torsdag, november 16

Lär känna frilanstyperna

En kollega nämnde att hon hört talas om ett diskussionsforum på nätet där frilansjournalister diskuterar uppdragsgivare, varnar för dåliga redaktörer och listar de redaktioner som betalar sämst.
Ett sådant forum fyller säkert sin funktion. Frilanstillvaron är till sin natur rätt ensam, lite nätverkande kan aldrig skada. Kanske finns forumet någonstans på Journalistförbundets frilanssidor, men de går inte att komma åt om man inte tillhör SJF:s frilanssektion. Och det gör inte jag.

Nåväl, tanken på en halvhemlig diskussionsklubb för frilansare fick mig att fundera på en motsvarighet för redaktörer. Ett ställe på nätet där vi som anlitar frilansjournalister kunde tipsa och skvallra om bra och dåliga skribenter, göra topplistor och diskutera prisnivåer.
Nej, jag tänker inte dra igång ett sådant forum, därtill är jag alltför feg och politiskt korrekt. Men cynikern i mig roas av tanken.

Det finns nämligen en hel del att säga om frilansjournalister. Själv köper jag frilansmaterial för bortåt en miljon kronor per år – och får oftast bra valuta för pengarna. Men lika lyrisk som jag kan bli över ett riktigt bra reportage eller en briljant idé, lika utmattad blir jag av alla hopplösa förslag, illa skrivna texter och artiklar som liksom bara nästan kom att handla om det man var överens om från början.

Några superstjärnor finns det där ute. Deras stjärnstatus grundar sig inte så mycket på att de är fantastiska stilister, även om några är det också. Det handlar snarare om att de är fullblodsproffs. De levererar. Bra texter som verkligen handlar om något, väl disponerad och så långa man kommit överens om. Och de levererar i tid. Med sådana frilansare är det lätt att vara redaktör.
Sedan har vi de andra. De som får en att undra varför man själv – men framför allt de – valt journalistyrket. Här är några av dem, håll tillgodo:

Kvittokungen
Är inte så intresserad av att arvodet ska vara särskilt högt. Vill däremot gärna få betalt i form av ersättning för utlägg för allt från kanelbullar och bandspelarbatterier till hotellnätter, fotorekvisita och minst tio mils bilkörning. Kvittokungen kan mycket väl skriva bra artiklar. Men det är när han skriver fakturor han visar verklig kreativ världsklass.

Komposten
Komposten har återvinning som affärsidé och har med varierande framgång försökt sälja samma handfull artiklar de senaste två decennierna. Han eller hon har en inte alltför tjock telefonbok med numren till några halvkändisar, någon klurig gubbe som bor ensligt, någon som kallar sig uppfinnare och hittat på en pryl som ingen vill köpa, någon som blivit frisk med alternativmedicin, någon som dresserar hundar och några företag med skojiga produkter – alla redo att ställa upp på en intervju.
Som redaktör kan man ställa klockan efter Kompostens påringningar, som är strikt säsongsbundna. Han eller hon vet precis när på året det är dags att ringa runt och sälja in artiklar om julpyssel, cykelsemester på Gotland eller vårbruk i trädgården.

Drömresenären
Har köpt biljett till ett varmt land på andra sidan jordklotet och jobbar febrilt för att få resan finansierad. Precis vad som helst som går att koppla till Sverige går också att sälja som reportage. Hoppas Drömresenären – som försöker kränga jobb om kinesisk asfalt till Vägverkets personaltidning, om kricket i Indien till Sportbladet och om daghemmen på Fiji till Vi Föräldrar.

Fantasten
Fantasten har ett stort intresse i livet. Jättestort. Det har han (det är nästan alltid en han) vänt och vridit på i åratal i mängder av reportage i alla möjliga tidingar, från Kamratposten till Lyrikvännen och Dagens Industri.

Allroundjournalisten
Hävdar att han eller hon både kan skriva och fotografera, och att det därför är både smidigt och ekonomiskt att anlita honom eller henne. Det visar sig dock att Allroundjournalisten är halvdålig på allt. Du får lägga ner en dags redigeringsjobb för att rädda texten och köpa dyra bildbyråbilder eftersom Allroundjournalistens trista kort inte ens är skarpa.

Pratkvarnen
Det är inget fel på Pratkvarnens idéer, eller ens texterna han eller hon (till sist) lämnar. Problemet är att en bärande del i Pratkvarnens sätt att arbeta är oändliga telefonsamtal med redaktören, det vill säga dig. Allt ska stötas och blötas, i detalj, och Pratkvarnen lämnar gärna fem alternativa halvfärdiga versioner av texten som han eller hon förväntar sig att du lusläser och diskuterar i fler oändliga samtal. Hur Pratkvarnen försörjer sig är en gåta. Timlönen blir låg.

