Resumé, där jag en gång jobbade, gör om sin sajt. En nyhet är att man måste vara registrerad medlem i något som heter Klubb Resumé för att kunna skriva kommentarer till artiklarna på sajten. Det är en nödvändig förändring. Neanderthalarnivån på stora delar av läsarkommentarerna på Resumé.se har länge varit sajtens största, men inte enda, problem och i åtminstone mina ögon allvarligt skadat Resumés varumärke. Nu hoppas chefredaktör Viggo Cavling att det värsta försvinner.
Och det kanske det gör.
Men för att verkligen lyfta nivån i kommentarstrådarna borde redaktionen själv vara aktiv i dem. Jag vill se reportrarna förklara sig när de får kritik för något de skrivit, jag vill se dem ge sig in i diskussion med läsarna. Riktig interaktivitet alltså. Då skulle nivån höjas, inte bara på läsarkommentarerna utan troligen också på själva artiklarna på Resumé.se. Det vore på tiden.
fredag, december 7
fredag, november 30
Veckans freak show – eller med sådana vänner behöver man inga fiender
Billy Butt gillar Anders Gerdin. Det gör jag också. Där upphör lyckligtvis likheterna mellan den fd skivbolagsdirektören och mig.
Dagens Media upplåter plats på webben åt Butt, som skrivit en mycket lång hyllning till Gerdin. Det är bisarr läsning. Texten handlar till stor del om att Anders Gerdin är den enda redaktör som alltid svarat på Billys (många) samtal och sms. På typiskt Buttmanér är den full av namedropping och utfall mot vissa journalister.
Men även andra på Aftonbladet har lyft luren när Billy Butt ringt. Jag, till exempel. En gång när jag satt vid nyhetsdesken ringde han från bilen. Han hade precis stoppats av polisen, jag minns inte varför, och han hoppades uppenbarligen att ett högljutt mobilsamtal till Aftonbladet skulle få konstaplarna att förstå vilken oerhört inflytelserik och viktig person de hade att göra med. Jag avslutade samtalet med en artig gäspning.
Om det är sant att Anders Gerdin genom alla år alltid svarat och alltid tagit sig tid att lyssna på Billy Butts svammel borde han få någon typ av uthållighetsmedalj. Gerdin alltså.
Dagens Media upplåter plats på webben åt Butt, som skrivit en mycket lång hyllning till Gerdin. Det är bisarr läsning. Texten handlar till stor del om att Anders Gerdin är den enda redaktör som alltid svarat på Billys (många) samtal och sms. På typiskt Buttmanér är den full av namedropping och utfall mot vissa journalister.
Men även andra på Aftonbladet har lyft luren när Billy Butt ringt. Jag, till exempel. En gång när jag satt vid nyhetsdesken ringde han från bilen. Han hade precis stoppats av polisen, jag minns inte varför, och han hoppades uppenbarligen att ett högljutt mobilsamtal till Aftonbladet skulle få konstaplarna att förstå vilken oerhört inflytelserik och viktig person de hade att göra med. Jag avslutade samtalet med en artig gäspning.
Om det är sant att Anders Gerdin genom alla år alltid svarat och alltid tagit sig tid att lyssna på Billy Butts svammel borde han få någon typ av uthållighetsmedalj. Gerdin alltså.
onsdag, november 28
Fuljournalistik, here we go again. Och så köper du dig en förstasidesnyhet i DN.
Jag fick en potatisskalare med posten till jobbet häromdagen. Tillverkaren vill få uppmärksamhet och har, antar jag, anlitat en pr-byrå som skickat skalare till utvalda redaktioner. En potatisskalare har man ju alltid nytta för, så jag tog hem den.
Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.
Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.
Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.
Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.
Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.
Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.
Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.
Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.
Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.
Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.
Jag ser inget större fel i det. Undersökningen är intressant och DN hade troligen inte tyckt sig ha råd att bekosta den själv. Tidningen är också tydlig med att redovisa varifrån uppgifterna kommer. Men visst går DN TNG:s ärenden. TNG har formulerat frågorna i undersökningen och på så sätt styrt fokus. Den dag ett fackförbund gör en undersökning i samma åldersgrupp kommer frågorna, resultaten och tidningsartikeln se annorlunda ut.
Borde DN nobbat att publicera undersökningsresultaten? Nej, jag tycker inte det. Borde all rese- och motorjournalistik bekostas av redaktionerna själva? Då skulle vi inte få se många semestertips eller biltester i tidningar och tv.
Till sist handlar det om journalistens kompass och omdöme – blir det här bra, kan jag stå för det här? – och om läsarens/tittarens/lyssnarens förmåga att kritiskt granska det hon eller han möter i media – varför läser/ser/hör jag detta just här och nu? Vem vill säga mig detta?
Förresten blir jag alltid skeptisk när journalister försöker framstå som moraliska undantag. Jag tvivlar starkt på att Sofi Fahrman och andra på Aftonbladet i varje läge lever upp till någon policy att inte åka på betalda resor eller ta emot gåvor. Och att Resumé skulle stå fri från den typen av påverkan finner jag osannolikt. Det är visserligen snart 15 år sedan jag själv jobbade där, men jag har soliga minnen från redaktionsresor till bland annat Israel och Österrike. Som inte tidningen betalade.
Håhåjaja. Det kanske blir ett reportage om potatisskalarfabriken någon gång. Om jag tycker det verkar tillräckligt intressant.
lördag, november 24
Wagnertuban - the plot thickens
Det händer stora saker på wagnertubafronten. Förutom yours truly har Expressens Björn Wiman uppmärksammat denna doldis bland hornen två gånger (här och här) den senaste veckan. Och nu har ett riktigt proffs bistått med sakkunskap i ämnet wagnertuba: Magnus Franzén, hornist i Stockholmsfilharmonikerna och bloggare, skriver i en kommentar till mitt inlägg från i söndags:
”Nog är det ett "elakt" instrument alltid...stämmer illa inbördes, spelas relativt sällan(blir då naturligtvis svårt att hålla sig i "form" på den...)och är allmänt uppseendeväckande. MEN allt detta sammantaget gör ändå att det är väldigt spännande att traktera den!! Alltså - inte så pliktskyldigt, mera "prickskyttigt"...
”Nog är det ett "elakt" instrument alltid...stämmer illa inbördes, spelas relativt sällan(blir då naturligtvis svårt att hålla sig i "form" på den...)och är allmänt uppseendeväckande. MEN allt detta sammantaget gör ändå att det är väldigt spännande att traktera den!! Alltså - inte så pliktskyldigt, mera "prickskyttigt"...
Mvh Magnus Franzén (en av de plikttyngda i Filharmonikenas hornstämma)”
Man lär sig nya saker varje vecka.
Man lär sig nya saker varje vecka.
onsdag, november 21
Heja Journalistförbundet!
Som mycket desillusionerad, skeptisk och oengagerad medlem i Journalistförbundet hade jag väl aldrig trott att jag skulle sätta en sådan rubrik. Men även SJF kan överraska positivt. Alldeles nyss landade följande mail i inboxen:
"Datorer, mobiltelefoner och internet innebär nya utmaningar för skyddet av källor och material.
Hoten är många: En journalists dator tas i beslag, en arbetsgivare läser de anställdas mail eller finkammar samtalslistor för företagets telefoner i jakten på vem som läckt till pressen.
Journalistförbundet erbjuder dig som är medlem en genomgång av verktyg och metoder som gör arbetet säkrare.
På www.sjf.se/kallskydd hittar du råd, tips och manualer som hjälper dig att hålla dina källor och ditt researchmaterial hemligt. Lär dig kryptera filer på datorn, dölja meddelanden i bilder, skicka information säkert över nätet, med mera.
Texterna på sajten är skrivna av Fredrik Laurin, grävande journalist med mångårig erfarenhet av hur man skyddar sina källor och sitt material i den digitala tidsåldern.
www.sjf.se/kallskydd
Vänliga hälsningar
Journalistförbundet"
Det är ju lysande! Mera sådant!
Jag har inte hunnit läsa allt, men initiativet är utmärkt, vem det nu kommer ifrån.
"Datorer, mobiltelefoner och internet innebär nya utmaningar för skyddet av källor och material.
Hoten är många: En journalists dator tas i beslag, en arbetsgivare läser de anställdas mail eller finkammar samtalslistor för företagets telefoner i jakten på vem som läckt till pressen.
Journalistförbundet erbjuder dig som är medlem en genomgång av verktyg och metoder som gör arbetet säkrare.
På www.sjf.se/kallskydd hittar du råd, tips och manualer som hjälper dig att hålla dina källor och ditt researchmaterial hemligt. Lär dig kryptera filer på datorn, dölja meddelanden i bilder, skicka information säkert över nätet, med mera.
Texterna på sajten är skrivna av Fredrik Laurin, grävande journalist med mångårig erfarenhet av hur man skyddar sina källor och sitt material i den digitala tidsåldern.
www.sjf.se/kallskydd
Vänliga hälsningar
Journalistförbundet"
Det är ju lysande! Mera sådant!
Jag har inte hunnit läsa allt, men initiativet är utmärkt, vem det nu kommer ifrån.
söndag, november 18
Is there anybody out there?
Stockholmsfilharmonikerna söker nytt folk, såg jag i tidningen i morse. Rubriken för en av tjänsterna väckte mitt intresse:
Alt. Stämledare, Horn med plikt att spela Wagnertuba
Med PLIKT att spela wagnertuba, varken mer eller mindre. Vad är det för förbannelse som vilar över detta instrument? Blir tubaisten (jag tror det heter så) galen vid fullmåne? Får han eller hon munsår? Spökar de tidigare wagnertubaisterna i Konserthuset?
Respekt till den dödsföraktande hornblåsare som är beredd att fullgöra Plikten.
Eftersom jag undrade vad en Wagnertuba är gjorde jag som George W Bush: ”I checked it out on the Google”. Läs och lär.
Visst, det här inlägget kanske var fånigt, men erkänn att du lärde dig något nytt?
Alt. Stämledare, Horn med plikt att spela Wagnertuba
Med PLIKT att spela wagnertuba, varken mer eller mindre. Vad är det för förbannelse som vilar över detta instrument? Blir tubaisten (jag tror det heter så) galen vid fullmåne? Får han eller hon munsår? Spökar de tidigare wagnertubaisterna i Konserthuset?
Respekt till den dödsföraktande hornblåsare som är beredd att fullgöra Plikten.
Eftersom jag undrade vad en Wagnertuba är gjorde jag som George W Bush: ”I checked it out on the Google”. Läs och lär.
Visst, det här inlägget kanske var fånigt, men erkänn att du lärde dig något nytt?
Andy skrattar i sin himmel
Mina kunskaper om konst och konstteori är minst sagt rudimentära. Men om jag förstått Andy Warhol någorlunda rätt tror jag att han skrattat gott åt det här.
Kanske blev de ”falska” Brillopaketen konst igen i och med Moderna museets besked att de inte är det. Bara Andy vet.
måndag, november 12
Privatliv, privata bilder, privata åsikter
Var går gränsen mellan yttrandefrihet och integritet? Kan den dras? Och vad är integritet? I den gränslösa digitala världen är svaren långt ifrån givna. I dag berättar Dagens Nyheter att Integritetsskyddskommittén överväger att ”föreslå skadestånd eller straffbeläggning för den som fotograferar och filmar någon som inte gett sitt samtycke till att bli avbildad”.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.
Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.
Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?
Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.
Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.
Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.
Det är lätt att se argument både för och emot en sådan lagstiftning.
Snart sagt alla bär på en kamera hela tiden. Säkert har aldrig så många bilder tagits varje sekund som i dag. Och tack vare Internet sprids bilderna blixtsnabbt och utan möjlighet för någon att ta tillbaka dem. Möjligheten att kränka eller skada en människa med en bild är obegränsad. Den vidrigaste och mest extrema yttringen är barnpornografi, där offren kommer att leva hela sina liv med vetskapen om att bilderna av övergreppen mot dem för alltid kommer att finnas tillgängliga på nätet. En mer vardagsnära företeelse är barn och ungdomar (och vuxna också, antar jag) som nätmobbar varandra med ibland smygtagna bilder.
Den som råkat ut för något sådant välkomnar nog ett förbud.
Samtidigt är det den lättaste sak i världen att sätta på sig yttrande- och tryckfrihetsmössan och peka på att en sådan lag är en direkt kränkning av våra demokratiska fri- och rättigheter, den fria pressen och det öppna samhället. Ska till exempel pressfotografer inte få smygfotografera politiker och andra makthavare? Jodå. Det är inte sådant kommittén vill åt:
”Affären med Ulrica Schenström visar ju att bilder tagna i smyg kan ha ett allmänintresse som kanske ska få väga över ibland. Det måste finnas en möjlighet till balansering mellan allmänintresset och den personliga integriteten”, säger Märit Bergendahl, hovrättsassessor i Integritetsskyddskommittén till DN.
Okej. Men hur lätt är den balansgången? Och ska det spela någon roll vem som håller i kameran och var bilden publiceras? Är det okej att smygplåta en riksdagsman men kanske inte en ledamot i en kommunal nämnd?
Jag tar på mig den där mössan. Yttrandefriheten väger tyngre än den mycket begränsade faktiska effekt jag tror ett smygfotoförbud skulle få. Vi har redan lagar mot ofredande, olaga intrång och liknande. De torde räcka för att kunna döma den som kränker någon genom att smygfotografera.
Själva bilderna kan ingen lagstiftning i världen stoppa om de sprids på nätet.
Och var går då våra personliga gränser för vilka bilder som är privata eller offentliga, kränkande eller inte kränkande? De gränserna flyttas snabbt, känns det som. I DN kan vi till exempel läsa om det mycket stora stödet för kameraövervakning av olika slag. Massor av människor, kända och okända, lägger ut privata bilder på Facebook, Myspace, Flickr och andra ställen på nätet. Söta småbarn är lika vanligt förekommande som berusade vuxna. Jag hittar utan ansträngning riksdagsman på krogbesök, eu-tjänsteman i kräfthatt och känd politisk reporter på picknick med annan känd journalist. Frågan är om bilderna kan sägas vara privata längre.
Tja, det var några privata tankar. Som härmed oåterkalleligen görs offentliga.
söndag, november 11
Istället för Babben
Det var sminkösen i tv-studion som upptäckte att Linda Ronstadt inte hade några trosor under den kortkorta klänningen.
Ronstadt, då 25 år gammal, skulle just uppträda i The Johnny Cash Show som sändes från Nashville. ”Jag sjunger bättre utan trosor”, ska hon ha sagt. Det imponerade dock inte på June Carter Cash, som tyckte att den som skulle sjunga duett med hennes man i direktsänd tv åtminstone skulle ha underbyxor på sig.
Så någon beordrades helt enkelt ner på stan för att köpa trosor åt Ronstadt – som naturligtvis sjöng makalöst bra även med dem på. Se själva här.
Den lilla historien får man sig till livs i den fantastiska dokumentären The Best of The Johnny Cash TV Show, nu släppt som dubbel-dvd. Från 1969 till 1971 hade The Man In Black en egen direktsänd show med gästartister. Att se kavalkaden i dokumentären är nästan knäckande. Så gott som alla som var bra tycks ha varit där: Joni Mitchell, Bob Dylan, George Jones, Eric Clapton, Ray Charles, Neil Young, Tammy Wynette, Loretta Lynn, Stevie Wonder, James Taylor, Merle Haggard, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Louis Armstrong, Creedence Clearwater Revival, Kris Kristofferson…
Och så Johnny Cash själv. Som gör en del mycket starka versioner av egna klassiker.
