Kommunalrådet och konsten

Jag är ingen konstexpert. Men visst är det väl så att bra konst väcker känslor, får oss att fundera, reflektera, diskutera, reagera? Det gäller förvisso en del dålig konst också, men bara genom att väcka någon typ av känslor har ju även den en sorts kvalitet. Antar jag.

Performancekonstnären Itziar Okariz kommer till Umeå i maj för att framföra verket ”Mear en espacios públicos o privados” på MADE-festivalen på Norrlandsoperan. Det är en månad kvar dit men debatten om hennes verk är redan i full gång.

Moderata kommunalrådet Anders Ågren har gått i spinn och förfasar sig över att ”det är våra skattepengar (10 000 + reseersättning, min anm) som finansierar eländet. Det här verkar bli en riktigt pinsam övning för Norrlandsoperans räkning”, skriver Ågren på Västerbottens-Kurirens hemsida.
Aftonbladet har hängt på och i skrivande stund har drygt 43 000 tyckt till om verket på tidningens hemsida.

Det är nästan komiskt att läsa Anders Ågrens fantasilösa tirader. Man kan ju tycka att han borde glädjas åt hur mycket uppmärksamhet ett kulturarrangemang i hans kommun får i lokal- och riksmedia. Tiotusentals människor diskuterar rentav själva konstbegreppet. Det är ju kanon.

Istället ramlar Anders Ågren ner i ett puckoresonemang som i princip går ut på att ”sånt här” a) inte är konst och b) därför absolut inte ska stöttas med skattemedel.
Vad som är konst i Anders Ågrens ögon vill jag helst inte tänka på eftersom jag gissar att risken är stor att jag skulle gäspa käken ur led.
Då är det på sätt och vis lättare att diskutera hur – om alls – kultur ska skattesubventioners. En ganska enkel och konsekvent ståndpunkt är att kulturen får klara sig själv, på marknadens villkor. Det kanske Anders Ågren tycker innerst inne. Men hur mycket kultur och av vilken sort skulle marknaden orka bära i Umeå? Ska utbudet utanför Stockholm enbart bestå av Robert Wells?

Jag tycker det är rimligt att kultur, precis som idrott, kan få stöd med offentliga pengar. Och det är klart att våra folkvalda politiker ska hålla i plånboken. Men de ska inte pilla i detaljer i den löpande verksamheten. Då gör de bara bort sig, precis som Anders Ågren (även om jag inte är säker på att han begriper det själv).

Om Anders Ågren inte gillar verksamheten inne på Norrlandsoperan får han väl försöka påverka den när det är dags att besluta om anslag dit.

Jag antar att Anders Ågren har ett tjänsterum på kommunen. Troligen hänger det skattefinansierad konst på väggarna, kanske värd mer än 10 000 kronor. Ska skattepengar gå till sådant? undrar jag. Vad säger Ågren själv?

Javisstja. Jag har slarvat och inte berättat vad Itziar Okariz verk består av. Hon pissar på scenen.

Läs historien hos Västerbottens-Kuriren.
Läs Anders Ågrens inlägg på VK:s debattforum.
Mer om MADE-festivalen här.

On the radio

Efter att ha pratat om patientbemötande på Akademiska sjukhuset i Uppsala förra veckan (se förra inlägget) blev jag intervjuad av Radio Uppland. Intervjun sändes i tisdags, följd av lyssnarsamtal och intervjuer med bland andra professorn och läkaren Gunnar Birgegård och patientombudsmannen för Uppsala län.

Den som vill lyssna kan gå in här och sedan klicka på länken där det står ”15.30 - 16.00 tisdag 03 apr 2007”.

Patientbemötande igen

I onsdags var jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och talade med ett 30-tal undersköterskor, sjuksköterskor mm om patientbemötande i vården. Jag sade ungefär samma sak i höstas när jag föreläste för vårdpersonal här i Nacka – här hittar ni mitt manus.

Tycker själv att jag blir lite svamlig när jag talar inför grupp, men de som lyssnade i Uppsala var i alla fall nöjda.
Vill gärna göra mer sådant framöver, känns som att jag kan göra en insats.

Gerdin och Sjöberg blickar framåt

Internt kallades han ”Gubben” långt innan han fyllde 50. Men ingen kan anklaga Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, 62, för att inte vara med sin tid. Läs intervjun på Resumé.se där han förutspår upplageras för de betalda dagstidningarna (inkl kvällspressen alltså) och ökad inlåsning av det redaktionella materialet på webben för att öka intäkterna där.
Nyhetsjournalistik blir, i ännu större utsträckning än i dag, allmängods och svårt att ta betalt för.

”Vi kan ta betalt för material på nätet, men inte för nyheter. De rewritas så snabbt av andra. Ändå är de egna stora nyheterna jätteviktiga för oss”, säger Expressens Otto Sjöberg i samma artikel.

Uppdatering:
SvD:s Martin Jönsson skrev klokt om kvällstidningarnas upplageras häromdagen.

Fin journalistik och ful

Via Vassa Eggen uppmärksammas jag på Journalistens chefredaktör Maja Aases nedsättande attityd till magasinsjournalistiken. Aase ondgör sig över att DN Bostad – en mycket lönsam annonsbilaga med visst redaktionellt innehåll – publicerat ett reportage från tidningen Gård & Torp.
I Maja Aases värld är den typ av journalistik Gård & Torp står för (producerad av SJF-medlemmar och uppskattad av miljontals läsare) inte värd något. Tvärtom borde DN granska Gård & Torps journalistik, skriver hon. Kanske det. I samma artikelserie kunde man ju tydliggöra kopplingen mellan DN Bostads annonsintäkter och, låt säga, Maciej Zarembas prisbelönta DN-journalistik. Eller varför inte ta en titt på motorjournalistiken i DN?

Jag har tidigare tagit upp de här sakerna – kolla här, och här.

Expressen belönas för Magnus scoop

Jodå. Expressen fick en guldspade för sina artiklar om fd ministern Maria Borelius privatekonomi – artiklar som till stor del bygger på uppgifter bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Läs mer på Magnus blogg, och läs också Vassa Eggens rapport från prettojournalisternas egen Hultsfredsfestival – Gräv 07 i Örebro.

Efter tre timmar Persson & Fichtelius: slentriansågningar, sura rönnbär och total nyhetsdominans

Det var inte bra att Erik Fichtelius arbetade med sitt stora Göran Persson-projekt utan att hans närmaste chefer kände till det. Det var lika illa att han parallellt med det hemliga intervjuandet arbetade som politisk kommentator och gjorde partiledarintervjuer under två valrörelser.
Så var det sagt.

Nu rullar serien ”Ordförande Persson” – och den dominerar totalt nyhetsflödet. Snart sagt alla vinklar är täckta i uppföljningarna. I morse körde till exempel P1-morgon ett inslag med en rekryteringskonsult som berättade att det ofta är personer med Göran Perssons narcissistiska drag man letar när man söker toppchefer. Alla ledarsidor kommenterar. Perssons uttalanden om Sahlin, Bildt, Schyman, Åsbrink och Pagrotsky har blivit toppnyheter.
Nej, intervjuerna med Persson har hittills inte innehållit några scoop. Men fascinerande är de, och vi får höra en fd statsminister säga saker vi aldrig hört honom säga förut (även om vi kanske inte är direkt förvånade).

Fichtelius har fått mycket kritik för att han inte är tillräckligt tuff mot Persson. Visst hade han kunnat vara tuffare. Men då hade det inte blivit hundra timmars material utan en vanlig politikerintervju, tackåhej. ”Ordförande Persson” får väl ses för vad det är – en unik dokumentation, som nu ger upphov till mängder av politisk journalistik och debatt i alla medier. För detta har Erik Fichtelius, som Per Gudmundson skriver på sin blogg, fått betala ett högt pris. Gudmundson tycker att Fichtelius borde få Stora Journalistpriset. Jag vet inte det, men uppmärksamheten och genomslaget känns i alla fall välförtjänt. Och många av de journalistkollegor som gapade som högst när ”Fichteliusaffären” rullade för några år sedan känner nog rönnbärssmak i munnen nu.

Andra, som Peppe Engberg på Dagens PS, tycker att ”Ordförande Persson” är trist tv. Jag håller inte med. ”Fyra timmar med Churchill, bin Laden eller någon annan internationell tungviktare hade förmodligen känts som två timmar för mycket”, skriver han. Jag vet inte vad det är för tv-program i andra kanaler Peppe inte vill missa, men jag skulle i alla fall gärna se fyra, ja fem, timmars intervju med bin Laden.

Sedan har vi de rätt tröttsamma Hökmarktyperna, som kan väckas när som helst på dygnet och leverera en sågning av Sveriges Television. I Gunnar Hökmarks värld är SVT:s väderprognoser också styrda av socialdemokraterna.

Dagens Nyheter med flera vill att SVT ska lägga ut hela Fichtelius intervjumaterial på nätet. Det är en god tanke, men ett märkligt krav. Att lägga ut oredigerat intervjumaterial är inget ovanligt på SVT, det gör bl a Uppdrag Granskning ofta. Såvitt jag förstår är Fichtelius en vän av öppenhet och ny teknik, så råmaterialet hamnar kanske på webben så småningom. Men det beslutet är enbart hans och hans ansvarige utgivares. Att kräva att det ska läggas ut är märkligt, särskilt som kravet kommer från journalister. Hur skulle DN ställa sig till ett krav om att lämna ut band från telefonintervjuer eller reportrarnas anteckningsböcker? Nu har Erik Fichtelius gjort sitt urval och sin programserie, han och SVT får bedömas och dömas utifrån det.

Till sist. Okritiskt eller ej. Så här långt är ju ”Ordförande Persson” inte någon hyllning direkt. Karln framstår som en paranoid halvmytoman.
Någon mer än jag som skulle vilja vara en fluga på väggen hemma hos Göran och Anitra i dessa dagar?

Folkligt, festligt, fullsatt

Just nu, klockan 20.10, går det inte att komma in på SVT:s debattforum för dokumentärserien om Göran Persson:
”Vi har väldigt många besökare just nu och servern är därför överbelastad. Vi ber er därför att försöka igen lite senare.”

Hur mår Expressen.se? Eller min dator?

