Privatliv, privata bilder, privata åsikter

Var går gränsen mellan yttrandefrihet och integritet? Kan den dras? Och vad är integritet? I den gränslösa digitala världen är svaren långt ifrån givna. I dag berättar Dagens Nyheter att Integritetsskyddskommittén överväger att ”föreslå skadestånd eller straffbeläggning för den som fotograferar och filmar någon som inte gett sitt samtycke till att bli avbildad”.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.

Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.

Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?

Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.

Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.

Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.