Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Kanske Sveriges minst lästa blogg.
Om mig
- Redaktörn
- Jag heter Martin Engqvist och är journalist. Jobbar som redaktör på Spoon Publishing och har ett förflutet på bl a Aftonbladet och Resumé. Maila mig gärna på martin@spoon.se.
Bloggarkiv
-
▼
2006
(294)
-
▼
augusti
(31)
- Veckans lintott
- Frihet och förtroende
- Back in business
- Flash: Lars Danielsso avgår
- Banana republic
- Bra satsning P1, men mera nerv efterlyses
- Några små stamceller till
- En sådan faktafest!
- Tvetydigt från de höga hästarna
- Those were the days
- Stamceller, kristdemokrater och provrörsbefruktnin...
- Bloggar är inte TT. Dessutom: ett bonusrykte.
- Thorbjörn Larsson till DN – nu blir det åka av
- Klokt om litteraturkanon
- (m)ed huvudet under armen
- Professorer försvarar stamcellsforskningen
- Därför ska Patrik, Patrik och Sven inte vara anonyma
- Jag är Leo
- Filmtips: Fallen Angel
- Japp, stamceller igen
- Soundtrack till vecka 32 2006
- Blogfight: Block vs Kielos
- kd är på hugget igen, och fortsätter att mörka
- Blötdjur! Bålnötter! Parasiter! Sabotörer och pest...
- Lågvattenmärke av Radiosporten
- kd-politiker svarar mig om stamceller
- Du sköna digitala medievärld: amerikansk bloggare ...
- Nostalgi, på något sätt
- Pagrotsky, professorn, pressen och jag
- Soundtrack till vecka 31 2006
- kd pressades om stamceller i P1
-
▼
augusti
(31)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag saknar faktiskt en ilsken kommentar från Kielos - har för mig att hon skrev fuck you till mig när jag vågade vara kritisk.
Redaktörn,
Jag kortade min recension väldigt mycket väldigt fort. Jag hade ett längre stycke om de personer jag omnämner och deras bakgrund i arbetarklassen, jag strök och blev vid omläsningarna helt blind för textens innehåll. Folk som läste igenom den, som också hade läst boken såg i all hast inte heller att det blivit fel. Det var mitt fel och det var mycket klantigt. Jag mailade Anneli Jordahl och förklarade så gott jag kunde. Hon har inte svarat, men det behöver hon förståss inte.
Addison,
fuck you!
Hej Katrine,
själv är jag inte särskilt upprörd, vilket möjligen bottnar i en yrkesskada: vetskapen om att det blir fort & fel ibland. Det kommer att hända både dig och mig igen.
Annars är klasstillhörighet i 2000-talets Sverige ett superintressant ämne. Jag har försökt formulera tankar runt min egen klasstillhörighet, men inte riktigt fått till det.
Jag läser gärna mer av dig i ämnet.
jag är väl egentligen inte heller särskilt upprörd över misstaget i synnerhet. det är dels tendensen jag blir vansinnig på, dels forumet för klantigheten. kanske utvecklar det där någon gång på min egen blogg.
addison: själv är jag tacksam att min något förflugna attack genererade en vänlig förklaring i stället för fuck you.
Först: som brödskrivare till yrket har jag den största förståelse för att somligt blir bra, annat dåligt, det mesta rätt, ett och annat tyvärr fel. KKielos är f ö en av de mer läsvärda svenska bloggarna, såvitt jag känner till.
Men alltså om klass:
Jag börjar tro att det finns två klasser som har allt svårare att umgås.
1-den ängsliga medelklassen, den politiskt korrekta, den som hatar att göra fel, den som är besatt av vad alla andra ska tycka...
2-klassen som skiter i vad andra tycker. Hit hör somliga av de nyrika som placerar ett bronslejon i naturlig storlek på garageuppfarten. Hit hör även en del av den gamla överklassen (Noppe, Aje, Tjabo...) som i generationer gett fullständigt f-n i vad folk tycker.
Den bakomliggande teorin är i så fall:
Den stora ängsliga medelklassen har oftast på ett eller annat sätt gjort en klassresa (vilket gäller för en väldigt stor del av befolkningen i sverige under de senaste hundra åren) och tillskansat sig en position genom att erövra vissa värden och kunskaper. Det gör att man härskar i politiken, på DN-kultur och lite varstans. Hotet mot denna position är då dessa rika, dryga, smaklösa som bara bläddrar fram till serierna i DN-kultur och skiter i att det är brackigt med riktigt stor BMW.
Tja, formulerat i all hast, men vad tror ni?
/Jonas Bergroth
Skicka en kommentar