Sedan Expressen.se gjordes om häromveckan kan jag inte se det redaktionella innehållet, bara annonserna och västerspalten, på min laptop här hemma. På jobbet funkar det. Någon annan som har samma problem? Expressen hade ju stora bekymmer när den nya sajten lanserades.

Torekull tänker klart igen

Häromveckan var Bertil Torekull ute och cyklade på DN Debatt när han menade att det var olämpligt att politiker som Carl Bildt kommunicerar direkt med medborgarna via bloggar (läs min kommentar här).
I dagens DN är han mer på rätt spår. Han och Lars Bringert skriver om tidningarnas lätt förvirrade relation till – och satsningar på – nätjournalistiken.
Ska de tryckta tidningarna klara sig är det back to basics som gäller, menar de:

”Svaret borde vara givet: genom att tidningarna satsar på vad de kan bäst -
nämligen på Ordet, på läsupplevelser, lika välskrivna som initierade, roliga och
seriöst fördjupande.”

Jag tror att det ligger någonting i det. Men jag tror också att färre människor än i dag kommer vara beredda att betala för den typen av tidningsjournalistik.

Stockholms sämsta restauranger, hela listan – eller Internet, integritet, offentlighet, tryckfrihet, förtal och allt du velat läsa om hela veckan

Nej, den här texten innehåller ingen lista över dåliga restauranger. Men den kunde ha gjort det. Vad hade det kunnat betyda? Mer om det längre fram.

Det går snabbt nu. Den tekniska utvecklingen möjliggör kommunikation och informationsutbyte vi knappt fantiserade om för tio-femton år sedan. Nya beteendemönster uppstår. En del av dem krockar med våra traditioner, andemeningen i våra lagar (om man kan tala om en sådan) och med våra mer eller mindre gemensamma uppfattningar om rätt och fel.

Sverige har fyra grundlagar. Två av dem handlar om tryck- respektive yttrandefrihet. De friheterna har månghundraåriga rötter i vårt land och i kombination med en (tror jag) världsunik offentlighetsprincip gör det Sverige till en öppen demokrati där det för journalister och andra är förhållandevis enkelt att granska makten.
Jajaja. Det är klart att även vår offentlighet kunde fungera bättre och att även svenska makthavare ibland lyckas dölja oegentligheter. Men försök driva en regeringskritisk tidning i Eritrea eller Ryssland och kom sedan hit och jämför. Om du inte blivit ihjälslagen innan.

Vi ska vara rädda om och värna offentligheten och tryck- och yttrandefriheten. Men hur värnar vi den bäst när möjligheterna och lättheten att missbruka den och använda den för att skada andra bara ökar?
För med tryck- och yttrandefriheten följer också ett ansvar, ett ansvar vi alla har gentemot varandra. Att jag har en grundlagskyddat rätt att trycka upp flygblad där jag publicerar mina grannars passbilder och taxerade inkomster är inte samma sak som att det är bra att göra det.

Nu har den tekniska utvecklingen i kombination med vårt samhälles öppenhet fört oss till en situation där det är mycket lätt för vem som helst att ta fram – och publicera – uppgifter på ett sätt som många ser som integritetskränkande. Genom en liten omväg genom regelverket kan kommersiella företag som Ratsit helt lagligt tillhandahålla upplysningar om till exempel folks inkomst, sökbara för vem som helst på Internet.

På detta reagerade Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand i veckan med en debattartikel i SvD. Han är bekymrad över utvecklingen och vill strypa informationsflödet från verket till företag som Ratsit. Precis som Sjöstrand själv förutspådde har han fått kritik, inte minst från journalister och andra som ofta tar strid för det öppna samhället.

En av dem är Magnus Ljungkvist, känd bloggare och en av de främsta företrädarna för medborgarjournalistik i Sverige. Han menar att just medborgarjournalistiken hotas av Skatteverkets förslag medan de etablerade medierna med sina stora och resursstarka redaktioner fortsatt gynnas. De kan ju liksom tidigare betala för uppkoppling mot offentliga register.

Om vi levat i den bästa av världar hade jag till hundra procent delat Magnus Ljungkvists åsikt. Men jag tycker inte att man kan bortse från människors (min också) lust att skvallra och snoka så där i största allmänhet. Vill vi att det ska vara hur lätt som helst att plocka fram – visserligen offentliga – uppgifter om våra vänner, grannar, kollegor? I så fall kunde ju Skatteverket i samarbete med polisen och andra myndigheter tillhandahålla en Internettjänst där precis alla offentliga uppgifter om alla människor i Sverige fanns tillgängliga på ett och samma ställe: passbild, inkomst, förmögenhet, fastighetsinnehav, längd, namnteckning, skolbetyg, adress, telefonnummer, civilstånd, uppgifter från kronofogden osv osv. Inte så kul, tror jag de flesta skulle tycka. Det enda positiva skulle väl vara att man eliminerade marknaden för företag som i likhet med Ratsit profiterar på öppenheten i vårt samhälle.

Vår tryckfrihet går mycket långt. Det är bra. Och just därför ska den tänjas med stor försiktighet. Det är bra om det finns några trösklar i systemet, att det är lite krångligt att få ut uppgifter som kan anses integritetskränkande. Med ”krångligt” menas här att man helt enkelt får ringa till exempel Skatteverket och begära ut uppgifterna om en viss person. Detta kan man göra helt anonymt.

Jag tycker liksom många andra att det inte känns bra när myndighetschefer som Mats Sjöstrand vill begränsa öppenheten. Men jag är realist. Om vi inte handskas varsamt med vår öppenhet är risken stor för en backlash. Redan i dag har vi svenskar ganska dimmiga begrepp om våra grundlagar, om poängen med offentlighetsprincipen och om värdet av vår tryck- och yttrandefrihet. Om människor känner att dessa friheter missbrukas och kränker den enskildes integritet finns en risk att principernas folkliga förankring minskar ytterligare. Det i sin tur kan underlätta för dem som vill gå betydligt längre än Mats Sjöstrand i begränsningen av öppenheten.


Och så var det det här med dåliga restauranger. Eller egentligen det här med Internet och vad vi skriver om företag och deras tjänster och produkter. I fredags berättade Ekot om Lasse Anderssons trafikskola i Eskilstuna som drabbats hårt av de, enligt Andersson själv, ogrundade och felaktiga påståendena som någon skrivit i kommentarfältet intill hans företags annons i Gula sidorna på nätet. Kommentarerna har lett till att trafikskolan tappat kunder och intäkter, hävdar Andersson.

Internet har betytt oändligt mycket för konsumentupplysningen. Vill man ta reda på någonting om en produkt eller en tjänst – en trafikskola eller restaurang, till exempel – är det bara att googla eller gå in på Pricerunner eller liknande. Lätt som en plätt.

Men för den enskilde företagaren innebär det både stora möjligheter och stora risker. Är man beroende av Internet för sin marknadsföring och försäljning är det naturligtvis extra känsligt. Det är svårt eller omöjligt att som förtagare värja sig eller bemöta kritik eller påståenden som kanske publiceras på bloggar och andra sajter. Om jag som bloggare skriver namnet på en butik eller restaurang i rubriken på ett inlägg är chansen stor att den texten hamnar högt upp i Googles och andra sökmotorers träfflistor.

Företag har inte heller samma skydd som privatpersoner när det gäller omdömen som sprids offentligt. Det finns inget brott som heter förtal av företag i Sverige. Frågan är om det kommer att fortsätta vara så.

Afrikansk motbild

Det är synd om Afrika, på många sätt. Det är till exempel synd om Afrika för att vår bild av kontinenten är så ensidig.
När hörde man till exempel senast höras om en telekommiljardär från Sudan med hjärtat på rätta stället?
Svar: I P1:s Konflikt i morse.

Så här beskrivs den sudanesiske affärsmannen Mo Ibrahim på Konflikts hemsida:

”Den sudanesiske telekommiljardären Mo Ibrahim har instiftat ett eget pris, i pengar värt mer än Nobelpriset. Priset ska belöna afrikanska ledare som ger prov på gott ledarskap och frivilligt lämnar ifrån sig makten. Mo Ibrahim vill ge en motbild till de eländesskildringar av Afrika som dominerar i västvärldens medier.”

Det är ju storartat. Hör hela programmet på Konflikts hemsida. Och lär dig mer om Mo Ibrahim här.

Världen behöver inte bara fler människor av Mo Ibrahims sort. Världen behöver också få höra talas om dem.

Det är mycket Dolly Parton nu. Här kommer lite till.

Första halvan är fantastisk. Globen är fullsatt. Det är långt till scenen men Dolly Parton lyckas komma oss nära. Inte genom någon lågmäld intimitet, gudbevars, utan med stort artisteri, stora gester och vad som faktiskt känns som en uppriktig kärlek både till musiken och till oss i publiken.
Då gör det inte så mycket att en del av hennes one-liners känns väl nötta och trötta.

Jag sitter halvvägs upp på läktaren med min vän J. Det är drygt två decennier sedan vi började spela i samma band och ungefär 15 år sedan vi började spela country. Inom ett år har vi båda fyllt 40. Nu sitter vi där, mogna nog att medge att ”Islands In The Stream” är en otroligt bra låt och tillräckligt gamla för att uppskatta det perfekta ljudet, kristallklart och inte för högt. Vi är väl vuxna, antar jag.

Nå, det var en utvikning. I Globen är förväntningarna skyhöga. Dolly lever upp till allihop, både vad gäller musiken och showen. Hon blandar och ger ur sin oändliga katalog, och som med så många artister i countryvärlden är svängningarna stora mellan högt och lågt, elegant och smaklöst. Gränsen mellan det geniala och det banala är hårfin, ibland osynlig och i Dolly Partons fall oftast helt ointressant.
För lordy, lordy, lordy vad den här damen kan sjunga och förmedla känslor med sin musik. Vi sitter som tända ljus och lyssnar för hundrafemtioelfte gången på historien om hennes fattiga uppväxt, och blir ändå tårögda av ”Coat Of Many Colors” och ”My Tennessee Mountain Home”.
Konsertens starkaste nummer kommer alla före pausen. Dolly sjunger ”Little Sparrow” till största delen a capella och det är så bra att man ryser. Den i sammanhanget sparsmakat arrangerade ”The Grass Is Blue” är också fantastisk liksom monsterhiten ”I Will Always Love You”.
Dolly trakterar mängder av instrument själv – banjo, fiol, munspel, flöjt, piano, cittra, gitarr – och vi är flera som undrar om det verkligen är hon som spelar eller om det bara är show. Hade vi tvekat om det varit en manlig artist med en drygt 40-årig karriär som musiker och låtskrivare som stod där på scenen?

