lördag, oktober 14

En svårslagen vecka

Under några timmar en höstdag 1981 övervägde jag att gå med i Kommunistisk Ungdom. Jag var (en väldigt skötsam) punkare, 13 år gammal och hade en del kompisar som antingen var medlemmar eller hangarounds i KU. Som ju kändes punkigare än SSU och MUF.
Det krävdes dock inte många minuters samtal med en partifunktionär på vpk:s bokkafé i Uppsala för att jag skulle inse att jag definitivt inte var kommunist.
Jag har aldrig närmat mig det partiet igen, och kommer heller aldrig att göra det (i dag tillhör jag väl det min gode vän Vinlusen så träffande döpt till bittermitten).

Det är faktiskt Maria Borelius & Co som får mig att tänka på det här. Den senaste veckans historier med tillhörande huvudpersoner påminner mig om varför jag aldrig aldrig aldrig kommer att rösta på moderaterna, precis som jag aldrig kommer att rösta på vänsterpartiet. Jag är glad över maktskiftet, tycker att Fredrik Reinfeldt verkar rätt reko – men där är det stopp. Jag vet att jag är både onyanserad, orättvis och troligen oinformerad, men m kommer för mig för evigt att förknippas med överklasskarikatyrer som Borelius och MUF-strebrar som Christofer Fjellner och Johan Forssell. Det är liksom inte moderaternas politik som stöter bort mig, det är…moderaterna.

Veckan som gått har det dock varit ganska lätt att lida med Fredrik Reinfeldt. Det har varit åtta dagars paraduppvisning i katastrofal krishantering. Landets medietränare och pr-konsulter hade inte kunnat fantisera ihop ett bättre scenario för en snabbkurs i elementär kriskommunikation.

Allt är redan kommenterat av andra, jag är inte ens trea på bollen. Men eftersom det (till skillnad från att betala tv-licensen) är helt frivilligt att läsa den här bloggen tänker yours truly ändå klafsa ner i tyckarträsket.
Här kommer några uppkast, håll tillgodo:


(m)ardrömsveckan del 1. Allt ska upp på bordet.

Det började inte så tokigt. Borelius och Cecilia Stegö Chilò berättade själva att de anlitat svart hemhjälp, att de informerat statsministern och att de ångrade sig. En liten pudel alltså, helt i sin ordning och som spinndoktorerna säger: proaktivt. Fyra av tio svenskar har betalat eller kan tänka sig betala svart, upprördheten bör kunna vara begränsad.

Samtidigt, i en annan del av staden: Borg och brajan.

Finansminister Anders Borg gör alla rätt i en intervju med Aftonbladet i början av veckan när han berättar att han rökt marijuana och förespråkat legalisering av narkotika. Men han var ung då och har ändrat uppfattning sedan dess. End of story, inget mer att snacka om, Anders Borg döljer inget och blir inte Den Knarkande Ministern. Välskött.

Ibland är fem kronor om dagen mer än flera miljoner om året.

När det avslöjades att kulturminister Cecilia Stegö Chilò inte betalat tv-licens på 16 år (eller vad det nu var) tror jag att många med mig tyckte det var värre än att hon haft svart städhjälp. Det finns en bred acceptans för tv-licensen, nio av tio svenskar betalar. Fem kronor per dag är inte mycket, och att slingra sig med en gammal utlandsflytt höll inte.
Rätt snart visar det ju sig också att CSC har struntat i licensen som en aktiv politisk handling. Folk som begår sådana lagbrott brukar kallas anarkister.
Jag tror att Cecilia Stegö Chilò får det mycket svårt att fortsätta som kulturminister. En viktig del av jobbet är att hantera public service-bolagen, vad man än tycker om dem. Vill hon banta SR och SVT eller förändra finansieringen får hon verka för det på demokratisk väg.

