fredag, juni 16

Lite gnäll från sjuksängen

Nu har jag varit heltidspatient i två och en halv vecka. Har börjat sitta upp så smått, 3 x 30 minuter/dag, och det är såklart skönt. Men överlag är det en trist icke-tillvaro här ute i Hagaparkens nordligaste ände.
För mycket tid att tänka, för lite att göra, för att citera The Stranglers kultsingel ”Sverige”.

Till vardags har jag hjälp dygnet runt av mina personliga assistenter. Att till hundra procent vara beroende av andra är enormt påfrestande. Och då är ändå mina assistenter förträffliga människor jag själv anställt.

Nu vårdas jag på klinik och här har jag ju inte valt personalen. Dessbättre är de allra flesta helt okej, och många är både oerhört kompetenta och har den där svårbeskrivna lyhördheten, inkänningsförmågan eller talangen för att möta människor.
Och så finns de andra. Här är de inte så många, men några har jag träffat. De kan vara taffliga, ointresserade, överkäcka, i total avsaknad av socialt bollsinne eller – förlåt – bara plain stupid. Oftast känner man det på tre sekunder: jag gillar inte att ha den här människan i närheten.

Kanske är det så enkelt att det handlar om personkemi. Bekymret för en sjukhuspatient är att det är omöjligt, eller i varje fall väldigt svårt, att välja bort delar av personalen.
Som patient är jag per definition i beroendeställning gentemot personalen, behövde jag inte deras hjälp skulle jag ju vara hemma i Björknäs och grilla fläskkarré.

Under snart sex år som proffspatient har jag träffat säkert ett par hundra läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och jag vet inte allt. En generell iakttagelse är att många sjukhusläkare – inte alla – är kassa på patientbemötande.

Jag har varit med om att läkare kommit in på mitt rum och utan ett ord börjat läsa min journal, gjort några anteckningar och gått ut igen. Långt ifrån alla har presenterat sig när vi träffats första gången och jag tror inte någon satt sig ner inför ett samtal med mig, trots att jag legat raklång i sängen. Att stå upp och bokstavligen se ner på patienten är ett effektivt sätt befästa styrkeförhållandet mellan läkare och patient.

Säkert är det så att några enstaka hamnat på fel plats i arbetslivet. De borde helt enkelt inte arbeta med att vårda andra människor. Andra har det helt naturligt i sig, de har ett genuint människointresse och en känsla för hur man möter patienten med respekt och empati.
Men respekt och empati är inte bara personliga egenskaper. Det är också något man kan lära sig, en metod. Har man inte en medfödd social begåvning är det i alla fall bättre med några inlärda fraser (god morgon, jag heter Nisse och är läkare, hur mår du?) och gester (ta i hand när man hälsar) än inga fraser och gester alls.
På de flesta håll i världen kallar vi det vanlig hyfs. På en del håll i sjukvården tycks det vara ett okänt beteende.

Jag hoppas och tror att de som i dag utbildar sig till läkare, sjuksköterskor osv åtminstone berör frågor om patientbemötande, vårdmiljö och annat utöver det rent medicinska som påverkar patientens tillfrisknande och välbefinnande. Problemet är att det på många håll i vården saknas tid och framför att – tror jag – tradition och intresse för sådant här. Och ska jag vara fördomsfull gäller det framför allt läkarkåren. Förhoppningsvis blir det bättre i takt med att den gamla stammen av upphöjda och allvetande doktorer går i pension.

Tja, det var lite osorterat gnäll på vården. Här känner jag att jag ödmjukt och tacksamt borde slänga in en brasklapp om att vården jag får naturligtvis i stort sett är fantastisk, att jag har tur som omfattas av en generös och generell välfärd och så vidare. Och visst är det så. Men det hindrar inte att jag aldrig kommer att glömma sjuksköterskans svar när jag frågade henne varför mitt rumsfönster på Karolinska sjukhuset saknade gardiner:

- Oj, det har du rätt i. Det har jag aldrig tänkt på.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, vad jag känner med dig. Jag har också legat ensam och svag och nyopererad på Karolinska. Försökt vara tapper och tänka att personalen väl också har det svårt (det var vid tiden för sammanslagningen med Huddinge) som förklaring till att de glömde bedövningen på uppvaket. Att man ständigt förväntades vara tacksam, trots att man fått vänta alldeles för länge på sin behandling. Att det var så skitigt i salen att man blev ännu sjukare. Att de var så vidrigt käcka mot den ensamma änkan i sängen bredvid mig som faktiskt inte ville leva längre. 85 år som hon var hade hon en viss rätt att tycka att hon gjort sitt.
Men ibland var jag bara ledsen, faktiskt. Låg och stirrade på de fula väggarna, förundrades över hur det är möjligt att langa fram så trist och själlös mat. Längtade hem och hatade att vara patient, berövad sin identitet.
Jag tycker inte du kommer med något osorterat gnäll. Jag är tvärtom imponerad över att du orkar vara så vidsynt.

Pelle sa...

Det där med hälsandet (och sambandet med hälsan) är intressant. När jag växte upp i Småland på 50-talet hälsade man på alla man mötte. När jag flyttade till Stockholm på 70-talet lät det sig inte göras på samma sätt (jämför Crocodile Dundee på Fifth Avenue i New York). Ville man bli sedd fick man bli kändis eller högljudd.

När jag nu tillbringar somrarna på vischan i sydvästra Frankrike är det självklart att hälsa på alla, hälsa när man kommer in i affären, skaka hand med brevbäraren och borgmästaren (bägge för övrigt kvinnor, det var inte den bilden du såg, va?). Det värsta man kan säga om någon person är "Il ne dit même pas bonjour!" – han hälsar inte ens.

Nu är folk i sydväst kända för sin sociala begåvning, men jag undrar om inte en del av förklaringen är det här med stad och land. I staden söker man anonymiteten, om den inte tvingas på en. Eller är det ännu en nord-syd-konflikt? När de franska tonåringarna träffas på skolgården på morgnarna hälsar alla med handslag eller kindpuss, på alla andra. Det ser ganska trevligt ut. Alla blir sedda.

bertil sa...

men om alla hälsar på alla så är ju hälsandet meningslöst, eller...?