Efter paus har Dolly bytt paljettklänningen till en gul tajt byxdress. Mycket är fantastiskt även i detta set. ”9 To 5” , ”Me And Bobby McGee” , ”Marry Me”… Men så får vi också några nummer som kanske funkar i en hockeylada i Kansas eller i Las Vegas. Den bisarra duetten med en Elvisimitatör är närmast komisk, covern på John Lennons ”Imagine” känns onödig på ett lite sorgligt sätt och när Dolly Parton som avslutning öppnar alla spjäll och försöker lyfta taket med ”He’s Alive” händer inte så mycket.
Det är åtta mil till Livets Ord i Uppsala och ännu längre till det amerikanska bibelbältet. Publiken i Globen är inte riktigt mottagliga för den typen av frälsning.
Men visst känner jag mig lite salig efteråt. För som helhet var det en otroligt bra show.

Tack Dolly. Kom snart tillbaka.

På hotell

Konferens med jobbet hela dagen. Vi var på Hilton vid Slussen. Några av oss avrundade i baren, och jag konstaterar att man är för lite i hotellbarer. Det är anonymt, opretentiöst och man kan smyglyssna på folk från andra håll i världen. Inte spelar de för hög musik heller.

The power of Google

En liten lägesrapport: mitt inlägg med rubriken ”Gratis porr” häromdagen ger ungefär tio extra besökare per dag här på bloggen. Ingen kioskvältare alltså, men ändå.

Soundtrack vecka 11, 2007

Lucinda Williams: West (album)
Dolly Parton: My Tennessee Mountain Home (klassiskt album)
Chris Knight: It ain’t easy being me (cd-spår)
Neil Young: Like a hurricane (unpluggedversioen med tramporgel)
Johnny Paycheck: The real Mr. Heartache

"Äras den som äras bör"

Förra veckan skrev jag om tre exempel på mainstreammedias haltande förmåga att hantera Internet. I veckans nummer av Journalisten är man inne på samma spår i två artiklar:

”Äras den som äras bör”, säger Peppe Engberg och gör en pudel efter att Lisa Förare Winbladh (bloggaren Matälskaren) avslöjade att han norpat långa stycken i en artikel från annat håll.

Föreningen Grävande Journalister kan komma att införa en klass för bloggare när priset Guldspaden delas ut. Detta efter det pinsamma inträffat att Expressen nominerats för ett avslöjande som bloggaren Magnus Ljungkvist var först med. Jag tycker dock att kommentarerna från Grävande Journalisters ordförande andas både ovilja och förvirring.

Gratis porr

Sökmotormarknadsföring är intressant. Vill man berätta något på nätet och nå många människor gäller det att se till att man hamnar högt upp i sökmotorernas träfflistor.
Tänkte göra ett litet ovetenskapligt experiment och se om en rubrik som Gratis porr här ovanför kan dra trafik till min blogg.
Jag återkommer med en rapport om resultatet.

Haveri på Expressen.se

Omgörningen av Expressen.se har blivit en mardröm för tidningen. Tidigare i veckan hade man stora tekniska problem och underleverantören Polopoly har fått sina fiskar varma.
Just nu, lördag klockan 12.35, saknar sajten återigen (fortfarande?) allt redaktionellt innehåll. Frustrationen på Expressen kan nog bara mätas med skadeglädjen på Aftonbladet.

Dagens affärstips: starta INTE skivbutik

Hörde på radion häromdagen (minns inte exakt i vilket program och hittar tyvärr ingen länk) att ungefär hälften av landets skivbutiker försvunnit. Nätbutiker som Ginza och CDON har tagit en stor del av marknaden, men naturligtvis är nedladdning – legal och illegal - av musik från nätet det som så småningom kommer att slå ut så gott som all cd-försäljning.
I programmet sade någon expert att om sisådär tio år kommer en normal mp3-spelare att rymma all musik som spelats in sedan 1940. Hur ska skivbolagen hantera det? Om de finns kvar då, vill säga.

Pappjournalistiken och den nya medievärlden x 3

Nya medievärlden förresten, den är ju inte så ny längre. Internet har vi använt sedan förra årtusendet. Hursomhelst har den senaste veckan bjudit på några exempel på hur gårdagens journalister riskerar skavsår när de snubblar omkring i dagens medielandskap.

I – Bertil och den bloggande utrikesministern
Utikesministe (det är väl ungefär så han uttalar det?) Carl Bildt har en blogg där han varvar högtravande reflektioner över sakernas tillstånd, utrikespolitiska kommentarer och annat. Det gillar inte Bertil Torekull, som i DN 28/2 skriver att statsråd som Bildt ”bör undvika att tala i egen sak i ett forum som han eller hon själv råder över och kan redigera rubrik och innehåll för”.
Det är en ståndpunkt värdig en stofil. I Torekulls värld ska journalisterna utan jobbig konkurrens om uppmärksamheten i lugn och ro få tolka, filtrera och vidarebefordra det politikerna säger. Direkt kommunikation mellan politiker och allmänhet är inte bra.

En sådan tankevurpa Torekull gör. Bildts ymniga bloggande i sig minskar väl inte medias möjligheter att granska honom? Tvärtom. Karln sprutar ju ur sig uttalanden och utspel, det är bara att sätta i gång att granska, ifrågasätta och bemöta - eller för den delen kommentera direkt på bloggen, det är alla välkomna att göra.

Det är väl för jösse namn vad och hur Carl Bildt kommunicerar som ska granskas och kritiseras, inte att han kommunicerar. I själva verket borde fler ministrar blogga. Om detta skriver Johanna Nylander begåvat på Frihet, Fildelning och Feminism.

Bildt själv skrattar nog åt Torekull och tackar för gratisreklamen.


II – Ska Expressen få pris för någon annans scoop?
Isobel Hadley-Kamptz och SvD:s Martin Jönsson har i dagarna uppmärksammat att några reportrar på Expressen nominerats till det prestigefyllda priset Guldspaden för sina avslöjanden om fd utrikeshandelsministern Maria Borelius. Trots att Expressen inte var först med scoopet.
I själva verket var det ju bloggaren Magnus Ljungkvist som först publicerade uppgifterna om Borelius inkomster. I Expressens i övrigt mycket detaljerade beskrivning av hur deras reportrar jobbade med de nu nominerade reportagen nämns inga bloggar eller ens Internet med ett ord. Det är futtigt och ett tecken på att man fortfarande inte vet hur man ska förhålla sig till sådant som publiceras utanför mainstreammedierna, ofta av människor som inte är journalister.

Jag hoppas att Expressen vinner Guldspaden. Då kommer vi att få en uppfriskande diskussion om medborgarjournalistik, bloggar och relationen mellan gamla och nya medier. Och så blir det lite genant för Expressen. Sådant är alltid kul.


III – Nyhet! Peppe lanserar bake off-journalistiken
En av de minst glamourösa journalistiska arbetsmetoderna kallas rewrite, och det är något alla tidningsjournalister gör eller gjort då och då. Man utgår helt enkelt från innehållet i en artikel som publicerats någon annanstans och skriver en ny. Ofta, men inte alltid, är det en utländsk artikel man rewritr. Ofta, men inte alltid, anger man källan.

Jag tycker rewrites är helt okej när de görs snyggt, källor citeras ordentligt och slutresultatet är någon form av bearbetning av utgångsmaterialet.
Att bara planka är en annan sak. Och tack vare Internet och funktionerna ”kopiera” och ”klistra in” är det numera busenkelt att svischa ihop en passabel artikel om vad som helst medan man värmer lunchmaten i mikron.

Det tycks vara ungefär det min gamle kollega Peppe Engberg gjort i sin nya tidning PS Magasin. Matjournalisten Lisa Förare Winbladh läste Peppes artikel om granatäpplen och kände igen inte bara innehållet utan också formuleringarna. Hela stycken är mer eller mindre kopierade rakt av ur två artiklar som finns att hitta på nätet.
Ja, det är i själva verket de två artiklar som kommer överst i träfflistan om man googlar på ”granatäpple”. Längre än så har inte Peppe grävt.

Upphovsrättsligt kan Peppe Engberg eventuellt få bekymmer om någon av dem som skrivit originaltexterna orkar ta itu med det. Men är det något problem i övrigt? Tja, Peppe skiter nog högaktningsfullt i att några gnälliga bloggare påpekar att han är en plagiatör. Men att han ”avslöjas” är ett sundhetstecken och ett bevis på ökad journalistisk transparens och att mediekritik inte längre är förbehållet medierna själva.

Missförstå mig inte. Google är ett viktigt verktyg även för mig i mitt journalistiska arbete, jag hämtar uppgifter och uppslag på nätet varje dag och använder på olika sätt – med mer eller mindre lyckat resultat.
Men om jag plagierar något är det bra att det är lätt att upptäcka och lätt att uppmärksamma, det kommer i förlängningen bidra till att göra journalisten bättre.
Det ska vara lite pinsamt att ertappas. Eller hur, Peppe?

Det är inte lätt att vara reporter. Telefonnummer och sånt att hålla reda på.

Först utgav han sig för att vara polis för att få fram uppgifter om den kidnappade direktören Fabian Bengtsson. För det dömdes han i hovrätten.
Sedan knåpade han ihop historien om att Mikael Persbrandt skulle ha lagts in akut på alkoholklinik. En lögn som Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg dömdes för.

Därefter, på nya jobbet, skriver han en artikel om sig själv och kallar sig ”Expressens tidigare stjärnreporter”.
Och i onsdags publicerades en artikel där han citerar en person han aldrig intervjuat.
Niclas Rislund, sedan någon månad tillbaka reporter på Dagens Media, har tagit hertigen av Wellingtons gamla uttryck ”publish and be damned” till helt nya, låga, nivåer.