Om det inte redan är gjort borde något svenskt tv-bolag omedelbart köpa in hela rasket. Risken är förstås att det skulle ge publiken perspektiv som inte vore helt smickrande för Jihde, Babben och de andra.
Ronstadt, då 25 år gammal, skulle just uppträda i The Johnny Cash Show som sändes från Nashville. ”Jag sjunger bättre utan trosor”, ska hon ha sagt. Det imponerade dock inte på June Carter Cash, som tyckte att den som skulle sjunga duett med hennes man i direktsänd tv åtminstone skulle ha underbyxor på sig.
Så någon beordrades helt enkelt ner på stan för att köpa trosor åt Ronstadt – som naturligtvis sjöng makalöst bra även med dem på. Se själva här.
Den lilla historien får man sig till livs i den fantastiska dokumentären The Best of The Johnny Cash TV Show, nu släppt som dubbel-dvd. Från 1969 till 1971 hade The Man In Black en egen direktsänd show med gästartister. Att se kavalkaden i dokumentären är nästan knäckande. Så gott som alla som var bra tycks ha varit där: Joni Mitchell, Bob Dylan, George Jones, Eric Clapton, Ray Charles, Neil Young, Tammy Wynette, Loretta Lynn, Stevie Wonder, James Taylor, Merle Haggard, Roy Orbison, Jerry Lee Lewis, Louis Armstrong, Creedence Clearwater Revival, Kris Kristofferson…
Och så Johnny Cash själv. Som gör en del mycket starka versioner av egna klassiker.
Om det inte redan är gjort borde något svenskt tv-bolag omedelbart köpa in hela rasket. Risken är förstås att det skulle ge publiken perspektiv som inte vore helt smickrande för Jihde, Babben och de andra.
söndag, november 4
Här har ni min pudel
Jag har
snattat
kört rattfull
åkt dit för fortkörning
betalat svarta pengar
jobbat svart
bötfällts för värnpliktsbrott
klottrat
Jag vill lägga alla kort på bordet från början, om någon skulle få för sig att värva mig till regeringskansliet. Men efter detta erkännande är väl den karriärvägen stängd.
snattat
kört rattfull
åkt dit för fortkörning
betalat svarta pengar
jobbat svart
bötfällts för värnpliktsbrott
klottrat
Jag vill lägga alla kort på bordet från början, om någon skulle få för sig att värva mig till regeringskansliet. Men efter detta erkännande är väl den karriärvägen stängd.
lördag, november 3
Är någon överraskad?
Snart två veckor sedan TV4-reporten Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström pussandes på krogen. Pihlblad har tagit ledigt och Schenström har fått sparken.
Men de stora förlorarna i den här historien är inte Pihlblad, Schenström eller ens journalistiken och politiken i stort. Det är de läsare, tittare – och väljare – som till äventyrs trott att det förhåller sig på något annat sätt. Som trott att journalister inte har kompisar bland dem de ska granska. Tvärtom sker ju rekryteringen till både politiken och journalistiken till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar.
Sådana som jag själv.
Vid en snabb titt bland Anders Pihlblads ”Friends” i Facebook hittar vi till exempel Zaida Catalan (mp), Fredrik Federley (c), Tove Lifvendahl (m), Niklas Nordström (s-politiker som blivit pr-konsul), Jenny Lindahl Persson (v), Dan Svanell (fd toppsosse, numera pr-konsult) och Anders Ygeman (s).
Att de finns bland hans Facebook-vänner betyder ju inte att de har oprofessionella eller olämpliga relationer. Men det är ett tecken på hur makt och media växer samman och förhåller sig till varandra.
Men de stora förlorarna i den här historien är inte Pihlblad, Schenström eller ens journalistiken och politiken i stort. Det är de läsare, tittare – och väljare – som till äventyrs trott att det förhåller sig på något annat sätt. Som trott att journalister inte har kompisar bland dem de ska granska. Tvärtom sker ju rekryteringen till både politiken och journalistiken till stor del ur samma grupp i samhället. De är välutbildad medelklass, etniska svenskar med elevrådsslimmade värderingar.
Sådana som jag själv.
Vid en snabb titt bland Anders Pihlblads ”Friends” i Facebook hittar vi till exempel Zaida Catalan (mp), Fredrik Federley (c), Tove Lifvendahl (m), Niklas Nordström (s-politiker som blivit pr-konsul), Jenny Lindahl Persson (v), Dan Svanell (fd toppsosse, numera pr-konsult) och Anders Ygeman (s).
Att de finns bland hans Facebook-vänner betyder ju inte att de har oprofessionella eller olämpliga relationer. Men det är ett tecken på hur makt och media växer samman och förhåller sig till varandra.
söndag, oktober 28
Gitarr, bas, trummor
Såg stabila rocktrion Rost i går, live på klubben Route 67 i Orminge Folkets hus. Det var minst 20 år sedan jag hörde dem sist och då som nu handlade det om okomplicerad och långt ifrån nyskapande rock’n’roll.
Men jösses vilket sväng. Och än en gång påminns man om vad en gitarrist, en basist och en trummis kan åstadkomma:
The Jam
Ebba Grön
Jimi Hendrix Experience
U2
The Police
The Who
…det är bara att fortsätta.
