”Det viktiga är väl ändå vad lyssnarna tycker?” pep Lasse Johnsson i P1 morgon

Jag tror att det var Hasse Alfredson som sade det: ”Sverige är ingen ankdamm. Det är ett fågelbad”.
Och i detta fågelbad fortsätter den rätt enahanda debatten om Sveriges Radios framtid. I torsdagens P1 morgon var det Journalistens chefredaktör (och fd chefen för kulturredaktionen på P1) Maja Aases tur att stämma in i klagokören och utgjuta sig över nedskärningarna på P1 i allmänhet, och programmen Konflikt och Vår grundade mening i synnerhet. Hon debatterade med Peter Örn (SR:s vd) som gjorde så gott han kunde och påpekade att de planerade förändringarna inte berör mer än tio procent av P1:s utbud och att både Konflikt och Vår grundade mening kommer att ersättas av program som bevakar ungefär samma områden.

Ett av Maja Aases argument är att radioledningen inte har personalen med sig. Hon hade själv gjort en ”minigallup” bland radiomedarbetarna inför diskussionen i studion och kunde meddela att åtta av tio var emot ledningens planer. Jaha. Så överraskande. Till och med programledaren Lasse Johnsson opponerade sig till sist och flikade in att det kanske är vad lyssnarna tycker som är viktigast.

Jag tror inte att något medieföretag kan drivas framgångsrikt – journalistiskt eller kommersiellt – med handuppräckning på personalmöten, som tycks vara den metod Aase & Co förordar. Det måste finnas starka och tydliga chefer som både kan formulera publicistiska mål, entusiasmera sina medarbetare och orka ta strid för sin linje – både gentemot gnällspikar i personalen och utåt.

Som extern betraktare ser jag inga sådana chefer på Sveriges Radio, möjligen med avgående Ekochefen Staffan Sonning som undantag. Men var finns radions Thorbjörn Larsson? Jan Wifstrand? Lena K Samuelsson? Publicister som kan peka med hela handen och förklara vad de håller på med.