Historien om Rislund är ju något av en tsunami i ett vattenglas. Den som till äventyrs skulle råka ha tidningen Resumé som sin enda nyhetskälla kan få uppfattningen om att det här är viktigt på riktigt. Själv tycker jag mest att det är patetiskt, även om jag kan hålla med SvD:s Martin Jönsson i hans oro över hur sådant som Rislund håller på med påverkar folks förtroende för journalister.
Men, som sagt, mest tycker jag det är patetisk. Och veckans skrattfest bjöd Rislunds chef, Dagens Medias Rolf van den Brink, på när han gick ut med den här rättelsen:

Rättelse: Dagens Media intervjuade fel person
I onsdagens pappersutgåva
(28 februari, 2007) angav vi felaktigt Schibsteds koncernchef som avsändare till
ett citat i en artikel om den så kallade Metronome-affären.
Av misstag hade
Dagens Media slagit fel telefonnummer och kommit till en annan chefsperson på
Schibsted, som svarade på Dagens Medias reporters frågor. Detta framgår efter en
kontroll av våra telefonloggar.Vi beklagar misstaget och de konsekvenser som det
kan ha medfört.

Rolf van den Brink
mailto:rolf@dagensmedia.se

Van den Brink förtydligar för Resumé:

– Våra telefonloggar som vi fått ut visar att vi har ringt en person i
Schibsteds ledning, men det var inte Kjell Aamot (Schibsteds koncernchef, min anm). Det var en siffra som blev fel
på slutet och en annan person i ledningen svarade på frågorna, säger Rolf van
den Brink.

Rislund fumlade med fingrarna när han slog numret alltså. Lätt hänt. Och det kan ju vara svårt att höra om en norrman heter Kjell eller Sverre när han svarar i telefon (Det var Sverre Munck, koncerndirektör för Schibsted International, som Rislund hamnade hos när han slog fel nummer).

Vad händer härnäst? Kommer chefredaktör van den Brink än en gång att ge stjärnreporter Rislund uppdraget att skriva om sig själv? Eller tänker han, van den Brink, ringa upp Rislund för en intervju? Då gäller det att vara skärpt:
Niclas Rislunds telefonnummer är 08-545 222 08. Råkar man slå 7 istället för 5 hamnar man hos Bogdans grill i Haninge. Det kan ju sluta hur som helst.

Vi hade behövt Zappa nu

I dag ska ni titta in hos Isobel och ge er själva 20 minuter för att njuta av Frank Zappa när han försvarar yttrandefriheten i en tv-debatt i CNN 1986. Bergfast och kristallklar. Zappas musik var pisstrist, tycker jag, men jösses vad man saknar honom i politiken.

UPDATE: Bushadministrationen har bannlyst en cd där kvinnor från hela världen sjunger vaggvisor. Zappa, var är du?

June Carter Cash hyllas

Om countryn har en kungafamilj eller en Kennedyklan heter den Carter. June Carter Cash (1929-2003) föddes in i The Carter Family, gjorde egen karriär men är väl mest känd som Johnny Cashs hustru. Och som låtskrivare.
Nu läser jag på alltid utmärkta Rootsy.nu att hon snart hyllas med ett tribute-album. Det kan inte bli annat än fantastiskt – eller vad sägs om artister som Elvis Costello, Sheryl Crow, Willie Nelson, Loretta Lynn och Emmylou Harris?

Jag är totalförlamad, annars mår jag rätt bra

Jag fick ett mail från min kusin Erik, som har börjat läsa till läkare. På utbildningen diskuterar de etik och hälsa och Erik undrar hur jag upplever min hälsa efter olyckan (där jag bröt nacken). Här är mitt försök till svar:

Mitt funktionshinder ställer till stora bekymmer i mitt liv. Jag måste ha hjälp precis hela tiden, rutingrejer som att gå på toa, duscha, klä på mig, raka mig och käka frukost tar flera timmar, jag oroar mig ständigt för sittsår, magen krånglar, jag har fått några epilepsianfall och urinvägsinfektionerna kommer och går.
Skadan har påverkat mig enormt mycket både fysiskt och psykiskt, jag skulle ljuga om jag påstod något annat. Mitt och min frus liv slogs i spillror den där oktoberdagen för drygt sex år sedan och jag har kolsvarta dagar ibland. Jag var en lycklig människa före olyckan, det är jag inte längre. Så enkelt, och så svårt, är det.

Men jag är inte sjuk. Jag har en ryggmärgsskada. För mig är skillnaden stor och viktig. Det handlar om identitet och självbild. Jag vägrar låta mitt funktionshinder ta över mitt liv. Att vara totalförlamad är ett mycket svårt handikapp, men det är ingen livsstil och inget personlighetsdrag. Kärlek, arbete, musik, vänner, mat, vin och en rad andra saker är fortfarande viktigare än att jag har brutit nacken.

Sjuk är jag när jag får en urinvägsinfektion och antibiotikan ännu inte börjat verka. Annars känner jag mig hyfsat frisk. Jag lever ett på många sätt bra liv. Men jag är en allvarligare person än tidigare, jag är ibland mycket olycklig på ett sätt jag aldrig var förr, min vardag är extremt krånglig och jag har utöver själva förlamningen (som ofta känns som ett mindre problem i sammanhanget) drabbats av en del fysiska bekymmer, stora och små.

Så – sjuk? Nej. Mår jag bra? Ibland, ibland inte. Lycklig? Nej, men jag har lyckliga stunder. Glad? Inte som förr. Svartsynt? Tveklöst. Men de flesta dagar vaknar jag ändå nyfiken. Och förälskad är jag fortfarande. Det räcker rätt långt.

Cicciolina publikens SVT-favorit

Eftersom jag så att säga är ingift i firman brukar jag avstå från att blogga om Sveriges Television. Men ibland måste jag.
SVT har sedan något år tillbaka tjänsten Öppet arkiv på sin sajt. Där kan man hitta oändliga mängder program och inslag ur bolagets produktion genom åren. Och vad är det folk helst av allt vill se från arkivet? Kolla den aktuella topplistan, som publiceras på svt.se:

1. Cicciolina i Fräcka Fredag
2. Zlatan blir sur på Peter Jidhe
3. Carola är Gäst hos Hagge
4. Färg-tv genom nylonstrumpa
5. Hajk - gör din egen säckpipa

Kanske den perfekta public sevice-mixen – lite porr, lite sport, lite Carola, lite folkbildning.

Söndagsskola för bilfrälsta

Söndagskvällarna är räddade för några veckor framåt. Då visar SVT BBC:s fantastiska dramaserie Life on Mars. Huvudpersonen John Simm är polis och gör en högst ofrivillig resa tillbaka i tiden, till 1973 närmare bestämt. Jag ska inte orda mer om handlingen, läs här istället.
Men serien har inte bara en genialt knasig story. För en bilnörd som yours truly är Life on Mars oemotståndligt. Drösvis med 70-talsklassiker sågs i premiäravsnittet, med polischefen Hunts Ford Cortina 2000E som den klarast lysande stjärnan. Bland biroller och statister sågs såväl Austin Allegro som Saab 96 och en cool Ford Granada med beige vinyltak.

Ja, ni hajar. Missa inte.

H&M satsar på populära bloggar

Sigrid Dahlberg-Krajewski är bara 17 år men en maktfaktor i Modesverige. Hennes blogg är med sina 25 000 unika besökare i veckan en av de populäraste modebloggarna – och en av de 15 bloggar som Hennes & Mauritz valt att bearbeta i en riktad kampanj som fått namnet Gift of the day. H&M skickar helt enkelt plagg ur sina nya kollektioner till bloggarna i hopp om uppmärksamhet.
I dagens Metro (tack E för tipset!) berättas att det händer att kläder tar slut i butikerna när bloggare som Sigrid och Engla Harjunpää skrivit om dem.

Medborgarjournalistiken på nätet förändrar inte bara nyhetsförmedlingen utan skapar också nya marknadsföringskanaler. H&M är inte först med att förstå potentialen, och säkert inte sist heller.

Country i etern

I kväll ska ni inte missa ”Willie Nelson & friends - outlaws and angels” i Svt1 klockan 22.55. Det är en hyllningskonsert där vi förutom Nelson själv får se och höra Bob Dylan, Keith Richards, Toby Keith, Kid Rock, Al Green, Merle Haggard, Ben Harper, Toots Hibbert, The Homes Brothers, Ricky Lee Jones, Carole King, Jerry Lee Lewis, Los Lonely Boys, Shelby Lynne, Joe Walsh, Lucinda Williams och Lee Ann Womack.
Läs mer om konserten här.

Sveriges Radio lägger ju ner utmärkta P4-programmet Casino, där Kalle Oldby ägnat en timme varje söndagskväll åt framför allt nyare country. Men varken countryn eller Oldby försvinner ur P4. Från och med nästa vecka (om jag förstått det hela rätt) hör vi programmet Country på lördagar klockan 21.03. Och på nätet såklart.

Bloggare avslöjar tortyr i Egypten

Bloggar, medborgarjournalistik, public journalism. Var det 2006 års stora hype? Kanske, men inte bara. Det bedrivs viktig – livsviktig – och avslöjande journalistik på nätet helt vid sidan av de etablerade nyhetsmedierna. Ett skakande exempel är de avslöjande filmer som publicerats på 32-årige egyptiern Wael Abbas blogg Mirs Digital och som nu sprids över världen.
De smygfilmade sekvenserna är de första bildbevisen på att egyptisk polis torterar fångar, något landets regering förnekat.
För oss i Sverige är avslöjandena extra intressanta med tanke på historien om de två egyptiska flyktingar som svensk polis, med regeringens goda minne, överlämnade till CIA på Bromma flygplats 2001 för vidare befordran till egyptiskt fängelse. Kanske har de utsatts för liknande behandling.

Jag hörde Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén berätta om Wael Abbas blogg på Ekot i morse. Har ni inte hört inslaget kan ni lyssna och läsa här.

Mitt i allt elände ger bloggare som Wael Abbas hopp. Tack vare hans och andras spridning av bilderna kan egyptiska myndigheter inte längre låtsas som ingenting, och åtminstone några torterare har ställts inför rätta.

Wael Abbas blogg är på arabiska, den hittar du här.
Journalisten Hossam el-Hamalawy bloggar från Kairo på engelska och har också lagt ut de ruggiga bilderna. De är extremt obehagliga, men känns nödvändiga att se en gång.

