söndag, april 2

Media, makt och ägande


Jag deltog i en liten skriftväxling hos bloggaren Jinge häromdagen. Det handlade om familjen Bonniers ägardominans i Mediesverige. Jinge och några till klafsar på i proggig 70-talsretorik och försöker förklara Expressens namn- och bildpublicering i historien om ”Hagamannen” med att tidningen är bonnierägd.
Det är naturligtvis rena snurren.

Självklart är det ett bekymmer att Bonniersfären är så dominant. Men lika självklart är att familjen Bonnier inte ligger bakom eller är inblandade i publiceringsbeslut av typen ”Hagamannen”. Ändå dyker sådana konspirationsteorier upp då och då. Det är samma sak med Sveriges television som med jämna mellanrum anklagas för att lyda direkta order från regeringen.

Jag önskar också att ägandet var mera spritt i svensk press. Samtidigt tror jag att vi i familjen Bonnier med internationella mått mätt har en mycket professionell och icke-klåfingrig mediedynasti.

Likriktningen i svensk media handlar bara till en del om ägande. En viktigare faktor är att Sverige är ett litet land (dvs ett litet språkområde, dvs en liten marknad) där en ganska liten och homogen grupp journalister bestämmer vad som sägs och skrivs i media. Vi påminner om varandra, tycker ungefär samma saker och anställer varandra.
Somliga uppnår gurustatus och blir extra dominanta. Det bästa exemplet är Amelia Adamo, vars skugga vilar tung över Aftonbladets featureredaktion ett och ett halvt decennium efter att hon lämnade tidningen.

1 kommentar:

Olle Lidbom sa...

Helt rätt. Det är ett jävligt pundigt uttalande att snacka om "45%" och "75%" – kontrollerar vad?

Nä, de som hackar på Bonniers ägande brukar till syvende och sist komma ut som anti-semiter.

Fast det är klart att det vore roligare med fler mediaägare. Men det är ganska lite Bonniers ansvar.

A-pressen, hallå?