Jag såg sista kvarten av Så ska det låta tidigare i kväll. Tycker i stort sett att det är ett bra program i den inte helt lätta genren bred underhållning för vuxna.
Men. För andra gången på två veckor. Kvällens finallåt: ”Proud Mary”. Denna gång i en slakt signerad Karl Martindahl. Jodå, Lasse Kronér hjälpte till och sjöng en vers också och allt var sådär härligt souligt.
Hade John Fogerty varit död hade han roterat i sin grav. Nu hoppas jag bara att han slapp höra eländet och investerar stim-pengarna i ett par hörselkåpor.
”Proud Mary” är en av de där låtarna som gått förlorade. De där fantastiska låtarna som ”tolkats” så många gånger att till och med originalversionerna blivit nästan omöjliga att lyssna på. De har kontaminerats och liksom blivit dåliga retroaktivt.
Och om det bara vore kackiga coverband som nött ner dem hade man kanske låtit skändningarna passera. Men också etablerade artister deltar i blodbadet, varje dag.
Är ni med? Vi talar alltså om Fantastiska låtar som spelats in och framförts alltför många gånger av alltför okänsliga artister, ofta i gräsliga arrangemang. Låtar som är bortom räddning.
Här är mitt embryo till lista, hjälp mig gärna att fylla på den:
”Proud Mary”. Ett av de bästa exemplen.
”Bridge over troubled water”. Låt Tommy Körberg slippa. Han har ju ”Anthem” att dras med också.
”Knockin’ on heavens door”. Skjut alla gatumusikanter.
”Stand by me”.
”No woman, no cry”. Bob Marleys låtar har över huvud taget råkat illa ut.
”With a little help from my friends”.
”Knock on wood”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar