söndag, oktober 7

Schulman och allt det där

Jamentjena. Det var ett tag sedan.

”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.

Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.

Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.

4 kommentarer:

Jessika sa...

Jag läste inte hans blogg heller mer än ytterst sporadiskt och bestämde snabbt att såväl innehåll som tilltal inte var för mig.
Nu har jag lite svårt att få ihop den bild av honom själv som olika delar av diverse medier ger. Det var en intervju idag i DN samt en annan i SvD där han menar att ja, han menar någonting om sig själv. Man var rätt ointresserad av honom - den bloggande personen - men nu står medierna i kö. Och det får jag inte heller ihop.

Men sen så begriper jag inte heller varför DN beter sig ultra schizofrent; de använder Twingly, flera reportrar bloggar (en deklarerade dock tidigt att han egentligen inte ville vad det nu skulle vara bra för), ledarsidorna skriver ner allt vad bloggar heter och fattar varken vilken funktion de har och vad de ska vara till för samtidigt som krönikör på DN kultur hyllar vissa av dem.
Nu kan det faktumet - att jag inte förstår - bero på att jag tänker rätt långsamt eller på att de faktiskt inte riktigt beter sig särskilt genomtänkt.

Lidbom sa...

Den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont.

Det kan ju även vara värt att notera att Jan Olov flera gånger skrivit ner Alex Schulman.

Samt; Jan Olov är en urusel och ointressant skribent.

Redaktörn sa...

Jessika,

jag tycker ditt resonemang bygger på en rätt vanlig missuppfattning: att en stor tidning som DN skulle driva en enda linje eller ha en bestämd åsikt om något. Tidningar är och ska vara schizofrena. Det vore märkligt om DN-ledningen satt i hemliga möten och i interna dekret fastslog vilken hållning till exempelvis bloggar som gäller för tidningens alla delar och medarbetare. I en bra tidning kan ledarredaktionen tycka en sak, en krönikör en annan och en nyhetsartikel kan ta upp en tredje ståndpunkt.

Jessika sa...

Jo, jag har förstått det nu när jag har forskat vidare i ämnet. Därmed inte sagt att det inte irriterar mig till döds tidvis. Vad som har stört mig mest är väl att det har verkat som om de har kommit, åtminstone på ledarsidor, att ta sida. Det handlar inte om att sprida ljus eller diskutera många olika aspekter utan det har varit rätt enahanda. Jag ifrågasätter bl a de stämplar en tidning sätter på sig själv, oberoende liberal t ex. När går en tidning över gränsen och är inte längre oberoende liberal? Vilken del av tidningen riskerar att falla ur fållan oberoende liberal?

Och jag menar inte att de ska hålla en linje, om alla började skriva precis som jag ville, då skulle det ju bli rätt konstigt för att inte säga fara på taket. Det är inte det jag vänder mig emot. Jag vänder mig emot att de kanske skulle ta ett snack om vissa av det som de kallar "andra distributionsformer" i sin vision men som vissa uppenbarligen inte tror på.

Sedan, avslutningsvis, vill jag inte tvinga tidningar att i enlighet med vad nu PO vill eller inte anpassa sitt tonfall efter si eller så. Jag tror att yttrandefrihet är värd att dö för. Det hindrar mig inte för att stå rätt frågande inför nyhetsvärdering och hur debattörer, krönikörer, ledarskribenter uttrycker sig ibland.