Titta på de dumma bonnläpparna! - om sheriffen i Ryd och de andra

I söndags sändes dokumentären Sheriffen i Ryd i SVT (du kan se den på nätet eller som repris på torsdag kl 16.40 eller lördag kl 13.45). Där möter vi Kjell Johansson som tillsammans med goda grannar i småländska Ryd bildat en skyddskommitté/medborgargarde för att få bukt med inbrott, bilstölder och annan kriminalitet.

Det är länge sedan det fanns någon polis i Ryd, så för att hålla hooden safe tar Kjell och de andra gubbarna tjuvlarm och telefonkedjor till hjälp för att hålla koll på buset och veta vart de ska åka när det är grejer i görningen.
Kjell har ett järnrör i Audin och är lite nervös för att styrkans nya Maglite-lampor ska göra för stor skada om man lappar till någon i huvudet med dem.

Det mesta var bättre förr i Ryd, då behövde man inte låsa dörrarna. Nu är det en massa utlänningar och för ett par år sedan var det visst en pedofil som körde omkring på byn också. Tur att sheriffen Kjell finns.

Det är en bra dokumentär och Kjell skildras inte utan värme.
Men den lämnar mig så sorgsen. Och det sorgligaste är att känna rädslan som stryker runt villaknutarna i Ryd.

Jag tycker som många andra att det Kjell & Co håller på med är åt helvete. Polisen i Kronoberg har också synpunkter och tycker att gardet i Ryd gått över gränsen för sådant som brukar kallas grannsamverkan mot brott eller nattpatruller. Sådant finns lite överallt i landet och fungerar säkert utmärkt här och var.

Men så lätt det är att peka finger åt Kjell och hans bonniga, främlingsfientliga grannar. Vilken håla de bor i, svenniga kläder har de och inte mycket fattar de, är det lätt för till exempel mig att säga från min uppkopplade position med jobb och vänner i de rätta fördomsfria och medvetna kretsarna i Stockholm.

Men Kjell finns. Ryd finns, och med eller utan anledning är folk rädda där. Brottsligheten kanske inte är värre där än på annat håll, men många i Ryd tycker att deras idyll är på väg att ödeläggas.
Det måste man lyssna på och ta på allvar, annars är risken stor att avståndet mellan ”vi” och ”dom” blir ännu större. Och med ”vi” menar jag oss som känner oss hemma i debatten, har tillgång till kanaler och arenor, vet hur man håller besticken och ser oss som fördomsfria och öppna för allt nytt.
”Dom” är lantisarna i Ryd och Pajala som är rasister, kör snöskoter och spelar bingolotto. De är roliga att se på tv när det pratar dialekt och äter delicatokakor.

Ryd behöver inte minst en bemannad polisstation. Och kanske några fantasifulla och kreativa människor i kommunen eller i skolan eller på migrationsverket eller bland lokalpolitikerna som ger sig fan på att ta vara på engagemanget hos Kjell & Co – och sprida det till alla i Ryd, även de som kommer från kontiga länder långt bort.
Men de i Ryd behöver också känna att de har vår respekt. Att ”de där uppe i Stockholm” inte garvar åt deras oro och känsla av att det är på väg åt fel håll men ingen bryr sig.

En del av kommentarerna till artikeln i dagens SvD gör mig mörkrädd. Snart är det val, och det finns helt klart möjlighet för invandrarfientliga och högerpopulistiska partier att vinna röster bland rädda människor som känner sig åsidosatta och bortglömda.

Kanske är det dags för riksdagspartiernas ledare att stämma möte med Sheriffen i Ryd. Leave the guns at home, öppna öron och ögon.


(Egentligen hade jag tänkt avrunda det här med en liten utläggning om varför jag gillar Ring P1, men det blir så många bokstäver. Vi tar det i morgon istället.)