sakta återfå rörelseförmågan medan mina trafikskadade medpatienter blev kvar i sina stolar var en märklig upplevelse. Jag tänker på dem ofta, tjugosju år senare.

Space babe sa...

Jag vet inte vad jag ska säga, men det är så viktigt med såna påminnelser om vikten av att inte ta saker för givet.

Jag tror att jag har blivit lite bättre på att vara tacksam, lite.

Och ännu mer försiktig ute i trafiken. Fattar inte vad folk kan riskera för att få köra om ytterligare en bil.