I diktaturer världen över gör regimerna sitt bästa för att filtrera och begränsa det fria informationsutbyte som ny teknik möjliggör. De kommer inte att lyckas, och på sikt kommer modiga människor som Wael Abbas bidra till att de faller. Vill jag i alla fall tro.

Off road

Inte mycket bloggat på sistone. Sådan här dramatik (se bilden) är ju dock solklart breaking news och bör inte undanhållas allmänheten. Det var helt enkelt rätt halt på vår uppfart i går eftermiddags när killarna som hjälpt oss med lite plattsättning skulle backa ner med lastbilen.

Larmet går på Sida: ”Gud bevare oss, Mosander är lös igen”

2007 års hittills bästa story är Ekots avslöjande om hur Sida pytsat ut 22 miljoner skattekronor till ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa. Som underlag för sitt beslut hade Sida ett budgetförslag på fjorton (14) rader där den lindrigt sagt ospecificerade posten för konsulttjänster uppgår till 15 miljoner.
Resultatet av projektet skulle ha redovisats till Sida för drygt ett år sedan. Det har inte skett.

Än en gång är det Ekots Jan Mosander som drar ner brallorna på Sida. Här hittar ni ett tidigare avslöjande. Det är nästan (men bara nästan) så att man lider med de stackars byråkrater som lyfter luren och hör hans mjuka finlandssvenska. Vid det här laget har de säkert någon form av Mosander-larm vid telefonerna. Men vad hjälper det när man inte har bättre koll på vart våra biståndspengar tar vägen?

Hela historien, inklusive Sidas egna dokument, hittar du här, på Ekors hemsida.

Efter språktestet: fp lanserar språkförbudet. Är det fel?

Skolfrågor är verkligen inte mitt kompetensområde. Den som vill läsa någon som verkligen kan något ska spana in min gode vän Kritans blogg. Men ändå – skolan intresserar mig. Och i morse läste jag om ett fp-förslag i Malmö om att förbjuda stadens elever att tala något annat språk än svenska i klassrummet under lektionstid.

Min första tanke var att nu har det alldeles brunnit för detta före detta socialliberala parti som inte längre tycker att snällhet är en bra egenskap. Att få tala sitt eget språk är en självklar rättighet för människor i ett fritt land.
Efter en stund är jag inte lika tvärsäker. Klassrummet är ingen fritidsgård eller allmän mysmiljö utan en arbetsplats som måste fungera för elever och lärare. Och Malmö är en i sammanhanget speciell stad där, enligt artikeln i Aftonbladet, omkring hälften av eleverna i grundskolan har ett annat modersmål än svenska. Kanske måste man ta till sådana här grepp för att undervisningen ska fungera. Och det måste ju vara huvudsaken.

Men ändå. Det känns inte bra när riksdagsmän börjar tala om språkförbud.

Och just som jag undrar vad Kritan har att säga i frågan levererar han det här klarsynta inlägget. Läs det.


Bilden är Peter Tillbergs klassiska ”Blir du lönsam, lille vän?” från 1972.

Det finns hopp

Världen, eller rättare sagt den nya arbetstidslagen, kanske inte är fullt så bedrövlig som jag trodde i går. Har nu fått information från arbetsgivarorganisationen KFO om att man i förhandlingar med Kommunal kommit överens om en del undantag och avvikelser som förhoppningsvis ska lindra de mest bisarra effekterna av den nya lagen.
Vi får se. Ni som kan får hålla tummarna.

Gott nytt år!

Kanske kan jag aldrig mer resa bort

På måndag börjar den nya arbetstidslagen att gälla. Om den inte ändras eller medger undantag kan jag ha åkt på mitt livs sista utlandssemester. Frågan är om jag ens kan åka till Gotland en vecka i sommar.

Eftersom jag har ett funktionshinder som gör mig beroende av hjälp i princip dygnet runt har jag rätt till personlig assistans. Denna rätt regleras i två lagar: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och Lagen om assistansersättning, LASS. Läs mer om dem här.
Det är på många sätt en fantastisk lagstiftning, som ger mig och många andra förutsättningar att leva ett värdigt och aktivt liv med möjlighet att studera, arbeta, resa och göra annat som de flesta människor tar för givet.

Från den 1 januari träder en annan lag i kraft som, om inga förändringar sker, dramatiskt kommer att försämra dessa möjligheter. Det är den nya EU-anpassade arbetstidslagen som ställer till bekymmer i alla verksamheter där människor arbetar på oregelbundna tider med jourtjänstgöring etcetera.

I dagens DN berättar Heléna Karnström om hur den nya lagen slår mot henne – och hennes personliga assistenter, som enligt artikeln trivs bra med sina oregelbundna arbetstider och längre arbetspass som medger längre sammanhängande ledigheter.
Min egen situation är snarlik Helénas. Själv ska jag nog kunna få till ett schema för mina assistenter som inte kommer att bryta mot den nya lagen – så länge jag håller mig på hemmaplan.
Det blir värre om jag får för mig att resa bort. En vecka på Gotland, dit jag åker så gott som varje sommar och hittills kunnat ta med en assistent per vecka, kommer att kräva att minst fyra assistenter får åka fram och tillbaka till Stockholm med stora kostnader för resor, boende och traktamenten som följd. Kostnader som inte täcks av den assistansersättning som Försäkringskassan betalar ut och som finansierar den personliga assistansen.
Det blir också svårare att få assistenter att följa med på resor om de mellan de kortare arbetspassen tvingas till oönskad och obetald ledighet långt hemifrån.
Förutom det rent ekonomiska konsekvenserna för båda parter innebär detta naturligtvis en minskad flexibilitet för mig som assistansberättigad och en större påfrestning för mig och mina närmaste. Det är helt enkelt jobbigare att resa på semester med fyra assistenter än med en.

Till sist tycks detta vara en lagändring som – när det gäller just personlig assistans – få vill ha. För många som jobbar som personlig assistent är de flexibla och oregelbundna arbetstiderna en av de stora fördelarna med yrket.

Om jag förstått det hela rätt är det Arbetsmiljöverket som ansvarar för den nya lagen (även om det inte är de som hittat på den). Där är den gamle fackpampen Kenth Pettersson generaldirektör. Jag hör av mig, Kenth. Eller så trummar jag ihop några pigga invalider och åker ut och ockuperar ditt kontor.

Katrine, Filippa och vi

Jamenhej. God fortsättning och allt det där. Jag ägnar några annandagstimmar åt att skumma igenom bloggar och annat jag inte läst på länge. Via Isobel hittar jag den här artikeln av Katrine Kielos, publicerad i Expressen förra veckan. Den handlar om Filippa Reinfeldt, eller kanske snarare mediebilden av henne. På Isobels blogg har många kommenterat artikeln.

Det första som slår mig när jag läser KK:s text är hur jävla bra hon skriver. Jag är inte alls söker på att hon har rätt, men oj en sådan läsvärd och underhållande skribent. Katrine Kielos insomnade blogg var under ett halvår bland det mest intressanta som fanns att läsa på nätet. Det är nog fler än jag som hoppas på en comeback. Tillsvidare får vi hålla tillgodo med det hon skriver i Expressen.

Filippa då? Tja, vad ska man säga? Jag har inte läst Mama, Amelia eller någon av alla de andra tidningar som gjort cover stories och stora intervjuer med statsministerns fru. Sverige är ett litet medieland, och hösten/vintern 2006 vill alla redaktioner ha Filippa. De som vill markera att de inte deltar i hysterin kan åka snålskjuts på de andra genom att lite von oben rapportera om Filippa-frossan. Ungefär som jag gör nu.

Och det är väl Filippa Reinfeldt som symbol för de ”nya moderaternas” samhällssyn, och mediebilden av henne, Katrine Kielos skjuter in sig på. Medierna, men också vi mediekonsumenter och kanske också Filippa Reinfeldt själv, bygger upp en endimensionell bild och gör henne (Filippa) till en slags seriefigur, en karikatyr.
Dilemmat med en artikel som KK:s i Expressen är att det känns som att den går för mycket på person – samtidigt som det är det som gör texten effektiv och läsvärd.
Och även en skribent som Katrine Kielos riskerar själv att bli endimensionell och förväntad i sin analys och kritik. Men, icke desto mindre: läs artikeln.

Mer om dödshjälp

För den som eventuellt missat det: Som uppföljning till det lysande reportaget om ms-sjuke Mats som fick hjälp att ta sitt liv på en självmordsklinik i Schweiz pubicerade Svenska Dagbladet i går två intressanta artiklar:

Historien om Lasse Gustavsson, som erbjöds dödshjälp men nekade – och i dag lever ett bra liv, trots omfattande funktionshinder.

Jesuitpatern och professorn Erwin Bischofbergers artikel på Brännpunkt. Han skriver om hur Mats Perssons beslut att ta sitt liv på kliniken kan vara subjektivt rätt samtidigt som det på en objektiv nivå kan vara fel att hjälpa honom dö.

I dagens SvD citeras jag och ett par andra bloggare – i papperstidningen. På nätet kan jag inte hitta artikeln.

Jag kanske borde erbjudas hjälp att ta mitt liv. Men tänk om jag inte vill?

Historien om ms-sjuke Mats Perssons assisterade självmord är det starkaste jag läst på länge. Det är inte svårt att känna med honom i hans tröstlösa kamp mot en sjukdom som hade lett till en plågsam kvävningsdöd och i hans beslut att avsluta ett liv han själv upplevde som alltmer meningslöst.
Mats Persson bjöd själv med SvD:s Fredric Karén och frilansfotografen Björn Larsson Rosvall till självmordskliniken Dignitas i Zürich. Han ville väcka debatt, och jag hoppas och tror att han lyckas.
– Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö, säger Mats själv i reportaget.

Frågeställningen om aktiv dödshjälp är för mig en ekvation utan lösning. Att nekas rätten att ta sitt liv är att fråntas något oerhört grundläggande, att vägras kanske den sista gnuttan värdighet.
Vi har den rätten. Ungefär 1 500 människor i Sverige utnyttjar den varje år. De tar livet av sig.
Ofta talar vi om deras självmord som misslyckanden, rop på hjälp och något som kunde och borde förhindrats om man bara vetat, sett signalerna osv.
Men det finns ett litet antal människor som inte kan avsluta sina liv på egen hand, hur mycket de än skulle vilja. Mats Persson var en. Ska då inte ett civiliserat samhälle ställa upp och hjälpa till att förverkliga denna sista önskan?
Nej.