Jag har ingen jättekoll på Cecilia Stegö Chilò, men delar inte slentrianuppfattningen att hon är inkompetent för att hon kommer från Timbro. Däremot undrar jag hur Reinfeldt tänkte. Eller tänkte han inte alls? Kulturpolitik tycks inte ha någon högre status i Sverige och ministerposten har lite av plusjobb över sig.
Kanske förstod inte Reinfeldt att han värvat en minister med idéer och starka kulturpolitiska åsikter. Cecilia Stegö Chilò tänker inte nöja sig med att mingla på filmpremiärer och fördela pengar till museer. Här blir det buller och bong och radikala förändringar som många – inte minst många med obegränsad tillgång till medieutrymme – kommer att ha åsikter om. Kommer Reinfeldt tycka att en radikal nyliberal kulturpolitik är värd priset?

Sagan om Maria

Hur skriver man på sitt cv att man varit statsråd i en vecka? undrade Håkan Jacobson på sin blogg häromdage. Det kanske inte är den fråga som roterar i Maria Borelius huvud just nu.
Efter det eländigt korkade uttalandet om att hon inte hade råd med vit hemhjälp gick ju allt käpprätt utför.
Själv tycker jag att hennes framträdande i SVT i onsdags morse var extra intressant. Borelius var oanträffbar under tisdagen, troligen inlåst i någon bunker med någon medietränare från Kreab eller nåt. På onsdagmorgonen gjorde hon allt by the book – reservationslös ursäkt, trippel pudel med skruv. Därtill för dagen i mycket nedtonad klädsel, jeans och rosa kofta som kanske kanske skulle kunna vara köpt på Åhléns. Nästan ingen make up. “Jag är en vanlig mamma som haft det jättejobbigt” var budskapet. Nice touch.

Borelius fick frågan om det fanns något mer, något annat vi inte fått veta om henne som kunde vara relevant. Det var det inte.

Sedan levererade den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist Bloggsveriges första riktiga tolvtaggarscoop. Ridå för Borelius. Och när hon i dag avgick kunde hon – helt väntat och fullt förståeligt – hänvisa till den press hon och hennes familj utsatts för. Trist, säkert. Men det drabbade åtminstone ingen fattig.

2 kommentarer:

Leffe sa...

Igår när jag hörde om avgången slår det mig att det är ryggradslösheten som fäller Borelius - inget av det hon gjort är skäl för avgång. Problemet är att hon inte klarar att stå för vad hon gjort och vem hon är.

Skatteplanering är faktiskt helt ok.
Svart barnflicka i det förgågna är en skitsak.

Men hon ljög för makthavarna i media, och bland dessa har hon så många ovänner att de valde att hugga ner henne, bit för bit.

Det smakar rätt illa.

Thomas sa...

En sak som den här veckan har gjort klart är den interna dragkampen om vad det är för regering vi har fått. Många moderater tar för givet att deras parti ska peka ut vägen i alla frågor, och att de andra (bortsett kanske från "Mauderaterna" king Olofsson, som ändå står nära - läs Frederick Federleys blogg) helt enkelt ska följa efter. Folkpartiet har varit helt frånvarande i diskussionen - de blev väl tagna på sängen - men det är klart att många känner undran och obehag. Samtidigt åkte Borelius ut just för att hon alltför tydligt tycks inkarnera "de gamla moderaterna", den slags nyrika generation som kan ta för givet att de ska ha förtursrätt till makt,pengar och nöjen. Hela historien påminner en del iom Raineraffären: Ove rainers skatteplanering gjorde var inte formellt olagligt men det blev omöjligt att sitt kvar därför att han fra,mstod som illojal med sitt partis värderingar och program.

Det kanske är naturligt om man är hårdtränad ungdomsförbundare eller FMS-are att intala sig att det var nyliberalerna som vann valet (det har många som kommenterat det på internet i bloggtrådar etc gjort, se t ex diskussionen hos Isobel opch Ali Esbati) men mera underligt att inte proffsen kan se att det handlar om ett mandat som ligger rätt långt in mot mitten. Att krossa public service, riva upp kollektivavtal och sänka skatterna med 200 miljarder kronor är ett säkert sätt att åka ut 2010, om man ens skulle stanna kvar så länge.