Men jösses vilket sväng. Och än en gång påminns man om vad en gitarrist, en basist och en trummis kan åstadkomma:
The Jam
Ebba Grön
Jimi Hendrix Experience
U2
The Police
The Who
…det är bara att fortsätta.
söndag, oktober 21
Grattis Gud
Vi får läsa Per Gudmundson på SvD:s ledarsida även i fortsättningen. Det är ju alldeles utmärkt. Även om jag inte alltid delar hans åsikter.
lördag, oktober 20
Thorbjörn syns i detaljerna
Ett drygt år har gått sedan han tog över som chefredaktör på DN. På tidningen är många medarbetare besvikna, i alla fall enligt Tove Lefflers reportage i dagens Medierna i P1. Thorbjörn Larsson är osynlig på redaktionen, är aldrig med på några morgonmöten och har inte ställt sig på något skrivbord och eldat massorna till stordåd. Vilket tycks vara vad många hoppats på och förväntat sig.
Skarpe Vassa Eggen-Lidbom intervjuas också i reportaget. Han hade också förväntat sig mer efter Larssons tillträde. Thorbjörn Larsson har förändrat det som varit enkelt att förändra, menar Lidbom. Lite färgplattor, sifferbetyg i recensioner och sådant. Medan till exempel DN:s ekonomidel blivit ett schizofrent mischmasch som varken tycks vända sig till vanligt folk eller marknaden.
Och jag som tänkt skriva om DN:s uppryckning under året som gått. Jag har ingen som helst inside information och övertolkar säkert massor – men jag tycker mig i alla fall se Larssons hand bakom en rad förändringar och förbättringar. Här är några:
- Mitt intryck är läsaraktiviteter av olika slag numera får en mycket tydligare återkoppling i tidningen. Då och då kan vi se och läsa om hur ”DN-läsarna bjöds på smygpremiär”, ”DN:s korrespondenter mötte läsarna” osv. Ibland med Larson själv på bild tillsammans med någon läsare. Ett självklart sätt att redaktionellt stötta varumärkesarbetet.
- Piggare nyhetsredigering. Under de första tabloidåren såg DN bedrövlig ut, inte minst nyhetssidorna. Sedan Larsson tog över är skillnaden milsvid. Artiklarna är kortare, man jobbar aktivare med faktarutor och andra tillägg, det känns som att man i större utsträckning än tidigare vinklar på person och små grafer, plattor och andra moment höjer tempot på sidorna,
- Sifferbetygen. Kan tyckas vara en liten detalj, men det tycker inte jag. Som sista stora tidning i landet införde DN en betygskala för sina recensioner (naturligtvis inte för de tunga recensionerna av dramatik, litteratur, konst och annat på de fina kultursidorna – ha! Det skulle allt se ut, det (obs ironi)) för en tid sedan. Förutom att recensionerna blir tydligare och mer vägledande ger det DN samma typ av exponering i till exempel bioannonser som de andra tidningarna haft länge med sina tärningsprickar, plus och getingar.
- Helgsatsningarna. Svenskans bilagor N och K kompletterades i fredags med nya Min Helg. DN kontrar med ny söndagsbilaga och nöjes- och boktema på fredagar respektive lördagar. ”Din helg börjar i dag” deklarerade DN på ettan i går fredag. Jag som trodde att DN:s helger börjar på torsdagar, dit man ju skyfflat undan På Stan.
Undrar hur länge På Stan överlever förresten. Känner jag Thorbjörn Larsson rätt gillar han den inte.
Skarpe Vassa Eggen-Lidbom intervjuas också i reportaget. Han hade också förväntat sig mer efter Larssons tillträde. Thorbjörn Larsson har förändrat det som varit enkelt att förändra, menar Lidbom. Lite färgplattor, sifferbetyg i recensioner och sådant. Medan till exempel DN:s ekonomidel blivit ett schizofrent mischmasch som varken tycks vända sig till vanligt folk eller marknaden.
Och jag som tänkt skriva om DN:s uppryckning under året som gått. Jag har ingen som helst inside information och övertolkar säkert massor – men jag tycker mig i alla fall se Larssons hand bakom en rad förändringar och förbättringar. Här är några:
- Mitt intryck är läsaraktiviteter av olika slag numera får en mycket tydligare återkoppling i tidningen. Då och då kan vi se och läsa om hur ”DN-läsarna bjöds på smygpremiär”, ”DN:s korrespondenter mötte läsarna” osv. Ibland med Larson själv på bild tillsammans med någon läsare. Ett självklart sätt att redaktionellt stötta varumärkesarbetet.
- Piggare nyhetsredigering. Under de första tabloidåren såg DN bedrövlig ut, inte minst nyhetssidorna. Sedan Larsson tog över är skillnaden milsvid. Artiklarna är kortare, man jobbar aktivare med faktarutor och andra tillägg, det känns som att man i större utsträckning än tidigare vinklar på person och små grafer, plattor och andra moment höjer tempot på sidorna,
- Sifferbetygen. Kan tyckas vara en liten detalj, men det tycker inte jag. Som sista stora tidning i landet införde DN en betygskala för sina recensioner (naturligtvis inte för de tunga recensionerna av dramatik, litteratur, konst och annat på de fina kultursidorna – ha! Det skulle allt se ut, det (obs ironi)) för en tid sedan. Förutom att recensionerna blir tydligare och mer vägledande ger det DN samma typ av exponering i till exempel bioannonser som de andra tidningarna haft länge med sina tärningsprickar, plus och getingar.