För - vilka skulle hjälpas att dö? Alla som vill, oavsett hälsotillstånd? Ska vem som helst som inte vågar, orkar eller vill hoppa från Västerbron erbjudas självmordshjälp under seriösa och kontrollerade former? Det är det nog ingen som förespråkar.
Istället handlar diskussionen om mycket svårt sjuka eller handikappade personer. Här uppstår problem. För om samhället – vi – ska acceptera och erbjuda aktiv dödshjälp bara till vissa människor måste vi fastslå kriterier som ska uppfyllas av dessa personer. Vi måste formulera hur sjuk, hur hjälplös, hur handikappad, vårdberoende och svårbotad en människa måste vara för att komma ifråga för assisterat självmord. Och i samma sekund vi gör det har vi skapat en officiellt sanktionerad skala för människovärdet. Då skiljer vi ut en grupp människor och säger: ”ni är värda att få dö”.

Vad skulle det vara för ett samhälle? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven – men som ändå vill leva? Vilka signaler, vilket tryck, från omvärlden känner en svårt sjuk eller handikappad människa som trots oerhört stort vårdbehov och lidande finner livsglädje i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna? Känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.
Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta.

Det är inte omöjligt att jag själv skulle kvalificera mig för att få hjälp att dö. Jag är sängliggande större delen av dygnet, behöver hjälp med i princip allt och kommer inte att bli bättre. Visst har jag tänkt på självmord, och funderat på hur jag skulle bära mig åt. Men jag vill leva.

Jag hoppas jag lyckats formulera mig någorlunda klart. Detta är i alla fall det tyngsta argumentet jag ser mot en samhälleligt sanktionerad dödshjälp. Sedan finns sådant som läkaretik och frågan om vilka människor som ska arbeta med dödshjälp, men det hoppar jag över.

Hur ska vi ha det då? Mitt undanglidande och måhända fega svar är: som i dag.
Dödshjälp i form av avslutad behandling är inget konstigt. Varje dag slår svenska läkare av respiratorer och hjärt- och lungmaskiner och låter patienter somna in. Patienter vid sina sinnens fulla bruk kan också säga nej till fortsatt behandling.
Jag är också säker på att ansvarskännande och empatiska svenska läkare kan föra seriösa samtal med patienter som vill ha hjälp att dö.

Till sist finns ju möjligheten att åka till Zürich. Än så länge, i alla fall. Såvitt jag förstår är schweiziska myndigheter inte glada över den ”självmordsturism” från andra länder som uppstått som en konsekvens av landets extremt liberala lagstiftning på området.
Att låta schweizarna stå för the dirty work är ingen vidare tjusig inställning. Men jag hycklar hellre lite än lever i ett samhälle som tillämpar en skala som visar vilka som förtjänar att leva eller dö.


Fotnot:
Jag tror att jag i den här frågan delar uppfattning med en del människor som vill begränsa aborträtten eller stoppa stamcellsforskning för att de säger sig ”värna livet”. Dem vill jag inte buntas ihop med. För mig hänger inte frågorna ihop, eftersom jag inte delar abortmotståndarnas syn på när skyddsvärt mänskligt liv uppstår.

Läs om Mats sista resa

I dag ska ni läsa Fredric Karéns fantastiskt starka reportage i Svenska Dagbladet om ms-sjuke Mats Persson som åker till en klinik i Schweiz för att få hjälp att dö.
Så snart jag hinner ska jag skriva om varför samhället inte ska erbjuda aktiv dödshjälp.
Men först ska vi ha glöggfest.

I rampljuset

Det här känns ju stort. Min genomgång av frilanstyperna uppmärksammas av frilansjournalisten.nu. Man känner sig lite som katten i hermelinernas kula, eller hur man nu säger.

Bon Jules

Så här års inträffar mirakel. Lama dansar, till exempel. God jul, allihop!

Ibland går det undan

Helsingborgs Dagblads recensent Kristian Lundberg gillar inte Britt-Marie Mattsson – och föll för frestelsen att såga hennes deckare ”Fruktans makt” utan att ha läst den. Sådant är ju genant om man blir ertappad. Genansen når nu nya nivåer då det visar sig att Mattssons bok inte ens är skriven. Den existerar inte.
Jobbigt, Kristian, jobbigt.

Fredagkväll i förorten

Inget bloggat på länge. Man kommer liksom av sig. Men ryktet om min död är överdrivet.
I förmiddags höll jag och Claes Hultling en föreläsning på Danderyds sjukhus för ett 40-tal läkarkandidater. Den tänkta rubriken var något i stil med ”Handikappades rättigheter”. Vi improviserade – och det gick bättre än förväntat. Doktor Claes är ju en rutinerad föreläsare, medan jag är en rookie i sammanhanget. Jag lånade lite av mig själv och det föredrag om patientbemötande jag höll i september. Hursomhelst, det var uppskattat och gav mersmak. Känner att jag skulle kunna göra mera sådant här, och den samtalslika formen funkad bra. Med lite bättre förberedelse kan det bli kanon.

Plockade fram julskivorna. Följande låtar går inte att komma runt:
Fairytale of New York – The Pogues
2000 miles – The Pretenders
Merry Christmas – The Ramones
Hard Candy Christmas – Dolly Parton
Christmas Time In Washington – Steve Earle
…annars är Kelly Willis och maken Bruce Robisons nya gemensamma album ”Happy Holidays” ett helgjutet album för den som vill ha julstämning utan trams och krusiduller.

På tal om Dolly. Jag har biljetter. Har jag skrivit det?

Var på bröllop i Göteborg förra helgen. Den eviga jämförelsen med Stockholm var ett givet återkommande samtalsämne på festen. Så här ligger det till, en gång för alla: Stockholm är tveklöst den vackrare staden av de två. Det vet alla som stått på Fjällgatan och tittat ut över Gamla Stan, eller tagit en promenad över Västerbron.
Men Göteborg har hamnen, en riktig hamn. När folk verkligen reste med båt gick fartygen härifrån till Amerika. Från Stockholm går båtarna till Mariehamn.

Redaktörer gör bättre tidningar än reportrar

Min lilla klackis om frilanstyperna har fått kommentarer av bland andra Gunilla Kinn, som helt i onödan ber om ursäkt för att hon blir för seriös och ”tråkar till” en ”skojig bloggpost”. Så här skriver Gunilla:

”…eftersom du, Redaktör'n, jobbar med kundtidningar får du representera
kundtidnings-redaktörskollektivet när jag uttrycker min uppskattning till "era"
ofta mycket tydliga beställningar. Jag skriver sällan för kundtidningar, men när
jag gör det slås jag av att man får veta exakt vilka villkor som gäller – vilket
ofta underlättar arbetet. Nu brukar det ändå funka rätt bra med
icke-kundtidningarna, men egentligen borde det alltid vara som i
kundtidningarnas värld. (Jag hajar att tydligheten är viktig eftersom man har
att göra med en betalande uppdragsgivare, vilket inte alltid är oproblematiskt
för journalister att förhålla sig till, men delvis en annan diskussion.)”

Det är möjligt att kundtidningsredaktörer är tydligare än andra när vi lägger ut jobb, jag har ingen aning. Men för mig spelar det ingen roll att det finns en uppdragsgivare bakom tidningen med ett tydligt mål och syfte. Att vara tydlig som redaktör, med klara idéer om en artikels vinkel, disposition och omfång är en fråga om journalistisk kvalitet och att prioritera slutresultatet: tidningen och vad den ska ge läsaren.

Är man diffus när man planerar innehållet i tidningen (eller radio- eller tv-programmet, för den delen) blir resultatet därefter. Och kan man inte i förväg formulera en tanke om hur och varför något ska publiceras ska man nog avstå. Från publicering alltså.

Jag är övertygad om att problemet med många dåliga tidningar, inte minst i landsortspressen, är att redaktörerna är för svaga. Mitt intryck är att nyhetschefer, redaktionssekreterare eller redaktörer med andra titlar på många tidningar mest sorterar och administrerar det material som reportrarna levererar – istället för att driva och leda arbetet från idéstadiet och framåt. Att låta summan av ett antal enskilda reportrars arbete bli en tidning är som att driva ett restaurangkök där kockarna lagar den mat de har lust med utan en köksmästare som tar ansvar för helheten.

En reporterstyrd redaktion kommer i 99 fall av 100 prestera ett sämre slutresultat än en redaktörstyrd (deskstyrd är ett annat ord för samma sak) redaktion.
Det här sättet att tänka och arbeta skolades jag in i på Aftonbladet, en i högsta grad redaktörstyrd tidning som ju rönt viss framgång de senaste tio åren.

Kultur och idrott i ljuv förening

Renlevnadsmännen i Motörhead slår ett slag för knatteidrotten. Lemmy & Co sponsrar numera ett fotbollslag som hädanefter ska spela sina matcher i lagtröjor med bandets dödskallelogga på, berättar Resumé.

Lite coolare än sponsorstöd från den lokala Toyotahandlaren, får man medge. Och tänk vad Motörhead kan lära ungarna om livet både på och utanför planen: ”You win some, lose some, all the same to me”.

Bra om färdtjänsten i P1

Färdtjänsten är inte något högprioriterat ämne på landets nyhetsredaktioner. Det är synd. Bara i Stockholm berörs tiotusentals personer, direkt eller indirekt, av Färdtjänsten. Jag är en. Heder alltså åt P1:s Kaliber som i går ägnade ett långt reportage åt hur det är att vara i 30-årsåldern och försöka leva ett självständigt och aktivt liv när det är två månader kvar på året och man har sammanlagt sex resor kvar.

Slarvigt och slött när DN redigerar ettan

Varning: nu blir det detaljgnäll. Men jag blir nästan full i skratt när DN gång på gång schabblar med sidhänvisningarna på förstasidan i stockholmsupplagan. I morse upplystes vi betalande prenumeranter om att Barbro Hedvalls radiokrönika fanns på sidan 12 i kulturdelen. Blädder, blädder… och där har vi en av många sidor med julbordsannonser. Först på sidan 32 hittar vi krönikan.