12 kommentarer:

Helena sa...

Jätteroligt!

Gunilla Kinn sa...

Haha, extremt roligt! Jag erkänner att jag har en gnutta av alla dessa typer i mig (utom möjligen Kvittokungen, tyvärr).

Denna text är en värdig efterträdare till en skojig krönika om så kallade "frilansstalkers", som redaktör Kjell Häglund skrev på samma tema för Resumé 1996 (?) och som jag haft på kylskåpet sedan dess (för att påminna mig om att jag är dödlig).

Någon halvhemlig diskussionsklubb känner jag dock inte till. Jag antar att din kollega syftar på Frilanswebben som snart startar med londonsk förebild, se här: http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=88842.

Kritan sa...

Tack för mycket rolig läsning!

Lisa sa...

Hmm, nu borde jag kontra med: Lär känna redaktörstyperna. Men nästan alla mina redaktörer är underbara. Isynnerhet de kvinnliga, när jag tänker efter.

Med ett undantag. De förstår inte att de måste betala mer för en bra text än för en dålig text. Vi frilansare får en standardsumma för det utrymme som måste fyllas. Sällan för kvaliteten.

Gunilla Kinn sa...

Håller med Lisa! Utom att jag har fler underbara manliga redaktörer än kvinnliga.
Bra redaktörer är verkligen guld värda. Det värsta är att de ibland kommer undan med låga arvoden genom att vara så bra...

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Åh, det måste vara Komposten som skickar alla mail till Makalösa föräldrar, och vill ha tag på en ensamstående mamma som kan berätta hur hemskt det är på sommaren. Jag tror att jag fick tre sådana förfrågningar i våras.

Gunilla Kinn sa...

De få underbara kvinnliga redaktörerna jag har har visat sig extra underbara genom att de senaste dagarna vilja beställa riktigt bra grejer, så hela redaktörskollektivet har stigit i min aktning!

Och eftersom du, Redaktör'n, jobbar med kundtidningar får du representera kundtidnings-redaktörskollektivet när jag uttrycker min uppskattning till "era" ofta mycket tydliga beställningar. Jag skriver sällan för kundtidningar, men när jag gör det slås jag av att man får veta exakt vilka villkor som gäller – vilket ofta underlättar arbetet. Nu brukar det ändå funka rätt bra med icke-kundtidningarna, men egentligen borde det alltid vara som i kundtidningarnas värld. (Jag hajar att tydligheten är viktig eftersom man har att göra med en betalande uppdragsgivare, vilket inte alltid är oproblematiskt för journalister att förhålla sig till, men delvis en annan diskussion.)

Gunilla Kinn sa...

Usch, nu förstörde jag en skojig bloggpost genom att tråka till allting.

Tja, ni förstår väl att jag har en hel del av Pratkvarnen i mig.

F d ensamma mamman: Ja, det var Komposten som mailade. Läs mer om honom och annan medial förutsägbarhet här:
http://redaktorn.blogspot.com/2006/06/nyhetssommaren-r-hr-spela-bingo-med.html.

Addison. sa...

Ha, skulle vara roligt att jobba med dig och sedan få en sådan här recension. Jag skulle nog hamna under facket "De ängsliga", som är livrädda att störa för mycket och hellre kommer med gissningar än ringer upp en gång för mycket. Jag skulle hellre följa detta citat, som jag inte minns upphovsmannen till: "En skribents uppgift är att göra livet surt för redaktörer."

Redaktörn sa...

Mina egna favoriter är "Ni skriver, vi stryker" och "Skriv kort, helst inte alls".

Penny Lane sa...

Ha ha! Hög igenkänningsfaktor. Men jag håller också med Lisa. Många gånger är det ju redaktörerna som är de värsta komposterna och kommer med klyschiga uppdrag till oss frilansare. TYvärr ett jättestort problem inom kvälls- och kvinnopress framför allt. det ska mjölkas precis allt ur nätdejting och dokusåpor och bra men annorlunda idéer får sällan utrymme. Jag har redigerat fruktansvärda texter från fullständigt obegåvade "skribenter" men som tagits in för att de handlat om "ung tjej som fått cancer" eller liknande. Jag tycker det är tragiskt. De bra journalisterna faller bort till slut för att de inte får betalt för all tid de lägger ner. Och själv ska jag bli veterinär:)

syrrans granne sa...

Jag vet inte om jag vågar bli frilansare längre. Tänk om jag är en av redaktörns stereotyper!