- Helgsatsningarna. Svenskans bilagor N och K kompletterades i fredags med nya Min Helg. DN kontrar med ny söndagsbilaga och nöjes- och boktema på fredagar respektive lördagar. ”Din helg börjar i dag” deklarerade DN på ettan i går fredag. Jag som trodde att DN:s helger börjar på torsdagar, dit man ju skyfflat undan På Stan.
Undrar hur länge På Stan överlever förresten. Känner jag Thorbjörn Larsson rätt gillar han den inte.
söndag, oktober 14
På utflykt i kultuuuren
I går var jag på urpremiären på Lucas Svenssons Blottare och Parasiter på Dramaten. Det hela var långt, segt och rätt obegripligt. Kände mig lite för billig och grund för skånsk landsbygdsincest med Vietnamkriget som fond. Men när jag läser recensionerna i dag ser jag att det är fler än jag som är tveksamma.
Nåväl, Simon Norrthon var bra.
Jag har varit på några Dramatenpremiärer tidigare och ibland slagits av hur delar av publiken beter sig under föreställningen. Antar att många är inbjudna teatermänniskor och kompisar med skådisar, regissör eller andra inblandade. Hursomhelst. Ridån hinner knappt gå upp innan flera i publiken skrattar hysteriskt åt nästan vad som är sägs från scenen. Visst, föreställningen har enstaka komiska poänger (Norrthon igen) men modersmord, incest, napalm och självmord är i alla fall inte min definition på skrattfest. Jag skulle tro att den ordinarie publiken, utan teaterpolarna, inte garvar lika mycket och lika nervöst.
Efteråt verkar det ha varit fest några trappor upp på Dramaten. Fönstren mot Riddargatan stod öppna. När vi packade in oss i bilen hördes någon inifrån ropa: ”Då var det över” och ”Att vaaara eller icke vaaara”.
Sedan åkte vi hem till förorten.
Nåväl, Simon Norrthon var bra.
Jag har varit på några Dramatenpremiärer tidigare och ibland slagits av hur delar av publiken beter sig under föreställningen. Antar att många är inbjudna teatermänniskor och kompisar med skådisar, regissör eller andra inblandade. Hursomhelst. Ridån hinner knappt gå upp innan flera i publiken skrattar hysteriskt åt nästan vad som är sägs från scenen. Visst, föreställningen har enstaka komiska poänger (Norrthon igen) men modersmord, incest, napalm och självmord är i alla fall inte min definition på skrattfest. Jag skulle tro att den ordinarie publiken, utan teaterpolarna, inte garvar lika mycket och lika nervöst.
Efteråt verkar det ha varit fest några trappor upp på Dramaten. Fönstren mot Riddargatan stod öppna. När vi packade in oss i bilen hördes någon inifrån ropa: ”Då var det över” och ”Att vaaara eller icke vaaara”.
Sedan åkte vi hem till förorten.
fredag, oktober 12
Redaktionell lojalitet
Deep Ed och The Blogger Formerly Known As Ensamma Mamman – och säkert tusentals andra - håller inte med mig om att Alex Schulman borde gett fan i att offentligt ge sig på sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson. Och Vassa Eggen-Lidbom påpekar i en kommentar till mitt inlägg häromdagen att ”den gamla skråandan där man håller ihop i vått och torrt får nog betraktas som en utgången modell, på gott och på ont”.
Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.
Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.
En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.
Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.
Deep Ed skriver: ”Men i grunden menar jag att Redaktörn har fel: dels utifrån att det då handlar om att tysta den granskning som måste finnas och vara transparent - oavsett hur den framförs. Synpunkten som Redaktörn anfäktar riskerar att skapa en rätt skrämmande och tystnad journalistik”.
Han har rätt. I princip. I den bästa av världar ska naturligtvis transparens råda och alla journalister ska öppet och ärligt kunna kritisera sina kollegor och arbetsgivare utan negativa effekter för den egna karriären, för förtaget eller för stämningen på arbetsplatsen. Högt i tak ska det vara, hej och hå.
Men i den verkliga världen fungerar det inte så. Inte så länge det finns stora redaktioner som kollektivt producerar tidningar, webbsajter, radio- och tv-program – vilket i och för sig kanske är ett utdöende fenomen. Men än så länge jobbar många journalister just på redaktioner.
En redaktion består, i likhet med många andra arbetsorganisationer, av människor som under en i bästa fall intelligent och uppmuntrande ledning tillsammans (eller åtminstone samtidigt och på samma ställe) försöker åstadkomma något bra. Och många redaktioner befinner sig, i likhet med vissa andra arbetsorganisationer, under ett konstant tryck utifrån, kritiseras och ifrågasätts ständigt och utsätts ofta för hårda angrepp riktade mot kollektivet eller enskilda medarbetare. På en redaktion som Aftonbladets jobbar också ett antal människor som har till uppgift att sticka ut hakan, provocera och dra på sig kritik. De kan till exempel vara recensenter, krönikörer eller ledarskribenter. Att tåla kritik och ibland hårda angrepp utifrån ingår i deras jobb – men om de offentligt angrips även inifrån är risken stor att påfrestningarna blir för stora och att de hämmas. En redaktion där medarbetarna inte litar på varandra riskerar att sluta fungera.
