Jag fick en potatisskalare med posten till jobbet häromdagen. Tillverkaren vill få uppmärksamhet och har, antar jag, anlitat en pr-byrå som skickat skalare till utvalda redaktioner. En potatisskalare har man ju alltid nytta för, så jag tog hem den.
Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.
Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.
Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.
Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.
Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.
Annars är det mest böcker och någon enstaka recensions-cd (förstår inte varför, jag har inte bett om dem och i tidningarna jag jobbar med skriver vi inte om musik) som landar i brevlådan. Annat var det förr. Som chef för Aftonbladets nöjesbilaga Puls vadade jag i gratisskivor och Bindefeldinbjudningar till premiärfester som man ofta lämnade proppmätt och halvpackad med en trevlig presentpåse i handen.
Massor av journalister får så gott som dagligen inbjudningar, produktprover, recensionsexemplar, presenter och erbjudanden om allt från frukostseminarier till påkostade utlandsresor. Några tackar kategoriskt nej till allt. Många tackar då och då ja.
Några av dem kan vi läsa om på Resumé.se, som berättar om hur företaget La Redoute bjöd ett gäng modejournalister på en resa till en visning i Paris.
Att jag varken är förvånad eller upprörd tyder kanske på någon form av yrkesskada. För det är som det är – i det lilla landet Sverige är många tidningar och radio- och tv-program helt beroende av att den här typen av resor och arrangemang betalas av någon annan. Som jag skrivit tidigare gäller detta i synnerhet rese-, mode och motorjournalistik. Det är helt enkelt väldigt dyrt att skicka folk på långa resor, och för de allra flesta tidningar skulle det bli för dyrt att betala resorna med egna pengar.
Gunilla Kinn, frilansjournalist och läsvärd bloggare, har också läst artikeln i Resumé. Hon är kritisk till bjudresorna men samtidigt ambivalent: ska hon själv tacka ja till ett aktuellt erbjudande om en intressant reportageresa hon definitivt inte kan finansiera själv eller få en redaktion att betala? Läs om hennes tankar här.
Företag, politiker och organisationer av olika slag lägger stora resurser på att påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Som journalister är det vår uppgift att klarsynt bedöma all information vi nås av och utifrån den göra ett så bra jobb som möjligt.
Det innebär inte att allt ett företag har att säga är ointressant. Ett gratisseminarium eller en betald resa kan mycket väl resultera i en artikel som är intressant och relevant för läsaren.
Ett annat sätt för resursstarka företag att påverka journalister är att bekosta undersökningar med resultat som gynnar bolaget och sedan låta till exempel en utvald tidning få tillgång till materialet före alla andra medier. Ett klockrent exempel hittar vi i dagens DN som toppar förstasidan med nyheten att personer över 50 år gärna vill fortsätta jobba och rentav söka nya jobb även när de närmar sig pensionsåldern.
Artikeln bygger på en undersökning som Synovate (fd Temo) gjort på uppdrag av företaget TNG. TNG:s affärsidé är bland annat att förmedla jobb och koppla ihop arbetsgivare med arbetssökande som är äldre än 50 år. Att sprida bilden av ”femtioplussarna” som kompetenta, erfarna och arbetsvilliga är viktigt för TNG. Och i dag fick alltså företaget hjälp av Dagens Nyheter i marknadsföringen.
Jag ser inget större fel i det. Undersökningen är intressant och DN hade troligen inte tyckt sig ha råd att bekosta den själv. Tidningen är också tydlig med att redovisa varifrån uppgifterna kommer. Men visst går DN TNG:s ärenden. TNG har formulerat frågorna i undersökningen och på så sätt styrt fokus. Den dag ett fackförbund gör en undersökning i samma åldersgrupp kommer frågorna, resultaten och tidningsartikeln se annorlunda ut.
Borde DN nobbat att publicera undersökningsresultaten? Nej, jag tycker inte det. Borde all rese- och motorjournalistik bekostas av redaktionerna själva? Då skulle vi inte få se många semestertips eller biltester i tidningar och tv.
Till sist handlar det om journalistens kompass och omdöme – blir det här bra, kan jag stå för det här? – och om läsarens/tittarens/lyssnarens förmåga att kritiskt granska det hon eller han möter i media – varför läser/ser/hör jag detta just här och nu? Vem vill säga mig detta?
Förresten blir jag alltid skeptisk när journalister försöker framstå som moraliska undantag. Jag tvivlar starkt på att Sofi Fahrman och andra på Aftonbladet i varje läge lever upp till någon policy att inte åka på betalda resor eller ta emot gåvor. Och att Resumé skulle stå fri från den typen av påverkan finner jag osannolikt. Det är visserligen snart 15 år sedan jag själv jobbade där, men jag har soliga minnen från redaktionsresor till bland annat Israel och Österrike. Som inte tidningen betalade.
Håhåjaja. Det kanske blir ett reportage om potatisskalarfabriken någon gång. Om jag tycker det verkar tillräckligt intressant.
Inlägg
4 kommentarer:
Bra svar, Redaktör'n!
Hinner inte kommentera mycket mer än så nu, men har nog heller inte så mycket mer att tillägga...mer än att det är jättebra att det blir debatt om detta.
När min kollega Bo Madestrand skrev en debattartikel i Journalisten häromåret, i vilken han varnade för en utveckling där skribenterna antingen åker på bjudresor eller håller sig innanför Stockholms tullar, blev det inga som helst reaktioner någonstans! De etiska komplikationerna, som de stora tidningarna oftast påstår sig stå över, läggs ofta på frilansmedarbetare; tidningarna har inte råd att bekosta resor etc vilket gör att vi frilansjournalister som ändå försöker hålla fanan högt betalar ur egen ficka. Men jag inser mer och mer hur korkat det tänkandet är!
Hej
jag är trött och lite småfull och håller i stort med. Associerar detta (till det faktum att SJF-Agneta och många andra SJF-anslutna journalister inte tycker att de som skriver i kundtidningar är journalister. Vad säger du om det. Var går gränsen?
God natt
Hej storkenflyger,
Som Redaktör'n skrivit tidigare: Det finns kundtidningar och det finns kundtidningar.
Vissa har en starkt journalistisk profil och skiljer sig inte nämnvärt från kommersiella magasin. Men man ska veta att de knappast har ett granskande anslag. Jag känner flera kundtidningsredaktörer, och samtliga kan vittna om hård styrning från kunden/beställaren. Inte ett ord som kan uppfattas som det minsta kontroversiellt ur ett PR-perspektiv får finnas med, och ribban verkar vara ganska låg.
Så jag är benägen att säga att det handlar om "skribenteri" snarare än journalistik – men det gäller i och för sig en hel del medier och inte bara kundtidningar.
Själv har jag medverkat sporadiskt i vissa kundtidningar, och tycker att jag i samtliga fall kunnat stå för mina texter till 100 procent.
Eftersom de artiklarna varit någorlunda väl betalda (dock inte så mycket som de *borde* vara) och i enstaka fall även inneburit en av uppdragsgivaren (!) bekostad resa någonstans har de jobben också indirekt fått finansiera journalistiska reportage med föga kommersiellt intresse. Exempelvis texter om humanitära katastrofer i Haiti och människoförtryck i Mexiko och flyktingläger i Indien och så'nt... ;-)
Hmm, vill nog revidera till 95 procent. Det går inte att undvika att man är medveten om att man skriver sin text i ett visst sammanhang och för en viss kategori läsare. Visst är det lätt hänt att man skriver något om stryker dem medhårs, exempelvis välskrivna men *trevliga* och informativa texter snarare än kritiska. Återigen, gäller tyvärr inte bara kundtidningar.
Skicka en kommentar