Ett ruggigt långt inlägg. Och seriöst.

Xenofober, statsministrar, fackpampar, sverigedemokrater och en del andra tycks leva i tron att om Sverige inte tillämpade en strikt gränskontroll och stram flyktingpolitik skulle landet översvämmas av folk från hela världen. I princip alla på jorden skulle om de fick chansen flytta till Sverige.
Det räcker ju med att titta ut genom fönstret för att inse att det inte är så. Vi lever i ett kallt och mörkt land där skatterna är världens högsta, grannar inte hejar på varandra, folk käkar härsken fisk på burk och det kostar tjugo spänn att hänga in jackan i garderoben på krogen.
Vi kallar det Sverige och vi älskar det. Men de flesta andra gör det inte. Precis som vi vill de allra flesta människor på jorden leva på ungefär samma plats de föddes, nära familj och vänner, tala sitt eget språk och känna igen maten i butiken och kändisarna i tv. Kort sagt, de flesta människor vill inte bo i Sverige och kommer inte heller att flytta hit.

Sedan snart 15 år är det fritt fram för greker, portugiser och italienare att komma hit och ta våra jobb och njuta av allemansrätt och välfärdssystem. Häromåret gavs möjligheten även till bland annat ester och polacker.
Var är alla? Säkert har antalet polska byggnadsarbetare ökat, men någon invasion är det knappast fråga om. Skulle tro att det finns fler svenska gästarbetare i Norge än polska i Sverige. Måste apropå detta än en gång påminna om Maciej Zarembas lysande reportageserie i DN.

Sedan har vi dem som under extrema umbäranden lyckas ta sig hit från länder där de förföljs eller förtrycks. Det är ju extremt kapabla människor som tar sig hit för att klara livhanken och skapa sig möjligheter att leva ett drägligt liv, och helst kanske återvända hem. Ungefär som de över en miljon svenskar som tog sig till USA för 100-150 år sedan (och här skulle jag vilja länka till Henrik Brors utmärkta krönika på det temat i Dagens Nyheter den 21/11, men DN lägger inte ut den typen av material på nätet). De var inte särskilt välkomna. I dag är det fint att vara svenskättling i USA.

Hm. Det blir lite svamligt det här, men jag har tänkt på sådant här på sistone. Världen krymper och kommer närmare. Dessutom pekar allt på att det börjar saknas folk i Sverige. Allt oftare väcks frågan om arbetskraftinvandring, senast gjorde Fredrik Reinfeldt ett utspel. Intressant, men kanske inte helt genomtänkt. Det fick också kritik från både socialdemokratiskt och borgerligt håll.
Själv tycker jag att (den möjligen utopiska) tanken på helt fri invandring är den i alla fall principiellt enda rimliga. Det skulle säkert medföra massor av problem – men också massor av möjligheter, både för dem som får chansen att komma hit och för oss som redan finns här.
Och än en gång: alla kommer inte hit.

Sverige är nämligen inte fullt så fantastiskt som vi gärna tror. Har precis suttit på krogen (Saline, usel service, vad har hänt?) med C som berättade om en engelsman han känner. Engelsmannen har bott i Sverige sedan 70-talet och menar att det största svenska självbedrägeriet är allt snack om Den Svenska Sommaren. Sanningen är ju att det sällan är särskilt varmt, det regnar halva tiden och det är myggigt.
Men jag längtar.