Man kan naturligtvis tycka att journalister inte ska hålla varandra om ryggen. Men eftersom det i Sverige finns en relativ mångfald av medier är det inget stort problem att man i DN sällan läser några sågningar av medarbetare eller ledning på DN eller att Expressens reportrar vanligtvis inte ger sig på varandra inför öppen ridå. Den kritiken ryms i andra medier. Här på nätet till exempel.
söndag, oktober 7
Schulman och allt det där
Jamentjena. Det var ett tag sedan.
”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.
Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.
Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.
”Får man knullblogga hos Expressen?” skrev jag här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Jag funderade över hur Expressen och Aftonbladet skulle hantera dem som använder tidningarnas bloggverktyg och därmed deras varumärken.
I veckan gav Expressen besked om var gränsen går för den som bloggar under blogg.expressen.se. Tidningen stängde bloggen Tillbakaingenskratt eftersom den innehöll sexbilder. Säkert ett klokt beslut. Kvällstidningar dras med tillräckliga imageproblem ändå, skapade på egen hand.
Och så var det Aftonbladets Alex Schulman, vars blogg jag nästan aldrig läste innan den lades ner häromdagen. Beslutet sägs vara hans eget, men fan vet om inte hans dagar som bloggare var räknade i alla fall. Mycket tål man på en redaktion som Aftonbladets, men i åtminstone mina ögon går man över gränsen när man offentligt ger sig på de egna kollegerna.
”Jag blir irriterad hur Sveriges största och bästa tidning kan ha en så usel skribent som Jan-Olov Andersson i sitt stall” och ”Jag skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”, skrev Alex Schulman i sin blogg för en tid sedan.
Jag blir lika arg varje gång jag läser det. Jan-Olov Andersson har jobbat på Aftonbladet i mer än två decennier och är en av många som gjort tidningen till det framgångsrika mediehus den är i dag. Det är hans och andras slit – ofta i motvind, ofta hårt kritiserat utifrån – som skapat den plattform Alex Schulman kan använda sig av i dag. Schulmans påhopp var därför både ynkligt och illojalt.
För lojalitet är viktigt på en redaktion, särskilt på en kvällstidningsredaktion vars samlade arbete ständigt ifrågasätts och kritiseras inte minst av andra journalister. Utan den lojaliteten riskerar bygget att rämna. Och särskilt viktigt är stödet från cheferna. Inte konstigt att Jan-Olov Andersson var besviken på aftonbladet.se:s chefredaktör Kalle Jungkvist.
Pontus Schultz kommenterade Schulmanhistorien i Aftonbladet häromdagen. Media har fått bloggskräck, skriver han och menar att förlusten av kontroll skrämmer skiten ur det gamla medieetablissemanget.
Jag delar den analysen, men tycker att den stämmer bättre in på den stoppade sexbloggen hos Expressen. Historien om Alex Schulman är intressant inte för det han skrev utan för att han gjorde det inifrån Sveriges mest framgångsrika medieföretag – och för hur hans arbetsgivare hanterade alltihop.
lördag, augusti 11
Världens sjukaste land
Gårdagens i särklass största snackis var såklart DN:s nyhet om de nya riktlinjer om sjukskrivning som tagits fram av Socialstyrelsen och som ska ligga till grund när läkare bedömer hur länge en patient med en viss diagnos ska vara sjukskriven.
Det har naturligtvis blivit ett jävla liv. Sjukskrivningar är något som i Sverige är i det närmaste likställt med allemansrätten och midsommarfirande. Det är inget man tallar på ostraffat. Många ser sjukskrivning som en rättighet och inte som en del av ett försäkringssystem, vilket det ju faktiskt är.
Långtidssjukskrivningarna i Sverige ter sig rent bisarra. Genomsnittssjukskrivningen för ryggskott är 200 dagar. I ett land med sjukvård i världsklass tar det alltså över ett halvår att bota en person med ont i ryggen.
Det är något som inte stämmer.
Sjukskrivningstalen pekar ut svenskarna som världens kanske sjukaste folk. Men det är systemet som är sjukt och som skapat en syn på arbete, hälsa, vård och rehabilitering som leder till ekonomisk kollaps, ökat lidande och utslagning – istället för tvärtom. Hela samhället är inställt på att den som blir sjuk eller skadar sig lyfts ut ur arbetslivet och försörjs på annat sätt istället för att man helhjärtat satsar på att så snart som möjligt få tillbaka honom eller henne till arbete och egen försörjning.
Flera läkare och andra jag känner i ryggmärgsskadebranschen berättar ungefär samma sak. Den första tiden, omedelbart efter en olycka, är både patienten och hans eller hennes arbetsgivare helt inriktade på att vederbörande ska tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Engagemanget är stort och målet självklart.
Sedan går veckorna, rehabiliteringen drar ut på tiden och i takt med att arbetsgivare och -kamrater börjar tvivla på om den skadade kollegan kan börja jobba igen börjar handläggarna från Försäkringskassan och kommunen dyka upp. Och då är det mer tal om ersättningar, bidrag, färdtjänst, stöd och hjälp än om arbete. Att låta sig tas om hand görs till ett lättare beslut för patienten än att så långt det är möjligt arbeta och försörja sig själv.