DN:s förstasidesredigerare har för femtioelfte gången bommat att ändra sidhänvisningen mellan riks- och stockholmsupplagorna. I Stockholm är kulturdelen mycket tjockare, eftersom alla nöjes- och bostadsannonserna ligger där.
Ett allvarligt misstag? Så långt vill jag inte gå. Men det händer så ofta att någon på DN:s nattredaktion borde få stå i skamvrån en stund. Eller korrekturläsa bioannonserna.

Det är alltid någon som betalar – om SVT, Ronaldinho, OJ Simpson och Fox

Häromdagen, jag minns inte om det var i torsdags eller fredags, bjussade SVT ogenerat Nike på lite gratis sändningstid. Det var korta sportsändningen i Gomorron Sverige som avrundades med Ronaldinhos makalösa bolltrollande där han på volleyretur träffar målribban fyra gånger i rad. Snutten påannonserades lättsamt av André Pops (tror jag att det var) och det framgick att det var en pr-film. Dock hade SVT klippt bort sekvensen där Ronaldinho knyter på sig skorna samt pay-offen med Nikes logga.

Den som vill se hela reklamfilmen hittar den till exempel på YouTube, eller på Nikes kampanjsajt. Tidigare i höstas skrev DN om Nikes satsning på fotboll, Brasilien och Ronaldinho.

Spelar det någon roll att SVT-sporten visar Nikereklam som ett lättsamt nyhetsinslag? Ronaldinhos konster är onekligen underhållande och sevärda. Och vad i sportens värld är inte sponsrat? Sport i tv på 2000-talet är ju en bisarr sörja av visningsrättigheter, sponsorvillkor och geschäft. Allt flyter ihop.

Synd bara att Ronaldinhos fantastiska uppvisning denna gång faktiskt var för bra för att vara sann. Nikefilmen är manipulerad, skriver bland annat Sydsvenskan – som precis som yours truly länkar till filmen och tillsammans med SVT och massor av andra medier gratis hjälper Nike med marknadsföringen.


På andra sidan Atlanten utspelas en makaber föreställning som kan vara den grandiosa finalen i historien om OJ Simpson som friades för mordet på sin exhustru och hennes vän för elva år sedan. Hela världen är övertygad om Simpsons skuld och nu kommer han med romanen If I Did It, som helt enkelt är berättelsen om hur han hade begått morden – om han nu skulle ha varit mördaren, vill säga.

OJ ska berätta om boken i två intervjuer i Fox News den 27 och 29 november. Och här är det inte snack om någon gratisreklam. OJ och hans förläggare vet hans värde och Fox får betala 25 miljoner kronor för intervjuerna, som inte bara sammanfaller med bokens lansering – utan också med en viktig tittarmätning för amerikanska tv-kanaler.
Den här storyn berättade Sveriges Radios korrespondent Thomas Nordegren i fredags morse.

Lär känna frilanstyperna

En kollega nämnde att hon hört talas om ett diskussionsforum på nätet där frilansjournalister diskuterar uppdragsgivare, varnar för dåliga redaktörer och listar de redaktioner som betalar sämst.
Ett sådant forum fyller säkert sin funktion. Frilanstillvaron är till sin natur rätt ensam, lite nätverkande kan aldrig skada. Kanske finns forumet någonstans på Journalistförbundets frilanssidor, men de går inte att komma åt om man inte tillhör SJF:s frilanssektion. Och det gör inte jag.

Nåväl, tanken på en halvhemlig diskussionsklubb för frilansare fick mig att fundera på en motsvarighet för redaktörer. Ett ställe på nätet där vi som anlitar frilansjournalister kunde tipsa och skvallra om bra och dåliga skribenter, göra topplistor och diskutera prisnivåer.
Nej, jag tänker inte dra igång ett sådant forum, därtill är jag alltför feg och politiskt korrekt. Men cynikern i mig roas av tanken.

Det finns nämligen en hel del att säga om frilansjournalister. Själv köper jag frilansmaterial för bortåt en miljon kronor per år – och får oftast bra valuta för pengarna. Men lika lyrisk som jag kan bli över ett riktigt bra reportage eller en briljant idé, lika utmattad blir jag av alla hopplösa förslag, illa skrivna texter och artiklar som liksom bara nästan kom att handla om det man var överens om från början.

Några superstjärnor finns det där ute. Deras stjärnstatus grundar sig inte så mycket på att de är fantastiska stilister, även om några är det också. Det handlar snarare om att de är fullblodsproffs. De levererar. Bra texter som verkligen handlar om något, väl disponerad och så långa man kommit överens om. Och de levererar i tid. Med sådana frilansare är det lätt att vara redaktör.
Sedan har vi de andra. De som får en att undra varför man själv – men framför allt de – valt journalistyrket. Här är några av dem, håll tillgodo:

Kvittokungen
Är inte så intresserad av att arvodet ska vara särskilt högt. Vill däremot gärna få betalt i form av ersättning för utlägg för allt från kanelbullar och bandspelarbatterier till hotellnätter, fotorekvisita och minst tio mils bilkörning. Kvittokungen kan mycket väl skriva bra artiklar. Men det är när han skriver fakturor han visar verklig kreativ världsklass.

Komposten
Komposten har återvinning som affärsidé och har med varierande framgång försökt sälja samma handfull artiklar de senaste två decennierna. Han eller hon har en inte alltför tjock telefonbok med numren till några halvkändisar, någon klurig gubbe som bor ensligt, någon som kallar sig uppfinnare och hittat på en pryl som ingen vill köpa, någon som blivit frisk med alternativmedicin, någon som dresserar hundar och några företag med skojiga produkter – alla redo att ställa upp på en intervju.
Som redaktör kan man ställa klockan efter Kompostens påringningar, som är strikt säsongsbundna. Han eller hon vet precis när på året det är dags att ringa runt och sälja in artiklar om julpyssel, cykelsemester på Gotland eller vårbruk i trädgården.

Drömresenären
Har köpt biljett till ett varmt land på andra sidan jordklotet och jobbar febrilt för att få resan finansierad. Precis vad som helst som går att koppla till Sverige går också att sälja som reportage. Hoppas Drömresenären – som försöker kränga jobb om kinesisk asfalt till Vägverkets personaltidning, om kricket i Indien till Sportbladet och om daghemmen på Fiji till Vi Föräldrar.

Fantasten
Fantasten har ett stort intresse i livet. Jättestort. Det har han (det är nästan alltid en han) vänt och vridit på i åratal i mängder av reportage i alla möjliga tidingar, från Kamratposten till Lyrikvännen och Dagens Industri.

Allroundjournalisten
Hävdar att han eller hon både kan skriva och fotografera, och att det därför är både smidigt och ekonomiskt att anlita honom eller henne. Det visar sig dock att Allroundjournalisten är halvdålig på allt. Du får lägga ner en dags redigeringsjobb för att rädda texten och köpa dyra bildbyråbilder eftersom Allroundjournalistens trista kort inte ens är skarpa.

Pratkvarnen
Det är inget fel på Pratkvarnens idéer, eller ens texterna han eller hon (till sist) lämnar. Problemet är att en bärande del i Pratkvarnens sätt att arbeta är oändliga telefonsamtal med redaktören, det vill säga dig. Allt ska stötas och blötas, i detalj, och Pratkvarnen lämnar gärna fem alternativa halvfärdiga versioner av texten som han eller hon förväntar sig att du lusläser och diskuterar i fler oändliga samtal. Hur Pratkvarnen försörjer sig är en gåta. Timlönen blir låg.

Världen är på väg åt rätt håll, säger professor Rosling

Tro det eller ej. Världen blir en allt bättre plats att leva på. I alla fall om man ska tro Hans Rosling professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. Jag har tidigare hört honom i radio, men i morse fick jag möjlighet att lyssna på honom live när han deltog i ett seminarium om ryggmärgsskador.
Hans Rosling är en lysande talare, kvick och otroligt inspirerande. Massor av ens fördomar kommer på skam när han presenterar sin bild av världen i dag, byggd på fakta om sådant som medellivslängd, köpkraft, familjestorlek och barnadödlighet. I princip samma föredrag han höll i morse finns att se på webben, här. Och Hans Roslings grafiska beskrivning av utvecklingen i världen, i tydliga och kraftfulla diagram och figurer, hittar ni här, fritt att använda.

Seminariet i dag arrangerades av Spinalis och Rehab Station Stockholm. En annan av talarna var Colleen O’Connell, rehabiliteringsläkare från Kanada som berättade om sina rätt ruggiga erfarenheter från bland annat Haiti och Moambique.

William bjuder på ännu en lektion i hur nätet funkar

I går uppmärksammade Svt:s Aktuellt historien om den skrattande bebisen William från Nyköping, som blivit stjärna på Internet. Och precis som i radions P4 Extra (se min förra post) var man inte särskilt tydlig med var på nätet (YouTube) William finns att beskåda.
Så vad händer? Massor av nyfikna människor googlar på ”skrattande William” eller liknande och hamnar – här. Hos mig.

Det senaste dygnet har den här bloggen haft nära tio gånger fler besökare än normalt. Om detta tänker jag två saker: tänk om jag haft något att sälja här. Och, vilket drag det är i sökmotormarknadsföring och reklam på Internet.

Häromveckan skrev Resumé om den senaste reklamfilmen för Dove, som annonsören valt att lägga ut på YouTube istället för att köpa reklamtid i tv. Vilket har resulterat i mer trafik till Doves kampanjsajt än efter företagets tv-spot under Super bowl-finalen, USA:s mest sedda tv-program.

Uppdatering:
Bloggaren Pierre Andersson skriver om ”Williameffekten”.

William, 8 månader, ger oss en lektion i modern kommunikation

Den som vill lära sig något om Internets möjligheter och gränslös kommunikation kan få en lektion av åtta månader gamle William från Nyköping. Hans pappa Kjell-Åke tyckte att sonen skrattade så gulligt när han (pappan) härmade mikrovågsugnen att han tog fram videokameran och filmade. Och för att Williams mormor och morfar i Örnsköldsvik skulle kunna se filmsnutten lade Kjell-Åke ut den på YouTube.
I dag har filmen laddats ner närmare fyra miljoner gånger och William har framträtt i amerikansk TV.

