Lär känna frilanstyperna

En kollega nämnde att hon hört talas om ett diskussionsforum på nätet där frilansjournalister diskuterar uppdragsgivare, varnar för dåliga redaktörer och listar de redaktioner som betalar sämst.
Ett sådant forum fyller säkert sin funktion. Frilanstillvaron är till sin natur rätt ensam, lite nätverkande kan aldrig skada. Kanske finns forumet någonstans på Journalistförbundets frilanssidor, men de går inte att komma åt om man inte tillhör SJF:s frilanssektion. Och det gör inte jag.

Nåväl, tanken på en halvhemlig diskussionsklubb för frilansare fick mig att fundera på en motsvarighet för redaktörer. Ett ställe på nätet där vi som anlitar frilansjournalister kunde tipsa och skvallra om bra och dåliga skribenter, göra topplistor och diskutera prisnivåer.
Nej, jag tänker inte dra igång ett sådant forum, därtill är jag alltför feg och politiskt korrekt. Men cynikern i mig roas av tanken.

Det finns nämligen en hel del att säga om frilansjournalister. Själv köper jag frilansmaterial för bortåt en miljon kronor per år – och får oftast bra valuta för pengarna. Men lika lyrisk som jag kan bli över ett riktigt bra reportage eller en briljant idé, lika utmattad blir jag av alla hopplösa förslag, illa skrivna texter och artiklar som liksom bara nästan kom att handla om det man var överens om från början.

Några superstjärnor finns det där ute. Deras stjärnstatus grundar sig inte så mycket på att de är fantastiska stilister, även om några är det också. Det handlar snarare om att de är fullblodsproffs. De levererar. Bra texter som verkligen handlar om något, väl disponerad och så långa man kommit överens om. Och de levererar i tid. Med sådana frilansare är det lätt att vara redaktör.
Sedan har vi de andra. De som får en att undra varför man själv – men framför allt de – valt journalistyrket. Här är några av dem, håll tillgodo:

Kvittokungen
Är inte så intresserad av att arvodet ska vara särskilt högt. Vill däremot gärna få betalt i form av ersättning för utlägg för allt från kanelbullar och bandspelarbatterier till hotellnätter, fotorekvisita och minst tio mils bilkörning. Kvittokungen kan mycket väl skriva bra artiklar. Men det är när han skriver fakturor han visar verklig kreativ världsklass.

Komposten
Komposten har återvinning som affärsidé och har med varierande framgång försökt sälja samma handfull artiklar de senaste två decennierna. Han eller hon har en inte alltför tjock telefonbok med numren till några halvkändisar, någon klurig gubbe som bor ensligt, någon som kallar sig uppfinnare och hittat på en pryl som ingen vill köpa, någon som blivit frisk med alternativmedicin, någon som dresserar hundar och några företag med skojiga produkter – alla redo att ställa upp på en intervju.
Som redaktör kan man ställa klockan efter Kompostens påringningar, som är strikt säsongsbundna. Han eller hon vet precis när på året det är dags att ringa runt och sälja in artiklar om julpyssel, cykelsemester på Gotland eller vårbruk i trädgården.

Drömresenären
Har köpt biljett till ett varmt land på andra sidan jordklotet och jobbar febrilt för att få resan finansierad. Precis vad som helst som går att koppla till Sverige går också att sälja som reportage. Hoppas Drömresenären – som försöker kränga jobb om kinesisk asfalt till Vägverkets personaltidning, om kricket i Indien till Sportbladet och om daghemmen på Fiji till Vi Föräldrar.

Fantasten
Fantasten har ett stort intresse i livet. Jättestort. Det har han (det är nästan alltid en han) vänt och vridit på i åratal i mängder av reportage i alla möjliga tidingar, från Kamratposten till Lyrikvännen och Dagens Industri.

Allroundjournalisten
Hävdar att han eller hon både kan skriva och fotografera, och att det därför är både smidigt och ekonomiskt att anlita honom eller henne. Det visar sig dock att Allroundjournalisten är halvdålig på allt. Du får lägga ner en dags redigeringsjobb för att rädda texten och köpa dyra bildbyråbilder eftersom Allroundjournalistens trista kort inte ens är skarpa.

Pratkvarnen
Det är inget fel på Pratkvarnens idéer, eller ens texterna han eller hon (till sist) lämnar. Problemet är att en bärande del i Pratkvarnens sätt att arbeta är oändliga telefonsamtal med redaktören, det vill säga dig. Allt ska stötas och blötas, i detalj, och Pratkvarnen lämnar gärna fem alternativa halvfärdiga versioner av texten som han eller hon förväntar sig att du lusläser och diskuterar i fler oändliga samtal. Hur Pratkvarnen försörjer sig är en gåta. Timlönen blir låg.