Dödshjälp igen

Förra helgen skrev jag och Claes Hultling en debattartikel om dödshjälp i Svenska Dagbladet (Aftonbladet följde upp med en intervju med mig). Vi tyckte, och tycker, att den diskussion som förts de senaste veckorna har varit spretig och alltför luddig. Vår huvudpoäng är att de – Statens medicinsk- etiska råd, riksdagsledamoten Eva Flyborg (fp) med flera – som vill öppna för ”läkarassisterat livsslut” måste precisera sig. Vilka ska ges möjlighet att få dödshjälp? Vilka ska inte få det? Hur ska det, konkret, gå till?
Vår slutsats är att om man begränsar rätten till dödshjälp till bara vissa människor med en viss grad (hur man nu mäter det) av lidande skapar man en officiell skala för människovärdet. Samhället skulle då skilja ut vissa människor och indirekt klassa deras liv som mindre värda att bevara. Läs artikeln så hoppas jag ni förstår vad vi menar.

Eftersom jag kan bre ut mig hur mycket jag vill här på bloggen tänkte jag försöka förklara varför jag tycker att en del av de argument som förts fram i debatten inte håller - och i bästa fall förtydliga mig en smula.

Jag är inte emot självmord.

Många har argumenterat för varje individs rätt till sitt eget liv och sin egen död. Somliga, som SvD:s Cordelia Edvardson, gör det gripande, personligt och mycket starkt. Andra, som vanligtvis välformulerade Louise P, tar i så de spricker. Louise kopplar ihop min och Claes Hultlings ståndpunkt med fascism. Jag är inte helt bekväm med det, lindrigt sagt.
Naturligtvis finns rena stollar även bland dem som är emot statlig dödshjälp. Läs till exempel Siewert Öholm, den som orkar.

Jag ifrågasätter inte varje människas rätt att själv avsluta sitt liv. Ungefär 1 500 personer gör det varje år i Sverige och vi brukar ofta beskriva deras ”självvalda livsslut” som tragedier. Men visst har man rätt att ta sitt liv. Såvitt jag förstår är det inte heller olagligt att hjälpa någon att förbereda sitt självmord.
Men varför ska staten via den gemensamt finansierade sjukvården ägna sig åt detta? Förklara det för mig, alla ultraliberaler som annars inte brukar vara så förtjusta i statlig inblandning i sådant som rör individens frihet.

Och så undrar jag om till exempel Louise P är för en generell rätt till dödshjälp för myndiga personer vid sina sinnens fulla bruk - oavsett diagnos, hälsotillstånd och ålder. En sådan argumentation vore logisk och skulle inte heller skilja ut vissa grupper på det sätt jag beskrivit ovan. Men perspektivet som öppnas är i mina ögon fasansfullt. Jag tror inte många seriösa människor som tänker efter lite vill ha en sådan allmän ”självmordsservice”.

Så – de som vill ta livet av sig bör även i fortsättningen få klara det på egen hand.


Abortparallellen håller inte.

Här och var dyker den fria aborten upp som argument för dödshjälp. ”Om det ska vara möjligt att avsluta liv som knappt ens börjat måste det vara möjligt att få hjälp att avsluta liv som är fullgångna”, låter det ungefär. Men rätten till fri abort fram till 18:e graviditetsveckan är just generell. Lagen gör inte skillnad mellan de gravida kvinnorna och ingen nekas abort för att hon till exempel anses tillräckligt resursstark och frisk att ta hand om ett barn.
Abortparallellen håller enbart om man förespråkar en obegränsad rätt till dödshjälp som jag beskriver ovan.


Det handlar om en massa andra saker.

Hur frågan ställdes vet jag inte. Men tydligen finns undersökningar som visar att 80 procent av svenska folket är för dödshjälp. Jag tror – och nu blir det svårt att inte låta elitistisk - den siffran säger något annat. Jag tror till exempel att det finns en utbredd och, som det verkar, i många fall välgrundad oro/skräck för vad som väntar en i åldringsvården. Med jämna mellanrum läser vi om skandalösa förhållanden på äldreboenden där gamla och sjuka får ligga i timmar i sin egen avföring, glöms bort på rumment, behandlas utan respekt, får eländig mat osv osv.
Häromveckan hittades en kvinna avliden i sin lägenhet i ett servicehus. Hon hade legat död i sex veckor utan att personalen funderat på varför hon inte synts till.

Mina föräldrar tillhör 40-talisterna, som inom några år är på väg in i äldrevården. Det finns all anledning för oss barn och andra nära och kära att oroas över vad som väntar. Krav måste ställas, resurser måste till.
Uppenbarligen finns på sina håll stora problem som måste lösas – men inte genom att hjälpa de gamla ta sina liv.

I vår del av världen har vi kommit till ett stadium där vi vill och förväntar oss att livet ska vara lätt och rulla på utan några alltför djupa gropar i den jämnt asfalterade vägbanan. Därtill ska vi vara fysiskt felfria, helst smala och vackra, ha kontroll över tillvaron och balans i livet.
Och när livet är på väg att ta slut ska även döden vara lätt, både för oss själva och dem vi lämnar efter oss.
Inför alla typer av avvikelser från hälsonormen och lidande har vi drabbats av beröringsskräck.

Jag slutar här för i dag. Ta hand om, inte livet av, varandra.