Sveriges Radios P4 Extra berättade historien i eftermiddags – men struntade symptomatiskt nog i att berätta för lyssnarna var på nätet man kan hitta filmen. På radion lämnar man hellre lyssnarna i sticket än nämner ordet ”YouTube”. Suck.
Jag har haft synpunkter på SR:s missriktade motvilja mot att nämna varumärken förr.

Hursomhelst, den skrattande världsstjärnan William hittar ni här. P4 Extra hittar ni här.

...men då ingick ett glas vatten

En macka med kyckling, keso och soltorkade tomater.
En ostfralla.
En varm choklad med vispgrädde.
En cappuccino.

144 kronor. På NK. Hysteriskt.

Randi Mossige-Norheim – en av de bästa

En av landets allra bästa radioreportrar heter Randi Mossige-Norheim och jobbar på P1:s Konflikt. I går slog hon till igen, med en briljant berättad liten historia om hur det kom sig att The Ark ställt in sin planerade USA-turné. USA år 2006 är ett land där starka krafter vill att artister ska spela och sjunga – men för övrigt hålla käft. Vilket till exempel Dixie Chicks och Neil Young fått erfara.
Reportaget låg sist i programmet, som du kan hitta här (jag lyckas tyvärr inte länka direkt till ljudfilen, men ni hittar den säkert).

Det är sällan de stora historierna som Randi Mossige-Norheim berättar. Hennes reportage är snarare kalejdoskopskärvor, små vassa delar som skaver i öronen och vill göra en uppmärksam på ett större sammanhang. Randi Mossige-Norheim har fått en egen sida på Konflikts sajt. Gå in där och lyssna på hur radiojournalistik kan låta när den är som bäst.

Per Gudmundson är inte Peter Jidhe. Tack och lov.

SvD:s Martin Jönsson har som vanligt ögonen med sig. På sin blogg noterar han att brittiska Channel 4 News startat en redaktionsblogg för att öka allmänhetens insyn i det redaktionella arbetet. En sådan blogg har den amerikanska tidningen Spokesman-Review i Spokane sedan i fjol.
Det är en intressant utveckling och man undrar ju vilken svensk redaktion som först vågar låta läsarna/tittarna/lyssnarna ta del av interna möten och diskussioner. Det kan nog dröja. Journalister gillar att märkvärdigfiera sitt arbete och blir ogärna ifrågasatta av folk utanför det egna skrået.

Martin Jönsson noterar också att Svt:s inställning till medarbetare som bloggar tycks ha svängt. Redaktionen bakom nya talkshowen Hos Jidhe bloggar gemensamt om ditt och datt, rimligen med sina chefers välsignelse.
Jönsson drar en parallell till historien om Per Gudmundson, som fick stänga sin blogg hösten 2004 eftersom hans chefer på Svt inte ansåg att bloggandet var förenligt med hans jobb som redaktör på Svt24.
Det vore i och för sig konstigt om inte Svt:s syn på exempelvis bloggar förändrats sedan 2004. Två år är en lång tid i internetvärlden, landskapet förändras snabbt.

Men jag tycker ändå att liknelsen haltar lite. Gudmundson uttryckte tydliga politiska åsikter på sin blogg – vilket kan vara svårt att kombinera med ett professionellt uppdrag att medverka i en kritisk och opartisk granskning av politik och samhälle. Bloggen du just nu läser hade inte sett likadan ut, eller kanske inte existerat alls, om jag fortfarande varit nyhetschef på Aftonbladet.
Ibland får man helt enkelt välja vad eller vem man ska representera.

För oss som gillar Per Gudmundson och hans blogg har utvecklingen nu tagit den lyckliga vändningen att han lämnat Svt och börjat blogga igen. Dessutom har Svenska Dagbladets ledarsida värvat honom som kolumnist.
Men satt jag som chef någonstans och övervägde att anställa honom som nyhetsredaktör eller -reporter skulle jag villkora det med att han lade ner sina politiska skriverier, på bloggen och på andra håll, om de inte vore en del av den tänkta anställningen.

Vill Muhammed ha namnsdag?

Jag hade namnsdag i går och hade som vanligt – och i likhet med så gott som alla mig närstående – ingen som helst tanke på det. Namnsdagar tycks vara ett nästan uteslutande svensk-finskt fenomen och är väl inget som engagerar särskilt många år 2006. Skulle man kunna tro.

Men faktum är att riksdagsledamoten och miljöpartisten Per Bolund (namnsdag 1 augusti) tycker att namnsdagarna är så viktiga att han och partikollegan Karla López (namnsdag 28 januari) skrivit en riksdagsmotion om dem. Motionen går i princip ut på att namnslängden mer statistiskt bör avspegla vad folk egentligen heter i Sverige. Ut med Anselm, in med Muhammed, typ. Om detta talade Per Bolund i Svt:s Go’morron Sverige i torsdags.

Per och Karla menar naturligtvis väl: fler utlandsklingande namn i almanackan skulle markera att Sverige är ett öppet och mångkulturellt samhälle.
Så här skriver de själva:

”Att konsekvent utesluta utlandsklingande namn från namnlängden samtidigt som
gamla namn som mycket få har anledning att fira fortfarande finns med kan bara
ses som ett uttryck för strukturell diskriminering. Uteslutningen från
namnsdags­traditionen riskerar att skapa en ökad känsla av utanförskap och
bygga på segregationen i Sverige eftersom denna tradition med dagens system är
något förbehållet infödda svenskar.”

Det är vackert tänkt. Men är det viktigt? Jag har inte frågat någon Ali eller Muhammed, men min gissning är att en egen namnsdag inte är det som står högst på önskelistan. Bättre möjligheter att försörja sig själv och en politik som motverkar bostadssegregation skulle ge mer effekt, men är såklart svårare att åstadkomma än att ta bort Volmar ur almanackan.

Jag tror miljöpartisternas namnsdagsmotion är precis den typ av integrationspolitik uppifrån som direkt motverkar sitt syfte. Risken är stor att Bolunds och López’ förslag tas som intäkt för att ”inte ens namnsdagarna får vi ha kvar, snart tar utlänningarna över allt” av främlingsfientliga krafter. Det är lika korkat som att förbjuda nationalsången och svenska flaggor vid skolavslutningar.
Istället för att integrera människor med utländsk bakgrund stigmatiseras ytterligare de svenskar som känner att ingen lyssnar på dem. Den utvecklingen oroar mig mer än att alla inte får käka namnsdagstårta.
Förresten. Inte fan fick jag någon tårta i går.

YouTube och valet i USA

Det går undan. Vid tiden för det amerikanska presidentvalet 2004 fanns inte YouTube. När amerikanerna går till kongressval i dag, två år senare, är det efter en valrörelse där YouTube och andra arenor för medborgarjournalistik verkligen påverkat. Varje gång en kandidat öppnat munnen offentligt har han eller hon filmats, av proffs eller amatörer, och varje felsägning, groda eller näspetning har omedelbart lagts ut på nätet. Om detta talade bland andra folkpartiets Birgitta Olsson i Svt:s Gomorron Sverige i måndags.

Det positiva med den utvecklingen, menade hon (och jag håller med), är att den ökar väljarnas möjlighet att få en uppfattning om politiker lever som de lär. Det negativa är naturligtvis att vettiga människor kan komma att dra sig för att engagera sig politiskt om priset är att de bevakas och granskas 24 timmar om dygnet. Vi riskerar att få en ännu mer vattenkammad och slätstruken politikerkår än den vi redan har.

Jag tror att fördelarna överväger. Den allt råare tonen och den partiorganiserade smutskastningen vi lärt känna från tidigare amerikanska val kan jag vara utan. Men det är bara bra om vanligt folk med videokamera och dator bidrar till att politiken beskrivs från än fler infallsvinklar.

För övrigt ska ni inte missa P1 morgons ambitiösa kongressvalsajt.

Redaktörn firar ett år på nätet

I dag är det ett år sedan jag började blogga. Det tänker jag fortsätta med, även om en massa annat kommit i vägen de senaste veckorna. Den här bloggen har inga fantastiska läsarsiffror men desto mer fantastiska läsare. Ibland skriver ni kommentarer. Det är kul, och extra kul är det eftersom förvånande många hittat hit utan att vi känt varandra sedan tidigare.

För ett halvår sedan lade jag ut en länklista med det bästa jag skrivit på bloggen dittills. Nu är det dags igen. Varsågoda, här Redaktörns bästa maj-november 2006:

Lördagsambivalens i villaförorten – om klasstillhörighet, andras och min egen.

He’s going down – om Danielsson, Gerdin och Drevet

Aftonbladet och den nya bildjournalistiken – om vad som händer när alla alltid har en kamera med sig

Lars Danielsson avgår på fredag klockan 10.30 – om hur man regisserar en sorti (jag missade tidpunkten med några timmar).

Metajournalistik och dimridåer – om stolpskott och obegripligheter i bevakningen av Danielssonaffären.

Vem behöver etik på Internet? – om det orimliga i att bloggar skulle följa etiska regler.

Journalistik, textreklam och Efva Attlings fula vinglas – om särintressen som gynnas.

Aftonbladet kränker ett barn - och mig – om ett journalistiskt lågvattenmärke.

Favorit i repris: journalistik är business – om en självklarhet många kollegor blundar för.

Ekot och Studio Ett gör hellre ett dåligt jobb än ”gratisreklam” – om rädslan för varumärken i public service.

De vill inte att jag ska kunna gå igen. Läs SvD Brännpunkt i dag – om hur den kristna högern flyttar fram sina positioner i Europa, och Sverige.

Bloggar är inte TT. Dessutom: ett bonusrykte – om mainstreammedias svårigheter att hantera Internet.

Stamceller, kristdemokrater och provrörsbefruktningar – sista varvet – om ett parti med dold agenda.

Frihet och förtroende – om vad vi ska med tryckfriheten till.

Valåret 2006 är lallarnas år. Och politikerföraktets – om inkompetenen i politiken.

Om patientbemötande mm – om vanlig hyfs i vården.

Varsågoda Sveriges Radio, ett nytt mediemagasin – om att göra radio för lyssnarnas skull

En svårslagen vecka – om Fredrik Reinfeldts tröga start.

Förresten är det inte bara den här bloggen som har födelsedag. Min svärfar skulle ha fyllt 80, Gram Parsons skulle ha fyllt 60 och min bror Rickard fylller 34. Grattis!