Jag har länge gillat (jag vill inte skriva älskat om ett bilmärke, men jag övervägde det) Citroën. Länge, länge stod märket för en skön combo av fantastisk design, egensinne, banbrytande teknik, komfort, udda lösningar och, ska vi säga ibland annorlunda kvalitet.
Men konformism och ekonomiska realiteter har de senaste åren tvingat in Citroën bland dussinbilarna. C5, som ersatte den fina XM modellåret 2000, är ju en riktigt blek historia inte minst formmässigt. Bilen är helt enkelt inte snygg ur någon vinkel.
C4 är en snygg standardbil, men saknar det personliga uttrycket jag vill se hos en Citroën.
Men i fjol, 50 år efter det Citroën DS (en av historiens vackraste bilar) gjorde sensation på bilsalongen i Paris, kom C6. Och mon dieu! en sådan vacker bil. Stor, imponerande, linjeren och proppfull med teknik. Men framför allt snygg.
Här finns tydliga arv från CX (inte minst snett uppifrån) och DS (de fönsterramlösa sidodörrarna) och hela bilen signalerar härlig avmätt fransk arrogans. Citroën C6 är en bil gjord av människor som röker, dricker rödvin till lunchen och vägrar tala engelska trots att de kan.
Om Jacques Chirac har en? Är Paris en stad?
Den som söker ett mer nyanserat omdöme om C6:an klickar här.
Ännu mer bilder på denna vackra bil hittar du här.
Det som fick mig att skriva detta var Joppe Pihlgrens provkörning av Citroën C6 i det senaste – tredje – avsnittet av SVT:s Motorist, som jag skrev om häromveckan. Jag gissar att någon gått fram med stora redigeringssaxen för att rädda det som räddas kan av detta kamremsras till motormagasin. Ettan var kass, tvåan obegripligt nog ännu sämre men trean var i alla fall lite uppstramat och handlade till stor del om bilar. Åsså fick vi en dos C6. Sådant lyfter ju.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar