måndag, november 14

Richard, Bill och Bettan

Reportrar och nyhetsankare i svensk tv vinnlägg sig – möjligen med något undantag – om att vara neutrala. Då menar jag inte bara att de undviker att låta sina åsikter och värderingar skina igenom. De flesta verkar göra allt för hålla tillbaka sin personlighet också. Nej, neutralt och objektivt – vad nu det är – ska det vara. Det är bara meteorologerna som tillåts visa glimt och personlighet. Boring, säger jag.
Hur många riktiga personligheter ser man i svenska nyhetsprogram? Jag kommer att tänka på två: Bo Holmström i TV4 och SVT:s Elisabeth Höglund. Annars är det tunnsått, i alla fall utanför sportredaktionerna. Vars sändningar jag ser ytterst sporadiskt.

Två av mina favoriter i utländsk tv är sinsemellan mycket olika: En galen amerikan långt ut på högerkanten och en very british gentleman med stort leende och stor charm.

Den förstnämnde är naturligtvis Foxnews superstar Bill O’Reilly. En synnerligen obehaglig person. Hans program The O’Reilly Factor är en kaskad av ”patriotism”, islamofobi, eurobashing, stand up for our president och lås in slöddret och kasta bort nyckeln. Det är på en gång korkat, skrämmande, vämjeligt och underhållande. Och Bill O’Reilly är lysande. Som programledare, nota bene. Han är karismatisk (visst, det var Hitler också), rapp och tycks född för tv. Jag kan inte låta bli att titta. The O’Reilly Factor är på riktigt på riktigt och bisarrt på ett sätt Paradise Hotel-producenterna bara kan drömma om. Ni ser det på förmiddagarna i TV8.

Den andre är CNN:s Richard Quest, som oftast syns i CNN Business International. I den del av journalistiken som lockat till sig de utan konkurrens värsta tråkmånsarna är han ett lysande undantag. När RQ lämnar en direktrapport i trenchcoat utanför ECB:s huvudkontor i Frankfurt fastnar man. Och när han är nyhetsankare är han så taggad att man tror han ska hoppa ut ur rutan. Om ni minns Bengt Fahlström i Barnjournalen vet ni vad jag menar. Entusiastisk, lätt forcerad, mer brittisk än njurpaj och med en look någonstans mitt emellan Hugh Grant och Lyle Lovett. Fantastiskt.

Hade väl kanske inte tänkt bli så här långrandig om de här tv-filurerna. Men jag antar att jag dras till dem för att de på mycket olika vis avviker. Det sticks ut för lite i svensk media, och då menar jag inte bara när det kommer till åsikter utan minst lika mycket när det gäller personligheter. Jag får hålla tillgodo med Höglundskan så länge.

1 kommentar:

Gabriella sa...

Ha ha, "en look någonstans mitt emellan Hugh Grant och Lyle Lovett" är ju en klockren beskrivning! Killen får väl anses ha haft tur med tanke på hur illa den kombinationen hade kunnat bli?