Det krävs ingen ny forskning för att visa att långa passiva perioder av sjukskrivning gör det svårare att komma tillbaka till arbete. Eller att tidiga rehabiliteringsinsatser och förebyggande åtgärder minskar sjukskrivningstider, lidande – och kostnader. Ett praktexempel är Simrishamns kommun som på fyra år fått ner sjuktalen rejält och dessutom gjort en kanonaffär: varje satsad krona har gett tio tillbaka.
Det som krävs är att vi vågar prata om och ifrågasätta den rådande ordningen. Precis som regeringen, Socialstyrelsen och Försäkringskassan gör nu. Säkert behöver man satsa en eller annan krona (som man garanterat får tillbaka i förlängningen, se exemplet Simrishamn igen) och förändra regelverket. Men framför allt är det mångas attityd som behöver förändras – myndigheternas, vårdens, arbetsgivarnas och inte minst våra egna personliga. Inte lätt. Men nödvändigt.
fredag, juli 20
20 år med världens roligaste jobb
Kramfors är en av Sveriges fulaste städer. Men omgivningarna är vackra, med Ångermanälven och den pampiga Sandöbron. På Limstagatan låg Västernorrlands Allehandas lokalredaktion och i sommar är det 20 år sedan jag stegade in där för att börja som reporter. Jag var 19 år och kunde för första gången kalla mig journalist.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.
Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.
Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.
När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.
Så mycket introduktion var det inte tal om, det var liksom bara att börja. Reporterkollegorna hette Björn, Maggen och Märit och jag såg, lyssnade och lärde mig massor. Tack ska ni ha.
Nu har jag varit journalist i mer än halva mitt liv och börjar faktiskt känna att jag är ganska bra på det jag gör. Men även solen har fläckar. Här har ni några av Redaktörns lågvattenmärken 1987-2007. Fler kommer säkert.
Jag var med om att publiceras en riktig kalkonhistoria i Aftonbladet. En svensk tjej hade skrivit en bok där hon påstod sig vara den riktiga Lisa Marie Presley, dotter till Elvis. Enligt svenska Lisa skulle hon ha förts i säkerhet i Europa för att skyddas från scientologerna. Istället hade en snarlik flicka, den vi i dag känner som Lisa Marie Presley, placerats hos Elvis och Priscilla. Rena snurren, men vi gjorde fyra eller sex sidor och löp. Pinsamt. Forgive me, Elvis.
När jag jobbade på Resumé fick vi ett rätt pretentiöst pressmeddelande till redaktionen. Det var från en reklambyrå som ansvarat för en total omprofilering av en stor skobutikskedja. Grafisk profil, butiksinredningar – allt var nytt, modernt och fantastiskt, sades det.
Eftersom kedjan hade en butik i närheten av redaktionen gick jag dit och tittade. Och började skratta. Inte mycket hade hänt i den tråkiga butiken, lite nya färgglada planscher på väggarna kanske, annars var det samma gamla tråkiga skoaffär.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.
Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.
Med det svulstiga pressmeddelandet framför mig skrockade jag och skrev en oerhört sarkastisk liten kommentar där jag lustmördade byråns pretentiösa dravel. Skulle detta vara en genomgripande omprofilering och avancerad designstrategi? Ha!
Problemet var bara att jag gått in i fel butik. Den – faktiskt – pånyttfödda kedjans butik låg tio meter bort på samma gata. Jag tyckte det var så kul att skriva en elak sågning att jag inte brydde mig om att läsa så noga på butiksskyltarna. Telefonsamtalet med reklambyrån efteråt var inte roligt.
Ett annat trist samtal var det från en gråtande anhörig till en avliden. Det var på VA i Kramfors där skrivande av dödsrunor ingick i arbetsuppgifterna för oss lokalreportrar. Jag hade stavat den dödes efternamn fel och kvinnan i telefonen var otröstlig. Den lilla notisen på familjesidan var troligen det enda som någonsin skrivits i tidningen om vederbörande och jag hade inte kollat hur hans namn stavades.
Sedan dess är jag extremt noga med namnstavning.
I Kramfors fanns ingen fast fotograf, vi plåtade själva. Eftersom jag gillar foto var det en ren bonus för mig att själv ta bilderna till mina artiklar. Reportrarna på lokalredaktionen delade på några Nikonkameror och det var noga att man alltid lämnade dem ifrån sig med ny filmrulle i. Vilket jag naturligtvis glömde en gång och en kollega fick med sig den filmlösa kameran när han skulle plåta söta förstaklassare på en skolavslutning. Det blev inga barn i tidningen dagen efter.
Ytterligare några goofar har jag säkert gjort mig skyldig till, men de förtränger jag just nu. Journalistik är småfuskandets sköna konst men jag har i alla fall inte gjort bort mig totalt under de här två decennierna.
Det blir 20 år till. Minst.
måndag, juli 16
Bryt nacken på rätt ställe
Jag hade tur som bodde i Stockholm när jag bröt nacken. Här finns den bästa ryggmärgsskadevården i landet, troligen hör den till den bästa i världen. I dagens Svenska Dagbladet kan ni läsa om hur skiftande kvaliteten på vård och rehabilitering är på olika håll i Sverige. Ryggmärgsskador är relativt ovanliga i Sverige. Det rimliga vore att alla patienter vårdades och rehabiliterades på ett och samma ställe – i Stockholm – så att kompetens och erfarenhet maximerades.
Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.
Nu åker jag på semester, förresten. Hej så länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
